Politiskt

Orkar vi med demokrati?

av Cecilia Garme

Politik är jobbigt, tidsödande och komplicerat. Vad händer om vi inte längre pallar? Då ligger fältet öppet för ”starka ledare”.  Eller experter. Vi synar riskerna med teknokrati.

Efter nästan sex år i frysboxen utsågs den tidigare S-ledaren Håkan Juholt till ambassadör på Island. Många fnissade åt det. Elefantkyrkogården på tundran, liksom. Men Juholt landade springande, att döma av ett reportage i Svenska Dagbladet i oktober.

Han saknar inte Sverige alls och tänker inte åka hem en endaste gång under ambassadörstiden, berättade han för SvD-reportern Hannes Delling.

Man förstår varför. Så fort Håkan Juholt öppnar munnen uppstår det tumult, och denna gång vädrade han sin oro för Sverige. Såhär sa han till reportern:

”Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati (expertvälde, reds anm), eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin. ” (SvD 14 oktober).

Det blev ett herrans liv. Både utrikesminister Margot Wallström och kulturminister Alice Bah Kuhnke (ansvarig för Sverigebilden) larmades. Sedan blev det tyst. Margot Wallström menade att Håkan Juholt nog skulle lära sig spelreglerna.

Men kanske mojnade stormen för att det låg en del i vad Juholt sa. Det tyckte åtminstone den socialdemokratiska tidningen Sydöstran. ”Juholt har rätt analys” var rubriken på ledarsidan. ”Men Sverige är ingen diktatur. Det är en demokrati som riskerar att bli en teknokrati och därmed till slut en diktatur.”

Det är inte diktaturen som är dagens stora orosmoln, det är populismen.

I ett arbetsrum i ett 1600-talshus i Uppsala sitter professor Sverker Gustavsson och forskar om demokratins utmaningar. Det som beskrevs i pressen som ett juholtskt klavertramp är i själva verket ett mycket stort vetenskapligt forskningsfält.

Eller fält, det är mer likt ett upprört hav nu när den politiska oron är så stor och den ena hisnande händelsen avlöser den andra. En amerikansk president som ljuger och vill sätta sin företrädare i fängelse. Ett fredsprojekt (EU) som knakar. Inte undra på att statsvetare, historiker och jurister oroligt följer demokratins osäkra vandring genom dess kanske värsta kris sedan 1930-talet.

Sverker Gustavsson lutar sig framåt i skrivbordsstolen.

– Det är inte diktaturen som är dagens stora orosmoln. Det är populismen, säger han.

Och förtydligar:

– Den liberala demokratin befinner sig i ett tvåfrontskrig nu. Teknokratin och populismen betingar varandra ömsesidigt.

Teknokratin? Vi ska fortsätta på det spåret. Men först några klargöranden.

Populism än en rörelse som säger sig företräda ”vanligt folk” i opposition mot en elit.

”Eliten” är politikerna som försöker genomföra de förslag de har fått majoritet för i val i representativa demokratier. I paketet ingår rättsstaten och en opartisk förvaltning.

Allt detta hotas av populismen.

– Trump sa: ”Dränera träsket!”. Han menade eliten och hade intuitivt förstått vad som är svagheten hos den representativa liberala demokratin, säger Sverker Gustavsson.

– Trump menar att ”träsket” förstör, perverterar och korrumperar folkmeningen. Dessutom brukar populister ha en bestämd mening om vilka som är ”folket”. Som bekant brukar de inte låta alla ingå.

Sålunda tilltvålad från populisthållet måste den representativa, liberala demokratin granska sig själv. Till ”eliten” hör också experterna vars hjälp politikerna behöver för att verkställa politiken på ett bra sätt.

Men experterna är inte folkvalda.

– Demokratin förutsätter massor av expertis, men vad händer när dessa experter börjar säga att ”Nu klarar inte politikerna av att ge oss order längre!”? säger Sverker Gustavsson.

Vi har närmat oss den punkten nu. Politikens innehåll är så komplicerat, det är så mycket som måste begripas och extra svårt har det blivit sedan EU adderades till den politiska sfären, påpekar han. Alltihop har blivit svårare att överblicka.

Ju mer man öppnar för teknokratiska lösningar, desto mer öppnar man för populismen, förklarar Sverker Gustavsson.

Svaret blir ofta ännu mer teknokrati. Inte minst eftersom generaler, ekonomer, klimatforskare, bostadsexperter och andra vill undvika att deras specialområden blir föremål för politisk kamp där det dessutom finns populister med på planen.

Vi vet inte vilka som är folket. Vi vet inte vilken roll teknokraterna har.

Varningarna har i och för sig funnits länge. Redan 1989, när den liberala demokratin ansågs ha segrat och historien ”tagit slut”, satte den världsberömde statsvetaren Robert Dahl profetiskt fingret på utmaningarna.

– Han sa: Vi vet inte vilka som är folket. Vi vet inte vilken roll teknokraterna har. Och för det tredje är det oklart vad som är politikens syfte, ty det är om detta partierna strider.

Forskare från hela världen analyserar, och det är bråttom. Snart sagt varje europeiskt land har populistiska partier av betydande storlek.

Statsvetarprofessorn Nadia Urbinati i New York har kallat populism för ett ”självskadebeteende” hos demokratier. Ett annat självskadebeteende är just teknokrati. Med det menas att ta till expertlösningar på problem som är omstridda i befolkningen.

För det som då händer är att medborgarna vänjer sig av med att diskutera och knåda sakfrågorna. Just bearbetandet och kompromissandet är arbetsmetoder som den liberala demokratin inte kan vara utan för att bereda och verkställa politiken väl, menar Sverker Gustavsson.

Det finns inga andra lösningar än de gamla vanliga.

Kort sagt, det är ganska arbetsamt att vara medborgare i en klassisk liberal demokrati. Orkar vi ens med det? Det verkar vara betydligt enklare att bara hänga på populisterna. Deras politiska stil fungerar också effektivt i ett modernt medielandskap.

Det låter dystert. Vad är lösningen?

Till skillnad från Håkan Juholt på Island har forskarna inte gett upp om möjligheterna att rädda den liberala demokratin som vi känner den. Men:

– Det finns inga andra lösningar än de gamla vanliga. Vi måste få fram politiker som både kan fånga upp folkmeningen och ta intryck av experter på ett bra sätt, säger Sverker Gustavsson.

Ett snöblandat regn faller över Uppsala.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Mattias Käll
 

Publicerat i Tidningen Vi, februari 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar