Reportage

Punken fyller 40

av Tomas Dur Fläckman

Det har gått 40 år sedan punken invaderade London. Nu firar stan denna en gång så avskydda gräsrotsrörelse som spottade och svor, men också innebar ett kreativt uppsving för populärkulturen.
Vi-redaktionens ende ex-punkare åkte tillbaka till ungdomens lekplatser och fann till sin förvåning att säkerhetsnålen är tillbaka i stadsbilden.

Ur ett punkperspektiv var vi förstås helt hopplösa: Två 20-åriga mammas gossar från Hälsingland med utsvängda jeans, bruna mockajackor och alldeles för långt hår. Det kunde inte bli mer fel!

Men jag och min kompis Stefan hade i alla fall tågluffat oss till London för att spana in det senaste: punk. Det som Mats Olsson hade skrivit om i Expressen och utnämnt till ”det bästa som hänt rocken på länge”.

Det var på lätt darrande ben som vi första kvällen i stan styrde stegen mot den legendariska klubben Marquee på 90 Wardour Street mitt i city. Här hade band som Rolling Stones, The Who och Pink Floyd spelat på 60-talet, men nu var stället punkarnas.

Inträdet var motsvarande tio spänn – fem band skulle spela under kvällen.

Vårt nedstigande i punkvärlden blev omtumlande. Lokalen var proppfull och röken ogenomtränglig. Larmet från scenen kan bara beskrivas som obeskrivligt, och punkarna levde verkligen upp till ryktet med sina spretiga frisyrer, grymma kläder och oborstade attityd. En aning skrämmande tyckte vi nog att det var i början, men långt starkare var känslan av vitalitet och kraft. (Dagen därpå klippte vi oss och färgade håret korpsvart.)

Punk betyder ungefär ’ligist, odåga’.

Bandet var verkligen inget vidare, med traditionella musikaliska mått mätt. De kom in fel i början av låtarna, fick börja om, skrek och skällde på varandra. Gitarristen, som kallade sig Slimy Toad (Den slemmiga paddan) var iförd fotbollsskor, gröna strumpbyxor utan någonting under, söndersliten T-shirt och polis-kask. Sångaren var liten och knubbig, i skrynklig kavaj och löst knuten slips, och hade en sådan grav cockneydialekt att han lika gärna kunde ha talat swahili, vad oss anbelangade. Han kallade sig Johnny Moped, och vi ska återkomma till honom.

 

Punk betyder ungefär ’ligist, odåga, värdelös person’. Och nu firar alltså London under hela året att det har gått 40 år sedan punken dök upp, sommaren 1976. Det är nästan lite rörande. Denna bespottade, baktalade, beryktade rörelse har fått träda in i finrummet. Det ordnas punksafaris, konserter och modevisningar. Ett snobbigt konditori serverar scones och ”anar-tea” (jfr ”anarchy”). Dessutom anordnas föredrag, filmvisningar och utställningar. Allt samlas under projektparaplyet ”Punk London”, som sponsras av näringslivet och har Londons borgmästare, den nyvalde Sadiq Khan, som beskyddare.

Men det vore fel att säga att London vibrerar av punknostalgi. När vi är på plats – två veckor före midsommar – är det fotbolls-EM som är det stora samtalsämnet. Och så drottningens 90-årsdag, förstås. Tidningarnas ledarsidor domineras av Brexit, och den överlägset vanligaste rubriken i det sammanhanget är Should I Stay or Should I Go? som passande nog är titeln på en låt av punkpionjärerna The Clash.

Punken har ätit sig in i brittiskt mainstream på flera sätt, inte minst inom modet. Punkattribut som stubbat hår, skinnjackor med nitar och jeans med trasiga knän – tidigare ett säkert tecken på armod – ses i dag i de mest fashionabla kvarter och i de dyraste boutiquer.

 

The Damneds ”New Rose” var den första punksingel som gavs ut i England, sommaren 1976.

The Damneds ”New Rose” var den första punksingel som gavs ut i England, sommaren 1976.

Politiskt var punken i stort sett ett skämt. Allt prat om anarkism var bara tomma provokationer, och det osmakliga flörtandet med nazisymboler blev den ultimata förolämpningen av föräldragenerationen, som varit med om Kriget (alltid i bestämd form singularis, i Storbritannien existerar bara ett krig). Mycket mer än så var det inte. Däremot visade de brittiska punkarna handfast solidaritet genom att liera sig med de västindiska invandrarna och deras musiktradition. Legeringen av punk och reggae var något som i hög grad präglade den brittiska musikscenen under det sena 70-talet, i en tid då rasistiska extremhögerpartier som National Front var på stark frammarsch.

Även musikaliskt sett var punken – åtminstone inledningsvis – ointressant. Det var, något förenklat, vanlig 50-talsrock, fast man spelade den snabbare, hårdare, högre och sämre – en naturlig följd av att många utövare var nybörjare. Men i takt med att musikerna blev skickligare ändrade musiken karaktär och uttrycket breddades. Den ursprungliga punk-uppkastningen varade i max två år.

Central var DIY-filosofin (Do It Yourself = gör det själv.) Punkarna gjorde egen musik, egna tidningar och kläder. De designade sina skivomslag och konsertaffischer. Alla startade band, oavsett musikaliska förutsättningar. Och här ligger punkens egentliga, stora och bestående värde: rörelsen frigjorde en ohygglig massa energi och kreativitet som legat latent i de smutsbruna brittiska huslängorna och tröstlösa förortshöghusen.

 

Strax intill T-banestationen King’s Cross St. Pancras ligger British Library, världens största bibliotek, om man ser till antalet volymer/objekt.

Rörelsen frigjorde en massa energi och kreativitet.

Denna sommar uppstår på biblioteket en sällsam krock. Bara något våningsplan från ovärderliga, närmast mytologiska, dokument som Magna Charta, notskrift av Mozarts hand och originalmanuset till Alice i Underlandet ställer man nu ut gulnade skandaltidningsklipp, taffligt hopsatta skivomslag och gamla, svettiga skinnjackor, allt med punkanknytning.

– Det har varit en hel del kontroverser kring utställningen. Folk undrar: ska British Library verkligen syssla med det här? Men jag tycker att det är helt rätt, säger Steve Cleary, som har varit med om att kurera Punk 1976–78, en exposé över den brittiska punkens första, explosiva år.

Han tar oss med i utställningslokalen och visar konsertupptagningar, hemmagjorda tidningar, skivkontrakt och sällsynta singlar. Ååterigen slås jag av paradoxens kraft: dessa föremål som för inte så länge sedan betraktades som avskyvärt skräp hanteras nu varsamt av bibliotekspersonal iförd vita bomullsvantar.

– En del av de här objekten kan inbringa uppemot 8 000 pund (nästan 100 000 kronor, reds anm)om de kommer ut på marknaden, säger Steve.

Vi enas om att punken – trots det nihilistiska utanpåverket – i grunden var en optimistisk rörelse. Och humoristisk!

– Det är så lätt att fastna i svärandet och spottandet. Men det var så mycket mer, säger Steve och visar på en gammal T-shirt från den legendariska klädaffären Sex på King’s Road. Tröjan innehåller ett slags punkmanifest; två textspalter på tröjans framsida listar vad som är bra respektive inte bra. Några exempel:

 

Inte bra:

Mick Jagger
Natinal front
Antikviteter
Andy Warhol
Aktiebörsen

 

Bra:

Valerie Solanas
Robin Hood
Muhammad Ali
John Coltrane
Walt Whitman

 

Radikalfeminister, hardbop-musiker och modernistiska poeter är alltså godkända. Rätt avancerat. Men ytterst få punkare var på den här nivån, de flesta var helt enkelt uttråkade tonåringar som var less på hippiegenerationens flum, fula kläder och långa gitarrsolon.

 

Det går faktiskt att exakt säga när punken brakade in i det allmänna brittiska medvetandet.

På 1970-talet var Today ett populärt regionalt tv-program i Londonområdet. Det gick på bästa sändningstid och hade miljonpublik. Den 1 december 1976 hade redaktionen bokat in det förhållandevis harmlösa rockbandet Queen, men när de ställde in med kort varsel stod redaktionen utan gäster. I panik föreslog skivbolaget det nykontrakterade punkbandet Sex Pistols som ersättare. Det fick duga.

När bandet släntrade in i tv-studion med sitt entourage satte London teet i vrångstrupen. Punkarna svor, skrävlade, var allmänt otrevliga mot den medelålders programledaren Bill Grundy och såg ut som ufon.

– Jag var 15 år och såg programmet med mina föräldrar, säger Steve Cleary. Mamma och pappa tyckte det var fruktansvärt upprörande, men jag kände mer … befrielse.

Dagen därpå gick tidningarna bärsärkagång och sågade den nya rörelsen jäms med fotknölarna med den sorts moraliska harmsenhet som endast brittisk press kan uppbåda.

– Efter det var det faktiskt farligt att vara punkare. Många fick stryk på stan, säger Steve.

 

punk-02-tidningen-vi-09-2016

Johnny Moped på puben Dog’n’Bull i Croydon, juni 2016. Han har mer eller mindre försvunnit från populärmusikens radar, men har pionjärstatus bland kännarna.

 

Mitt i utställningslokalen finns ett slags släktträd som visar viktiga personer och band från punkens barndom, och hur de hänger ihop. Centralt placerat i trädet hittar vi ett namn som vi verkligen känner igen: Johnny Moped. Det var ju den första punkartist vi hörde, den där stökiga kvällen på Marquee på 70-talet.

Saker hände hela tiden i en jävla fart.

Vad blev det av den killen? Går det att få tag på honom? Jodå, efter många kringelikrokar får vi kontakt och han går med på att ses, på villkor att intervjun görs på puben Dog’n’Bull i Croydon, 30 minuters tågresa söder om London City.

Han dyker upp, två timmar försenad, plaskvåt av regnet men med skinnpajen på plats och en skön svada. En liten knubbig farbror på 63 år, med skelande blick och grova arbetarhänder.

Håller du på med musik fortfarande?

– Jadå, vi hade ett gig i Trondheim förra veckan! Samma gäng, utom en som har dött. Vi har känt varandra sedan 20-årsåldern.

Hur minns du den första punktiden?

– Det var helt hysteriskt! Saker hände hela tiden i en jävla fart. Jag måste säga att punken gav oss en fantastisk chans. Utan den hade killar som vi aldrig kommit fram.

Hur gick det till när ert band bildades?

– Äh, det började med att vi jammade i trummisens farsas garage. Bluesy stuff. Vi fick hållas så länge vi inte svor för mycket. Slimy Toad (Slemmiga paddan, alltså) var jazzgitarrist innan han började med oss. Och basisten, Fred Berk, var egentligen klassisk pianist. Han ville inte alls spela bas utan älskade att sitta hemma och komponera små stycken i Erik Satie-stil.

Rätt stor kontrast

– Han blev alkis och tog till sist livet av sig, förklarar Moped sakligt.

Trots de avancerade ingångsvärdena producerade Johnny Moped och hans band en musik vars råa primitivitet av samtiden uppfattades som något oerhört. ”Musik för fyllon”, som en recensent skrev.

– I början hade vi en andragitarrist också, som hette Chrissie Hynde, säger Johnny med en stolt glimt i ögat. Men Slimy menade att det inte går att ha två gitarrister i ett punkband. ’Det är hon eller jag’, hotade han. Så Chrissie fick sparken.

Hynde slickade såren, gick vidare och blev på 80-talet världsstjärna med sitt band Pretenders, som toppade hitlistorna med låtar som Brass in Pocket och Don’t Get Me Wrong.

1977 fick Johnny Moped skivkontrakt, men i samma veva gifte han sig med den 20 år äldre grannen Brenda. Och hennes mor tyckte definitivt inte att punkrock var något som svärsonen skulle ägna sig åt. Hon låste i praktiken in honom.

– Det gick så långt att vi fick kidnappa Johnny när vi hade konserter eller skivinspelningar. Vi ljög ihop saker som ”Johnnys mor har tagits in på sjukhus!”. Då blev han utsläppt och vi kunde åka och spela, har trumslagaren Dave Berk berättat.

En annan klassisk Johnny Moped-anekdot är när han inför en konsert – trots kidnappning – inte stod att finna när det var fem minuter kvar till showtime. Till sist hittade hans stressade bandkamrater honom i kön utanför konsertlokalen.

– Han köade till sin egen spelning! säger Dave Berk, fortfarande perplex.

Johnny Moped och hans band må har varit tidigt ute, men de försvann genom någon sorts fallucka när punken tog fart på allvar och blev kommersiellt gångbar. En hitlåt hade de, den fåniga kärleksdängan Darling, Let’s Have Another Baby.

– Jaja, säger Moped, men glöm inte att vår näst mest kända låt heter Incendiary Device.

Det betyder ’brandbomb’.

Hur var England på 70-talet?

– Helt annorlunda jämfört med nu. Mycket mer avslappnat. Folk höll inte på att jaga bloody deadlines hela tiden.

Jaså, jag trodde du skulle svara att det var grått och tråkigt.

– Jo, visst var det tråkigt, men ändå mer laid back. Exakt alla jag kände gick på arbetslöshetsunderstöd. Själv har jag alltid jobbat, senast på ett varuhus, men nu har jag gått i pension.

Hade du mycket kontakt med andra punkare på 70-talet?

– Nej, det kan man inte säga. Killarna i The Damned umgicks jag med. Jag blev presenterad för Ramones en gång och så känner jag Shane MacGowan (sångare i The Pogues, vars låt Fairytale of New York blivit en modern julklassiker, reds anm). Men vi har inte setts på länge.

Vi lämnar Johnny Moped med hans tredje cider (”Jag drack öl förut, men har slutat”), och åker tillbaka till London för att söka upp punkens mytiska platser – men allt är förstås förändrat.

King’s Road – där 70-talspunkarna hängde och tog hutlöst betalt av turister för att bli avfotograferade – är i dag ett uppsnofsat strög. På nummer 430, där Malcolm McLaren och Vivienne Westwood hade sin mytomspunna klädbutik Sex, huserar nu en boutique för svindyra damskor. Den är stängd. Och på 6 Denmark Street, där medlemmarna i Sex Pistols bodde före genombrottet, finns en reklambyrå. Allmänheten kan alltså inte komma in och se sångaren Johnny Rottens väggklotter, ett pubertalt larv som nyligen blev K-märkt (!) av stadens myndigheter.

 

I maj 1977 satte designern Jamie Reid en säkerhetsnål genom drottning Elizabeths läppar på en reklamaffisch för Sex Pistols singel God Save The Queen, utgiven lagom till firandet av drottningens 25 år på tronen. Det var en smocka rakt i plytet på den konservativa, rojalistiska brittiska folksjälen (om man nu kan tillåta sig sådana glosor). Säkerhetsnålen blev punkens tydligaste symbol – även om det var ytterst få som verkligen stack den genom kinden, de flesta hade den som accessoar på kläderna.

Sommaren 2016 är säkerhetsnålen otroligt nog tillbaka på britternas tröjor, jackor och kavajuppslag, men nu i ett helt annat sammanhang. Efter ”lämna”sidans stundtals brutala kampanjmetoder i Brexit-omröstningen har England upplevt en markant ökning av manifesterad främlingsfientlighet. Icke-britter, även sådana som bott i landet i decennier, uppmanas bryskt att ”åka hem”, fysiska övergrepp har förekommit.

Efter ett upprop på sociala medier bär nu allt fler motståndare till denna utveckling en säkerhetsnål som ”brosch” för att visa solidaritet med de utsatta och som en påminnelse om att även de som inte är födda i Storbritannien bör ha rätt att få vistas där. Ju fler som bär säkerhetsnålen i det offentliga rummet, desto säkrare kan polacker, pakistanier och palestinier känna sig, lyder resonemanget. När polisen inte räcker till måste det civila samhället mobiliseras.

Så kan en enkel, billig hushållsartikel laddas med helt olika betydelser vid olika tidpunkter.

En sak förenar dock dessa två företeelser som uppträder med 40 års mellanrum: gräsrotsengagemanget.

Gör det själv.

 

 

Text: Tomas dur Fläckman
Foto: Linda Nylund

 

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 9, 2016

 

 

DET HÄNDE 1976
23 april: Amerikanska bandet The Ramones ger ut sin första LP. Den rudimentära musiken kännetecknades av korta, snabba låtar, cyniska texter och avsaknad av solon. Gruppens look, med skinnjackor och trasiga jeans, blir stilbildande.
5 juli: Ramones spelar på klubben Dingwalls i London inför en extatisk publik. ”Alla som var på den konserten gick hem och bildade ett band”, lyder ett klassiskt citat.
22 oktober: The Damned släpper singeln New Rose. Det är den första brittiska punklåt som kommer ut på skiva.
26 november: Sex Pistols släpper sin debutsingel Anarchy in the UK.
1 december: Sex Pistols gör ett skandalframträdande i tv-programmet Today  Dagen därpå vet alla i Storbritannien vad punk är. I samma veva ska Sex Pistols ut på turné, men 16 av 19 planerade spelningar ställs in, eftersom arrangörerna drar sig ur.

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar