Porträtt

P O Enquist:
När erotiken kom till byn

av Yukiko Duke

En ny bok – om kärlek. ”Jag kände att jag hade något otalt med mig själv, men jag förmådde inte reda ut det”, berättar författaren P O Enquist. Han har förbrukat, som han säger, minst 3 000 sidor för att få fram de 254 som skulle bli Liknelseboken.

Året är 2010, platsen Vi:s Litteraturbåt.  P O Enquist har just talat om sin August-pris-vinnande självbiografi Ett annat liv. Han är lite trött, men glad och rörd över den stora värme publiken möter honom med. I ögonvrån ser han en kvinna närma sig. En läsare som vill fråga något, kanske? Nej. Till sin stora förvåning ser han att det är Hjördis, en av hans kusiner.

– P O, du skriver att din mamma brände din pappas anteckningsbok med kärleksdikter i. Det stämmer inte! Jag har boken hemma. Ska jag skicka den till dig? frågar hon.

Fanns anteckningsboken, den modern kallade ”notesblocket”? Hur kunde det vara möjligt? Modern hade ju i alla år berättat att hon bränt boken därför att kärleksdikter är synd, synd av den sort som kan smeta av sig på andra. Berättelsen var så stark att P O Enquist i flera verk har återkommit till den.

Några månader senare sitter han lätt omtumlad och läser faderns dikter till modern. De dikter som hon som ung, förtvivlad änka försökte elda upp i kaminen, men sedan måste ha räddat ur lågorna i sista sekunden. Vad hände egentligen där framför järnkaminen? Anteckningsboken, ”notesblocket”, är bränt i kanterna – men dikterna är fullt läsbara. Plötsligt faller allt på plats. P O, som en längre tid har kämpat med en roman som inte vill sig, inser att han har fått den pusselbit han saknat.

Det är dags att återvända till det gröna huset i den lilla byn Hjoggböle i Västerbotten, mittpunkten i barndomens universum. Dit har han med jämna mellanrum letat sig tillbaka under sin långa författarkarriär. Än en gång ska han söka upp det blyga ensambarnet P O – ”lärinnpajken” – med den alltför tidigt döde fadern och den högt älskade, men samtidigt krävande modern. Hon som dyrkar Jesus och folkpartiledaren Bertil Ohlin.

 

Det var genom att återvända till det gröna huset som P O Enquist hittade tillbaka till skrivandet och livsglädjen efter åren i alkoholdimma. Och det är där han nu ska bli av med sin förlamande skrivkramp. Han ska skriva om ”notesblocket”, ett möte som förändrade livet och en pojke som återuppstod.

– Jag hade famlat i blindo ett tag. Ett annat liv slutar ju med orden: ”Och han visste att han var räddad.” Jaha. Punkt. Och vad skulle jag skriva sedan, efter det definitiva slutet? Det kändes som om jag måste nysta någon helt annanstans, så jag bestämde mig för att skriva en historisk roman om den danske 1600-talskungen Kristian IV:s kärlek till adelsdamen Kirsten Munk.

Han skrev nästan fyrahundra sidor. Så långt kommen insåg han att romanen påminde alldeles för mycket om Livläkarens besök. Missnöjd och frustrerad raderade han allt utom två rader. Rev alla byggnadsställningarna och började om, som han säger själv.

– Jag kände att jag hade något otalt med mig själv, men förmådde inte att reda ut det. Åh, jag har besökt fler återvändsgränder i det här skrivandet än du kan ana! För att prestera de tvåhundrafemtiofyra sidorna i Liknelseboken har jag säkert förbrukat minst tretusen. Vissa kapitel är omskrivna en sju, åtta gånger. Det är mycket även för mig, som är en notorisk omskrivare, säger P O tankfullt.

Han står vid sitt skrivbord i det lilla arbetsrummet på Söder i Stockholm. Och borde vara nöjd. Det har gått tre år sedan den litterära Vi-kryssningen. Han har just lämnat Liknelseboken – sitt trettiotredje verk – till tryck. Men nu har den första lättnaden ersatts av en gnagande oro. Vad ska läsarna tycka? Det är över en månad kvar innan boken ska släppas och recensenterna ska nagelfara den. Gott om tid att bekymra sig.

– Man tycker att jag borde ha vant mig – jag har ju ändå varit författare i femtiotvå år. Men den här förbannade oron, den lägger sig aldrig. Jag känner för den här boken och jag vill förstås att andra ska göra det också. Men det är ju ingen klassisk bladvändare, den kräver en del av sin läsare.

Bladvändare? Nej, det är det kanske inte. Men det är en rik, spännande roman med ett starkt driv och en berättare som tryggt lotsar läsaren genom de mer gåtfulla partierna. Om Ett annat liv är en rak självbiografi – som också kan läsas som en sorts nyckel till hela det enquistska författarskapet – är Liknelseboken författarens försök att förstå hur livet kom att te sig som det gjorde.

– Titta, säger P O plötsligt och pekar på ett foto på ett stiligt ungt par. Det där är mina föräldrars bröllopsfoto. Min pappa, skogsarbetaren, dog några år senare, bara trettioett år gammal. Och där på skrivbordet ser du en bild av mig och mamma.

P O är elva, tolv år på bilden, en lintott med öppen blick och ett blygt leende. Den mörkhåriga modern är vacker, men sluten, reserverad.

– Det är ju lustigt, egentligen. Här sitter jag, omgiven av mina döda och skriver. Jag kommer ju aldrig bort från Hjoggböle! Hur blev det egentligen så här? muttrar han och vandrar i väg mot köket med långa kliv.

 

Ja, hur hänger allt egentligen ihop? Livet och döden, kärleken och skrivandet, lusten och skammen. P O, som i Liknelseboken omväxlande kallar sig ”jag”, ”han” och ”E”, är inte säker. Men han gör sitt bästa för att i romanens form reda ut allt en gång för alla. Han har bråttom, det känns som om ”döden flåsar honom i nacken”. Och allt måste bli rätt. Han väljer att kalla sina berättelser för liknelser, en form som passar skört och ömtåligt innehåll. Boken bärs upp av tre kapitel som skildrar ett kärleksmöte mellan den femtonårige P O och en femtioårig sommargäst i byn och dess efterverkningar.

I Ett annat liv finns det några tidsglapp. Ett av dem är tonåren, som du knappt berör alls. Jag var helt övertygad om att det hade hänt något oerhört traumatiskt under de åren …

– … och så var det i själva verket tvärtom, haha! Vet du, jag tror att alla människor är med om upplevelser i livet som liksom ställer tillvaron på huvudet. Upplevelser som är så betydelsefulla att det kan vara svårt att sätta dem i ord. För mig, som var uppvuxen i en totalt sexualfientlig miljö, var mötet med den här kvinnan – som hade ett mycket naturligare förhållningssätt till sex – omvälvande. Det var nästan lite grann av en motståndshandling, ett uppror.

Kanske var det till och med större än så. I Liknelseboken skildrar P O det lustfyllda och skambefriade samlaget på det kvistfria trägolvet i Larssonsgården som en sorts uppenbarelse. Femtonåringen tycker sig ha skådat livets mening, ett innersta rum har öppnats för honom. Han har kommit igenom; det är en sorts frälsning. Är det detta de vuxna menar leder till evig förtappelse? Omöjligt! En tvivlare och författare är född. Han och kvinnan möts bara en gång till, några år senare. Men de glömmer aldrig varandra.

Många kommer nog frestas att läsa Liknelseboken som en fristående del av Ett annat liv. Var det tänkt så?

– Nej, inte alls. Ett annat liv ser jag som en självbiografi, medan Liknelseboken är en roman. Jag har tillåtit mig att ta mig vissa konstnärliga friheter i den, medan självbiografin är berättad rakt av – utan något hittepå.

Fast det är sällan som han ägnar sig helt och hållet åt hittepå, medger han efter en stund. Hans litterära metod går i stället ut på att svepa in en verklig händelse i lager på lager av fiktion. Att låta dikten framhäva verkligheten. Men i centrum står alltid framforskat material eller minnen. Kanske är det därför det faller sig så naturligt att ständigt återvända till Hjoggböle.

– Jag har ju så starka minnen från min barn- och ungdomstid. Du vet, jag var ju ett blygt och ganska ensamt barn. Därför tror jag att jag tidigt blev en iakttagare. En som stod lite vid sidan av och noggrant betraktade omvärlden för att kunna förstå den.

Leende berättar P O om kusinen som intervjuades efter det att Kapten Nemos bibliotek – berättelsen om hur två barn förväxlas på BB i Bureå – hade kommit ut. Han fick frågan om allt verkligen hade gått till som P O beskrev det i romanen och svarade: ”Jodå, så var det. Men inte precis så.”

 

Till formen är den nya romanen, Liknelseboken, nära besläktad med det märkliga, vackra 1980-tals-verket Nedstörtad ängel. Den är inte linjärt berättad: i stället ställs en fråga, olika berättelser fogas samman och bildar ett svar innan de tonas ut.

– Den här gången använde jag mig av den berättartekniken som en genomtänkt, litterär metod. Tidigare – när jag skrev Nedstörtad ängel – var det enda sättet jag över huvud taget kunde framställa någonting på. Då bodde jag i Paris och var riktigt illa däran. De klara stunderna var så korta när jag spritade. Jag kunde helt enkelt inte skriva långt.

I Liknelseboken dyker en gåtfull kör upp med jämna mellanrum. Den lägger sig i berättarens arbete, driver på och bromsar honom. Kören är välmenande och bekymrad. Tar sig författaren inte vatten över huvudet? Ska saker och ting verkligen beskrivas på det här viset?

– Den där kören är en sorts inre, imaginär gammaldags by som jag ständigt bär med mig. Den förmanar i all välmening, vill inte att jag gör bort mig. Samtidigt är det förstås en del av mig själv. Herregud, vid det här laget har man ju lärt sig vad man förväntas tycka och säga. Ibland far de där politiskt korrekta meningarna ut genom munnen. Men då, minsann, sitter kören i röven och kritiserar mig!

Du har en återkommande kör och ett dominerande tema, kärlekshistorien med den äldre kvinnan. Det känns som om hela boken är upplagd som ett musikstycke.

– Jo, jag tänkte mig faktiskt kärlekshistorien med kvinnan i Larssonsgården som en mäktig celloton i en symfoni av Sibelius. Emellanåt bryter andra instrument och kören in. Jo, förresten, cellotonen ska vara ungefär som den i Sibelius 8:e symfoni, säger P O och tittar lite förstulet på mig tvärs över köksbordet.

Sibelius 8:a? Vänta lite nu, det är ju den mytomspunna symfoni som tonsättaren påstod sig arbeta med under hela senare delen av sitt liv. Den som det knappt finns några spår av. Ah, herr Enquist behagar skämta! Så där gör han ofta under intervjun. Skojar och ler ett snett leende som är på samma gång blygt och lite ironiskt. Tittar på en för att se om man hänger med.

När vi möts igen några dagar senare, är P O glad och lättad. Den envisa förkylning han dragits med är bättre. De första reaktionerna från hans översättare ute i Europa har kommit. De är entusiastiska, även om de klagar på att det arkaiserande, litterära språket är hart när omöjligt att översätta. Och så finns ju mellanschnauzern Pelle med i köket, en charmig glädjespridare som med jämna mellanrum kräver husses uppmärksamhet.

Med Pelle liggande som en svart fäll tvärs över fötterna, konstaterar P O att det har sina sidor att blanda dikt och verklighet. I synnerhet om man som han gräver där man står.

– Jag skriver ju mycket om min hemby och förstår mycket väl om någon kan ha synpunkter! Det skulle jag nog själv ha om någon skrev om mina föräldrar, säger han dröjande.

– Därför försöker jag höra av mig till berörda och be dem läsa känsliga partier i mina böcker. Det har också hänt att jag har ändrat namn på folk och låtit dem bo på andra ställen än de gjort i verkligheten. Man får aldrig bli en cyklistnatur – en som kröker rygg uppåt och trampar neråt!

 

P O Enquist är mycket personlig i allt han skriver, men aldrig privat.  I självbiografin lyser barn och fruar nästan helt med sin frånvaro, så även i Liknelseboken. Stora, märkliga hål i redogörelsen för det egna livet, kan det tyckas.

– Jag är alldeles för lojal för att kunna skriva om dem! I en personlig relation måste man kunna lita på mig. Nej, jag kommer aldrig att skriva om mina närmaste.

Förutom modern, förstås. Om henne, den ensamstående lärarinnan, har han skrivit desto mer. Porträtterat henne ömsint och förlåtande. Fadern, däremot, dyker bara upp som en hägring, en drömgestalt.

– Det är svårt att skriva om pappa. Jag vet ju så lite om honom, mamma vägrade att diskutera sin Elof. Han var äldst bland de unga i släkten, lite av en klanledare. Jävligt rolig och en initiativtagare, har jag förstått. Skaffade sig tidigt motorcykel med sidovagn. Var varm socialdemokrat. Hur han nu lyckades med det när han var gift med mamma – den hänsynslösaste folkpartisten i Norrlands historia! säger P O.

– Numera har jag ju också några ledtrådar i ”notesblocket”, det som överlevde elden. Det vittnar om att pappa tyckte om att skriva. Att han var en habil poet, om än kanske inte i Nobelprisklass. Du märker, det är inte mycket jag vet om honom. Och det gör det nästan omöjligt att skriva något vettigt.

Nej, det är inte mycket P O har skrivit om sin egen pappa, men desto mer om andra fäder som av en eller annan orsak försvinner bort från sina söner. Det är ett ständigt återkommande tema i hans verk.

Pelle sätter sig plötsligt upp och fixerar husses wienerbröd med blicken. Han ger inte ett ljud ifrån sig, sitter bara där alldeles stilla och tittar. Husse får märkbart svårt att mumsa i sig brödet.

– Kom ihåg att du är en väluppfostrad hund, Pelle, förmanar husse.

Pelle fortsätter att enträget titta på wienerbrödet. Han är förvisso väluppfostrad, men svårt sugen på gott. ”Kom igen nu då, husse.” Husse suckar.

– Okej då, jag ger mig. Du får sista biten i vanlig ordning, säger P O och ger Pelle en rejäl bit av det frasiga brödet.

Pelle tackar belevat och går och lägger sig en bit bort.

Det känns som om du har ett stort behov av integritet. I boken växlar den berättande författaren mellan att vara ”jag”, ”han” och emellanåt ”E”. Man får nästan känslan av att du ibland inte vill att vi läsare ska komma för nära.

– Ja, så kan det nog vara. I vissa fall har jag känt mig obekväm med att vara ”jag”, då har ”han” eller ”E” känts enklare att vara. Så var det också när jag skrev Ett annat liv. Jag skrev i jagform och stretade och stretade med boken. Det tog mig en evighet att skriva de femtiofem första sidorna. Men så kom jag på att jag kunde skriva i tredje person – vara ett ”han” – och då blev allt plötsligt mycket lättare.

Liknelseboken var ovanligt svår att skriva. Det tog på krafterna att sätta i gång ”inbillningskraftens jättemuskel” som P O:s farfar kallade fantasin.

– Det tar i regel lång tid för mig att skriva, det har det alltid gjort. Om du visste hur jag avundas de begåvade kolleger som tycks kunna ösa ur sig själva som ymnighetshorn. Ta Kerstin Ekman till exempel, som kan skriva hela romansviter. Hur bär hon sig åt? Själv sitter jag långa perioder och våndas. Och kommer inte på material till en enda roman, säger han och ser plågad ut.

– Det är hemskt att veta att man kan skriva, men att inte veta om vad. Att bara ha ett vitt papper som glor på en. Du vet, det finns enkla skäl till att en författare super ner sig.

 

Han tystnar, gräver fram en cigarett ur ett paket på köksbordet. P O började målmedvetet att röka efter att ha slutat att dricka, officiellt för att kunna ha någon last att vårda. Fast förmodligen handlade det nog mest om att hitta ett sätt att bemästra rastlösheten som tycks ligga och lura för jämnan i den 197 centimeter långa kroppen.

– Som författare tvivlar man ständigt på sin förmåga. Men man måste ju ha ett slags självtillit också för att orka med. Det händer att jag inte har skrivit en rad på en hel dag. Nästa dag kanske jag bara presterar två rader, men det kan vara ett litet bevis på att jag faktiskt kan. Där kan det finnas något som glimmar till och visar att jag förvaltar mitt pund.

Själv kan P O inte riktigt svara på hur hans romaner blir till. Han tillhör inte de författare som får en idé och sedan mer eller mindre kan skissa upp en handling. I perioder har han försökt locka på inbillningskraftens jättemuskel genom att skriva ett bestämt antal sidor per dag, men det har aldrig fungerat särskilt bra.

– Nej, det brukar inte ge så mycket. Jag utgår från fragment – händelser, människor, fakta – som jag samlar på mig. Och vid något givet tillfälle skramlar de ihop – som efter Vi-kryssningen. Då är det en njutning att skriva, rena euforin! Faktum är att jag nog aldrig mår så bra som då.

Han skrattar till och säger att han måste vara en prövning att leva med. Både när han frustrerat försöker komma i gång att skriva och när skrivkrampen väl släpper. Han är glad att hustrun Gunilla (Thorgren, tidigare stridbar Grupp 8-medlem, chef-redaktör för Pockettidningen R och statssekreterare i kulturdepartementet) också är författare och har stor förståelse för hur skrivande fungerar. Hon är också hans första läsare, den enda som får läsa hans manus innan han lämnar in dem till förlaget.

– Gunilla har läst råmanus på alla böcker från Lewis resa och framåt. Hon är språkkänslig och bra på textanalys. Och säger aldrig åt mig att jag borde byta yrke!

Han talar med stor respekt och värme om sin hustru. Hon, som efter att ha skrivit en kritikerrosad biografi över sexualupplysaren Elise Ottesen–Jensen, nu otåligt letar efter något annat att skriva om.

– Motorn går jämt på henne, den begåvade människan! Själv känner jag mig slut som människa och författare efter Liknelseboken, säger han med ett skratt.

– Vänta lite … Visade jag dig någonsin pappas ospelade fiol?

Han reser sig från köksbordet och går in i arbetsrummet, Pelle lufsar efter för att valla husse rätt. I hörnet till höger om skrivbordet står fiolen. Den som fadern köpte några månader innan han dog och som har förblivit ospelad. P O går fram och klappar lite tafatt på den. Fiolen står där som en påminnelse om livets oförutsägbarhet, men kanske också som en uppmaning: ”Spela – och gör det väl!”

Och nog har P O Enquist förvaltat uppmaningen väl. Ur Liknelseboken stiger en alldeles egen, vemodigt vacker ton som berättar om det outhärdliga, svåra och underbart vackra Livet.

 

 

Text: Yukiko Duke
Foto: Thron Ullberg

 

 

OM P O:
Namn: Per Olov Enquist.
Ålder: 78 år.
Aktuell med: Romanen Liknelseboken, verk nr 33 i ordningen.
Familj: Hustrun Gunilla Thorgren; de två egna barnen Mats och Jenny; Gunillas barn Lotta, Andreas och Sara; samt åtta barnbarn tillsammans.
Bor: I en trävilla i Vaxholm och en lägenhet på Södermalm i -Stockholm.
Bästa personliga egenskap: ”Koncentrerad när det gäller!”
Sämsta personliga egenskap: ”Emellanåt mycket lat. Nej, förresten! Enormt lat!”
Rädd för: ”Jag lider av höjdskräck. Går inte gärna nära kanten på broar. Men jag har bestigit Kebnekajse!”

 

GUNILLA THORGREN OM P O:
”Det bästa med P O är att han är en så omtänksam och varm person. Och har så mycket humor! Det är ovanligt med män som tycker att deras hustrurs jobb är minst lika viktigt som deras eget – men det gör verkligen P O. Han har alltid stöttat mig, varit positiv och engagerad i mina projekt, aldrig gnällt det minsta när jag har haft mycket att göra.
Att vara två författare är inget problem i den här familjen. Enda gången det är jobbigt är när vi båda är utan skrivprojekt. Då kan vi gå varandra på nerverna!
Hmm. Det enda negativa med P O är att han är lite väl slarvig. Han går in med skorna på och dräller saker omkring sig. Men det är ganska lätt att uthärda …”

 

P O:S STÖRSTA LÄSUPPLEVELSER:
”Alla upplevda före trettiofem års ålder! Ja, under den period då man inte slukade böcker, man slukades av dem. Allt i dem var så stort och häftigt och gick in. Sedan blev man så klok och erfaren. Eller kanske kritisk och misstänksam – läsningen var inte samma eruptiva -upplevelse.
Allt av de amerikanska författarna William Faulkner, John Dos Passos, Ernest Hemingway och John Steinbeck. Stig Dagermans verk. Hjalmar Söderbergs verk. Pär Lagerkvists tidiga noveller. Harry Martinsons tidiga prosa.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar