politiskt-2014-08
Politiskt

Partiet som inte ska vilja någonting

av Cecilia Garme

Frågan ”Vad vill moderaterna?” är meningslös. Partiets uppgift är inte att pracka på väljarna utopier. Nu viker väljarstödet, det mullrar internt och en tredje valseger ter sig osannolik.

Något hände förra hösten när finansminister Anders Borg gjorde halt: Inga fler jobbskatteavdrag. Kort därefter klippte han av sig hårtofsen. Och vad har man för nytta av en one trick pony som slutar sänka skatten och inte ens har någon svans?

Den frågan har moderata aktivister ställt sig det senaste året. Med en partikultur som alltid har utmärkts av extremt hög lojalitet med ledningen var det snudd på revolution när många uttryckte kritik i en kvällstidningsenkät i juni.

– Att partiledningen inte vågade stå upp för fler skattesänkningar, som ju har varit den moderata politikens kärna både före och efter Reinfeldt, det gjorde många obekväma, säger statsvetaren Svend Dahl, tillika chef för Liberala nyhetsbyrån (LNB). Han tillägger:

– Utan jobbskatteavdrag är Moderaterna ingenting, bara en apparat.

Aktivisterna är en sak. Andra frågar var Moderaternas idéer är. Medan partiledningen snarare undrar: är inte stabilitet och tillväxt gott nog?

En ideologisk spaning ger ledtrådar. Under den senaste mandatperioden har en ny värdegrund för Moderaterna tonat fram: statsindividualismen. Företeelsen kan spåras tillbaka till socialdemokratin och 1960–1970-talen, men definierades och myntades av historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren i boken Är svensken människa? (2006). Det handlar inte alls om Moderaterna specifikt, utan om Sveriges särart. Hos oss ska staten frigöra individen från beroendet av familjen och bojorna av en klass – sedan får hon sätta vilka egna mål hon vill.

Nästan alla svenska partier omfamnar tanken, men det var Moderaternas tidigare idéguru Per Schlingmann som insåg begreppets potential och värvade Lars Trägårdh till regeringens Framtidskommission.

Själv kunde Schlingmann på seminarier avvisa frågan ”hur ser den moderata väljaren ut?” med att alla väljare är olika och har sina egna drömmar. Statsindividualismen länkade för första gången Moderaternas skattesänkningar till samma positivt laddade historiska strävan som Socialdemokraterna har byggt på: frihetsprojektet.

Mot den bakgrunden blir frågan ”vad vill Moderaterna?” meningslös. -Moderaterna ska inte vilja något, särskilt inte pracka på väljarna något så belastat som utopier.

Men här hakar det upp sig. Riktigt rejält. För det första vill väljarna visst ha visioner. Det visade EU-valet.

– När den ekonomiska krisen rätade upp sig, då började folk se sig omkring. Då tänker man på miljö och jämställdhet, säger Ulrica Schenström, presschef och statssekreterare i den sammansvetsade grupp som drev fram Nya Moderaterna, med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen. I dag är hon verksam som samhällsanalytiker.

David Ahlin, opinionschef på Ipsos, ger samma bild.

– De frågor som Moderaterna vill prioritera är jobb och ekonomi, men energin i samhällsdebatten ligger i andra frågor nu: mänskliga rättigheter, miljö och jämställdhet.

För det andra är väljarna inte alls nöjda med den infrastruktur som staten (och kommunerna) tillhandahåller för att möjliggöra individernas ”fria livsval”.

– 40-talisterna är den första generation som både har egna höga krav på välfärden, som snart blir beroende av den själva och dessutom har riktigt gamla föräldrar. De hamnar i chock när de läser om Caremaskandaler, säger Ulrica Schenström.

– Vi såg att välfärdsfrågorna flyttade fram i opinionen förra våren och sommaren. Jag tror att Moderaterna kom i osynk med väljarna då, säger David Ahlin.

Men väljarflykten från Moderaterna kan också bero på en genuin känsla av orättvisa. I valrörelsen 2006 klöv Moderaterna välfärdsbegreppet i två delar, den ena kallad ”välfärdens kärna” (skola, vård, omsorg) och den andra ”bidrag” (transfereringar som a-kassa, sjukpenning, förtidspension). Och vann vad som brukar kallas ”problemformuleringsprivilegiet”.

Det betyder att väldigt många tyckte att Moderaterna hade rätt i sin beskrivning av verkligheten. Folk som fick bidrag befann sig i ett utanförskap som det var mänskligt att vilja rädda dem från.

Men genomförandet av politiken gick inte lika bra. ”Försäkringsmässig a-kassa” låter oskyldigt, men när premien (a-kasseavgiften) chockhöjdes för människor i branscher med hög arbetslöshet, samtidigt som välbeställda i SACO- och TCO-grupperna skulle förbjudas teckna tilläggsförsäkringar, kom raseriet från alla inkomstskikt. Den sistnämnda reformen gick aldrig att genomföra, och den förstnämnda har regeringen backat från. Men ”regeringen har förstört a-kassan” får ändå 1,4 miljoner träffar på Google.

Att få sjuka tillbaka till arbetsmarknaden var en annan ambition vars genomförande kantades av hjärtskärande öden. Den var nära att välta Alliansen ur sadeln 2010.

– Man ska inte underskatta radikaliteten i det Moderaterna gjorde under den första mandatperioden, det var på en nivå som man trodde var politiskt omöjlig. Nu är samma politik nästan socialdemokratisk politik, säger Svend Dahl.

Det tycker kanske inte Socialdemokraterna. Men att Moderaterna var extremt radikala i sin samhällsomgörning håller många med om, särskilt till vänster. En omtalad analys har skrivits av Aron Etzler i Reinfeldteffekten. Han är partisekreterare för Vänsterpartiet vilket inte har hindrat läsare från andra sidan blockgränsen att hylla boken. Om man är särskilt intresserad av Moderaterna och den svenska arbetsmarknadsmodellen är Reinfeldtkoden ett annat lästips.

Fredrik Reinfeldt själv och andra i partiet borde kanske i stället ha Fursten av Machiavelli på nattygsbordet. Och förbanna att de inte läste den medan tid var.

Så – kommer de verkligen förlora valet?

David Ahlin på Ipsos yttrar sig så försiktigt han kan:

– Det är inte mycket som talar för att Moderaterna och Alliansen kan vända opinionsläget. Inte mycket.

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

Du kanske också gillar