Litteratur

Prisvärd!

av Peter Fröberg Idling

”En makalös litterär prestation”, menar juryn och ger Vi:s Litteraturpris till Anna Jörgensdotter och hennes roman Solidärer. Vi åkte till Gävle för att prata om de spanienfrivilliga.

Kanske var det vad Ingemar såg när han for förbi, funderar jag när jag ser landskapet utanför tågfönstret; snö virvlar i vinden under låga grå moln och utsikten är så färglös att den tycks tecknad med kolstift.

Sedan erinrar jag mig att han ju bara är en romanfigur.

Men det är så det är med Anna Jörgensdotters roman Solidärer, att personerna som befolkar den är så övertygande gestaltade att läsaren glömmer att de inte är på riktigt.

I boken tar den unge hamnarbetaren Ingemar Bäckström tåget från Gävle vintern 1936, för att delta i spanska inbördeskriget. Själv rullar jag drygt 80 vintrar senare på samma räls, men mot staden, där Anna Jörgensdotter bor sedan några år.

Som färdlektyr har jag Axel Österlunds Trumma från 1935, en diktsamling syndikalisten Ingemar säkert kunde haft med sig på sitt tåg. I förordet skriver den då 24-årige Österlund (som i Arbetaren föregående år kallats det revolutionära proletariatets diktare): ”Är du beredd till offret, är du beredd till kampen? Españas trasiga söner visade oss vägen. Den vägen kräver offer, den bygges av våra egna ben, men den leder fram. Är du rädd för offret, är du rädd om ditt lungsotsliv, svälj då ditt barkbröd, och se ej längre på globen. Men är du en av dem som längtar till det landet Utopia, bli då en av oss.”.

Och en sådan person var Ingemar.

De som kom hem fick höra att deras kamp hade varit förgäves.

Vi kommer att tala om kampen sedan, när Anna Jörgensdotter visar kajerna på Alderholmen där hennes Ingemar bar kaffesäckar till Gevalias kafferosteri. Det mytiska skimmer som omger spanska inbördeskriget (1936–1939) fanns där redan vid utbrottet. Frivilliga strömmade från hela Europa, från Sverige sammanlagt 600, för att kämpa mot general Francos falangister. Men skimret är också ett mörker – kriget blev snart ett slags övningsarena för Nazityskland som bidrog med vapen och flygbombningar, det blev en moralisk kollaps för västmakterna som inte ingrep för att rädda demokratin och det blev ett plågsamt nederlag för den röda republikanska sidan, som inte minst på grund av Stalins cyniska manipulationer sönderföll i inbördes fraktionsstrider. Uppskattningsvis en halv miljon människor dog, Österlunds ”det landet Utopia” infriades inte, utan 36 års diktatur följde. Var det värt det?

– De som kom hem fick höra att deras kamp hade varit förgäves, säger Anna Jörgensdotter. Jag har tänkt mycket på det ordet. Hur kan man säga det? Det är som att säga att en kärleksrelation är förgäves, för att den senare går åt fanders. Det var väldigt många som dog och ett fruktansvärt helvete följde, men vad hade hänt om man inte ens hade kämpat? Det är ett slags huvudfråga i allting – man känner sig maktlös, men om man inte gör någonting över huvud taget, vad händer då med världen?

På vår fortsatta vandring genom isvindarnas Gävle kommer vi förbi Anna Jörgensdotters arbetslokal, en liten före detta butik i det pampiga sekelskifteshuset Dalapalatset. Att kliva in på det jugendrutiga golvet är som stiga in i hennes författarskap. I det höga fönstervalvet hänger kulörta lampor, på väggarna planscher från Mujeres Libres* och en stadsvy över Sandvikens Jernverk från 1897. Ett bokstöd föreställer Stig Dagerman, en vackert broderad bonad läses JAG.TÄNKER.FAN.INTE.GE.UPP och i en igensatt dörr omgjord till bokhylla står ännu de gulnade häftade böckerna som inspirerade till Solidärer: Med Madridmilisen, Blodsväldet i Spanien, Arbetarklassen och krigsfaran och så vidare.

– Jag kan inte plocka ner dem än. Det vore som att inleda ett nytt förhållande innan det gamla är avslutat.

 

Anna Jörgensdotter i Joe Hill-gården i Gamla Gefle, en plats som ligger henne varmt om hjärtat. Här växte fackföreningsaktivisten Joe Hill, född Joel Hägglund, upp.

 

En stund senare sitter vi i bibliotekets kafé, där hon sedan researcharbetet är välkänd. (Kafébordet fungerar även som schackbräde, med röda och svarta rutor – som en anarkosyndikalistisk blinkning.) Hon fortsätter:

– Jag skrev boken under en period som var väldigt tuff på ett privat plan. Den blev en livboj att hålla sig i. Karaktärerna höll mig uppe under flera år, för att jag visste att ”i kväll ska jag umgås med dem och det kommer att bli jättehärligt”. Det låter ju helt sjukt, men de blev så extremt viktiga för mig och därför har det varit så svårt att släppa taget om dem. Jag saknar dem jättemycket. Jag kan känna det när jag är ute och talar om boken, att det är så svårt att tala om dem. Det är inte självbiografiskt, men det finns en annan koppling för mig.

Separationsångesten fick henne att fortsätta att skriva ytterligare 30–40 sidor trots att romanen nått sitt planerade slut, bara för att få veta hur det gick för romanpersonerna. Sidor som hon sedan strök.

Hur ska vi orka vara människor om vi inte ser varandra eller stöttar varandra?

Romanen utspelar sig under några år i slutet av 30-talet, dels i Gävle, dels i Spanien. I staden vid Gavleån finns fabriksarbeterskan Klara, som lämnar pojkvännen Ingemar för den stilige men försupne och arbetslöse Hellgren. Ingemar – som för övrigt är född samma dag som när förebilden, protestsångaren och gävlesonen Joel Hägglund/Joe Hill arkebuserades i Salt Lake City – ansluter sig till Internationella brigaderna i Barcelona, utan att veta att Klara väntar deras barn. Huvudperson i bokens spanska delar är inledningsvis revolutionären Conxa, som snart inleder en omöjlig relation med Ingemar.

Det var också i Barcelona som Anna Jörgensdotter fick de första impulserna till romanen. Hon bodde i staden, när hennes dåvarande make skrev sitt examensarbete. Föräldraledig med deras två små döttrar försökte hon varje dag hitta en ny lekplats, för att utforska nya kvarter. Och överallt stötte hon på monument och annat som minde om kriget. Tillbaka i Gävle gick hon sedan till arkiven och fann vittnesmål och brev från de svenska deltagarna.

– Ingemar växte väl fram ur de sex som reste frivilligt från Gästrikland till Spanien, men det var svårt att hitta information om dem. Conxa kom först egentligen. Jag ville egentligen vara i Spanien mycket mer, men Gävle tog över, och framförallt Klara. Hon var inledningsvis inte ens tänkt att vara en huvudperson, men jag kunde inte släppa henne; det är hon som funnits starkast vid min sida under skrivandet.

 

Solidärer innebär också en fortsatt utvidgning av Anna Jörgensdotters litterära territorier. I den uppmärksammade debuten Pappa Pralin rörde sig den egensinniga texten helt nära huvudpersonen Andrea. Den följande diktsamlingen Homecoming Queen och romanen Änglarnas syster utgick från högstadieungdomar och svensk samtid. Det avgörande skiftet kom sedan med Bergets döttrar, en brett uppritad släkthistoria över två decennier, som också gestaltar hennes hemstad Sandviken, dit hon då nyligen hade återflyttat.

 

Molly Johnson, Sara Lidman och Stina Aronson är tre tidigare Vi-pristagare som Anna Jörgensdotter ser upp till.

 

Men i ett avseende var även den romanen ett återvändande, till det som en gång fick henne att börja skriva berättelser. Som barn var världarna som strömmade ur pennspetsen en egen plats, där hon kände sig fri och trygg. En plats där hon kunde pröva att vara någon annan, där orden kunde bli en tidsmaskin.

– Alla de där aspekterna är ju sådant som jag fortfarande går igång på, ler hon.

Tidsmaskinen har de senaste tre romanerna varit inställd på 1900-talets första halva.

– Det är någonting med närheten i tid, som har känts viktig för mig. Att jag ska kunna härleda kroppar i dag, till kroppar då, att det finns en tydlig koppling tidsmässigt. Att spegla oss i dag mot dem då, hur det ena följer på det andra, att hitta trådar emellan. Varje bok är en rörelse mot att våga mer och mer, att komma längre ut i världen, även tidsmässigt, att förflytta sig längre bort från där man står.

När jag läser Solidärer tänker jag att den, utöver exempelvis kampen, solidaritetsrörelsen, spanska inbördeskriget, även är de frånvarande fädernas bok och de olyckliga kärlekarnas bok.

– Ja, man har ju teman som man aldrig blir klar med, som återkommer i olika former … Att våga älska en annan människa, det är en sådan kraft i det och det kan kännas tråkigt att det är så svårt. Som Klara tänker: ”Kom nu då, det här livet är det enda.”. Vad gör vi med det, vad gör vi med varandra? Hur ska vi orka vara människor om vi inte ser varandra eller stöttar varandra?

Ingemar kämpar med vapen i hand, medan Klara metodiskt lär sig förstå världen genom tidningarna, går till Makaronifabriken och försörjer sin lilla familj. Man kan fråga sig om inte hennes strävsamhet varit viktigare för demokratins konsolidering än Ingemars mer spektakulära kamp?

– Den frihetliga rörelsen svek kvinnorna fullständigt, det här skrev och debatterade Mujeres Libres mycket om. Och om man läser Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte förstår man mer om hur kvinnor hade det vid fronterna … och när de kom tillbaka. Det var väldigt viktigt för mig att spegla Klaras kamp – i egen rätt men också mot Ingemars. Vems kamp är viktigast? Kan man ens ställa en sån fråga? Men i det att Ingemar slåss i ett manligt kollektiv och för en tydligt stor sak, så blir hans kamp påtaglig och upplyft och inskriven i historieböckerna. Medan Klaras kamp, hennes för framtiden avgörande tänjande på gränserna, knappt ens syns.

 

* Mujeres Libres (Fria Kvinnor): anarkistisk kvinnoorganisation i Spanien som ville öka arbetarklassens kvinnors inflytande.

 

Text: Peter Fröberg Idling
Foto: Casper Hedberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, februari 2018.

 

 

70:E GÅNGEN GILLT!
Tidningen Vi:s Litteraturpris har delats ut sedan 1947. Det ges till en författare som har utkommit under året och som har skrivit minst två och max fem skönlitterära verk.
Bland pristagarna genom åren finns namn som Lars Ahlin, Sara Lidman, Stig Claesson, Kerstin Ekman och Jonas Hassen Khemiri.
De senaste fem åren har Lina Wolff, Susanna Alakoski, Elin Boardy, Staffan Malmberg och Anneli Jordahl belönats.
Prissumman är 50 000 kronor.
Årets jury har bestått av Peter Fröberg Idling (ordförande), Ebba Witt-Brattström, Lina Kalmteg, Torbjörn Elensky och Annina Rabe.
Juryns motivering: ”För att hon i romanen Solidärer med lyrisk lyhördhet levandegör en tid då drömmen om en rättvis värld skyfflades ner i spanska inbördeskrigets massgravar. Med psykologisk exakthet tecknas porträtten av de unga svenskar som tog strid för människovärdet – männen vid den fjärran fronten, kvinnorna i det patriarkala klassamhället hemmavid. Solidärer är ett storslaget bidrag till arbetarlitteraturen, med tydliga ekon in i vår egen tid.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar