Porträtt

Otåliga visionärer

av Magda Gad

Två visionärer stjäl rampljus från maktetablissemanget. Han titulerar sig statsminister. Hon kallas politikens rockstjärna. Vi har följt Özz Nûjen och Gudrun Schyman under valrörelsen och samtalat om tron på ett roligare och rättvisare Sverige.

Varenda sammetsröd stol i lokalen är upptagen. Alla damer, herrar och en och annan hen har hälsats välkomna. På scenen går det runt en knappt 170 centimeter lång man framför flera meter höga porträtt av honom själv och en svensk flagga. Slipsen är glänsande blå, kostymen statsmannamässig, det mörka håret vattenkammat i snedbena. Han tar bestämda kliv över golvet, pratar hela tiden oavbrutet, som om hans, ditt och mitt liv hängde på orden, vänder sig hastigt om och slår ut i en irriterad armgest.

– Än i dag kan jag få frågan: Hur fan kan du vara feminist?

Pannan veckas både horisontellt och vertikalt över de uppspärrade ögonen.

– På något så dumt känner jag mig i behov av att svara: Hur fan kan du vara idiot?

Skratten går som brytvågor genom publikhavet. Men Özz Nûjen drar inte på munnen. Han beklagar att han måste förklara ”vanlig jävla rättvisa” på samma sätt som man skulle förklara för ett barn.

– Här har vi en svart man och en vit man, säger han pedagogiskt och lägger sin hand på två imaginära huvuden. Bägge jobbar med samma sak, bägge är duktiga, bägge har likadan utbildning. Den svarte mannen ger man 80 000 kronor i månaden och den vite mannen ger man 100 000 kronor i månaden. Vad kallas det här? Det är orättvisa, rasism.

Han byter ut de tänkta personerna mot en kvinna och en man.

– Kvinnan ger man 80 000 kronor och mannen ger man 100 000 kronor. Vad är det här? Det är Sverige 2014! Och när du vill stoppa den här orättvisan, då kallas du extremist!

Han stöter fram ordet ”extremist” så högt och snabbt att rösten går upp i falsett.

– Och deltar du i en 8 mars-demonstration för mäns och kvinnors lika värde och en nazist hugger dig i ryggen med en kniv och du går till polisen – då blir du anhållen för olaga vapeninnehav! Så långt har det gått i vårt land.

När föreställningen Statsminister Özz Nûjen närmar sig sitt slut sträcker en pojke i en av de första bänkraderna upp en liten hand och undrar:

– Vad är det första du skulle göra om du blev statsminister?

Komikern Özz Nûjen, som tycker att det är kvällens smartaste fråga, säger direkt:

– Jag skulle avsätta mig själv och sätta dit en kvinna, för det har vi inte provat.

Under våren får Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, allt större publik. Hennes homepartyn – erbjudna på hennes hemsida: ”Vill du prata med mig? Jag kommer!” – har växt från enstaka vardagsrum till stora företagsevent runt om i landet. Hon rabblar så där fort som bara hon kan:

– Nu är schemat 09–11, 12–14, 15–17, 18–20 och sedan blir det lite midnattsmässor på det. Det här är det absolut viktigaste jag har gjort i mitt politiska liv. Det är ett stort demokratigenombrott, att sänka trösklarna för det politiska samtalet, säger 66-åringen som har bestämt sig för att ”bara köra på” i full turbofart.

På varje homeparty ger Gudrun Schyman en föreläsning i feministisk folkbildning. Med tjocka färgpennor i handen, rödmålade läppar och matchande glasögon inleder hon, som en fröken:

– Det här är samhällskunskap som ni borde ha fått i grundskolan, men det har ni inte fått, för det görs inte.

Under 90 minuter pratar hon på både in- och utandning, som en förare som vägrar släppa på gasen. Viktiga ord betonar hon i stavelser – ”det här är grund-lägg-an-de mänskliga rättigheter”. Avslutningsvis säger hon att det konstiga med feminismen inte är det som ska göras utan att det inte redan har gjorts. Att framtiden kommer se på våra makt- och löneskillnader som vi ser på tiden före kvinnlig rösträtt 1921. Och att det är vi – folket – som kan förändra.

– Det behövs alltid några som går före. Det behövs alltid några som vågar ta sig själva på stort allvar. Som kan föreställa sig att det kan se ut på ett annat sätt. Som vågar ta ett medborgaransvar fullt ut och som tror på visionerna och värderingarna. Och använder demokratin som den kraft den faktiskt är för att ändra samhället.

 

Özz Nûjen sitter vid köksbordet och drar i sin T-shirt som glider upp över magen. Gudrun Schyman står vid diskbänken och skopar upp kaffe i bryggaren, i en ratio mellan koffein och vatten som skulle få även en turkisk barista att höja ögonbrynet. Det är valborgsmässoafton, Fi-ledaren har tillbringat dagen med att åka mellan olika radio- och tv-stationer för att kommentera den senaste rekordmätningen – nästan fördubblat väljarstöd sedan mars – och ska nu sova över här i sin väninnas lägenhet, där hon får bo när hon jobbar i Stockholm.

Özz Nûjen har skänkt 100 000 kronor till det rosa partiet, i sällskap av Benny Andersson som donerat totalt 1,1 miljoner kronor och övrig artistelit som Robyn, Nina Persson och Jenny Wilson som medverkat på en skiva som säljs till förmån för Fi:s valkampanj.

– Det var ur ren demokratisynpunkt, säger Nûjen om sitt bidrag. Jag kände att det här behövs, det här är viktigt, det här måste fram. Men jag talar inte för något parti, jag tror att alla partier gör bäst i att hålla sig borta från mig!

Som självpåtagen statsminister för Svea rike tycker han att politiker pratar alldeles för mycket och gör alldeles för lite. Schyman håller trött med:

– Det är en sådan låg intellektuell nivå i debatterna att man orkar inte ens titta. Man står och rabblar siffror och slår motståndarsidan i huvudet med åsikter som de inte ens har, beklagar hon.

Han suckar:

– Och  Löfven och Reinfeldt, de här två männen, håller på med de här 200 spännen hit och dit, det sjätte jobbskatteavdraget. Vad ska vi med de pengarna till, det är inte ens en skjorta eller en kalsong. Man kunde ge det till undersköterskor och sjukvårdsbiträden i stället så har de genast 6 000 kronor mer i lön.

Den viktigaste punkten i ”statsminister” Özz Nûjens partiprogram är delad föräldraförsäkring. Invändningen att det strider mot det fria valet får honom att förvånat spreta med fingrarna.

– Men vad är det du ska välja? Varför ska du välja att inte vara med dina barn? Kvinnor ska inte behöva få frågan om hur de ska fixa jobb och familj i framtiden. Stannar kvinnor hemma leder det till ojämlika löner och pensioner.

Gudrun Schyman, som fyller på våra muggar med det tjärsvarta kaffet, avbryter oss:

– Det är viktigt att man sätter in frågan i ett större sammanhang. Om du väljer att vara hemma, vad blir då konsekvensen?

Hon ställer tillbaka kannan och sätter sig med det ena långa benet över det andra.

– Jo, den blir att vi vidmakthåller de här strukturerna. Vi finns inte bara för oss själva, vi är en del av samhället. Även i det lilla subtila, om vi väljer att skratta åt ett sexistiskt skämt eller inte, så befäster vi eller förändrar ordningen. På det sättet är vi alla politiker, precis som Özz säger.

I sin föreställning citerar Özz Nûjen den polska poeten och Nobelpristagaren Wisława Szymborska:

”Vi är barn av vår tid, tiden är politisk. Alla dina, våra, era dagliga frågor, nattliga frågor, är politiska frågor. Vare sig du vill det eller inte har dina gener ett politiskt förflutet, din hy en politisk nyans, dina ögon en politisk aspekt. Vad du talar om har resonans, vad du tiger om är talande på ett eller annat politiskt sätt.”

Han tycker att politiken är alldeles för fin och viktig för att läggas i händerna på politikerna. Gudrun Schyman menar att människan också har ett behov av att få vara med och påverka.

– Vi vill vara en del av något större, inte bara sitta hemma vid köksbordet och räkna pengarna. Den andliga dimensionen, som inte alls har med religion att göra, utan att delta i ett sammanhang, är väldigt undertryckt i vårt samhälle. Vi kanaliserar det i kommersialism – ”känner du en längtan efter gemenskap, köp solstolen Bosse”, säger hon med tillgjord röst.

Hon har själv gått från utsatt till delaktig. Med en enkel bakgrund – nio år i skolan, en mamma som fick hjälp med räkningarna av socialmyndigheten, en pappa som var gravt alkoholiserad och fick besök av nykterhetsnämnden – var hon fullastad med bildningskomplex. Hon drömde om att bli socialarbetare – ”man vill ju ofta tillbaka till det man har upplevt” – men vad hade hon att göra på en högskola bland en massa kunniga människor?

– Till slut vågade jag i alla fall försöka. Och det var under min bildningsresa som jag förstod att mina erfarenheter faktiskt var bra och att jag kunde gå från att se mig själv som offer till att bli en aktör både för min egen skull och för samhället.

Özz Nûjen vänder sig mot henne:

– Det finns två vägskäl i mitt liv som totalt har ändrat min uppfattning om mina medmänniskor. Det ena var i 15-årsåldern när jag bestämde mig för att det inte är upp till mig att ha några åsikter om människors sexuella läggning. Homosexualitet var emot allt jag var uppväxt med, som kurd, muslim, kille i Rinkeby, men jag såg att de blev förtryckta på ungefär samma sätt som jag, och förstod att det var fel.

Han tittar Gudrun i ögonen och fortsätter:

– Det andra vägskälet i mitt liv var när du höll en föreläsning på Dramatiska Institutet. Du pratade om könsmaktsordningen; att oavsett klass, etnicitet, utbildning, ekonomi och plats i världen så är kvinnan alltid underordnad. Det var då jag blev feminist. Jag insåg att det här inte bara handlar om mig och mina medsystrar utan om hela vårt samhälle, och att det varken är bra för män, kvinnor eller mänskligheten.

– Vad glad jag blir att du berättar det, säger hon mjukt, gläntandes på något bortom det rappa professionella.

Feministiskt initiativ går till val på sin slogan: ”Ut med rasisterna, in med feministerna”. Gudrun Schyman menar att antifeminism och främlingsfientlighet går hand i hand och har sin grogrund i socioekonomisk oro samt att det skett en förskjutning från en kollektiv syn på människan mot en mer individualistisk.

– Vi har gått från tanken om att det är samhället som ger tryggheten. Nu är det bara du själv som ska forma dina fria val och putsa på ditt cv, och när det inte går bra så är det bara ditt eget fel. Den här superindividualismen skapar oerhört mycket ångest och rädslor hos många, eftersom allt handlar om jaget. Man har gjort om systemfel i samhället till individuella tillkortakommanden.

I och med detta menar hon att folkhemmets dörrar har öppnats för fascistiska ideologier.

– Det lägger grunden för partier som kommer med budskapet att här har vi en varm famn för alla som har bott här länge och har rötter i den svenska myllan och känner igen varandra för att vi är lite gråbleka i hyn och har lite råttfärgat stripigt hår … och när det kommer sådana som inte är som vi så släcker vi lampan, drar ner rullgardinen och låtsas som att vi inte är hemma. Man biter sig fast i det som har varit.

– Det finns ingen intelligens bakom det här, när du blir rädd tappar du det rationella tänkandet, konstaterar Özz Nûjen. Man vill bidra, men man får inte. Det drabbar alla underordnade grupper. Samhället är inte välkomnande utan avståndstagande mot de som inte är normen. Och normen, det är kanske sex procent av befolkningen: En man i 50-årsåldern som tjänar bra, är övre medelklass, vit och heterosexuell. Och den normen ska vara en majoritet! Och kvinnor, som utgör över 50 procent, ska vara en minoritet. Det är så sjukt!

 

Det är Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Özz Nûjen har ett minutanpassat schema från tidig morgon till sen kväll. Det är en dröm han har haft länge – att få avsluta sin turné med ett tal under politikerveckan. ”Omöjligt, han är en galen konstnär”, har många ansett. Men nu är han här och säger att han vill visa på ett annat sätt att vara och leda vår nation.

– Jag pratar om vi, i stället för om vi och dem. Jag pratar om att alla behövs, i stället för att vissa inte behövs. Jag vill ge folk hopp, glädje och tro på något bättre. Jag vill vara för något. Alla är emot. Till och med rasisterna är emot rasism!

Den vitsen kommer han riva ner skratt med hela dagen. Efter en morgonstandup på kafé H10 skyndar han ner till DN-tältet, tätt följd av sin pressekreterare Robbin Grönstedt och livvakt Niklas Wass. Här blir ”rockstjärneekonomen” Thomas Piketty intervjuad, den omdebatterade fransmannen som hittat på en ny term för att uttrycka växande orättvisor och ökade klasskillnader i världen. Han är mer gråsosse än radikal; lite för sval för att åhörarna ska orka hänga med i hans engelska som har en kraftig fransk brytning.

Özz Nûjen viskar:

– Tänk om han skulle avsluta med att säga: ”De möst impörrtöönt ting: kill everyböddi!” Vilken vändning det skulle bli.

När Piketty går av är det Nûjens tur att äntra scenen och sedan Schymans. Hon talar färgstarkt: ”Öppna gränserna, bryt underordningen.” Efteråt skriver DN-skribenten Viktor Barth-Kron en artikel med rubriken: ”Vem är egentligen rock-stjärnan här?” Syftande på att epitetet passar bättre in på Gudrun Schyman än Thomas Piketty.

– Vill du göra vårt mångfaldstest?

Özz Nûjen har rusat vidare till den lokala biografen, där han möts av en Röda Korset-medarbetare som frågande sträcker fram en läsplatta. Svettig tar han emot den och läser högt:

– ”Hur många barn i Sverige lever i dag med homo- eller bisexuella föräldrar?” Jag svarar en av tio för det hoppas jag, säger han till Soran Ismail som slagit sig ner bredvid.

De väntar båda på att gå upp på Röda Korsets samtalsscen. Komikerkollegan hajar till:

– Men vadå en av tio, hur tänker du nu?

– Mm, det var fel, rätt svar är en av femtio, säger Özz och tittar ner i skärmen. Men jag ville att det skulle vara så, jag tror på ett annat Sverige!

Från scenstolen berättar han att det är orättvisorna som driver honom.

– Ända sedan jag blev medveten om min identitet har jag vetat att den har varit hotad. Först fick jag inte vara kurd. Sedan fick jag inte vara invandrare.

När det var som svårast fanns Röda Korset där: Under flykten hjälpte de till att leta upp Özz Nûjens pappa, som flytt först, och ordnade fram pass så att familjen kunde återförenas i Sverige.

 

Det är natt. Özz Nûjen, som vid den här tiden är åtta år och heter Özgur Gezgin, känner att han kan ta på rädslan. Han går nedböjd, i mörka kläder, över minfälten tillsammans med sin mamma, fyra syskon och två gerillasoldater. Han vet att de kan sprängas i luften. Eller bli nerskjutna. Mamma tar honom åt sidan och säger att han måste vara tyst. Men när någon säger till honom att han inte ska göra något, då gör han det. Så han hostar med flit och håller på att döda hela sin familj. Det blir alldeles stilla runt omkring. Framför dem ligger syriska gränsen. Har de blivit upptäckta?

Tre år tidigare hade hemorten Diyarbakır i norra Kurdistan förvandlats till ett skräckvälde efter kuppen i Turkiet. Militär intog gatorna, det var skottlossning, barn grät. Özz Nûjen minns fortfarande ljuden. Hans pappa var med i en organisation för kurdernas mänskliga rättigheter, och blev för det fängslad och torterad i 70 dagar.

– Då var jag fem. Jag glömmer aldrig när de släppte honom, de kom med honom på ett militärjeepsflak. Han var väldigt, väldigt mager. Kindkotorna syntes. Ögonen var två svarta hål. Huvudet var rakat. De kastade ner honom på min gamla farmor och mamma. Han var så svag och smal att han inte kunde stå.

Farmodern fick nog och skrek på militären: ”Hur kan ni behandla en människa så här, är ni inte rädda för Gud?”

– Och det var de inte, för de spöade henne. De sparkade och slog sönder henne framför mig. Hon låg där och blödde. Och jag kissade ner mig.

Det fortsatte Özz att göra varje natt tills han var 14–15 år, av rädsla för mörkret, även i det trygga landet Sverige. När familjen var samlad igen och började ett nytt liv i Rinkeby tog de efternamnet Nûjen, som betyder ’pånyttfödd’.

En ung kvinna sitter på kullerstenarna på Donners plats, med glitter på kinderna och en rosa Fi-ballong i handen. Hon tittar dyrkande upp mot podiet där Gudrun Schyman håller torgmöte. Varje dag drar feministledaren runt med en rekordstor hejarklack. Hon är enligt Region Gotland den mest aktiva partiföreträdaren i Almedalen. Någon pausknapp har hon inte råd med:

– Aktuell statistik visar att det dröjer 68 år innan kvinnor och män har lika lön, 40 år till ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen och 150 år innan vi delar lika på arbetet hemma. Jag kan inte vänta så länge. Då är jag död!

Özz Nûjens Almedalsaktiviteter registreras inte i någon offentlig mätning, men kan mycket väl trumfa de etablerade politikernas.

– Özz ger minst lika många intervjuer som de andra två statsministerkandidaterna, säger hans pressperson Robbin Grönstedt.

Han visar dagens schema:

– Kolla, skrattar han och pekar på det fullklottrade papperet, mellan direktsändningen i SVT och P4 Extra har han två minuter!

När Özz Nûjen springer gatlopp mellan sina åtaganden stoppas han hela tiden av folk som vill ge honom en klapp på axeln och ta selfies.

– Får jag ta en bild? Du är min frus absoluta favorit, säger en man i blå tröja.

– Din show är jättebra. Mina grannar knackade uppifrån för att jag skrattade så mycket när jag såg den på tv, berömmer en äldre kvinna.

– Det är så jävla härligt att du finns! ropar en kille från en byggbil.

Livvakten Niklas Wass håller hela tiden en vaksam blick över allt som händer, med ögonen åt ena hållet och hårsvansen åt den andra. När hans skyddsobjekt äter lunch med ordförandena för LO, Saco och TCO förklarar han sin närvaro:

– Det finns en extrem hotbild. Jag blev hotad i går för att jag skyddar honom. Özz är den starkaste motrösten mot de högerextrema nu.

Vissa analytiker menar att i takt med att polariseringen ökat så har extremistpartier bildats även på vänsterkanten, som Feministiskt initiativ. Özz Nûjen skämtar i sin show åt att man kallas extremist om man vill ha jämställda löner. Men det finns mer kontroversiella punkter i Fi:s program än så, till exempel att försvaret ska nedrustas och att man i stället ska arbeta fredsförebyggande. Eftersom han tycker att Fi är ett parti som behöver lyftas fram frågar jag honom varför han inte tar upp detta som ett exempel på vad folk tycker är extremistiskt med deras politik. Med sin allvarligaste röst svarar komikern:

– Att ha vapen, det är det som är extremt. Att ta till våld, det är det som är en extrem handling. Det är därför man hatar muslimska extremister och terrorister, det gör jag också, jag hatar dem lika mycket som alla andra.

I sin förra föreställning Dålig stämning gjorde han upp med Sveriges vapenexport. Underströk att det finns många kurder i Sverige – och många svenska minor i Kurdistan. Nu lutar han sig fram:

– Jag förstår att man är rädd för att ta bort försvaret, men rädsla urholkar själen. Vi måste tro på ett fredligare Sverige. Jag tror att vi tänker att vi tjänar pengar på att tillverka vapen, och att vi därför måste fortsätta med det. Men nedrustning handlar inte om att ta bort jobben, vi har världsledande ingenjörer, vi skulle lätt kunna ställa om till civil produktion.

Sin egen målbild sammanfattar han:

– Jag jobbar för ett roligare Sverige och ett självständigt Kurdistan.

Vad han ska rösta på i riksdagsvalet är solklart:

– Mig själv! Efter den här dagen är det inget snack om saken.

 

Jimmy Åkesson går upp på Almedalsscenen. 2 600 personer står nedanför, inklusive motdemonstranter. Sverigedemokraternas partiordförande börjar förklara att andra kladdar kladdiga åsikter på honom som inte är sanna. Han är ju emot rasism, säger han.

– Sluta använda andra människors lidande för att motivera en invandringspolitik i Sverige som har gått alldeles galet, uppmanar SD-ledaren.

Vid exakta samma klockslag börjar hög musik pumpas ut ur högtalare på Gutevallen. Här har en annan scen byggts upp. 6 000 personer har samlats för det tal som utlovats till nationen. Det är den högsta publiksiffran som noteras under hela Almedalsveckan; Löfven drog 5 500, Reinfeldt 4 200. När den knappt 170 centimeter långa mannen kliver ut framför de flera meter höga porträtten av honom själv och en svensk flagga, höjs tusentals armar i sommarkvällen. Özz Nûjen tar bestämda kliv över golvet, vänder sig hastigt om och säger med tårfyllda ögon:

– Jag hade en dröm, men jag trodde aldrig att den skulle bli så här vacker. Tack för att ni har kommit.

 

 

Text: Magda Gad
Foto: Thron Ullberg
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar