Porträtt

Petter krossar bokstävlarna

av Karin Thunberg

Länge trasslade de för honom, bokstäverna. Han blev inte vän med orden. I skolan kände han sig korkad. Nu vill han ge andra mod – och lust – att läsa.

Bokhyllan står rakt fram i hans vardagsrum på Södermalm och som ett tak över Hemingway och Kafka, Lagerlöf och Graham Greene ligger en färgglad surfingbräda. För Petter Askergren finns en klar koppling mellan att läsa och att surfa fram på vågor.

– Då försvinner allt annat, jag blir ett med det jag gör.

Det kan kallas total närvaro. Den han inte alltid känner i andra sammanhang, åtminstone inte längre stunder. Då måste han röra på sig, få ut orden, energin. Händerna fladdrar, han pratar med hela kroppen som ett ivrigt barn – och jag vet, visst vet jag, att detta är gester som också medverkat till hans framgång som artist.

Rapparen Petter har just firat 15-årsjubileum och redan hans första skiva Mitt sjätte sinne drog i väg orden till nya hiphop-höjder. Sedan dess har han vågat ta ut svängarna mer och mer. Som nu när han i låten Fristad berättar:

 

”Kalla mig bokstavsbarn, kalla mig undantag
jag är ett udda tal helt fuckin onormal
– min terapeut sa till mig, va dig själv
acceptera ditt beteende, du e väldigt speciell …”

 

Musiken finns med i vårt samtal, det vore konstigt annars. Med ojämna mellanrum drar Petter fram sin dator, trycker swisch-swisch fram en fil, säger att den här låten måste jag bara höra. Och jag lyssnar villigt, eftersom här finns grunden till det vi egentligen ska tala om: Hans bok 16 rader som kommer ut i början av september och som är startskottet till en omfattande läskampanj där man, det är åtminstone förhoppningen, ska inspirera unga killar att läsa mer skönlitteratur.

Framför mig har jag alltså – han har äntligen satt sig ner – författaren och läsambassadören Petter Alexis Askergren. Han, som i detta sammanhang, väljer att använda hela sitt namn, också det Alexis han fått efter sin farfar. Nu vill han förklara, direkt:

– Det är ingen roman jag skrivit. Ingen självbiografi heller. I stället är det en bok om hur mina texter blivit till, hur jag tänkte och kände när jag skrev dem. Jag vet att många undrar och genom att berätta kan jag förhoppningsvis inspirera andra att läsa. Eller skriva sådant som de har svårt att uttrycka på andra sätt.

Är det vad du själv gör; använder låtskrivandet som terapi?

– Visst. Jag brukar säga att det är självbalsamering.

Och titeln 16 rader?

– Versmåttet i en raplåt är normalt 16 rader. En låt har oftast tre verser, vilket betyder att alltihop blir tre gånger 16 rader.

 

Mellan pärmar går in mer, på gott och på ont. Enligt Ungdomsbarometerns senaste siffror, som bara bekräftar andra lika dystra forskningsrapporter, läser en av tre unga sällan eller aldrig böcker. Fyra av tio orkar inte med texter som tar mer än fem minuter att komma igenom. Sämst, mer ointresserade, är unga killar.

Petter vet utifrån egna erfarenheter.

– Min första bok läste jag på Komvux.

Men han måste väl ha läst fler böcker under alla skolår fram till studentexamen på Södra Latin?

Han nickar, visst var det så.

– Men det var mest en massa ord som inte hängde ihop eller hade någon mening. Kanske för att jag inte fixade att koncentrera mig så länge att jag begrep vad där stod. Därför brukar jag säga att den första bok jag verkligen läste var Steinbecks Pärlan på Komvux. Där jag gick för att läsa upp mina dåliga studentbetyg, bland annat i svenska.

Först som vuxen fick han diagnosen som förklarar varför skolarbetet var så svårt. Han säger, nästan som i förbigående, att han har en form av ADHD. I låten Krafter berättar han mer:

 

”Allt jag drömmer om e fritid, lite viltid
att leva som dom andra och ha ett fint liv
men jagar nånting som jag aldrig får tag på  …
Det är sånt som jag bär på, och det tär så,
så fucked att det är så,
jobbar varje dag och hela nätterna på det
har fått diagnos, lätt ADHD
ha fått lite svar, så nu bättrar jag på det.”

 

Men detta förstod alltså ingen när du var liten?

– Nej, nej, då talade man inte om bokstavsbarn. Bara om damp, som inte verkar finnas längre.

Han har rest sig, måste gå runt för att bli extra tydlig, säger med många ord att det nog var positivt att han inte fick en tidig diagnos. Nu har han kunnat omvandla sin överskottsenergi till något kreativt.

– Jag hade inte velat ha en diagnos då på 80-talet, nej tack. Då hade folk kallat mig cp. I dag finns en humanare syn. Fast det där är lite kluvet, några menar att det pågår ett diagnosrally och att samhällets syn på vad som är normalt blivit allt snävare. Men vi är inte likadana allihop, framför allt i skolan måste man inse att eleverna inte är en militärpluton utan en samling unika individer. Vad är normalt? Att alla ska vara som mellanmjölk?

 

”Jag har förstått att jag inte är som alla andra
men det är helt ok, det e inget fel på mig.”

 

Det är ingen rakad rebell som står framför mig, det är en 39-årig trebarns-pappa som vet att livet ordnar sig.

– Man kan vara sämst i klassen men klara sig ändå. Hitta lösningar. Som jag har gjort. Det är det jag vill säga till alla ungar som känner sig dumma och hopplösa och inte vet vad de ska göra med sina liv.

Men du måste ha haft ett bra självförtroende, också?

– Absolut. Förmodligen beroende på att jag har en mamma som alltid trott på mig. Om jag skulle ringa henne mitt i natten och säga att vi måste i väg till Norrlandsgatan och råna en bank, skulle hon hänga på. Direkt.

Du kanske kan ge ett mindre drastiskt exempel, med tanke på din mammas goda namn och rykte?

– Nä, nä. Hon kommer att asgarva när hon läser det där. Tidningen Vi låg i högar i mitt barndomshem. Jag kommer från ett sådant där kulturhem där pappa var arkitekt och vi ägnade alla helger och semestrar åt att gå på museum och åka till Italien och titta på katedraler. Allt sådant som jag som barn tyckte var urtrist. Och tänk när jag fick följa med pappa på krokikurs, eftersom han menade att kroki var grunden för all konst. Då var jag tio. Och hade pottfrisyr.

Pottfrisyr?

– Mamma hade två krav: Jag fick inte klippa mig. Och så måste jag gå igenom gymnasiet, vanlig treårig teoretisk linje. Trots att jag gick ut grundskolan med 2,9 i snittbetyg.

Han rakade skallen på en skidsemester, ringde hem och sa att han hängde på när Oskar Hedberg klippte sig.

– Jag ljög om Oskar men mamma var nöjd. Eftersom han var bästa killen i klassen. Mamma tänkte väl att om jag hängde med honom smittade något av sig.

Skolprestationer smittar inte. Att Petter kom in på Södra Latins gymnasium berodde nog mer på hans mammas list och envishet. Det var hon som kom på att killar tilldelades extra poäng till den humanistiska linjen, för att räta upp könsobalansen. Om han dessutom valde att läsa kinesiska och italienska var det bara Södra Latin av alla innerstadsskolor som kunde erbjuda lärare. Så satt han där, könsinkvoterad. Skulle läsa språk, både levande och döda.

– Jag som inte ens kunde svenska. Eller skiljetecken. I den första uppsatsen jag lämnade in fanns inte en punkt.

Att ha stödsvenska på låg– och mellanstadiet var en sak. Att en speciallärare kom in och hämtade honom på gymnasiet, i en klass med 25 tjejer, blev något annat. Mycket värre.

– Det är klart jag kände mig korkad. För att tackla den känslan började jag svara helt galet på proven.

 

I datorn, där han verkar ha sparat allt – ”jag är som värsta hamstern, har som ett stadsarkiv bara på mig själv” – finns ett religionsprov från sista gymnasieåret. Där han MED VERSALER ger svar som: ”Hockeyklubba”, ”Det var en riktigt kul fråga” och ”Tio snabba knep att lära dig läktarvåld”.

– Skriver man så på ett religionsprov – som 18-åring – är man inte särskilt mogen. Men det var mitt sätt att handskas med skammen. Jag var inte klassens clown, verkligen inte, men jag märkte att jag hade någon sorts underhållningsförmåga.

Utanför skolan fanns det som var så mycket viktigare, roligare. Och hemma fanns hans brorsa, sex år äldre, som tidigt plockade upp hiphopens första rappade rader.

– Han var min pipeline till populärkulturen. Den jag ville vara en del av eftersom den var raka motsatsen till min barndoms museer och italienska katedraler.

Som 16-åring började han rappa själv, inspirerad av de amerikanska artisterna.

– Men om jag var usel på svenska så var jag ännu sämre på engelska.

Räddningen blev Komvux där han lärde sig läsa, skriva – och fick sitt livs första MVG på ett prov. I litteraturhistoria. Vilket fick hans mamma att utbrista: ”Å, du ska förstås bli litteraturprofessor.”

 

Nästa vändpunkt kom på en sängkant i London. Han hade åkt över med en flickvän för att plugga engelska – detta var efter studenten och Komvux – men väl framme drabbades han av akut hemlängtan. Hans mamma skickade över en hel box med Cornelis Vreeswijkplattor, plus en svensk punkskiva. Sedan satt han där. Fick tag i en penna. Började skriva – på svenska. Hittade språket som han bottnade i, orden som kändes sanna. De hakade i varandra, blev till en hel låt. Till många.

Han hinner säga, nästan tjatigt många gånger, att det där har följt honom sedan dess. Denna strävan att bryta mot normen. Han valde att skriva på svenska när trenden var att använda engelska. I dag utgår han oftast från sin aktuella livssituation. Som på videon till sin senaste platta Början på allt där han busar med en grupp förskolebarn.

Vad är då normen för en rapartist?

– Överlag tror jag det finns en bild av att den som håller på med hiphop har en stökig bakgrund. Är arg, rebellisk, upprorisk.

Själv har han också gjort uppror mot sin bakgrund, även om den i Petters fall handlade om museibesök och katedraler.

Nja, det där vill han nog utveckla:

– Det intressanta är snarare att jag går mot normen i många lägen, är upprorisk och rebellisk, samtidigt som jag kan vara folklig. Jag balanserar upp hiphop-kulturen med det akademiska, blandar tokig pop och finkultur. När amerikanska artister refererar till Hollywoodstjärnor har jag använt författarnamnen från mina föräldrars bokhyllor. Som i låten Ut & in på mig själv där jag skrev: ”… jag lider mer än den unge Werther i mitt hjärta” efter Goethe, du vet.

Att Petter skulle bli artist var förstås inte givet, från början.

– Jag ville bara bli bra på något. Och få bekräftelse på det.

Det låter som en bra drivkraft för att ta sig upp på en scen. Möta en publik, få applåder …

– … men inte bara. Jag måste göra det jag tror på också. Som det här med boken och att bli någon sorts läsambassadör. Ska man få en ung person att läsa måste man ge honom, eller henne, meningsfulla texter. Därför var Zlatanboken viktig, eftersom den fick många unga killar att öppna en bok, frivilligt. Själv gillade jag fantasy, rollspel, och läste åtminstone delar av Tolkien.

Så om man ska ge boktips till en läsovillig måste man först ta reda på vad vederbörande gillar, har för intresse?

– Precis. Annars misslyckas man direkt. Sedan är första raden viktig, man måste sugas in i en bok. Vänta, ska du få exempel.

Han rotar i bokhyllan, hittar det han söker, läser högt:

– ”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort.” Så börjar Pär Lagerkvists Dvärgen. Eller här, inledningen till Gunilla O Wahlströms Kirre: ”Lise var fortfarande berusad då Kirre föddes.” Snacka om att få en smäll rakt i ansiktet. Det där är den första bok jag gråtit över. På riktigt.

Inledningsraderna till hans egen bok är ännu oskrivna när vi träffas. Resten ligger klart, det fyrtiotal låttexter där var och en fått sitt eget, förklarande kapitel. Som låten Logiskt, den som börjar med:

 

”Hej, jag heter Petter, är trettiotre nånting,
vet knappt ut eller in, jag fattar ingenting,
jag e fylld av begär, varje dag det tär.
Helt förblindad av mig själv och av min egen karriär
jag dricker för mycket, men det förnekar jag
om du frågar mig om sanningen så tvekar jag …”

 

I 16 rader berättar han bakgrunden: ”… fick jag idén att jag skulle vara modig nog att rannsaka mig själv öppet i en sång och dessutom bygga upp hela låten som ett AA–möte … Det här är en av de absolut svåraste texter jag skrivit och kanske en av de jobbigaste att spela upp för min familj. Responsen utifrån blev enorm och ibland stod äldre män i publiken och grät när jag spelade…”

Nu förtydligar han:

– Man kan väl säga att Logiskt är en reaktion mot texter där man mest gnäller eller anklagar alla andra utan att någonsin plocka fram spegeln och rannsaka sig själv. Det ville jag vända på så jag buntade ihop mina dåliga sidor på fyra minuter. Det är det inte så många killar som gör.

Varför vågar just du?

Han har först inget svar, säger sedan att det inte är så farligt. Det finns alltid någon som känner igen sig.

– Och människan mår bra av att höra att hon inte är ensam.

Att han en dag skulle skriva en bok om sina texter …

– … äsch, det har jag vetat länge. Nu blev det äntligen skarpt läge. Det där hänger också ihop med att vara som jag är. Att man påbörjar en massa saker, som man aldrig kör i mål. Som liten prövade jag varenda bollsport där jag första veckan skulle bli världsmästare och veckan därpå tröttnade på alltihop och ville göra något annat. I dag vet jag att jag måste ha delmål, en lista som jag kan pricka av. Om det så bara är att köpa mjölk. När du har gått kommer jag att pricka av den här intervjun också. Det är väl därför jag är så stolt när jag har läst en hel bok. Att jag fixat det. Eller som nu när jag skrivit en egen.

Finns det inte en risk med att ge ”facit” till låtar som människor kanske gjort sina egna, helt annorlunda, tolkningar av? Nej, det tror inte Petter Alexis Askergren. Själv skulle han, verkligen, vilja veta vad Jocke Berg tänkte när han skrev några av gruppen Kents texter.

– Jag tror inte det skulle förstöra min egen upplevelse av dem. Snarare borde det öppna upp för nya tankar, fler associationer. Med min bok har jag också tänkt så här: En 16-årig kille med dysfunktionell bakgrund kan kanske inte komma till socialtjänsten och berätta hur han har det. Men han kan sätta sig ner och skriva 16 rader om vad som har hänt. Väljer han det kommunikationsspåret måste vi vara där och plocka upp tråden.

Genom sin bok hoppas han ge även lärare inspiration. Redan nu vet han att många tar till hans låtar i undervisningen.

– Jag tror man använder olika artisters låtar på det sättet. Låter eleverna tolka dem eller skriva om dem eller så.

 

Hans eget mest laddade ögonblick i TV4-serien Så mycket bättre var inte att Lill-Babs och han blev så såta vänner – vilket jag trodde han skulle säga – utan när han skulle framföra Lasse Berghagens Stockholm i mitt hjärta. Göra sin egen version av sången som blivit en av våra mest allsjungna sommarklassiker.

– Jag var helt förstörd före, höll på att kissa på mig. Men jag tror jag lyckades visa att det inte finns några stora oceaner mellan Lasse Berghagens version och min. Vi talar om samma Stockholm. Förmedlar samma känsla men väljer olika uttryck. Lasse skrev sin låt en natt på väg hem i taxi. Jag tänkte på alla nätter som jag gått hem längs Katarinavägen.

 

”… för om jag går vilse i dimman så är det här
 jag ser klart
trots att tider blivit tuffare och klimatet e svalt
så har jag Stockholm i mitt hjärta och det är
fortfarande underbart.”

 

Tv-serien Så mycket bättre breddade Petter publik både uppåt och neråt, i generationer räknat.

–  Jag är jättestolt över att vara folklig. Samtidigt ser jag mig som underdog varje gång jag ska göra en ny skiva. Det är som om jag måste uppfinna hjulet på nytt.

Att han är ordälskaren, ordletaren, så långt är jag med. Det känns också logiskt att han redan är tränad föreläsare, åker runt och berättar om sin knaggliga skolgång. Men att han inte ens kan läsa sagor högt för sina egna barn utan att staka sig och snubbla på orden – när han i 15 år försörjt sig som rapartist?

– Jag vet, det låter inte klokt. Men när jag står på scen kan jag texterna, vet vad jag ska säga. Läser jag högt privat blottas såren från skolan, de sitter så djupt. Fast det där kan man säkert komma över. Senast i dag tänkte jag att jag borde läsa fler böcker tillsammans med mina barn.

Det är ordkärleken han vill överföra, passionen att drabbas av nya världar, nya uttryck. Han samlar på meningar och har redan fiskat fram sin smarttelefon för att trycka fram exempel:

– Som det här ”Så intensivt att orden låter ofattbart lama”. Det måste jag använda i en låt. Eller ”Vi präglas mer av åsikter än insikter”. Det säger jättemycket om vår samtid där man dömer ut människor på Twitter och i media långt innan domstolarna gjort det.

Familjen är på ingående, det är dags att sätta punkt för alla ord och jag undrar vilka som är hans favoriter, de vackraste han vet. De vackraste orden? Å, han måste fundera. I höjd med Voltaires Candide i bokhyllan säger han till slut:

–      Jag använder ofta orden ”magisk”, ”entusiasmera” och ”engagerad”. Men det bero nog på att jag kan stava till dem. Äntligen.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Camilla Lindqvist

 

PETTER ALEXIS ASKERGREN
Ålder: 39 år.
Familj: Hustru,  tre barn.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm, sommarhus på Västkusten.
Bakgrund: Slog igenom som rapartist med skivan Mitt sjätte sinne 1998.
Vårens bokcirkel: Läst Francoise Sagans Bonjour Tristesse i Lundströms bokradio i P1.
Aktuell: Med albumet Början på allt. Och med boken 16 rader (Brombergs förlag).
I höst: Väntar Bokmässan i Göteborg och en stor läskampanj, där han ska inspirera unga att läsa fler böcker.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar