Porträtt

På mammas gata

av Kristina Lindh

Alice Bah Kuhnke växte upp i Horda utanför Värnamo, staden som gav henne smärtsamma insikter om tidens gång och livets mening. Från Värnamo kommer också reportern Kristina Lindh. Tillsammans åkte de hem till Småland.

Hon har skrattat hos Skavlan, flabbat för fotograferna och bjudit tidningsläsarna på underlivshumor.

Nu står hon i en glänta. Blundar och vänder ansiktet mot ljuset. Mossan är grön och skogen tyst.

– Det här blev en allvarlig intervju.

Hennes pressekreterare gör ett lätt försök att punktera scenen med ett lakoniskt ”det är tveksamt om detta ens kan kallas skog”. Han har jobbat på Naturskyddsföreningen och vet att experternas namn på de omgivande träden snarare är ”plantering”.

Det struntar vi i, Alice Bah Kuhnke och jag. För oss är det barndomsmark, existentiellt oföränderlig oavsett hur den i verkligheten skiftar form och oberoende av vilka triviala namn andra ger den.

Skogen är Skogen och Småland är Småland.

Framför allt: Värnamo är Värnamo. Vi kommer härifrån, vi lämnade staden i samma ålder och nu har vi återvänt till platsen där allt började. Dock har vi aldrig setts förut.

Blir det ett nostalgiskt möte om lekplatser och pingisrum? Eller en armkrokande träff om lättnaden över att ha flytt den kvävande hålan? Ingetdera. Alice Bah Kuhnke deklarerar direkt: Värnamo var metropolen.

– För mig var detta en stor stad. Här fanns det som skrämde – alkoholism, knark och våldtäkter. Men här fanns också det som lockade – diskotek med glittrande lampor och människor som vågade sticka ut. Punkare! Bögar! Det är först i vuxen ålder jag förstått att de måste ha varit oerhört utsatta.

Småstaden som storstad. Så blir det när man växer upp strax utanför. Alice Bah Kuhnkes barndomshem ligger i Horda, samhället som ofta uttalas fel. Nyhetsuppläsarna brukar säga Horda med ”o”. Det heter ”Hårda”.

Sedan hon tillträdde som kultur- och demokratiminister har hon, efter en inledande och kritiserad medietystnad, intervjuats i en rad sammanhang. Vinkeln har skiftat men basingrediensen har varit densamma: berättelsen om den mångkulturella familjen som levde världsvant alternativliv mitt i den småföretagarpräktiga Gnosjötrakten. En oas av vida perspektiv mitt i det likformiga.

Nog är den sann. Men lika sann är berättelsen om en elvaårig lantis som storögt fick börja åka buss själv och uppleva centralorten förändras – från platsen där man skötte vardagsärenden med mamma och pappa till platsen där världen öppnade sig.

– Värnamo är inte en ort på en karta utan ett mentalt rum präglat av upptäckten att livet består av kapitel som försvinner för att aldrig komma igen. Värnamo är mitt första stora möte med insikten om tidens gång. Det var fruktansvärt.

Det spelar ingen roll att detta också är platsen för första hånglet och andra andlösa upptäckter. Även kyssarna dras ner av minnet. När hon nu läser dagboken hon skrev påminns hon om tillståndet.

– Jag och min bästa vän hade långtgående planer på hur man bäst avslutar sitt liv, på ett sätt som egentligen inte bottnade i en övertygelse om att våra liv var speciellt utsatta, utan i en lek med att möjligheten fanns. Möjligheten att inte behöva bli vuxen. Vi fantiserade om vapen, rep och piller.

Självmordstekniker?! Det har gått en kvart av intervjun och Värnamo har redan blivit scen för en livskris. Vi byter riktning och listar de stärkande milstolparna: Musikskolan, då inrymd i ett gammalt sjukhus som fortfarande står kvar. Idrottsplatsen, numera rejält uppdaterad sedan IFK Värnamo gick upp i superettan för några år sedan. Korvkiosken, social samlingspunkt som …

Ärligt talat, hur roligt låter det här?

”Det är kul när det händer nåt.” Så lyder rubriken på debatten om riksmedias småstadsförakt, som startade efter Expressens bevakning av Melodifestivalens deltävling i Östersund. Kritiken knyter an till den ständigt pågående diskussionen om hur landsorten får axla rollen som storstadens antites. Att urbaniteten, i sitt behov av att känna sig modern och framtida, skapar en motpol som bekräftar storstadsmänniskans coola jag.

Alice Bah Kuhnke är lika trött som oroad. Trött, över att stad vs land-myten lever vidare. Oroad, eftersom det samtidigt finns en segregation som får politiska och sociala konsekvenser. Det är nu delvis på hennes axlar frågan vilar, och när hon dagen efter vårt besök presenterar sin första utredning – medieutredningen – ansätts hon genast av landsortens tidningsledare som förklarar att utan utbyggt bredbandsnät har man redan valt bort bygden.

Värnamo är ingen bortvald bygd. Trots våra egna oglamourösa hållpunkter har vi koll på stadens halvnya konstmuseum och helnya kulturhus. I bok- och pappershandeln klämmer vi på värnamobördiga Johanna Thydells senaste roman, och över en spätta med mos i nyss nämnda korvkiosk tar vi del av nyheten att ingen mindre än Ruben Östlunds nästa projekt är ett socialt experiment i form av en installation mitt i centrum.

Kulturen och staden levde även på 1970-talet, minns Alice Bah Kuhnke.

– Genom lokaltidningen lärde jag mig att här fanns jobb och företag. Starka kvinnor utmärkte sig i politiken och facket. Värnamo var inte vid sidan av Sverige, det var ett snitt ur Sverige.

Ändå. Ändå styrs vårt samtal mot det som kanske är den svenska modernitetens allra främsta motpol, sinnebilden för det som avviker och håller emot: frikyrkan.

Vi summerar vår sammanlagda samfundserfarenhet. Det blir fyra totalt. Fyra församlingar har vi sett från insidan. Om en stund, när vi åker genom Horda, kommer hon peka igenkännande på kyrkportar och bönhus. Jag säger att frikyrkan ger upphov till ett komplext bagage, nämligen känslan av att vara utvald och utanför på samma gång.

– Exakt så är det! Det är så få människor som förstår vad jag menar när jag pratar om detta. Om hur det är att vara utvald, att få höra ”Alice, du kan bli nåt stort!”. Tryggheten jag fick från församlingen är det som gjort att jag alltid sökt mig till gemensamheter. När jag klivit in i det civila samhället, i Röda korset, Rädda barnen och Rättvis handel har det varit som att komma hem.

 

Vi sitter på ett fik mitt i stan. Utanför fönstret rinner Lagan. Även på 1970-talet låg ett fik här, men kvarteret är ombyggt. Borta är plaketten som berättar att detta var hemadressen för Hanna Ouchterlony, grundaren av Frälsningsarmén i Sverige. Hon står numera som staty på andra sidan ån. För några år sedan bortflyttad till åkanten, till förmån för mer prioriterade verk. Det finns mycket att säga om den folkliga andligheten som den svenska mentalitetens dolda underström. Frikyrkorna byggde en gång folkrörelsesverige, satte djupa avtryck i kampen för demokrati och social rättvisa. För många är detta glömt. Inte för Alice Bah Kuhnke. Hon säger att hon aldrig genomgick något politiskt uppvaknande. Det behövdes inte. Kyrkan hade redan öppnat ögonen.

– Det samhällsintresse jag fick hemifrån eldades på i kyrkan. Det vi gjorde där var politik.

Kravet på omvändelse då? Fixeringen vid den smala vägen? Hur ser hon på sidorna som fått så många att lämna för att aldrig komma tillbaka?

När hon tillträdde som kulturminister spreds genast en gammal artikel där hon pratar om sin tro på Jesus. Journalistkåren flackade med blicken. Den som umgås några timmar med Alice Bah Kuhnke upptäcker dock en tro som visserligen är central och genomgripande, men varken febrig eller påflugen. Däremot möts man av en sträng livshållning och en radikal brytpunkt. Men de har andra rötter än de småländska missionskapellens.

Bakgrundsstoryn har hon dragit förr. Den om åren på 1990-talet då hon jobbade på tv och tappade bort sig själv. Under min research tar jag del av ögonbrynshöjande historier om en person i utlevelse och gränslöshet. Själv säger hon att hon kunde kryssa för varenda ruta i framgångsmallen – ett eget tv-program, en flott våning och ett fett bankkonto – men ändå reds av känslan av att inte vara lycklig.

Alice Bah Kuhnke blev den i dag rikskända självhjälpscoachen Mia Törnbloms allra första klient. Resultat: Nya ideal och en verktygslåda för självkännedom.

– Jag kan fortfarande få panik när jag tänker på vad som hade hänt om jag inte hade gjort den resan. Hade jag jobbat kvar på tv och trott att det var meningen med livet? Varit på omslaget på tidningen Mama med mina barn?!

Hon säger att hon har ”karvat fram sina värderingar”.

– Nu håller jag de så rena. Jag putsar på dem. Varje kväll går jag igenom vilka ideal jag eventuellt brutit mot under dagen och hur jag i så fall ska åtgärda det. Jag skriver och skriver. Det är det mest intima i mitt liv. Jag vill inte ens att min man ska se när jag gör det. Han får hellre se när jag kissar.

Jag frågar vilka hennes svagheter är. En fråga de flesta besvarar med saker som ”jag har svårt att tala inför publik”. Alice Bah Kuhnke säger utan betänketid:

– Mitt högmod och mitt förakt för svaghet.

De kan göra sig påminda i ett privat samtal. Eller när hon möter en meningsmotståndare, vilket i och med nya jobbet ”ökat tillfällena rejält”. När det händer tar hon fram verktygslådan och frågar: ”Alice, vad är det som den här personen hotar i dig?”

– Jag vänder allt mot mig själv. Det har jag gjort i 16 år, sedan jag lämnade mitt gamla liv. Jag ställer aldrig den som väckte känslorna till svars för mina reaktioner. Det gjorde jag tidigare men det gav varken kraft eller utveckling.

 

En iskall kväll i januari sitter jag nedanför scenen på Kägelbanan i Stockholm. Kulturministern är gäst hos författaren och feministen Maria Sveland. Det går inte många minuter innan Alice Bah Kuhnke har tagit över. Hon berättar om en incident med mammas bröst, om hur hon ansågs manipulera klasskamraterna och om att hon haft låga krav på sina pojkvänner. Hon går över scenen. Gestikulerar. Ropar. Publiken chockskrattar. När Sveland spelar en låt av 70-talsgruppen Röda bönor upptäcker de båda till Alice Bah Kuhnkes oförställda förtjusning att de legat med samma kille. En röst i raden bakom mig viskar: ”Tänk om det sitter en journalist här.”

Själv undrar jag om hon saknar överjag.

Sveland ställer den fullständigt feltajmade men ändå på något sätt högst relevanta frågan om hur det känns att vara minister och inte kunna säga vad man vill.

– Äh, jag orkar inte spela teater, svarar Alice Bah Kuhnke.

Hur går de två sidorna ihop? Hur kan den som ägnar varje dag åt skriftlig självrannsakan resultera i Sveriges mest ohämmade minister? Allt går tillbaka till omvändelsen.

– Den gav mig en metod för att samtidigt se väldigt strängt och väldigt lättsinnigt på mig själv. Världen är stor och full av lidande, mänskligheten är en och samma och mina val spelar roll för andra. Att inse att man är en del av det stora ökar det individuella ansvaret men gör också att man inte behöver ta så allvarligt på sin egen person. Det blir väldigt enkelt att bjuda på sig själv. Vara pinsam och mänsklig.

Vi går norrut. Har lämnat kaféet, personalen har tagit en selfie med kulturministern. Vårt mål är kommunens bokbuss. Den  står parkerad utanför biblioteket. Fynden hon nyss gjort på bokrean ligger instuvade i en bil. Bara den rosa sminkväskan är med; hon har stoppat ner den i min kasse.

När Stefan Löfven i höstas presenterade sin nya kultur- och demokratiminister, stod många i kultursverige som levande frågetecken. Hennes namn var helt oprövat i sammanhanget. Inte blev det bättre när hon efter några veckor skrev en programförklaring i DN, med formuleringen att ”kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle”.

I en senare intervju i tidningen Arbetet utvecklade hon sitt resonemang: ”Konst kan inte överkonsumeras medan jordens resurser i dag överkonsumeras. Detta är min ideologiska övertygelse.”

Uppfattningen att konst inte kan överkonsumeras och att jordens resurser överkonsumeras, är väl ändå inte ideologi. Det är ju fakta. Sträcker sig inte din kultursyn djupare än så?

– Ideologin är inte att vi överkonsumerar, ideologin är att göra politik av det. Det är så många som ifrågasätter att man kan vara kulturminister och miljöpartist. De säger att vi saknar kulturpolitik, att vi inte vill något. Men för oss är kulturen en del av hela vår idé om samhället. Människan är i grunden en skapande varelse och kulturen får oss att vilja något mer än att konsumera oss till en identitet.

Det där tycker många låter otroligt flummigt, säger hon själv.

Dilemmat är väl snarare att det klassas som klichéer.

– Men det är ju för att det är djupt sant! Människan är en skapande varelse, det finns det vetenskap kring. Ska jag bara för att det är klichéstämplat välja att inte prata om det, när det i själva verket är grunden för allt jag vill göra som minister?

Nej, hon kommer aldrig sluta säga att mer kultur skapar förutsättningar för ett ekologiskt samhälle. Sannolikt kommer det fortsätta generera kritik om att Miljöpartiet och regeringen förminskar kulturen och gör den till ett medel i det godas tjänst.

– Alla kulturjournalister tar upp det där. Och jag kan förstå att man är rädd för det. Kulturen har ett egenvärde, den ska inte frambära något annat. Samtidigt ger detta egenvärde en rad goda effekter på människor och samhälle. Det kan vi inte bortse ifrån och därför är kultur och demokrati varandras förutsättningar.

Vi är framme vid bokbussen. Hon kliver upp för trappan, in bland hyllorna. Mitt eget kroppsminne vill styra in i bibliotekets huvudentré, där barnboksavdelningen låg. Men kulturministern var lantistjejen som väntade vid vägrenen, gick in med sin kasse och satte sig längst bak för att försjunka i Prins Valiant eller någon annan bok hon visste att föräldrarna inte skulle acceptera som hemlån och som därför måste läsas på plats. ”Lever Håkan och Birgitta fortfarande?”, frågar hon. Litteraturens dörröppnare är inte bortglömda. ”Visst gör de det”, säger Leif Jutengren som kör bussen numera. Fortfarande gäller samma körschema: Horda varje torsdagskväll.

– Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt om bokbussen inte funnits. Vem hade jag varit om jag aldrig fått möta alla människor som finns i litteraturen, aldrig fått drömma mig bort?

Vad hade högstadie-Alice sagt om hon fått se det liv du lever nu?

– Hon hade tyckt att jag är så cool. Men hon hade också blivit rädd. När jag var liten såg jag dem som frivilligt var helt annorlunda. Själv hade jag bara utrymme att försöka hålla ihop den utsatthet som det innebar att vara svart. Jag högaktade dem som vågade välja något annat.

Nu är hon själv en sådan. En av de frågor hon får oftast, även efter ministerutnämningen, är den om varför hon slutade på tv – egentligen. Hur kan man lämna de högsta tittarsiffrorna, en av de högsta lönerna på hela kanalen? Många har svårt att någon frivilligt bryter mot normen om det framgångsrika livet.

Nu är man kanske inte direkt i bakvattnet om man sitter i regeringen. Jag tittar ner i min kasse. Kulturministerns sminkväska samsas med min plånbok. Nyss var vi två tonåringar som lämnade Värnamo för att förverkliga våra drömmar. Båda flyttade tidigt. När jag var 15 år lämnade jag stan för att bli textillärare. När Alice Bah Kuhnke var lika gammal reste hon för att satsa på friidrott.

Efter en dag tillsammans står vi mitt i den småländska barndomsskogen, fotografen har sett ut en lämplig glänta. Alice Bah Kuhnke blev aldrig friidrottare. Jag blev aldrig textillärare. I stället står vi här som representanter för första, andra och tredje statsmakten. För politiken och medierna. Jag konstaterar att båda sfärerna har genomgått enorma förändringar. De har sett sin makt förskjutas och nya faktorer kliva in och diktera villkoren. Globalisering, lobbyister, ny teknik och vinstkrav som förr inte existerade ens i den vildaste fantasin.

Vilken roll är mest utmanad i dag — din eller min?

– Din. Jag oroar mig mer för din roll som demokratibärare än för min roll som maktutövare.

Varför?

– För att din roll är mer akut hotad och för att om jag måste välja så är din roll mycket större. Visst, jag har ett oerhört ansvar, jag sitter i regeringen och ska styra vårt land. Men utan en journalistik som granskar makten försvinner garanten för hela demokratin.

Hon har suttit snart sju månader på regeringens mest omskrivna post. Det är den så gott som alltid, kulturministrar tilldrar sig ett alldeles särskilt intresse även om deras portföljer i kronor räknat hör till de mindre.

Är förväntningarna på moralisk resning större på en kulturminister?

– Det tror jag. Särskilt på en miljöpartistisk kulturminister.

Är det rimligt?

– Ja. Kultur är det viktigaste av allt. Det är samhällets kärna.

 

ALICE BAH KUHNKE
Ålder: 43 år.
Uppvuxen: I Horda och Värnamo.
Familj: Gift med skådespelaren Johannes Bah Kuhnke. Tre döttrar, 11, 8 och 3 år gamla.
Yrke: Politiker, kultur- och demokratiminister sedan oktober 2014.
Tidigare meriter: Generaldirektör för myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, hållbarhetschef ÅF, generalsekreterare för Rättvisemärkt, programledare i SVT och TV4, ledamot i Kyrkomötet, styrelseledamot i Rädda barnen, Dramaten, Konsumentverket med flera. En gång en av landets bästa kvinnliga sprinterlöpare i sin åldersklass.

 

Text: Kristina Lindh
Foto: Moa Karlberg
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar