politiskt-2014-04
Politiskt

Räkna med oss!

av Stina Jofs

Hans mål är 30 procent – i förra valet nådde de knappt 6 procent. Jimmie Åkessons sverigedemokrater har -genomgått en rasande förvandling, både till yta och innehåll.

Från bomberjacka och rakade skallar till kostym och nationaldräkt. I flera år har Sverigedemokraterna putsat på imagen, vilket krävt hårda nypor och flera offer sedan de kom in riksdagen, men ändå har det inte räckt för att få inflytande över politiken.

Inte än, är bäst att tillägga.

– Trenden är att de blir mer och mer som ett vanligt parti. Riksdagsarbetet och förmågan att hålla ihop partiet har gått ganska bra, säger Andreas Heinö Johansson som är statsvetare vid Göteborgs universitet och även knuten till den liberala tankesmedjan Timbro.

Jimmie Åkesson har infört nolltolerans mot rasism och extremism. Han skickade brev till sina förtroendevalda hösten 2012, några månader efter att järnrörsskandalen briserat och efter att sverigedemokrater uttalat sig olämpligt. När det här skrivs har över 60 av hans partikamrater tvingats lämna sina poster.

– Partiet har en långsiktig ambition att kunna bli en part man kan samarbeta med. Då gäller det att visa att man tar ansvar, fortsätter Andreas Heinö Johansson

Ny demokrati kom in i riksdagen 1991 och åkte ur tre år senare. Till skillnad från dem har Sverigedemokraterna inte spelat högt på att avgöra om minoritetsregeringen får igenom sina förslag. När det stått och vägt, när en enad allians prövats mot de rödgröna partierna har partiet röstat med regeringen i 84 procent av fallen utan att några förhandlingar skett.

— Vi har sympatisörer som tycker att vi ska utnyttja vågmästarsituationen mer. Men som vår partiledare Jimmie Åkesson säger: vi är inte här för att bråka. Vi vill ju så småningom sitta i en regering eller vara ett aktivt stödparti. För att nå dit måste vi visa att vi kan ta ansvar, säger riksdagsledamoten Richard Jomshof.

Han ingår i Jimmie Åkessons ”de fyras gäng”, män som känt varandra sen studie-tiden i Lund.

Några formella uppgörelser i sakpolitiken görs inte även om partierna försöker räkna ut var Sverigedemokraterna står i olika frågor. Eller som centerpartisten Staffan Danielsson uttrycker det:

– De finns ju där som vågmästare vare sig de röstar med regeringen eller med de rödgröna. Lägger de ned sina röster så vinner regeringen.

Samtidigt som Sverigedemokraterna putsar på sin image centralt har partiet fortsatt att fånga röster lokalt med populistiska grepp. Ute i bygderna är partiets företrädare pålitliga deltagare när det arrangeras opinionsmöten om vargen. På riksnivå är linjen lågmäld, men ute i landet gäller nollvisionen både invandring och varg.

För en tid sedan reste Jimmie Åkesson- till Jokkmokks vintermarknad och väckte uppståndelse med utspelet om att rätten att bedriva renskötsel inte borde vara förbehållen samerna. Det finns ett utbrett lokalt missnöje bland icke-samer i norr över renskötarnas rätt till jakt och fiske i renbetesområdena.

Att offentligt försvara arga jägares rätt att jaga älg och fiska röding i fjällen är inte populärt. Bättre då att paketera frågan i en sorts rättviseretorik: varför ska inte vem som vill få ägna sig åt rennäring? Varför göra skillnad på folk och folk? Eller som Jimmie Åkesson säger, att ”alla är lika inför lagen”, men i ett mångkulturellt samhälle med ”fler och fler minoriteter som ställer krav på att just de ska få leva som de vill” blir det ”väldigt problematiskt om vår lag inte är konsekvent”.

De missnöjda icke-samerna gillar inte att samerna har särskilda rättigheter som urbefolkning. Sverige-demokraterna är inte de enda som noterat denna opinion i norr. Regering efter regering har ännu fram till i dag inte gett samerna full rätt till mark; Sverige har ännu inte ratificerat Internationella arbetsorganisationens, ILO:s, konvention nummer 169 om urfolk och stamfolk i självstyrande länder. Det kan nog tillskrivas rädslan för att stöta sig med breda väljargrupper i Norrland.

Inte ens i partiets profilfråga, invandringspolitiken, har Sverigedemokraterna haft något inflytande sedan de kom in i riksdagen:

– Den har snarare blivit generösare, säger statsvetaren Ann-Cahtrine Jungar vid Södertörns högskola.

– Ja, invandringsfrågorna har Sverige-demokraterna inte påverkat ett dugg, säger Pontus Mattsson, politikreporter och författare till Sverigedemokraterna in på bara skinnet.

Fredrik Reinfeldt lyckades desarmera frågan redan i början av mandatperioden. Han gjorde upp om asyl- och migrationspolitiken med Miljöpartiet. Överenskommelsen innebar snarare ökad arbetskrafts- och anhörig-invandring.

Men med Sverigedemokraterna har invandringskritiska väljare för första gången fått ett parti att rösta på. Opinionssiffrorna stiger och pendlar kring 10 procent. Det har också ökat trycket i debatten.

– Tidigare fanns ett slags överenskommelse mellan partierna om att vi ska ha en generös flyktingpolitik. Men nu har debattklimatet hårdnat och polariseringen ökat, säger Pontus Mattsson.

Andreas Heinö Johansson påpekar att stödet för Sverigedemokraterna knappast hade vuxit så kraftigt om inte intresset för invandringen funnits i väljarnas vardag.

– Man kan lika gärna säga att Sverigedemokraterna har vuxit för att invandrarfrågan diskuteras mer. Min gissning är att partiets uppgång och intresset för frågan förstärker varandra och gör att vi pratar mer om invandringen.

Jimmie Åkessons ambition är att nå 30 procent. Få bedömare tror att han klarar det. Frågan är om partiet inte långt innan dess ändå lyckas att påverka de andra partierna och samhällsdebatten i sin kärnfråga, invandringen. Det vore för Sverigedemokraterna en avgörande framgång.

 

Jag mötte Åkesson

Mitt första möte med Jimmie Åkesson skedde i en kall och dragig lokal på den nedlagda flygflottiljen i Ljungbyhed. Det var oktober 2009 och Sverigedemokraterna kände vittring av sina drömmars mål, att komma in i riksdagen.

Det var där på partiets landsmöte Jimmie Åkessons partikamrat Kent Ekeroth höll sitt beryktade muslimtal. Jag satt i SVT:s sändarbil intill den långa tegelbyggnaden och lyssnade koncentrerat med stigande obehag. Det klassades som hets mot folkgrupp, enligt de jurister vi rådgjorde med.

Var innehållet godkänt av partiledare Jimmie Åkesson? Det vet jag inte säkert, men efteråt reste han sig tillsammans med övriga i partiledningen och applåderade intensivt. Någon intervju blev det inte den gången. Ett par dagar senare publicerade Aftonbladet Åkessons debattartikel Muslimerna är vårt största utländska hot, och Åkesson fick skjuts i opinionsmätningarna.”

 

… och i valrörelsen i övrigt noterar jag:

Stockholm, mars 2014. I tv:n fladdrar bilder förbi på beväpnade män i full krigsmundering. Skottsäkra västar, hjälmar och vapnen löst hängande på höften. Jag ser inslaget för tredje gången samma kväll, zappar och hamnar i Husdrömmar där en familj snickrar på sin livsdröm, en vindsvåning med utsikt över takåsarna.

Jag zappar rastlöst vidare.

Tankarna far i väg, till en händelse för 75 år sedan. I skolan väntade ett svårt prov som Gunvor, 14 år, ville slippa. Hon blev bönhörd. Lärarinnan skickade hem eleverna med orden: ”Kriget har brutit ut.” Gunvor sprang glad och lättad hem till sin mamma, min mormor. Men glädjen blev kortvarig. Det finska vinterkriget följdes av fortsättningskriget – min mammas tonårstid försvann.

Så snabbt kan livet förändras. Även om den svenska valrörelsens dramatik bleknar jämfört med finska vinterkriget och vad som nu pågår i Ukraina så påverkar Putins agerande valrörelsen i Sverige. Nu är det Obama, Putin, Merkel, Reinfeldt och Bildt som uttalar sig i var och varannan sändning. Hårdast i fördömandet av Rysslands agerande är utrikesminister Carl Bildt. Han talar om Ukrainas avsatte president Janukovytj som en quisling, en landsförrädare.

Statsminister Reinfeldt är försiktigare, letar efter förklaringar till Rysslands maktdemonstration i ett splittrat Ukraina. Han säger att det är ”i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar”. Men hans utrikesminister håller inte med utan säger i SVT:s Agenda att ”minoritetsproblemet på Krim är krimtartarerna” .

Som rutinerad politisk reporter borde jag gå i gång på sprickan. Den är en krydda i valrörelsen. Men mina tankar är inte där. De är hos en 14-årig flicka vars tonårstid stals av kriget, en flicka som sedan blev min mamma.

 

TEXT: STINA JOFS
ILLUSTRATION: GRAHAM SAMUELS

 

Du kanske också gillar