Porträtt

Parhästar

av Josefin Olevik

Team Ranelid är en stark duo. Björn författar och syns. Margareta håller sig i bakgrunden och styr schemat – men hon har inte köpt biljetter till någon cirkus, säger hon. Hon vill ha fötterna på jorden och en vanlig familj.

Dvärgpinschern  skäller småhundsilsket. Han hette från början Quasimodo, men när Margareta köpte honom fick han bli Kalle. Från väggen tittar August Strindberg snett mellan bokhyllorna och i Björns djupa skjortöppning vrålar en tiger.

– Jag har gett upp om knapparna, säger Margareta Ranelid och suckar utan att det hörs.

Hon är sin makes ständiga objekt och musa. På sina föreläsningar talar han till henne, oavsett om hon sitter på en stol längst bak i publiken eller inte. Hans blick söker hennes, ”var är du, Margareta?”, och hon får bekräfta sanningshalten i det han säger, hans goda minne, hans ödmjukhet. I sina böcker har han beskrivit deras outtröttliga kärlek, hur de somnar med händerna om varandras och hur de vaknar likadant. Hon fungerar numera dessutom som hans agent.

När vi ses tidigare under hösten, på bokmässan i Göteborg, säger Björn:

– Utan Margareta är jag ingenting.

Det är klart man blir nyfiken.

Om jag säger att jag tycker om något så älskar han.

Margareta och jag ska dricka kaffe, äta lussebullar och prata om Margareta i makarna Ranelids lägenhet i ett kulturhus på Södermalm i Stockholm. De bor här under vinterhalvåret, när vindarna i Kivik blir för snåla.

Björn vill vara med en stund, en kopp kaffe bara. Utan att ta plats. Han berättar om deras kommande medverkan i Lars Lerins vänskapsprogram, om en dokumentär i SVT och ett besök i en dokusåpa som är på gång. En del av programuppläggen är fortfarande hemliga, upplyser han mig om, efter att han beskrivit dem.

– Det är det här som är svårt, säger Margareta i floden av ord från sin högra sida, att jag är en sjuksköterska ut i fingerspetsarna och alltid har respekterat tystnadsplikten. Och så lever jag med en man som är … tvärt om.

– Det är första gången i Sveriges historia som det sänds en dokumentärfilm i tv där inte en enda sekund av det totala materialet visats tidigare, säger Björn.

– Jag strävar efter att blottlägga och visa upp så lite som möjligt. Min paroll är: lagom är bäst, säger Margareta.

– … Jag har varit på 45 löpsedlar genom åren, jag har dem alla inramade, säger Björn Ranelid.

Sedan får han faktiskt lov att sätta sig i köket en timme, för han kan inte låta bli att prata. Margareta Ranelid fyller kaffekopparna och hyschar på Kalle.

Margareta och Björn har levt tillsammans i 41 år, de har två barn tillsammans. När de möttes hade han ännu inte debuterat, sedan dess har han blivit författare och kändis med råge. Han har varit med i Bingolotto, Allsång på Skansen, Skavlan, På spåret, Let’s dance och Melodifestivalen. Han har avverkat omkring 3 500 publika framträdanden. Han har ofta mött hårda ord, försvarat sig och så har karusellen varit i gång, enligt en medial logik som finner näring i sårbarhet.

Margareta Ranelid lever med en man som får rubriker i Metro när han kör in i sitt eget garage.

– Jag brukar säga så här: jag har inte köpt biljett till den här cirkusen.

Det visar sig att de är ganska olika.

– Det är ju mycket vardag efter 41 år tillsammans, men när han använder orden blir det vackert. Jag har inte den förmågan. Om jag säger att jag tycker om något, så älskar han. Vi uppskattar båda opera, men när han tar fram telefonen för att han måste lyssna på någon aria klockan tolv på natten, blir jag sur. För då vill jag sova.

Margareta växte upp i en lägenhet i Svartbäcken, Uppsala, med en mamma som var telefonist, en pappa som var försäljare och en äldre syster.

– Jag fick gå till biblioteket ensam tidigt, och då lånade jag tio böcker i taget så att de skulle räcka en vecka.

Ofta lekte hon sjuksköterska, kanske för att fadern låg på sjukhus länge när dottern var sex år. Han fick reumatisk feber och kunde plötsligt inte gå, han fick inte besökas på flera månader och han behandlades med kortison som fick honom att gå upp 20 kilo innan han återvände hem.

Under tiden tog mormor och mormors förståndshandikappade syster hand om Margareta mycket, innan systern så småningom hamnade på mentalsjukhuset i Ulleråker. Sjukhus och sjukdomar fascinerade Margareta.

Sjuksköterska är en identitet som hela livet utgjort stommen i henne. Som nyutexaminerad och äventyrslysten arbetade hon i Zürich ett år.

– Sedan flyttade jag till Malmö. Det kändes exotiskt och hade en kontinental känsla på något vis. Men jag trivdes inte, jag tyckte det var en fruktansvärd stad och jag tog tåget hem till Uppsala varje helg. På söndagarna fick mina föräldrar övertala mig att åka tillbaka.

Tills plötsligt en fredag i februari 1976, när hon uteblev och sedan knappt syntes till i föräldrahemmet.

Hon hade träffat Björn.

 

På väggarna i sekelskifteslägenheten hänger tavlor som sonen August, Björn och Björns pappa målat. 

På väggarna i sekelskifteslägenheten hänger tavlor som sonen August, Björn och Björns pappa målat.

 

Han var lärare i filosofi och svenska, han bjöd upp henne till dans och var fel på så många sätt.

– Jag hade gett mig själv tre löften om min blivande man: han skulle inte vara skild, inte ha barn och inte vara fotbollsnörd. Björn uppfyllde alla kriterierna – på fel sätt.

Men förälskelse låter sig sällan talas till rätta, och efter att han avspisats med en kopp te första kvällen blev de snart ett par.

De fick sitt första barn, flyttade till Ystad och Margareta började arbeta som skolsköterska. Ranelids hus utgjorde en minivårdcentral för grannarna och Björn kom ut med sin första bok (Den överlevande trädgårdsmästaren, 1983).

Det var svårt att bli författare i en liten stad, Margareta beskriver jantelagen som ett lock. Det tog liksom stopp. Ingen kommenterade ens att adjunkten blivit författare.

– Det kändes som en befrielse att flytta till Stockholm, det skulle aldrig ha hänt något annars för Björn. Och jag hade längtat till en större stad.

Björns goda recensioner började komma, liksom höjdpunkten: Augustpriset (för romanen Synden, 1994).

Margareta Ranelid fick tjänst på Adolf Fredriks musikskola. Ett år var skolan evakuerade till ett annat område i stan och med sitt usla lokalsinne sprang hon ständigt vilse när barn svimmat vid olika körövningar. Hon blev kvar på skolan i 22 år.

– Jag hade nog inte orkat vara kvar på Adolf Fredrik när Björn deltog i Melodifestivalen. Jag slutade året innan, när jag var 61. Jag tycker att barn har rätt till en skolsköterska som är en helt vanlig människa, det var inte jag då, säger Margareta på sin sakliga upplandsskånska.

– Visst har Björns författarskap på många sätt styrt vårt liv. Men det har framför allt inneburit mycket glädje och många upplevelser.

Sedan fem år är Margareta officiellt pensionerad, vilket innebär att hon utvecklat den parallella karriär som hela tiden pågått. Själv kallar hon sig ”oavlönad sekreterare med naturaförmåner”.

Margareta handlar, tvättar, och går ut med hunden. Matlagningen hjälps de åt med och Björn har hand om reparationer och underhåll. Margareta bokar också Björns åtaganden, planerar dem, gör listor på kontaktpersoner, ser till att de passar i schemat och framför allt tackar hon nej när han vill tacka ja.

– Det blir ju roligare om man är ett team och jobbar ihop. Min ambition är att bana väg för honom, göra det smidigt. Det förenklar även för mig och för oss i familjen.

Hon köper också hans kläder. Den glammiga dandystil som är del i Björn Ranelid-fenomenet – lite för mycket för lagomheten i svenskt kulturliv – har alltså Margareta designat.

Fast den öppna skjortan sanktionerar hon inte.

Hon får mig att tänka på ett citat av presidenthustrun Pat Nixon: ”Being first lady is the hardest unpaid job in the world.” * Margareta Ranelid gör den traditionella, urstarka bakomkvinnan, den som setts som förutsättningen för en framgångsrik manlig karriär eller ett konstnärskap. Den som fixar livet.

Bestämmer du allt här hemma?

– Om du frågar Björn anser han nog det, men där är vi inte riktigt överens. Jag tyckte inte alls om när han köpte Jaguaren (den bil makarna har sedan tolv år tillbaka) och när det gäller hans skrivande så har han en stor frihet.

Det här att vara den begränsande i relationen, kan det störa dig?

– Jag tar på mig rollen att hålla ordning och reda. Det faller sig naturligt. Jag har försökt hålla familjen normal med fötterna på jorden och då ingår det att begränsa och säga nej.

Margareta berättar om ett fint brev hon fick av sin son på en födelsedag, där han beskriver henne som den som vill få alla andra att trivas. Hon blev väldigt glad över det.

Varför tackade du ja till den här intervjun?

– Jag tror att det kan vara bra för mig att få känna att jag är en viktig del i Björns produktion. Jag vet ju att han uppskattar mig mycket, men många gånger känns det som om han kommer i mål efter ett maraton när han släpper en bok. Alla applåderar. Under den tiden har jag kanske sprungit två maraton vid hans sida.

Björn kommer tillbaka in i vardagsrummet, för att berätta om sin syn på deras samarbete.

– Hon betyder väldigt mycket för mig när jag skriver. Du är en bra läsare, Margareta, jag kan ta råd av dig.

I den kommande romanen, om den före detta nakenmodellen och skådespelaren Christina Lindberg, har han strukit ett namn eftersom Margareta förutspådde kvällstidningsintresse av fel orsaker.

– Jag tror jag jobbar mycket hårdare än andra författare, men jag har aldrig stängt en dörr för att få lugn och ro att tänka, det kan Margareta intyga. En del andra författare är så känsliga och störs av fläktljud eller går in i väggarna; jag har aldrig gått in i en vägg!

– Nej, det gjorde jag i stället, svarar Margareta på sitt krassa vis.

För livet med författarskapet har också kostat. När Margareta var 50 år blev hon deltidssjukskriven.

– Det var ett pussel, jag hade inte riktigt tid för allt. Så jag blev sjukskriven en dag i veckan i flera år, för att orka bättre. Men egentligen var jag inte snäll mot mig själv när jag gick med på det, för då hann jag ju hjälpa Björn mer men skulle ändå ta alla mina elever.

 

Jaguaren fick stanna i garaget, fotografens bil passade bättre för vintervägar. 

Jaguaren fick stanna i garaget, fotografens bil passade bättre för vintervägar.

 

Ett kändisskap påverkar alla i familjen. Det är speciellt att leva med en person som i stort sett alla känner igen, och som de flesta dessutom har en åsikt om.

– Det har varit svårt, det här att Björn blivit påhoppad och varit ledsen och upprörd många gånger, hur skulle jag förklara det för barnen? Och vår son blev tråkad i skolan på grund av sin pappa.

Jag har förändrats mer än Björn under våra år tillsammans.

För Margaretas egen del nåddes en kulmen när paret var med om en krock 2012. Med kvaddad bil, chockade och lindrigt skadade rörde sig deras olycka som en löpeld över tidningssidorna.

– De skrev rakt ut att Björn hade gjort en vansinnesomkörning. Lögnen blev till sanning, när den hade upprepats tillräckligt många gånger. Jag blev så besviken över det där, hela etablissemanget motarbetade oss. Så kändes det.

Lögn eller inte – Björn Ranelid frikändes i tingsrätten, men dömdes till 40 000 kronor i dagsböter i hovrätten, för vårdslöshet. Margareta kände sig jagad i sitt hem, barnen kontaktades av journalister och när det var som värst mötte familjen privatpersoner som filmade dem med mobilkameror, så fort de klev ut genom dörren.

– Jag tror jag har förändrats mer än Björn under våra år tillsammans. Jag har blivit misstänksam och tänker katastroftankar. Björn har stora framgångar och det ska inga avundsamma människor få förstöra. Jag känner att vi aldrig får glädja oss riktigt, innan någon måste vara elak.

Känslan av att världen är emot dem har enat dem, de har sökt sig till varandra och funnit tröst där. Även om Margareta hotar med att sitta under bordet och titta på tv om Björn ställer upp i Allsång på Skansen en gång till.

Tonen förändras till den vardagliga, ganska råa men varma. Om den går över gränsen skäller Kalle, framför allt på Björn.

Det finns vissa saker som Margareta inte uppskattar i sin makes repertoar. Till exempel när han utlovar en halv miljon kronor till den som reciterar tio rader från någon av Stieg Larssons böcker. Det är onödigt att skämta om så mycket pengar, anser hon, tänk om någon lär in tio rader bara för att de vet att den där frasen alltid kommer.

– Nu ska jag berätta varför hon är orolig över det, och det är så roligt! skrattar Björn.

– Det är bara du som tycker det, säger Margareta.

En gång när Björn erbjöd hela sitt gage för kvällen till den elev på latinskolan i Malmö som kunde fylla i ett specifikt ord i en dikt av Dylan Thomas, räckte en pojke upp handen och läste den korrekta raden rakt av. Och arvodet tillföll en generad elev i årskurs ett på gymnasiet.

– På den tiden hade vi det inte så gott ställt, och jag var inte glad. Det är jag som håller i pengarna, säger Margareta.

 

Damerna i uppländska Bälinges biblioteksförening har bakat kanelbullar och syltgrottor. Margareta Ranelid bär en tunn, mycket stilig, kappa. Evenemanget är flyttat från biblioteket till församlingshemmet, ”eftersom det kommer en superstjärna” berättar arrangörerna. Björn ska prata, Margareta ska sälja böcker och finnas med. Hon är något av en expert på att komma först i kön och balansera två koppar kaffe.

En bit in i framträdandet säger Björn:

– Jag har lovat Margareta att inte ge 500 000 till den som kan citera tio rader av Stieg Larsson …

– Han har svårt att hålla sig när han är uppe i varv, viskar hon med en rynka mellan ögonbrynen.

På scenen pågår en fullödig show, snarare än en författarföreläsning. I pausen säljs varenda bok som paret burit med sig i tre stora papperskassar.

Jag tycker kanske du är färdig med Snoddas.

När uppträdandet gått fem minuter över tiden och Björn som vanligt sjungit Flottarkärlek reser sig Margareta demonstrativt upp och går på toaletten.

Björn är på strålande humör, ”Vilket kväll! Vilken otrrrrolig kväll!”, och den gråhåriga publiken strålar tillbaka. Han minns att damen som serverade honom bulle heter Alice (”vilket vackert namn”) och han kommenterar varenda brorsdotter han signerat bok till på väg ut.

På med ytterkläder och varma handskakningar med arrangörerna, publiken ska stanna kvar för utlottning av böcker. Björn går först mot den stängda ytterdörren, bänder upp säkerhetsskyddet och vrider om låskolven. Margareta läser liksom i farten ”Vid låst dörr tryck på knappen med nyckelsymbol”, och så är de ute.

I bilen guppar Björns energi omkring och får oss alla att gunga med. R:en rullar när han blir uppspelt. Margareta är en boj i baksätet.

– Det var omsorgsfullt ordnat, säger Margareta. Men jag tycker kanske att du är färdig med Snoddas.

Makarna tillbringar mycket tid tillsammans, nu när hon inte yrkesarbetar längre. För Margareta innebär det att hon uppskattar egentiden som uppstår när Björn uppträder och hon stannar hemma.

Han, å sin sida, har inget behov av att vara ensam, han klarar inte av det. Han gifte sig med sin första fru som mycket ung och har knappast hunnit bo på egen hand.

Sedan berättar de om ett färskt kärleksminne.

De har firat 40 år tillsammans och i början av året ordnade Björn en resa till Kap Verde för att glädja sin Margareta.

– Jag hittade räkningen en vecka innan, eftersom han inte öppnar fönsterkuvert. Det var tur, han känner inte mig om han tror att jag vill bli överraskad samma dag. Sådant gör mig mycket stressad. Men nu blev det bra. Vi gick ut och åt på vår årsdag, det var fint väder och fläktade.

– Jag hade ansträngt mig till det yttersta och betalat 31 500 kronor. Det var en fantastisk resa! säger Björn.

Han håller reda på sitt första intryck av Margareta, hon hade svarta träskor och tvärrandig tröja. Hon var den enda kvinna som inte bjöd upp honom den kvällen, minns han. Hon var oemotståndlig.

Björn varvar upp sina hyllningar från framsätet och berättar saker hon tycker är alldeles för personliga. Hon oroar sig för att han blottar dem båda och att han blir missförstådd och att fel saker hamnar i fokus.

– Det går inte att stoppa dig, säger hon till sin make.

– Jag råder ju inte över att de sätter min tatuering på löpsedeln, fast jag ska prata om min bok, svarar han.

– Jo, det gör du, fast du inte riktigt vill erkänna det. När du var med hos Malou med nygjord tatuering, hade du kunnat knäppa skjortan och bära slips.

– Jag knäpper aldrig skjortan! Du vet hur noga jag är med att inte ha något som sitter åt i halsen. Jag har svårt med stora kroppspulsådern, om något rör vid den får jag svårt att svälja. Skulle jag börja knäppa skjortan helt plötsligt, skulle jag hyckla. Och jag vill aldrig vara falsk.

– Mmm. Vissa saker har jag fått släppa, säger Margareta Ranelid och skrattar till mot sin man.

 

Text: Josefin Olevik
Foto: Johan Bergmark

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 1/2017

 

 

INGEN IDROTTARE
Namn: Inger Margareta Nilsson Ranelid.
Ålder: 66 år.
Familj: Maken Björn, dottern Agnes, sonen August och två barnbarn. Bonussonen Alexander.
Bor: I Stockholm på vintern och i Kivik på sommaren.
Paroll: Strävar efter balans.
Intressen: Att läsa. ”Tidigare åkte jag längdskidor och simmade, men jag har aldrig varit någon idrottare.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar