Politiskt

Radikalt – Så in i Norden

av Cecilia Garme

I och med Storbritanniens uttåg ur EU förlorar Sverige en viktig bundsförvant. Vad göra? Möt ett radikalt, nygammalt förslag: Förbundsstaten Norden.

När britterna satte EU-projektet på paus tedde det sig först som ett brittiskt problem.

Tills det gnagande tvivlet vaknade. Betyder Brexit att engelskan detroniseras som arbetsspråk i Europa? Vad händer i så fall med oss skandinaver, fåtalighetens folk som vid sidan av tyskar, fransmän och sydeuropéer skulle ha haft svårt att hävda oss i EU om vi inte hade varit så bra på engelska?

Och om vi blir av med det språkliga trumfkortet – vad gör vi då?

Norden, var det halmstrå som flimrade förbi i sociala medier efter Storbritanniens folkomröstning. När Tidningen Vi når historikern, författaren och utredaren Gunnar Wetterberg, tillika en av de största tillskyndarna av den nordiska idén, har han redan kontaktats av många, fastän det brittiska folkomröstningsresultatet är färskt.

Redan 2009 skrev han på DN Debatt att  Norden borde sikta på att bli en förbundsstat, och genomslaget blev så stort att Nordiska ministerrådet bad honom skriva en bok om saken.

”En nordisk union skulle bli världens tionde största ekonomi, rejält före till exempel Ryssland och Brasilien. Norden skulle då ha en given plats vid de stora internationella rådslagen. I EU kunde de nordiska länderna med större tyngd hävda nordiska värden. Nyckelpositioner i EU-kommissionen kunde lättare komma inom räckhåll”, skrev Wetterberg då.

Sedan dess har han fortsatt att debattera frågan, och i dag konstaterar han att argumenten knappast har försvagats.

– Vi skulle bli en av de fyra fem största ekonomierna inom EU och kunna åstadkomma en maktförskjutning i nordlig riktning. Om Storbritannien går ur blir det bara Tyskland kvar som stor EU-stat i norr.

Det kryllar förstås av invändningar. En stavas Nato, där Danmark, Norge och Island ingår, men inte Sverige och Finland. Finnarna är de enda som använder euron. Norge och Island är inte EU-medlemmar, det är faktiskt inte heller Grönland trots att det hör till EU-landet Danmark. Sverige, Norge och Danmark är monarkier, medan Island och Finland väljer sin statschef.  Och så vidare.

Men, säger Gunnar Wetterberg, på 20– 30 års sikt kan världen ha förändrats. Vem vet vilka valutor som finns i Europa då?

 

I Sverige är Bo R Andersson generalsekreterare för Föreningen Norden och pratar hellre om ökad nordisk integration och gemensam nytta än om ett radikalt konstitutionellt kliv.

Föreningen Norden i Norge är tuffare.

– De förespråkar en nordisk förbundsstat rakt av, berättar Bo R Andersson.

– Sedan finns det också en opinion för att bjuda in Skottland och Estland i det nordiska samarbetet, berättar han.

Tanken svindlar. Men varför inte, när skottarna redan funderar på att gå ur Storbritannien för att behålla EU-medlemskapet? Det skulle bli ett förbund av sju EU-länder med en sammanlagd befolkning som i dag uppgår till över 30 miljoner.

Men för politikerna är förbundsstaten Norden en udda tanke.

– Under de senaste årtiondena har de nordiska frågorna lidit av sviterna från debatten om EU-medlemskapet, när nejsägarna lanserade Norden som alternativ till EU. Det tvingade Carl Bildt och hans generation att gå ut i polemik mot den nordiska tanken, och Norden hamnade långt ner på dagordningen. Men på 50- och 60-talen var det just politiker som förde de här diskussionerna, och ett mer sammanhållet Norden skulle kunna spela en viktig roll inom EU, säger Gunnar Wetterberg.

 

Återstår frågan ”varför”.  Vad är det som vi har så gemensamt, vi nordbor?

Det har Bo R Andersson funderat mycket på. Och hans svar, efter många års bekantskap med andra regionbildningar i Europa, är att vi har en ”semantisk gemenskap”.

– Vi menar samma saker när vi använder begrepp. Det är skönt, man slipper den semantiska oron. Om man säger ”demokrati” eller ”delaktighet” så  menar vi nordbor samma sak.

Annars är det gemensamma värderingar som lyfts fram, till exempel i sociala frågor.

Men här börjar man undra. Sociala frågor? Dansk flexicurity* på arbetsmarknaden har hittills inte gått hem i Sverige. Åtminstone inte hos politikerna. Reglerna är så olika att man undrar hur de skulle gå att fösa ihop till en gemensam nämnare.

Inställningen till flyktinginvandring är också minst sagt olika i de nordiska länderna.

Men med historikerns perspektiv, där några decennier hit och dit inte är så dramatiskt, menar Gunnar Wetterberg att det inte är så olika trots allt.

– Sverige har blivit mer flyktingrestriktivt, efter att ha varit betydligt mer liberalt än Danmark, Finland och Norge. Kanske kan de andra påverkas att bli lite mer liberala så småningom? säger han.

Och får svar omedelbart.

Staffan Danielsson, som är centerpartistisk riksdagsman och ledamot i Nordiska rådet, berättar hur han just har fått med sig rådets mittenpolitiker på ett initiativ som kritiserar de svenska ID-kontrollerna.  Initiativet ska lyftas i höst.

–Norden är öppet och de svenska ID-kraven är inte naturliga, vi ska inte stänga varandra ute, säger han.

Så det pågår en massa nordism, fast få känner till det. Generalsekreteraren för Nordiska ministerrådet, norrmannen Dagfinn Høybråten, skriver lyckligt på sin blogg att 35 års nordiskt samarbete mot luftföroreningar har fått genomslag i en FN-rapport som publicerades i juni.

Det låter inte så sexigt. Och Dagfinn Højbråten skriver själv att sådant inte ger ”feta rubriker”.  Hur viktigt det än är för den nordiska hjärtefrågan klimatet.

 

Annat var det när Gunnar Wetterberg fick frågan om vilket kungahus som skulle styra förbundsstaten Norden.

”Tja”, svarade han utan att tänka sig för. ”Om man vill ha en ny Kalmarunion och det råkar finnas en levande drottning som heter Margrethe, så kanske vi kan ta henne?”

– Det blev ett himla liv på alla som ville ha kvar bernadotterna, så jag backade fegt. Till och med Svensk Damtidning skrev om saken. Så i dag tycker jag att alla får behålla sina kungar och presidenter och så får den Nordiska unionen ha ett roterande statschefskap.

 

*) Flexicurity, sammansättning av flexibility och security. Arbetsmarknadspolitiskt system som innebär lätthet att anställa och säga upp, vilket ökar flexibiliteten för arbetsgivare, samtidigt som arbetssökande/arbetslösa erhåller höga ersättningar, vilket medför trygghet. Infördes i Danmark på 1990-talet.

 

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

 

Publicerat i Vi nr 9, 2016

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar