Porträtt

Pubertetspensionären

av Karin Thunberg

Skärgårdssonen är tillbaka vid havet. Krister Henriksson har tagit time out – i Indien. ”Jag känner mig gammal, är satans trött på att vara duktig.
Samtidigt känner jag mig ung, fri och sorglös.”

Han har gått ner till stranden igen. Vänt ansiktet mot havet, vet att där ute någonstans finns ett annat liv. Allt det han längtar efter. Även om han ännu inte vet vad det är.

Förra gången var han 7 år. Eller kanske 17. Bakom honom fanns det trånga skärgårdssamhället, pappans rökeri, mammans ängslan och påbudet, det viktigaste, att man måste arbeta, göra rätt för sig, vara matnyttig. Och aldrig, aldrig förhäva sig.

Nu är han 67 och har varit överduktig ett långt yrkesliv. Efter 32 filmer fick till och med hans Kurt Wallander gå i pension. Krister Henriksson bestämde sig för ett sabbatsår. Han börjar med att sticka till Indien, ensam med ett skrivblock i ryggsäcken. Fortsättningen har han ingen aning om, säger han när vi möts strax före avresan. Han vet bara detta:

– Jag känner mig gammal och satans trött på att vara duktig. Samtidigt känner jag mig ung, fri, sorglös som en tonåring.

Pubertetspensionär? Kan man vara det?

– Absolut! hävdar han. Väl medveten om ordets ofrånkomliga motsättning.

En pytteprilla snus ger energi till nya samtals-trådar. De kommer att bli många, stundtals helt hoptrasslade, men Krister Henriksson är bra på att lösa upp knutar. En jävel på att berätta historier, kort och gott. Inte minst om sitt eget liv. Det som nu nått en brytpunkt.

– När du säger det så där rakt ut – en punkt där livet bryts – blir jag livrädd. Det är inte lätt att inse att man står där. 67 år gammal. Pensionär. För mig är det förstås inte så bittert eftersom jag själv bett att de ska ta ifrån mig jobbet på Dramaten.

Varför? Längtar han inte tillbaka efter 32 Wallanderfilmer? Jo då, erkänner han. Men det skulle vara för fegt:

– Först när jag står inför att inte stå på en scen, först då möter jag livet. Avklädd, naken. Och då, det kan jag försäkra, ligger depressionen nära. Scenen fungerar ju så; man går in och gestaltar ett liv – samtidigt som man lämnar sitt eget utanför.

Han har hur många exempel som helst. Som när han spelade En handelsresandes död med akuta njurstenssmärtor. Timmarna på scen kände han ingenting – efteråt blev helvetet desto värre.

Gäller detsamma för publiken, att vi tar ledigt från våra liv de timmar vi ser en pjäs? Krister Henriksson har själv undrat när han nu som pensionär, ”pubertetspensionär”, har mer tid att gå på teater.

– Och jag tror det stämmer. Jag kan märka att den där lilla gnagande ångesten som jag ofta känner upphör. Teatern blir ett slags Valium.

Förutsatt att det är en bra föreställning, bör tilläggas. Annars vill han bara gå, lämna eländet. Står kolleger på scen är det omöjligt, utomlands utnyttjar han möjligheten på gränsen till missbruk.

– Som om jag behöver ta igen alla de kvällar jag suttit fast, känt – å, om jag ändå kom härifrån. Men sedan finns det föreställningar som är rent magiska. Jag såg Gengångare i London, den var värd hela resan. Inga av mina barn är särskilt teaterintresserade och ibland kan jag känna en tagg; f-n att de inte fått det som jag en gång fick, då hade de kanske bättre förstått varför jag ägnat så mycket tid åt det här yrket.

Vad var det han fick? Svaret vindlar iväg till barndomshemmet vid havet. Där fanns en pappa som alltid arbetade, en mamma och två syskon. Ett ointellektuellt hem, summerar Krister Henriksson i dag. Inga musikinstrument eller böcker, förutom Vilhelm Mobergs – han som bodde nästan granne, kom på sin cykel ibland, var ett bergatroll med dunderröst. Men tv:n fanns och varje tisdagskväll, nu är det slutet av 1950-talet, bänkar sig familjen i vardagsrummet. Med kaffe, tigerkaka och tv-teater.

– Inte ens på julafton var vi ihop men framför tv-teatern delade vi några ögonblick av gemenskap.

Senare, som vapenfri sjukvårdare i lumpen, mötte Krister Henriksson killarna som ville bli författare, präster och operasångare. De gick på teater, öppnade dörren till en ny värld också för honom.

– Det var till den världen, till de människorna, som jag ville. Ibland kan jag tänka att vi som valt konstnärliga yrken lider av någon slags bristsjukdom. Hade det stått ett piano hemma kanske jag blivit pianist. Nu fick jag använda mig själv som instrument.

Fingerfärdig som en illusionist trollar han in en ny prilla medan jag nervöst kollar bandspelaren. Jo, visst hörs det han sa nyss, att han är 67, pensionär, samtidigt som han ger sig själv ett år av lättja och lättsinne. Sover för länge på morgnarna. Tittar för mycket på tv. Strör kläder omkring sig och har glömt vitsen med att ha mat i kylskåpet. Fast nu har han redan hunnit vidare i tanken, till den unge man han en gång var. Han som vågade ta bussen från Grisslehamn, åka vidare ända till Malmö, söka till scenskolan. Där han kom in vid första försöket.

– Vad drev mig? Hur fixade jag ens att köpa biljett?

Och vad är svaren?

– Jag kommer inte på det. Jag är bara så fruktansvärt häpen över den kraft vi har, alla människor. Att vi tar oss dit vi vill. Men vad drev just mig, brorsan blev ju kvar …

Hans egen fortsättning saknar frågetecken, är en raksträcka kantad med rollprestationer. Häromdagen hittade Krister Henriksson en intervjubok – Birgitta Kristofferssons och Håkan Lahgers Pensionär – aldrig i livet! – som han själv deltog i. Läste och förundrades:

– Jag slogs av hur osensuella alla vi 40-talister är. Så extremt karriärinriktade.

Det är klassresenärerna han talar om, de som likt honom själv lämnade sina bakgrunder med enkel biljett. I bagaget fanns inte bara längtan bort, där fanns också förhoppningen – eller kravet – att förverkliga föräldrars drömmar. Bli något fint. Tjäna pengar. Men när, eller om, det verkligen hände fanns ingen väg tillbaka. Klassresor saknar returbiljett. Krister Henriksson berättar målande om avståndet, tomheten. Att komma hem till en pappa som hade ett annat språk, en annan världsbild. Eller till en mamma som satte ner presenttulpanerna i källaren för att de skulle hålla längre, tryckte tillbaka korken i 250-kronorsvinet som hon just fått. Kära nån, inte vill hon ha sån lyx.

Och han själv?

– Hur mycket man än vill så kan man inte komma tillbaka och bli den man en gång var. Det är som med blommor, har de rotats i ny mylla kan de inte flyttas hur som helst.

Vem blev han då? En riktig arbetsmänniska, skulle hans mamma ha sagt. Ja, så ambitiös att han i sin första stora roll, som Per Gynt på Stockholms stadsteater, svimmade på scen. Fick bäras ut av scenmästaren Felix som var gammal boxare från Västerås. Trodde själv att han var död men vinkade för säkerhets skull till den applåderande publiken. Fick efteråt diagnosen ”scenångest”. Och bestämde sig för att sluta med teatern, satsa på sin första dröm: att bli läkare.

– Vägen tillbaka är vacker. Jag jobbade som sjukvårdare och tillbringade mycket tid hos en obotligt sjuk man. Bättre terapeut har jag aldrig haft. Mot slutet, medan han fortfarande var klar i huvudet, ville han ha sagt: Krister, du älskar teatern, ge den en chans till!

 

Han kom tillbaka, med en viktig lärdom; det räcker inte att bli sedd som skådespelare – man måste också ha något ge, att berätta. Bra teater handlar om kontakt, kommunikation.

– Vill man bara bli älskad som skådespelare torkar man ut. Krymper. Och ju räddare man blir desto mindre förmår man kommunicera – vilket gör en ännu räddare.

Han har känt helvetessnaran, cirkelgången. Det är därför han med åren skaffat sig mer inflytande över jobbet, tackat nej till roller som han inte trott på, satt upp egna produktioner. Styrd av egna behov samtidigt som det någonstans i bakhuvudet funnits en fråga: Är detta något som mamma och pappa skulle ha tyckt om?

Hann de bli stolta över dig, trots att du varken blev läkare eller rektor?

– Mamma kunde aldrig säga att jag var bra, hade hon sett mig på tv låtsades hon inte om det. Men syrran har berättat hur det var när mamma till slut hamnade på sjukhus – då spelade jag Doktor Glas – och en ung, nyutexaminerad läkare kom in. Mammas första fråga var om han sett föreställningen, vilket han inte hade.

– Det borde du ha gjort, sa den döende Gunvor Henriksson. För det är min son som spelar och han är väldigt bra.

Han hejdar sig innan vi båda börjar gråta. En lång stund blir det alldeles tyst i den vrå av Dramatens eftermiddagstomma marmorfoajé där vi tryckt in oss som de två föräldralösa barn vi är. Krister Henrikssons mamma dog för ett år sedan, hans pappa långt tidigare, och mycket av det han berättar känner jag igen. Som att sorg kan vara randig, där stråk av saknad varvas med lättnad.

Han fingrar på mammans vigselring som hänger runt hans hals, erkänner:

– När mamma gick bort var min största sorg att jag inte kunde sörja henne, inte direkt. Hon var 90 och ville själv inte leva längre. Och jag slapp åka till Grisslehamn, blev av med mitt dåliga samvete. Familjesituationen i sig är lika förljugen som hela Dramaten, du pressas in i något ovillkorligt. Som barn måste man älska sina föräldrar, annars blir det outhärdligt.

Gjorde du inte det?

– När de gått bort kände jag mest frihet: Nu kan jag älska dem precis hur mycket jag vill, men också hata dem precis hur mycket jag vill. Det innebar att jag kom att älska dem med en större innerlighet och värme än jag gjorde när de var i livet. För nu älskar jag dem på mina egna villkor.

 

Att han vid fyllda 67 blev lättsinnig tonåring kan hänga ihop med föräldralösheten. Han är inte Gunvors grabb längre, måste inte vara arbetsmänniska varje dag och stund. Själv ser han det mer som en träning inför den dag då han varken kan eller orkar jobba längre. När ingen ens erbjuder honom roller.

– Förr eller senare måste jag konfronteras med att jag inte har hela min identitet i yrket. Vad händer då? Det är det jag vill närma mig. Jag försökte för några år sedan, stack ut på landet och skulle skriva en bok – men det blev fiasko. Jag låg mest i sängen, förstod inte varför jag skulle stiga upp. Ringde min fru, hon hade inte tid att prata. Ringde mina barn. De hade heller inte tid.

Och nu?

– Jag skulle vilja komma fram till att det går -jättebra att låta bli att spela teater. Det är okej att välja det ibland, men drömmen är att jag mår lika bra, har ett lika roligt och fullvärdigt liv, även om jag avstår.

Du står med andra ord vid en ny strand …

– Precis. Och det jag längtar till är att det ska räcka att vara mig själv. Och att göra ingenting.

Sa du inte nyss att du är mest dig själv på scen …

– Men gud, sluta, din man måste bli galen på dig – sitter du så där hemma också? Det jag talar om är en nyfikenhet. Att se vad som händer.

Drömmen är inte så diffus som han får den att låta. Det han hoppas på, bland annat, är att skriva en bok. Efter alla arbetsrum som han hyrt i onödan. Alla fina pennor som blivit liggande oanvända.

– Jag vet att jag skulle dö en smula olycklig om jag inte fått skriva en bok. Men jag vet också hur svårt det är. Om teatern är ett svart helvete som ska befolkas med liv så är skrivandet ett vitt helvete, ark som bländar som migrän, som också ska fyllas med liv.

Häromåret, inför en nyårsafton, önskade Krister Henriksson sig mest av allt ett ”praktfiasko”. Han drar inte ens på mun vid påminnelsen. Förklarar, mångordigt och övertygande:

– När jag ser tillbaka på mitt liv är jag uppriktigt ledsen över att jag aldrig tillåtit mig att vara så dålig som jag i grunden kan vara. När jag försökt skriva mina memoarer har jag hejdat mig direkt. Undrat: vem vill läsa det här? För att bli intressant som skådespelare behöver man vara som Marlon Brando: skitsnygg och den som gör jättebra grejer – innan man plötsligt går upp 200 kilo, barnen blir narkomaner och börjar ta livet av sig, håret växer och man gör allt fler skitfilmer. Sådant vill man läsa om. Inte att någon är bra och så bara pågår det. Jag skulle aldrig köpa mina egna memoarer om jag visste hur mitt liv sett ut. Det är därför jag tänkt: Krister, släpp taget. Var inte så jävla duktig längre. Gå in och gör ett praktfiasko så folk efteråt kan säga: Men vad faen var det som hände?

Skulle du kunna leva med det, på riktigt?

– Jag tror det.

Inte bara för att det skulle bli en bättre bok?

– Nej, nej. Eller jo, kanske …

 

Det kommer en ny historia nu. Om mattan han har hemma i tv-rummet vid Tantolunden. Den är hal som en isbana och varje fest gör någon en vurpa på den, redan vid första drinken. Men det är då, säger Krister Henriksson, som festen kan börja. Samma sak när han ser konståkning på tv, det han väntar på är första fallet, det som tar fram de verkliga människorna.

– Det är likadant med oss skådespelare. Jag vet gånger när jag spelat, sjuk och jävlig. Efteråt har folk sagt: Krister du har aldrig varit bättre. Motsatsen är lika sann: när man själv tror det funkar är det oftast katastrofalt. Skådespelare som trivs, är nöjda, på scen är outhärdliga.

Åren, livserfarenheterna, gör inte yrket lättare. Tvärtom. Krister Henriksson funderar högt; kanske är alla hans ord uttryck för den enklaste sanning: att han nått den punkt där jobbet, yrket, blivit för svårt.

– Jag måste liksom komma runt mig själv på ett nytt sätt. Då är man uppe på Monica Zetterlund-nivån, börjar ta till de blå tonerna, får det att svaja. Monica Z sjöng sämre än många andra men hon tog med sig feelingen, fraseringen, in i sången. Och i det ögonblicket såg vi henne – och älskade henne.

Att yrkesmässigt skala bort, renodla, -summera; han säger att arbetet redan har börjat. Så mycket är över. Som att någon skulle engagera honom till en fri teatergrupp. Efter alla Wallanderfilmer, med en förmögenhet på 36 miljoner, är det väl ingen som direkt uppfattar honom som radikal. Älskarrollerna är också överspelade. Frågan om han saknar åren när han var alla – åtminstone många – kvinnors älskling besvaras med ett kort:

– Jag har varit ganska besvärad av det.

Va, blev du inte smickrad över att vi var småkära i dig?

– Jo, på ett sätt. Men jag har också varit väldigt blyg inför det. Tänkt, men gud, vad förväntar de sig? Samtidigt har jag en narcissistisk sida som jag skäms för. Möter jag en kvinna kan jag bli osäker på var ett vanligt samtal slutar och var inledningen till något annat börjar. Där är teaterscenen underbar, skapar en naturlig gräns. I en roll kan jag kommunicera hur ivrigt som helst. Efter föreställningen vet alla att det var en illusion, nya lagar gäller om man ska närma sig Krister Henriksson.

Vänta, nu hänger jag inte med. Säger du att du njutit av kvinnors uppskattning, eller inte?

– Jag kan önska, så här i efterhand, att jag njutit mer. Där kan vi jämföra med Doktor Glas, hans hämningar inför kvinnor. De är inga jag delar, men jag kan känna igen försiktigheten, rädslan för kontakt. Som också finns hos Kurt Wallander.

Med Henning Mankells polis delar han fler erfarenheter: Att jobba sig bort från ett äktenskap. Tappa kontakten med barnen. Dricka för mycket för att komma ner i varv – för att efteråt kunna jobba ännu mer.

– Egentligen var det min terapeut som inte förstod varför jag först tackade nej till rollen. ”Du är ju Wallander”, sa han som kände mig.

Men ditt äktenskap pågår ju?

– Jo, jo, men det finns några tidigare som slutat.

Och alkoholen?

– Jag har inte haft stora problem, men de finns i jobbet, är en yrkessjukdom. I dag dricker jag högst två glas vin om dagen. Jag avskyr att vara berusad. Det är något med åldern också, det blir för jobbigt.

Wallanderfilmerna blev till en trestegsraket. Han började med att spela in 13, insåg efteråt att de var för dåliga. Han måste göra 13 till.

– Jag kände att jag inte kunde gå i graven med de första …

 

Efterlyste han inte nyss ett praktfiasko? Han nickar fnissande, erkänner att han vid den tidpunkten inte nått lika långt i sin utveckling.

I stället såg han till att få större inflytande över slutproduktionerna. Vilket gav bättre filmer. Och efteråt fick han Henning Mankell att skriva sex slutfilmer för sin Ystad-polis. I den sista, Sorgfågeln, drabbas Wallander av alzheimer, går rent konkret in i dimman. Risken att Krister Henriksson, av lust eller smicker, ska axla rollen igen är undanröjd.

Och alla som säger att du mest gjort filmerna för att tjäna pengar?

– Det finns det väl skäl att tro, det är ju en kommersiell produktion. Men att jag är god för 36 miljoner känns mest overkligt. Paralyserande.
Med min bakgrund har man aldrig fått lära sig hantera pengar, vet inte hur man gör. Eller rättare sagt; jag är inte intresserad av att köpa hus, gå på finkrogar eller bo på lyxhotell. För jag känner mig inte hemma bland människor som gör det. Dessutom är jag rädd att pengarna ska försvinna. Du hör, jag är oförmögen att ha dem. Ingenting har förändrats i mitt liv mer än att jag i en mening blivit snålare.

Det låter bedrövligt …

– Visst. Men jag sökte mig aldrig till det här yrket för pengarna. Möjligtvis för respekten. Pengarna kom på köpet. Men de ska inte sparas på hög, jag tänker använda dem till framtida produktioner. Därför har jag bestämt mig för att vara stolt över dem!

 

Rak i ryggen reser han sig, erkänner – det är så dags – att han egentligen inte tycker om intervjuer. Eftersom han lätt tar på sig ansvaret för dem – och därmed säger för mycket. Som han sedan måste stå för. Nu, efter fyra timmar, har han ingen aning om han sagt för mycket eller för lite. Stillsamt undrar han om vi kan sätta punkt, innan vi båda blivit för 40-talistambitiösa.

– Dessutom måste jag upp till Marie-Louise.

Marie-Louise är Dramatenchefen Ekman. Vänta, stopp, hallå. Efter alla ord om att vara oduktig pubertetspensionär ska han väl inte upp och skriva på ett nytt kontrakt?

Inte i år, försäkrar Krister Henriksson.

Men nästa år?

– Snarare 2015. Om jag får som jag vill.

Men innan dess går han ner till havet igen, väl medveten om resmålet. Den 18 maj är Krister Henriksson en av gästerna på Vi:s teaterbåt. Kanske har han sällskap, bli inte förvånade om även hans Doktor Glas slunkit med över landgången.

 

 

TEXT: KARIN THUNBERG
FOTO: JONAS GRATZER

 

Karin Thunberg, frilansjournalist, författare och dramatiker — som drömt om att få intervjua Krister Henriksson igen, ända sedan ”första gången när vi satt tätt ihop på ett konditori och talade om rädsla.”

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar