Porträtt

Punkt, slut?

av Karin Thunberg

Theodor Kallifatides säger att han föddes till författare. Hur kommer det sig då att han städar ur sin skrivarstuga?  Är det slut nu? Kanske, kanske inte.
Fortsätta skriva kommer han nog att göra, men på ett annat sätt.

Att Theodor Kallifatides en gång kom till Sverige hör åtminstone delvis ihop med en ungbjörk. Den som Max von Sydow rycker upp med rötterna i Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Det är början av 1960-talet i Aten, en politisk orostid, och unge Theodor är än en gång ute och demonstrerar. När polisen går till motattack flyr han in på en biograf och det är där han hamnar mitt i Bergmans värld. Drabbas. Inte bara av scenen med trädet. Filmens språk, det ordkarga och obegripliga, väcker hans längtan efter ett liv där ord betyder något. Eftersom hans eget språk just då, som han summerar i boken Ett nytt land utanför mitt fönster, ”var till salu, det offentliga samtalet var lögnernas och de svikna löftenas marknad”.

Så lämnar han Grekland, rycker upp sina egna rötter för att skaffa sig en framtid i Sverige. Året är 1964 och med i bagaget har han fraserna som han lärt genom en linguaphoneskiva. ”Det är ett språk att skriva sagor på”, säger flickvännen som är med och lyssnar på svenskan.

Några sagor blev det inte. Däremot en imponerande rad romaner. Theodor Kallifatides gör en svepande gest mot bokhyllan i skrivarstugan på Stigbergsgatan i Stockholm, mot böckerna som nu ska packas ner. Tillsammans med allt annat som utgjort hans skrivande universum de senaste
tio åren. Det är flyttdags – och frågan är om han rycker upp sitt författarskap med rötterna?

Han nickar, säger att visst kan man se det så. I alla år har han haft ett separat arbetsrum. Till och med när han och hustrun Gunilla var fattiga studenter i en etta hyrde han en annan etta. För att få skriva i fred.

– Hemmet är en miljö som lätt glider in i din fantasi. Du lyfter blicken och ser din älskades morgonrock, tittar åt ett annat håll och ser din sons fotbollsskor, din dotters dockor.

Behovet av ostördhet handlar inte bara om att stänga ute hemmatingen. Över dörren till hans arbetsrum har det stått med osynligskrift: här arbetar han.

– Det är väl en av de viktigaste förklaringarna till den produktivitet som jag ibland har anklagats för.

En överslagsberäkning säger att han skrivit över 30 romaner, enbart på svenska. Vad som räknas som en ”lagom” produktionstakt vet han inte, bara att seriösa författare bör vara tysta ganska länge mellan sina böcker.

– Ingen frågar efteråt vad tystnaden berott på. Jag menar, det kan ju vara fyllor eller skilsmässor. Det enda man konstaterar är att efter 20 års tystnad ”återkommer” vederbörande med en bok.

Fenomenet är inte enbart svenskt. Joyce Carol Oates är en annan författare som kritiserats för sin produktivitet.

– Ja, hon är en av de stora författare som inte lär få något Nobelpris. Inte bara för att hon i mångas ögon skriver alldeles för mycket. Hon är också kvinna. Sammantaget är det en dålig kombination.

Hans egen flit har förstås varit positiv. Också. Som när han precis kommit till Sverige.

– Den underlättade min anpassning. Jag har mycket av det som passar utmärkt i er kultur. Inte bara att jag är flitig, protestanter är flitiga, utan också att jag har lätt för språk. Därutom står jag nära vardagsproblem, skriver om kärlek, sorger och förluster, allt detta som människor känner igen och blir berörda av.

En mening återkommer i vårt samtal, ivrigt talar han om ”att göra sitt jobb som människa”. Till slut vågar jag fråga vad det betyder, rent konkret?

Han skrattar till, som om det var en självklarhet:

– Att bidra till att göra livet bättre för någon annan. Fatta beslut som inte i första hand gagnar en själv. Vara förnuftig när ingen annan är det. Allt detta menar jag finns här, svenskarna är ett folk som gärna vill göra det jobbet.

Gäller samma för grekerna? Han har precis återvänt från en resa till sitt gamla hemland; har kvar dofterna, himlaljuset, språket och kulturen i sin kropp. Blandat med oron, vanmakten. Skrev en av de första dagarna när han stod vid havet som han längtat till: ”Känner ni igen känslan av att begripa allt och inte förstå något. Mitt Grekland har sju slöjor som Salome. Det är hemkomstens gåta.”

Upprördheten gör hans brytning tydligare, som om grekiskan kräver plats när han beskriver ett samhälle i förfall. Där nästan all offentlig service är borta. Sjukhusen saknar mediciner. Gatorna är eftersatta, gatubelysningen på sparlåga.

– Jag vet inte vad som kommer att hända. Jag ser bara detta spel mellan kallhamrade politiker som lämnat folket bakom sig, övergett dem. Det är ett spel som jag inte begriper. Grekland har inte en chans, det enda som gäller är fullständig kapitulation, inte bara som land utan som ett helt folk.

Hans egen brorson doktorerade i teoretisk fysik i USA och har nu återvänt till Grekland. Är 42 år och har fått sitt första jobb som gymnasielärare. Hade från början 1 300 euro i månadslön men är nu nere i 500 euro.

– Det räcker inte ens till hyran. Nu talar man om att sänka lönerna ännu mer. Vad begär man av folk?

Han snabbskissar bakgrunden, talar om korruption och om en överklass som roffat åt sig de pengar som skulle gå till skolor, sjukhus. Samma maktövergrepp och orättvisor som han själv en gång protesterade mot. Tills han insåg att kampen var lönlös och packade sina väskor.

– Jag har alltid älskat mitt land men jag är inte blind. Kärlek har både ögon och öron. Den patriotism som jag i dag ger uttryck för handlar inte om landet Grekland, den handlar om att treåriga flickor måste få medicin när de ligger på sjukhus. Förstår du?

Jag tror jag förstår, också hans beskrivning av vad som händer i det land där hälften av alla ungdomar är arbetslösa, liksom 26 procent vuxna. Samtidigt som man får höra att man är lat.

– Författaren David Schwarz talar om självhatets mekanismer, hur förtryckta människor så småningom börjar hata varandra. Där är grekerna i dag, de är inte bara hatade utifrån, hatet finns också inom landet, mellan människor och grupper. Då är det svårt att behålla sin mänsklighet. Jag hoppas de klarar av det, jag hoppas det verkligen. Få andra i Europa verkar bekymra sig.

Det är över 50 år sedan han steg av tåget på Stockholms central. Om han i stället kommit i dag, vi lekar med tanken – söker skillnaden. Hans egen sammanfattning är arbetsmarknaden. Allt annat har blivit lättare; som att få bra svenskundervisning och möjlighet att studera vidare.

– Däremot är det svårare att få jobb, vilket dessvärre verkar avgörande för hela samhällsklimatet. Som arbetslös känner du dig inkompetent, kanske till och med impotent. Olycklig. Utanför. Det är också så man ser på dig utifrån.

Han själv skalade potatis, diskade bakformar, tog de jobb han fick för att komma in i det svenska samhället. Läste Strindberg för att lära språket, reste sig på sitt livs första kräftskiva och konstaterade: ”Det tycks mig som om vi samtliga är berusade.”

– Klockan 12 den natten började jag tala svenska. Tack vare Strindbergs Fröken Julie.

Det är lätt att virvla vidare bland hans positiva minnen. Som att han, efter att ha läst Stig Dagerman, skrev det som blev hans egen debutbok Minnet i exil. Gerhard Bonnier fick manuset, tre dagar senare kom svarsbrevet: ”Unge man, kom förbi förlaget så kan vi skriva kontrakt.” Sedan dess kan man väl säga att Theodor Kallifatides har behållit arbetslinjen.

 

Men om vi jämför 1960-talet med dagens villkor för den som anländer till Sverige. Kan vi helt bortse från de politiska strömningarna? Naturligtvis inte, säger Theodor Kallifatides. Men även på 60-talet fanns ett motstånd mot invandrare. ”Utlänningar göre sig ej besvär” stod det i bostadsannonserna.

– Det fanns en förolämpande överlägsenhet som nästan alla tillämpade. Som invandrare ansågs man per definition som idiot, en mindre vetande. Det finns ett grekiskt ordspråk som säger ”På de fattigas huvuden lär sig alla till frisörer” och det gjorde man sannerligen på oss som kom till Sverige på 1960-talet.

Samtidigt – han drar efter andan, tillägger den avgörande skillnaden – fanns ett starkt och anständigt ”överjag” som präglade samhället.

– Den kontrollen har släppt. Man har gett efter för de strömningar som alltid funnits, i Sverige liksom i Grekland. Herregud, hälften av alla greker har alltid varit fascister, nu kan de visa det öppet igen.

Snart ska jag påminna mig att Kallifatides är författare, inte politiker. Men först måste han få avsluta meningen om demokratin. Att vi tror att den sköter sig själv …

– … men det gör den inte. Är vi inte beredda att försvara demokratin kommer den att falla. Sverigedemokrater kan inte tystas ner, de är ett parti bland alla andra. Det enda som återstår är att möta dessa människor, ta debatten, försvara det vi erövrat, värna om den mänskliga anständigheten.

När hans mamma låg på dödsbädden och han frågade hur han skulle leva sitt liv, nu när hennes hand inte längre fanns som stöd, blev hennes svar: ”Som ditt hjärta tål.”

Det är det han försökt. Som människa. Men också som författare. Att han nu lämnar sin skrivarstuga framstår allt tydligare som en skilsmässa, med risk för krossat hjärta.

– Det är det definitivt, säger han saktmodigt.

Nu har han förstås ingen erfarenhet av skilsmässor, i juridisk mening. Är snarare den som värnar om äktenskapet, vännerna. Precis som en spåkvinna en gång tydde linjerna i hans vänsterhand: ”Du kommer att ha lååånga relationer.”

 

Åldern är svårare att påverka. Att Kallifatides fyllt 77 spelar förstås in. I över 40 år har han, ofta sex dagar i veckan, pendlat mellan huset i Huddinge och skrivandet på Södermalm. Till slut blev det för tröttsamt, för slitigt. Kanske, det är han själv som undrar, förändras även våra djupaste instinkter och förmågor med åren.

– Jag vet inget om näktergalar, men jag misstänker att de gamla inte sjunger.

Han skrattar till, drar sedan ett djupt andetag, lutar sig över bordet, erkänner:

– Men framför allt, Karin, måste jag avsluta kampen med min pappa. Jag har tävlat mot honom i hela mitt liv, nu måste jag erkänna att han vunnit. Han jobbade fram tills han var 82 och jag minns att jag sa till mig själv: Jag ska slå honom! Det gjorde jag inte.

Men vänta, vad är det Kallifatides egentligen säger; att Med sina läppars svalka, som kom ut förra året, blev hans sista bok? Ja, kanske. Eller inte. Han slutar i alla fall att vara yrkesförfattare på heltid. Fortsätter skriva, men på ett annat sätt. Ser sig sitta med sin dator, eller ett enkelt block, på kaféer och resor. Det låter som lustfylld frihet men än kan han inte vila i någon glädje. Talar mer om ångesten över beslutet, det som långsamt mognat fram, eftersom han inte vet dess konsekvenser.

– Det är som att ge sig ut med ett fartyg på öppet hav.

Ett vet han förstås, det ligger också där och skvalpar som beslutsunderlag: att han alltid varit den som gått innan någon bett honom om det. Som när han var ordförande för PEN-klubben samtidigt som dåvarande kulturminister Margot Wallström, detta var 1995, ville ha honom som kulturrådgivare. Utgångspunkten var given; uppdragen gick att kombinera. Ändå började man knorra på PEN-klubben. Theodor Kallifatides lämnade rummet innan man gått till omröstning om han skulle få sitta kvar som ordförande.

Nu gäller samma sak.

– De flesta åldrade författare når en punkt när de börjar skriva sämre, utan att de alltid ser det själva. Jag vill sluta innan jag når den punkten.

Är det smicker han behöver? Försäkringar att han fortfarande duger, har kvar sin tyngd som författare? Han medger att det kan låta så. Sanningen är längre, svårare:

– Vore jag djupt troende kunde jag vända mig till Gud i bön. Om han då svarade att det är dags för mig att hålla tyst, skulle jag kanske lyssna. Vad en hustru eller god vän säger räcker inte. Att skriva har varit mitt liv. Om någon då säger att jag inte ska leva längre – det är klart att jag inte lyssnar. Enda sättet för mig att kunna respektera beslutet, och leva med det efteråt, är att jag fattat det själv.

Han säger inte att han blev författare. Han föddes till det. Punkt. Det är inte kvalitén på resultatet han utgår från, snarare den inre vissheten. Obönhörligheten i gärningen.

– Det krävs något extraordinärt för att göra vissa saker. Hur f-n skulle jag annars ha klarat att byta språk. Och se på Karl Ove Knausgård som satte sig ner och skrev 6 000 sidor om sig själv. Då måste man vara besatt, galen och väldigt, väldigt bra.

Det första han själv skrev var på en papperslapp, efter att han sett en avrättning tillsammans med sin mamma. Han minns inte vad han skrev, bara rummet, ljuset, orden på lappen som hans pappa sparade i sin kavajficka resten av livet. Som 18-åring fick han sin första novell publicerad i en grekisk tidning. Men att Theodor Kallifatides skulle bli yrkesförfattare – blotta tanken var omöjlig:

– På den tiden var det ett yrkesval som i Grekland ansågs näst intill sinnessjukt. Det finns ett ord för det som betyder ungefär ett hål i huvudet. Så att jag fick den där novellen publicerad var förstås stort. För några år sedan mötte jag en man som sparat den…

Vad fantastiskt…

– Jo, jo, men det roligast var att när jag läste den insåg jag att mitt språk inte förändrats. Redan som 18-åring skrev jag ungefär som i dag. Kort, koncist, klart.

Vad han tillfört svenskt kulturliv behöver han tid att formulera. Svaret blir att eftersom han aldrig kommit in i de innersta litterära kretsarna har han förmodligen inte haft någon större betydelse. På ett övergripande plan. Samtidigt vet han att detta slutna system – han använder inte ordet ’kulturmän’, men det är väl dem han menar – inte står för någon utvecklingen.

– Det gör invandrarna, kvinnorna. Varför skulle de som redan har det bra ändra på något? Ytterst få, om någon, har mod att stå utanför och betala priset. Kvinnor och invandrare står där redan. Det är därför förnyelsen kan komma från dem.

Han själv, det låter ärligt, vinner hellre läsarnas hjärtan än blir älskad på Parnassen. Bevisen är många på att hans böcker inte bara berört människor, de har också gjort dem friskare, klokare.

– Längre kan man inte nå som författare.

 

Med åren har han slutat tala om sina dubbla hemvister. Det är i Sverige Kallifatides har sina barn och barnbarn, rottrådarna löper redan djupt. Om han haft nytta av sin bakgrund, om han genom den fått större uppmärksamhet än om han kommit från till exempel Skinnskatteberg, får förbli ett tankeexperiment. Han vet bara att då skulle han ha skrivit andra böcker. Och att erkännandet av en författare har väldigt lite med kvaliteten på vederbörandes arbete att göra. Andra faktorer påverkar.

Som vad då?

– Jag skäms att säga det, men – utseendet.

Utseendet?

– Ja, hur man ser ut. Tror du Knausgård fått samma uppmärksamhet om han varit ful som f-n? Eller Jonas Hassen Khemiri. Jag har också varit en snygg ung man en gång. Detta förändrar inte ens status som författare, gör inte att man skriver bättre eller sämre. Men det underlättar ens möjligheter att ta plats.

Så om du varit tyst, fet och blyg …

– … då hade du inte suttit här i dag. Självklart inte.

Med åren får det yttre förstås mindre betydelse. Då har några enstaka författare nått så långt att de inte kan falla.

Gäller det Theodor Kallifatides?

– Definitivt inte. Jag faller som en sten.

Allt oftare lär han landa på Gotland, ön där hans längtan bort och hem flätas ihop i huset som han och hustrun Gunilla köpte för över 40 år sedan. Att stiga av färjan var som att komma tillbaka till Grekland. Allt kände han igen; havet och den stora himlen, kyrkorna, de magra korna – och de betande fåren.

– Jag kände igen trädgården som svävar en halv meter över marken.

Han talar om dikten han läste en gång och aldrig glömt. Om flickan som vattnar en trädgård med silverkanna, svävar en halv meter upp i luften.

– Vi hade kanske köpt huset ändå. Men det är ett bevis på konstens styrka, hur den påverkar våra liv. En av mina viktigaste trossatser, som också motiverat mig att skriva, är att konsten inte är någon dekoration till våra liv utan en omständighet som påverkar oss från det vi vaknar tills vi lägger oss. I allt.

Han odlar rosor i sin trädgård, intill hustruns grönsaksland och lavendelsängar. Men vänta, finns där inte plats för några nya litterära rötter att gro?

Det är kanske tid – till exempel – för Theodor Kallifatides att skriva de där sagorna han en gång drömde om över linguaphoneskivan. Han har inget emot tanken, säger att ingen skulle bli gladare än han om han återfick lusten, energin.

Och om inte? Kan han inte med ålderns rätt tillåta sig att bli lite mer sorglös, ansvarslös. Inte jobba lika flitigt på det där ”att vara människa”.

Snabbt avbryter han mig, höjer rösten, låter som den lärarson han är:

– Du, man kan begära dispens från skrivandet men inte från att vara människa. Från att bli upprörd över att treåringar inte får medicin i Grekland. Då handlar det inte om att bli sorglös – utan att bli ett svin. Jag tänker inte försöka.

 

 

TILL SVERIGE 1964
Ålder: 77 år.
Familj: Hustrun Gunilla, sedan över 40 år. Två barn, två barnbarn.
Bor: I Huddinge – sommarhus på Gotland.
Bakgrund: Kom till Sverige 1964. Debuterade 1969 som författare med Minnet i exil. Har sedan dess gett ut mer än 30 skönlitterära verk. Dessutom arbetat som översättare, varit chefredaktör för Bonniers litterära magasin, ordförande för PEN-klubben och suppleant i SVT:s styrelse.
Utnämndes år 2000 av regeringen till professor ”för ett storartat författarskap”.

 

 

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Thron Ullberg

 

 

Ur Tidningen Vi nummer 7, 2015

 

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar