Porträtt

På fullt allvar

av Johan Norberg

Årets Taubestipendium går till artisten och låtskrivareN CajsaStina Åkerström ”för musik och text som vidhåller livets allvar”. Vi:s musikkrönikör Johan Norberg möter en  stipendiat som han sannerligen stött på förut.

När jag söker CajsaStina för en intervju med anledning av Taubestipendiet svarar hon först med ett långt sms:

”Det finns inte ord för hur djupt, DJUPT glad/stolt jag är över detta, ska du veta. Det finaste stipendiet alla kategorier, enligt min mening, eftersom det hyllar själva låt/textkreerandet. Att Tauben himself instiftade det gör ju inte saken sämre heller. Snacka om balsam för luggslitna nervändar (i.e. kroniskt sviktande självkänsla). Ibland är försynen uppenbarligen god mot en.”

Att Tidningen Vi och Taubesällskapet får agera ”försyn” för en skrivande konstnär känns bra, när det landar så klockrent hos mottagaren. Hennes svar är också ett fint exempel på varför stipendier är av godo och att de kan göra skillnad.

Texten är ett helvete – ursäkta.

Att CajsaStina kan sin Taube råder det ingen tvekan om.

– Han hade så många bottnar. Vilken konstnär! Bild, måleriskt och i skrift, som till exempel Inbjudan till Bohuslän eller Himlajord, den med ”… jorden som kom med storm från Inkas land” eller Sjuttonde balladen med sin spark mot etablissemanget. Fritiof i Arkadien är kanske min absoluta favorit. Den är helt fantastisk. Bilderna och melodin går rakt in i min själ.

Berätta om hur du själv skriver.

– Jag börjar med melodin, som är den första ingången, sedan kommer texten. Vissa gör tvärtom, och det beundrar jag, men förstår inte hur det går till. Oftast sitter jag vid pianot, men kanske har de intressantare melodierna kommit med gitarren. Det finns ett undantag: På Fråga stjärnorna (CajsaStinas genombrott 1994, reds anm.) kom texten först med sin speciella rytm, men det är enda gången, annars gör jag musiken helt klar först och börjar sedan med orden. Texten är ett helvete – ursäkta – men svenska språket är lite kantigt, vilket i och för sig också är charmen, det svåra.

Så var kommer texterna ifrån?

– Jag sätter mig med en stämning som beror lite på var jag befinner mig i livet.

Följer det hur du mår, alltså?

– Ibland, men många gånger när jag varit som mest deppad har de gladaste låtarna kommit, det är märkligt. På den senaste skivan har jag frångått det evigt relationsmättade.

Varför det?

– Kanske för att jag levt väldigt ensam många år. Kan det vara så enkelt? Förmodligen.

Skriver du på inspiration eller efter arbetsschema?

– Lite både och. Vissa delar av året är jag sträng och sätter mig några timmar varje dag.

Sträng, är det inte lustfyllt att skriva?

– Det är sällan jag sätter mig med liv och lust och skriver. Ibland händer det, och då är det underbart.

Men varför vill du då skriva trots att det mest känns så motigt?

– Det är en bra fråga … Jag skulle nog inte överleva utan skapandet, och det blir lustfyllt när man kommer in i något slags ”flow” förr eller senare. Om det så tar en månad, jag måste dit. Det är enda stunden när jag är riktigt lycklig. Drivkraften är att komma i närheten. Det är som horisonten, man längtar dit.

 

CajsaStina Åkerström trivs bäst i sitt hus på landsbygden utanför Kalmar, men mellan 40 och 50 konserter per år hinner hon med.

CajsaStina Åkerström trivs bäst i sitt hus på landsbygden utanför Kalmar, men mellan 40 och 50 konserter per år hinner hon med.

 

Jag producerade och arrangerade CajsaStinas fjärde skiva Picknick 2001, och det är den märkligaste inspelning jag varit med om och ett exempel på vad som kan komma ur tillit och modern datateknik.

Så här gick det till: Hon spelade in sina låtar hemma i Småland med sång på en kanal och gitarr på den andra och skickade datafilerna till Stockholm där jag lade till flera spår med mina gitarrer, ringde musiker som spelade piano, cello och trummor med mera. Vi skulle naturligtvis ses jag och CajsaStina, men det blev liksom inte av, eftersom arbetsprocessen utvecklades till något som fungerade bra. Hon trivdes med att spela in sin sång utan inblandning av producent och jag tyckte ungefär likadant, fast tvärtom. Alla mina idéer kunde prövas fritt utan en artist som småryckte lite i halva cykelstyret.

Att ta saker på allvar klingar ju illa i dag.

När jag gjort färdigt det första arrangemanget mejlade jag en mp3-fil och satt sedan på nålar inväntande hennes respons. Svaret kom omgående och var förbluffande positivt. Jag hade aldrig förväntat mig att hon skulle släppa kontrollen över sina låtar så fullständigt.

Resten av arbetet flöt på så smidigt att vi aldrig ens tänkte på att vi var med om något unikt. Att inte befinna sig i samma stad under en inspelning är i och för sig ovanligt, men att ett samarbete leder fram till ett resultat där båda är nöjda utan att vilja ändra en endaste liten detalj – det händer en gång på tusen. Månaderna gick och en dag var hela skivan klar. Första mötet blev när vi skulle uppträda i tv för att marknadsföra skivan.

– Ja, en sådan skivinspelning har väl aldrig hänt förr eller senare. Det var en period när jag kände mig väldigt osäker på mitt uttryck och då blev det en gåva att få stå här nere i huset ensam och sjunga. Det kan bli stressigt i studio med en producent som har åsikter om hur jag ska frasera.

Din sångteknik är ovanlig bland pop- och visartister med en otroligt noggrann röstkontroll. Har du skolat rösten på något sätt?

– Jag gick hos sångpedagog som ung, men de ville ha mig till sopran och det passade inte mig så bra. I stället har jag hittat en egen grej där jag växlar mellan bröst- och huvudklang. Innan en konsert värmer jag upp med att försöka få i gång magstödet och stretcha tungan lite.

När vi gjorde konserter tillsammans upplevde jag dig som oerhört koncentrerad och att du fokuserade mest på det musikaliska och lät texten tala själv.

– Det är en träffande beskrivning som jag känner igen mig i. Jag använder rösten mer som ett instrument. Rytmen i en låt, sättet att frasera, är viktigt för att få liv i en text.

Året efter att vår gemensamma skiva släpptes spelade vi tillsammans några gånger och sedan bröt jag under viss dramatik all kontakt med henne efter en konsert.

 

”Jag skulle nog inte överleva utan skapandet, och det blir lustfyllt när man kommer in i något slags ’flow’ förr eller senare”, säger CajsaStina Åkerström.

”Jag skulle nog inte överleva utan skapandet, och det blir lustfyllt när man kommer in i något slags ’flow’ förr eller senare”, säger CajsaStina Åkerström.

 

Att sitta på en scen och ackompanjera CajsaStina är speciellt. Hon sluter ögonen och går in i en närmast andlig koncentration som omsluter hela rummet. Tänk Édith Piaf, Charles Aznavour eller varför inte CajsaStinas egen pappa, visgiganten Fred Åkerström. Underhållning, absolut, men på stort allvar. Som ackompanjatör skärper man sig, men vid ett sådant tillfälle gjorde jag ett misstag. Okej då, flera. Hon reagerade oerhört starkt på det som hade hänt och uttryckte sig en aning tillspetsat. Jag kände mig missförstådd och nu, så här i efterhand, kan jag väl säga att det var en kraftig överreaktion att bryta kontakten. Det blev lite dumt alltsammans, men CajsaStina är inte långsint och hörde av sig ett år senare och föreslog ett nytt samarbete. Vi har aldrig tagit upp det som hände, inte heller nu under intervjun. Efter så många år känns det inte så viktigt.

Det finns ett sådant enastående stort allvar hos dig, både inför glädje och sorg.

– Det kan vara både en tillgång och belastning. Det där med att vara pretentiös, ta saker på allvar, klingar ju illa i dag, men jag är sådan. Det ligger lite i vår tid, som titeln på Roy Anderssons bok: Vår tids rädsla för allvar. Det mesta skojas bort och man ska gärna vara en stand up-komiker. Jag önskar ibland att jag kunde ta saker mer med en klackspark, och kanske har det blivit lite lättare på senare år.

Har du haft några förebilder bland låtskrivare?

– Från början var det Ulf Lundell, där finns ett flöde och en frihet, det beatnik-inspirerade, som jag beundrat mycket och försökt översätta till en kvinnas värld. I viss mån Eva Dahlgren också, och Evert Taube, hans lyrik överträffar det mesta. Olle Adolphson, naturligtvis, och även Cornelis, det är ju mina rötter. Jag har spelat lite med hans son Jack och i höst blir det en turné med oss två tillsammans. Vi kommer att sjunga våra fäders låtar, vilket känns okej, om det är under en begränsad tid. Folk har tjatat i flera år och vi har stretat emot, men samtidigt finns där en syskonkänsla med många gemensamma bilder från barndomen.

År 2002 besökte jag CajsaStina i huset ute i skogen utanför Kalmar. En idealisk plats för den som vill ha lite avskildhet för sig och sina tankar. Det var ombonat och fridfullt, bortsett från två mycket respektingivande pyrenéerhundar som morrade oavbrutet bakom spjälgrinden till köket under de två timmar vi repeterade.

Du bor kvar i huset i skogen.

– Ja, och jag har ju fortfarande hundar, fast nu är det en schäfer och en korsning mellan schäfer, dobermann rottweiler och labrador. Man har ganska fullt upp, kan jag säga.

Som vakthundar?

– Ja, väldigt mycket. Det behöver man när man bor som jag gör och med studioutrustning och allt. Det känns tryggt.

Har du tänkt på att du faktiskt, som låtskrivare och skivartist, passerat din pappas produktion?

– Nej, det har jag inte tänkt på. Kanske är det så, men jag kommer ändå alltid att stå i skuggan av honom, på gott och ont. Det här med pappa är en kontakt som aldrig släpper. Han gick ju bort när jag var ganska ung, och hela mitt liv har jag önskat att jag hade en far att prata med.

Brukar du tänka ”Vad hade han tyckt om det här?”.

– Ja, det händer. När jag får till något riktigt bra som jag är nöjd med, kan jag tänka ”det här hade han nog tyckt om”.

Du är lika gammal som Fred var när han gick bort.

– Ja, det är märkligt det där, att bli äldre än sin förälder. Då blir det också väldigt tydligt hur ung han var när han gick bort.

Hur ser ett CajsaStina-år ut?

– Jag skriver hela tiden, från och till, och gör cirka 40–50 konserter per år. Min musik produceras i dag via min egen lilla firma som sedan licensierar skivorna till ett större skivbolag, och de tar hand om marknadsföring och distribution. Det ger mig större artistisk kontroll och så kan jag göra vad jag vill, oavsett om det fungerar kommersiellt eller inte. Sedan en tid tillbaka skriver jag också krönikor i tidningen Barometern en gång i månaden.

Hur ser du på vad du gjort hittills som artist och låtskrivare?

– De senaste åren har jag börjat känna mig lite nöjd. Boken jag skrev, Du och jag, farsan, förlöste mycket i mig, relationen med pappa och saker hos mig själv. I samband med det hittade jag en form av skrivande som berikat mitt liv och nu känns det som att jag börjar närma mig någonting, samtidigt med en lagom dos av missnöje som driver mig vidare.

 

Text: Johan Norberg
Foto: Åsa Sjöström

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 10/2016.

 

 

EVERTS EGET STIPENDIUM
TAUBESTIPENDIET instiftades 1960 av Tidningen Vi och Evert Taube. Det ges för ”sångbar dikt eller tonsättning av dikter”, enligt Taubes egen formulering. Sedan 1990 delas stipendiet ut i samarbete med Taubesällskapet.
Stipendiesumman är 50 000 kronor.
Årets jury har bestått av Johan Norberg och Tomas dur Fläckman från Tidningen Vi, samt Örjan Granqvist och Ralf Sandberg från Taubesällskapet.
Taubestipendiet är den enda utmärkelse i Taubes namn där skalden själv har varit med om instiftandet och formuleringen av statuterna. Taube var en flitig medarbetare i Tidningen Vi under 1950- och 60-talen.

 

JURYNS MOTIVERING:
”2016 års Taubestipendium tilldelas CajsaStina Åkerström för att hon med grundlig noggrannhet i låtskrivandets hantverk skapar musik och text som vidhåller livets allvar i både glädje och sorg.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar