Ur arkivet

Palm sätter punkt

av Ingemar Unge

Författaren Göran Palm har avlidit, 85 år gammal. Hans storverk var ”Sverige. En vintersaga”, ett jättelikt litterärt reportage på blankvers som kom ut i fyra delar under åren 1984-2005. Inför utgivningen av den sista delen skrev Ingemar Unge hösten 2004 detta porträtt i Vi.

— Blankversen fungerar som en hink vatten, säger Göran Palm, som nu är klar med sin stora versberättelse. I januari kommer sista delen ut.

Göran Palm är min idol. Han bor i Stockholm och har en litterär portkod, Krig och Fred: 3918.

Nu är han klar med sitt stora diktverk, sin krönika på blankvers, Sverige. En vintersaga. Den har han hållit på med i över 20 år.

Från början trodde han att sagan skulle rymmas i en volym. Men Sverige var en stor och lång saga.

Första delen kom ut 1984 (även det en litterär portkod om Palm skulle behöva byta) på Författarförlaget. Del två kom på Rabén Prisma 1989, del tre på samma förlag 1996 och nästa år, i januari, kommer den fjärde och sista delen.

På Ordfront.

– Gå till Ordfront, de är säääkert intresserade, sa man på Rabén.

Ettan sålde bra, över 15 000. De övriga mindre. Nu är allt skrivande över och all faktainsamling också.

– Det känns skönt att jag inte längre måste dra upp till Treriksröset för att kolla någon detalj som inte finns på Internet på Google, säger Palm, som lider av lungemfysem och inte går långa sträckor.

Fast han lirar badminton med ett antal pensionärer som tycker att hörapparaterna bara är i vägen under matcherna. Det blir mycket skrika. Antagligen bra för lungorna. Palm är 73 och har hörapparaten med på plan.

 

Göran Palm är som sagt min idol sedan ungdomen. 1966 kom han ut med En orättvis betraktelse som för mig var rena ljuset, för andra nedriga natta, blodstörtning och fradga.

Betraktelsen försökte se Europa, kolonialmakterna och USA med Tredje världens ögon. Vi ser inte lika anständiga ut som vi brukar i dessa blickar. (Palms andra diktsamling hette förresten Världen ser dig.)

Per Ahlmark gick i spinn, Leif Carlsson ylade (Svenska Dagbladet), Ulrich Herz vrålade (Veckans Affärer).

Jag behövde inte göra något själv, de pucklade på varandra i veckor.

– Min pappa, lågkyrklig präst, delade inte min uppfattning i boken, berättar Palm, men ansåg att den bar på ett stort allvar. Han sa upp sin prenumeration på Svenskan efter deras recension.

Försvarare var Olof Lagercrantz i DN och Karl Vennberg i Aftonbladet. Debatten svallade.

– Jag behövde inte göra något själv, säger Göran, de pucklade på varandra i veckor.

Det underliga var att han egentligen hade tänkt skriva en essä om lyriken och så blev det till hans egen förvåning En orättvis betraktelse. Palm tycker att prosan snott åt sig av den tidigare
poesins bredd. Nu är poesin smal och prosan bred. Måste det vara så? Antikens greker skrev facklitteratur om jordbruk på hexameter. Skulle det gå igen?

Palm ville bredda posein.

Under arbetets gång stötte han på Pound och Brecht och Marx och Fanon och … ja, slutligen var det ingen poesiessä utan en text om politik, kolonialism, imperialism och förtryck, att se och att bli sedd, att bli beskriven…

– Ofta är det så att det blir bäst när man gör en upptäckt mitt i ett annat arbete, säger Göran Palm, plötsligt bär alltihop i väg åt ett annat håll.

Det gäller då att vara lyhörd och inte envisas med att skriva enligt den första planen.

Redan när Betraktelsen kom ut var Palm klar med nästa: Indoktrineringen i Sverige.

Ny hysteri.

Indoktrinering? Sverige? Det var väl sådant som förekom i Kina och i Sovjet…?

 

Men nu gäller det alltså fjärde delen av Palms mastodont Sverige. En vintersaga, titeln knyckt från såväl Heinrich Heine som Wolfgang Biermann, Deutschland, ein Wintermärchen.

Jag hade inte läst de tre första delarna, men bara att läsa den fjärde, nästan 400 sidor blankvers, föreföll som ett väl högt pris för att få ett snack med sin idol.

Men! Måste är måste. Jag började läsa i farlig fart, ty blankversen är beskedlig och låter sig behandlas som prosa, man kan rusa igenom.

Då hade jag inte räknat med Palm.

Och inte med versen heller.

Blankvers låter som ordspråk. Raderna har klang av citat redan som nya.

Palm hade lierat sig med versmåttet och jag började inse att texten var alldeles för innehållsrik för att kutas igenom, och blankversen slog trots allt till bromsen och demonstrerade sitt enkla
raffinemang, rytmen blev alltmer påträngande och tvingade ner mig till ett tempo där jag hann njuta av såväl innehåll som form …

Pennan dök ofta ner för att pricka in tänkvärdheter.

Det börjar med ett långt resonemang om byarna i storstaden, om den närmiljö vi möblerar med våra vänner, bekanta ansikten, välkända inslag i stadsbilden … hur vi gonar in oss i små byar där inga byar finns och bygger byar till och med i kontorskomplexens korridorer.

Säg vilken by du flytt och vilken by/du valt och jag ska säga dig vem du är. Den ungdomsby som byggts på Plattan är/en ständigt rivningshotad antiby/ som smitts ihop av omvärldens förakt…

Eller:

Var ligger dödens väntrum? Mitt i centrum!

– Jag hade otur med den där strofen, dystrar Palm, det visade sig att Lelle Printer kommit på samma sak, han kör den i sina program. Och jag som kommer ut i januari …

Men det får stå kvar.

Byn är vår början, den hanterbara omgivningen, den som fostrar oss. I övrigt är fjärde delen av sagan en resa genom hela landet från norr till söder. Men varför skriva en berättelse om äventyret Sverige på blankvers?

– Det finns flera skäl, säger Göran Palm, ett av dem är mallarna. Man slipper dem. Det finns så många stenhårda konventioner som säger hur man ska skildra saker och ting i Sverige. I och med att jag valde blankversen miste mallarna sin makt. Den bundna formen befriar mig. Jag kan via den närma mig saker och ting på ett nytt sätt och även skriva om sådant som det skrivits mycket om, häxprocesser i Norrland till exempel, utan att det känns som en upprepning.

 

Göran Palm (1931–2016).

Göran Palm (1931–2016).

Blankversen användes av Shakespeare. Palm tror att det var hans skådespelare som förmådde honom att välja orimmad vers, rimmen lät aldrig naturliga på scenen.

Sedan har blankversen av sådana som Tegnér förvandlats till högtidstalens versmått, orationernas takt och fötter.

– Men jag använder inte versmåttet som Tegnér, förtydligar Palm, det är som med Ivar Lo, han tog den borgerliga romanen och fyllde den med nytt innehåll.

Blankversen har en viss slagkraft.

– Det låter som ordspråk, säger Palm, raderna har klang av citat redan som nya.

Han tillägger:

– Sedan behöver jag blankversen som en hink vatten. Ta Kingsley Amis som trodde att det där att skriva deckare, det var väl ingenting. Han försökte. Det blev inget. Hur han än ansträngde sig låg det ett ironiskt skimmer över hans text, något som saknas hos exempelvis Fleming. Grejen är att man måste tro på vad man gör. Det gjorde inte Amis. Men jag har det motsatta problemet. Jag är alltför engagerad. Distansen tar stryk. Då är blankversen bra, en hink vatten över hettan, engagemanget svalkas av.

Vintersagan är full av berättelser, noteringar, överraskande iakttagelser och slagkraftiga formuleringar. Golfströmmen får en dunk i ryggen: …där sallad och tomat till husbehov/får solmogna på sommarnätterna/som om den djupa tjälen inte fanns/En yppig grönska nära polcirkeln!/Och ändå undrar många varför jag/har kallat Sverige för en vintersaga.

– Jaha, har du någon regionalpolitisk programförklaring? Undrar jag.

Palm, som är anhängare av lokala initiativ och småskalighet, svarar:

– Hela vintersagan är ett underlag för regionalpolitik, läs och förstå och bli inspirerad. Särskilt om du är politiker.

Kan en så verklighetstillvänd person uppskatta exempelvis Sagan om Ringen?

– Jovisst, eftersom den skapat sig en hel värld, säger Palm, däremot tycker jag att Harry Potter blir lite väl mycket Singleton (en svit böcker om en engelsk internatskola, skriven av svensken de Geer).

Han säger att man skriver bättre när man blir äldre, det är fördelen med att åldras. Hjärnan tacklar av men inte språkkänslan och man blir mindre blyg och hämmad.

– Som du vet har jag dille på Sverige, avslutar han.

 

Text: Ingemar Unge
Foto: Jörgen Hildebrandt

 

 

Först publicerat i Vi nr 21/2004

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar