Musikkrönika/Backstage

Plötsligt händer det

av Johan Norberg

Kändisfester är inte min grej. Trängas bland ansträngda leenden och ängsligt flackande blickar. De stela kramarna och luftpussandet. Ett skådespel för narcissister … antar jag. Själv blir jag ju aldrig bjuden.

Okej då, en gång per år händer det, inför utdelningen av Polarpriset till vilket jag är förbehållslöst positiv. Av princip gillar jag när folk ställer till med kalas och för min del får Stikkan Anderssons barn göra vad fulingen de vill med farsgubbens pengar. Jag skulle inte höja ett ögonbryn om de gav priset postumt till Banjo-Lasse, varje år.

Min inställning kan vara påverkad av glädjen över att bli bjuden, men hitta en musikjournalist som inte är vänskapskorrumperad eller trivselmutad. Finns inte. Sverige är ett litet land.

 

Med sittplatsernas placering kan man år från år följa hur min status avancerat på inbjudningslistan. Första gången vi var i Konserthuset jag och hustrun hamnade vi skymda av en pelare längst upp på tredje raden, en ”lyssnarplats”, men så efter tre år bakom pelaren blev vi oväntat uppgraderade till parkett vilket gjorde mig barnsligt upprymd.

Under minglet i foajén innan konserten har en brutalt tydlig detalj alltid skiljt A- från B-kändisar, de förstnämnda bär klädkoden ”black tie” – för männen smoking (kvinnor förutsätts förstå vad de ska bära utifrån den manliga koden) – vilket indikerar att de är utvalda till banketten på Grand Hôtel efteråt. ”Jaså, du har smoking du”, säger man ju inte till kollegor man skålar med, men man tänker det, småsurt.

 

I år var både utdelning och middag på Grand Hôtel och vi var bjudna. ”Nu händer det!” ropade jag till hustrun som försynt noterade den sena inbjudan, men reservlistan vid återbud är inte fy skam det heller.

Framför entrén gick gästerna sidledes poserande förbi en hord fotografer som vi okändisar generat trixade oss förbi in till minglet i spegelsalen. Ljudnivån när tusen kändisar säger ”nämen hej” är bisarr. Kakafoni är ordet. Man hör inte vad folk säger men ler och nickar. Det är som att vara i Danmark, fast utan gemytet. Till sist kommer det stora lotteriet, bordsplaceringen. I den akustiken kan man endast gapande konversera närmaste bordsgrannen och inför fyra timmars sittning hoppas man på tur. Jag hamnade mittemot en man som flugit in från Florida enkom för middagen och skulle hem nästa dag. ”Trevlig kille”, tänkte jag, nådigt godkännande, men så slog det mig. 20 timmars flyg för fyra timmar med en gapande gitarrist från Lycksele. Så kan det gå. Han hade nog också hoppats på tur.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, augusti 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar