Spaning

Punk-poeten och hiphop-profeten

av Anna Kågström

Maxida Märak vill ta jojken till klubbscenen. Systern Mimie vill bredda spoken word.  Tillsammans slåss de förden samiska kulturens överlevnad. I höst turnerar de med en gemensam show – men deras ordrika konst har ett pris.

Maxida och Mimie Märak står i strålkastarskenet från solen. Det flödar över scenen, omfamnar sommarfolket i den gamla bruksorten Norrbyskär, följer färjan till fastlandet och blixtbelyser hela kuststräckan mellan Umeå och Örnsköldsvik. Kulturhuvudstaden 2014 firar in den sjätte samiska årstiden giessie (sommar) runt om i länet, och systrarna har ett eftermiddagsgig.

Scendekoren består av blaffiga logotyper, publiken av besökare i shorts, sandaler och storblommiga klänningar. Det är mer av kafferast än klubbstämning i luften, men systrarna levererar: beats, jojk, spoken word och politik, på svenska och lulesamiska. Mellansnacken är knutna nävar.

– Så här är det, säger Maxida inför rapen Fem röda: Jag har stått i fronten för kampen mot gruvbrytning i Gállok. Det gör ont i min själ och kropp när den svenska regeringen skryter om en gruvnäring som faktiskt kan förgöra oss.

Girona är en sorge- och hyllningssång till Kiruna – staden som blivit helt prisgiven åt gruvindustrin och där den som ”går ut i vitt kommer hem i grått”, pudrad av gruvdamm.

– Vi har fått mycket stryk där, jag och Mimie, säger Maxida från scenen.

De näthatare som regelbundet radar verbala angrepp och rena hot mot systrarna Märak på en ja-webbsida för Gállokgruvan får en egen rap och refräng:

”Ja, du kan säga vad du vill om mig, hitta på en saga, skriv en fucking dikt om mig … ”

– Vi vet vilka alla är, det är inga anonyma människor. Det finns inga som länkar så mycket till oss, tack! Det är klart att de ska få en låt.

Rasismen mot samer är för många som bor i södra Sverige lika okänd som den samiska kulturen och dess historia. Konflikten kring gruvprospekteringen utanför Jokkmokk har slagit upp en dörr, menar Maxida. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har också bidragit till den öppna rasismen. Plötsligt har hon fått uppleva hur folk spottat efter henne på gatan i Jokkmokk. I vintras försökte en medelålders man välta barnvagnen hennes dotter låg i. Som representanter för gruvmotståndet anses Maxida och Mimie Märak vilja stoppa en potentiellt blomstrande utveckling för den lilla glesbygdskommunen strax norr om polcirkeln. Den mångåriga och såriga kampen om mark mellan urfolk och svenskar är ställd på en sylvass spets.

Nu äter systrarna lunch efter uppträdandet och låter inte tuggorna tysta munnen.

– Så fort samer gör motstånd klassas det som extremism, säger Maxida. Det är också det jag kallas; extremist och protestjojkare, trots att det enda jag gör är att värna mina mänskliga rättigheter.

– Vi lever ju i ett samhälle som förespråkar långsiktig hållbarhet. Renskötseln är inte bara grundbulten för den samiska kulturen, den har också bidragit till den natur vi trots allt har kvar i norra Sverige. Försvinner rennäringen kommer det att säga tjoff – så tas alla marker och vatten i Norrbotten över av storföretag.

Rasismen kan rita in otrygga platser, men gör dem inte rädda, hävdar de.

– Övning ger färdighet, säger Mimie. Vi blir bättre på att inte bry oss. Det är som Maxida brukar säga: allt ligger i psyket. Antingen hämtar man kraft ur det man tycker är rätt, eller så sätter man sig ner och grinar. Och ju mer motstånd man får, desto säkrare kan man vara att man är något viktigt på spåren.

– Vi är så här öppna med vad vi tycker sedan barnsben, vi har alltid blivit respekterade för de vi är och lyssnade på. Första gången jag kom hem med tuppkam frågade mamma: ”Ska du färga den grön eller svart?”

Mimie och Maxida är uppvuxna både i Sameland i norr och på Söder i Stockholm. Familjens hem har alltid varit
öppet och möblerat för soff- och matplats för många, stoltheten över det samiska arvet stor. Ändå fanns det ibland något i blickarna från andra, främst vuxna, som skavde – en erfarenhet Maxida och Mimie så småningom kunde känna igen hos vänner med invandrarbakgrund.

– Det är en känsla av utanförskap du får redan som liten, innan du egentligen förstår vad den bottnar i. Vi var bara aningen annorlunda från den typiska svennenormen; vår familj var lite för högljudd, och spelade lite för hög musik. När kompisar kom hem till oss gick vi inte in på rummet, utan hängde i köket och umgicks med alla som råkade vara där.

Intresse för sång, musik, mat och hantverk har alltid funnits i familjen. Mamma Nik och moster Nilla har länge varvat konditorsysslor med sång och andra kultursysslor. Lillebror spelar i band.

Som 15-åring flyttade Maxida norrut för att gå trä- och hornutbildningen på Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Några år senare gjorde Mimie detsamma.

Ingen av dem har gillat att gå i skolan. Mimie, med sina kanonader av ordtrollande på scenen, gick ironiskt nog ut grundskolan med IG i svenska.

De talar båda om släkten och familjen med kärlek, och om systerskapet som något okränkbart och odelbart. Maxida och Mimie har till och med bestämt att de ska dö samma dag, och på samma utandning.

– Alla de där filmerna som handlar om att man måste fira jul eller vara med sin familj … det är så sorgligt att det är så. Vi gillar att vara med vår släkt! Inom samisk kultur är inte heller indelningen så strikt, man är ”kusin” med många och hjälps åt att ta hand om varandra och varandras barn. Det är som mamma brukar säga – det krävs en by för att fostra ett barn.

Maxida är sedan flera år en etablerad artist och skådespelare i Sápmi, det område som sträcker sig över norra Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Efter att ha uppträtt med mer traditionell jojk ville hon vidare musikaliskt. Som självlärd på en nyinköpt studioanläggning mixade hon sig fram till något eget; jojkinspirerad hiphop, med tunga beats och jojk som kuttrar, moler, skär och skönsjunger.

– Jag kom med något som inte fanns. Det är klart att samer också vill kunna dansa, hoppa och skrika framför scenen.

Liksom andra samiska jojkare talar hon om hur jojken ”kommit till henne”. Jojk är inte sång, det är tonsatta känslor:

– Ibland är orden viktiga, ibland helt oviktiga. Jag har jojkat sedan jag var liten och kan inte förklara hur jag gör rent tekniskt. Det enda jag vet är att musikaliskt skolade har väldigt svårt att lära sig jojk. De kan så många regler om vad som låter bra, och jojk är inte alltid så vackert enligt västerländsk musiknorm.

Mimie upptäckte spoken word av en slump. Kompisar peppade henne att fortsätta skriva, och när hon väl tagit steget upp på scenen vid sin första spoken word-tävling i Luleå, ville hon inte kliva av. Året därpå tävlade hon i SM i spoken word, och tog silver 2012. Blandningen av ord, rytm och känslomättat framförande passar henne

– Elitism möter man överallt, men inom spoken word fann jag ett forum där folk lyssnade intensivt på varandra. Olika teman luftas på scenen: feminism, veganism, kristendom, hbtq-frågor … Det gör att folk börjar diskutera, och det är något vi i Sverige gör för lite i dag. Framför allt är många dåliga på att lyssna. Mitt mål är att lyfta spoken word utanför den där bubblan, så att fler får ta del av den.

När hon framförde sin gruvdikt Local people på Dramaten i våras ville den unga publikens jubel aldrig ta slut. Dikten är ett rasande angrepp på det brittiska gruvbolaget Beowulfs vd, Clive Sinclair-Poulton, som efter en kritisk fråga om hur malmbrytningen utanför Jokkmokk skulle påverka lokalbefolkningen pekade på en bild över ändlösa fjällvidder och svarade: ”What local people?”

I höst får systrarna äntligen mixa sina konstarter och tidsscheman med en gemensam show, Under asfalten ett fjäll, uppbackade praktiskt och ekonomiskt av Giron sámi teáhter. Premiären stod 31 augusti under Björnsonfestivalen i norska Molde. När vi träffas är showen ännu under uppbyggnad, men Maxida tror, på typiskt hiphopmanér, redan på succé.

– Det kommer att bli en sådan jävla smäll! Folk kommer att kunna dansa till politik.

För trots att systrarnas texter också handlar om annat än rena samhällsfrågor – som glädje, kärlek och en högt älskad och förlorad vän – återkommer de gång på gång till sitt ansvar som medmänniskor. Och då gäller det att lyfta det de ser i sitt Sápmi och Sverige.

Också här finns en hiphop-tradition och andra politiskt orienterade artister att sälla sig till, som svenska Cléo, Linda Pira, Stor och Lilla Namo. Maxida ser en öppning: Ju fler berättelser från vildmark, glesbygd, småstad och storstädernas ytterkanter som når ut, desto bättre kommer olika grupper bli på att leva med varandra och i sin halva eller multipla kulturella identitet.

– Vi kulturmänniskor är ocensurerade politiker, säger Mimie. Vi är tacksamma över att ha nått en position där vi hörs och syns lite mer, och det vill vi förvalta.

Det är tydligt att artister behövs, hävdar Maxida, om så bara för att förmedla tystade grundskolekunskaper i historia:

– Vi har träffat folk som aldrig hade fått höra om den svenska kolonialismen i Sameland om de inte gått på en hiphop-konsert.

 

Text: Anna Kågström
Foto:  Malin Grönborg

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar