Porträtt

Rapport från ett piratkök

av Annina Rabe

Elin Boardy är en författare som alltid gått sin egen väg.  I sin senaste roman Mary Jones historia berättar hon om en köksflicka som arbetar hos en känd pirat. Och för den får hon Vi:s litteraturpris 2014.

Olika varianter av adjektivet ”otrendig” har Elin Boardy fått dras med genom hela sitt tre romaner långa författarskap. ”Otidsenligt traditionell” minns jag till exempel att jag själv kallade hennes debutroman Allt som återstår när den kom år 2008. Och det var långt ifrån något negativt omdöme. I ett trendkänsligt medieklimat som de senaste åren till stora delar mest har uppmärksammat autofiktiva Knausgårdbekännelser, politiska samtidsskildringar och medelklassfamiljers sammanbrott är det inte så konstigt att en författare som Elin Boardy framstår som en outsider. Hon har konsekvent gått sin egen väg med sina romaner, som utspelar sig i miljöer från Bohuslän till Malaysia. Alltid – i alla fall hittills – i förfluten tid, och alltid med en kvinnlig frigörelse i centrum.

Fast själv värjer hon sig lite mot det där när jag pratar med henne en söndagseftermiddag, när hon och hennes två barn tagit en tillfällig paus i byggandet av en jättestor briotågbana som löper tvärs igenom lägenheten. Hon är tveksam till om hon verkligen skulle ha gått på tvärs mot rådande litteraturkonventioner. Säger att man lika gärna kan säga att hon hållit sig i en trygg fåra av ganska traditionella romaner.

Men den som läst hennes senaste roman, Mary Jones historia, vet att den inte liknar någon annan. Mer än då möjligen sin förlaga: Robert Louis Stevensons klassiska äventyrsroman Skattkammarön från 1883. Ni vet, boken om den excentriske enbente piratkaptenen Long John Silver, med sin ständiga följeslagare papegojan Flint på axeln. Silver är en av äventyrsgenrens mest mytomspunna figurer. Han har förekommit i otaliga spinoff-romaner, han har porträtterats av Orson Welles och James Mason på film. Han finns i en tecknad version av Disney, och han var så beundrad av John Lennon att denne döpte en tidig version av Beatles till Long John and the Silver Beatles.

Men när Elin Boardy nu har dammat av den gamla äventyrsklassikern berättar hon historien om Long John Silver som ingen har hört den förut: ur kvinnornas perspektiv. I hennes roman är det köksflickan Mary Jones som berättar. Det är en färgstark och närgången berättelse om hårt köksarbete, om kroppslig intimitet och begynnande kärlek, om att bli klokare och om att erövra livet, bit för bit. Och framför allt handlar det om kvinnans frihet kontra ofrihet. Ett ämne som Elin Boardy har återkommit till i alla sina romaner.

– Idén att göra något med Skattkammarön, eller skriva något om Long John Silver, har jag burit på rätt länge, men inte tagit riktigt på allvar själv. När jag till slut skärskådade den där lusten, eller idén, så blev det tydligt för mig att det just var kvinnornas perspektiv som skulle fram.

När hon var i slukaråldern läste hon själv mängder av äventyrsklassiker. Skattkammarön slank med bland de andra, men det var inte förrän senare i livet som hon blev verkligt fascinerad av historien.

– Jag minns faktiskt inte om jag tyckte särskilt bra om just Skattkammarön när jag först läste den. Men på något sätt levde den kvar, och sedan kom Björn Larssons roman Long John Silver 1995, som jag läste. I samma veva läste jag om Skattkammarön och egentligen var det först då som min piratvurm kom till på riktigt. Det som jag fastnade för, som alla andra som gillar Skattkammarön, var Long John Silver själv. Han är en sådan fantastiskt skriven litterär person, totalt opålitlig och moraliskt tvivelaktig och fascinerande. Det är Silver man vill åt, även om jag tog en lite annan väg.

Hur såg den där ”andra vägen” ut? Många tycker nog att det är våghalsigt att ge sig i kast med en klassiker som du har gjort.

– Det är kanske våghalsigt, men samtidigt vilade jag rätt tryggt i den stora mängd spinoffromaner som skrivits om Skattkammarön. Eller snarare i det faktum att jag bland dem inte hittat någon annan kvinnlig författare, och att det där fanns en lucka för mig! Det fanns så mycket att gräva upp ur originalet, saker som finns där men som det förstås inte handlar om: genus, kolonialism, makt, klass, allt möjligt roligt. Men man kan väl säga att jag är i princip trogen originalet, åtminstone i stora drag.

 

Den främsta avvikningen från originalet är Mary Jones, en figur som helt och hållet uppfunnits av Elin Boardy. Hon är en ung fattig flicka som får anställning som kökshjälp hos John Silver och hans hustru Dolores. Hon får en varm och nära relation till sina arbetsgivare, och blir som en dotter i huset.

– Jag kunde förstås ha skrivit berättelsen där Mary, utklädd till pojk, går till sjöss på Hispaniola tillsammans med Silver och de andra i stället för Jim Hawkins. Men det var inte den historien jag ville berätta.

Nej, Marys berättelse är ingen stormig äventyrsskröna – i alla fall inte på det traditionella sättet. Men historien om hur en ung kvinna blir den hon är kan ju vara nog så äventyrlig. En viktig del är Marys skrivande, som hon lär sig av Dolores. Det är hennes till en början trevande dagboksanteckningar som för historien framåt. Bland annat finns hennes överstrukna meningar kvar. En stor utmaning var just att hitta Marys röst och visa hur hon utvecklas i sitt språk, säger Elin Boardy.

– Skrivandet är en del av hennes utveckling, att hitta eller skapa en identitet. Jag ville att det skulle synas och kännas för läsaren att hon är osäker i början men att hon blir mer varm i kläderna allteftersom hon skriver. Överstrykningarna var något som jag testade, och gillade, för att väldigt tydligt åskådliggöra hennes tvekan.

Finns något av din egen väg mot skrivandet i beskrivningen av henne?

– Våra vägar till skrivandet är ju ganska olika, men något som är gemensamt är en känsla av att man kan bli fast … när man väl har börjat skriva och formulera sig, så kan det vara svårt att sluta. Mary upptäcker att hon är tvungen att skriva om saker som hänt för att förstå eller hantera dem. Själv kan jag ha en känsla av att jag tänker bättre om jag skriver samtidigt. Det låter skumt, men så känns det.

Om Mary Jones väg till skrivandet är trevande, så har Elin Boardys varit desto mer självklar. Hon är en ”sådan som alltid skrivit”, säger hon.

– Jag skrev alltid i mina kompisars Mina vänner-böcker att jag skulle bli författare, fast jag hade en ganska vag uppfattning om vad det egentligen innebar. Men skriva gillade jag, hitta på och fabulera och drömma. Ett tag på högstadiet skrev jag en följetongsberättelse till mina vänner, en hemsk och mörk fantasyberättelse. Varje rast hetsskrev jag ett nytt avsnitt som de fick läsa.

Intresset för skrivandet höll i sig och tog henne så småningom till skrivarutbildningen på Skurups folkhögskola.

– På ett sätt var den jättebra, för jag fick två år av att bo och leva i skrivandet och litteraturen. Samtidigt kan jag nu i efterhand se att jag som nittonåring direkt efter gymnasiet var lite … ung, och väldigt mottaglig för regler och ”sanningar”. Jag ville veta ”hur man gjorde”, och det tog ganska lång tid att skaka av mig det där.

Det dröjde tio år till innan hon debuterade. Under tiden utbildade hon sig till bibliotekarie, och i dag varvar hon skrivandet med småbarnsvardag och att jobba som ungdomsbibliotekarie på Lerums bibliotek.

– Jag kom in i bibliotekarieyrket med kärlek till folkbildning, och till litteratur, och en känsla av att biblioteken är helt avgörande och centrala i samhället. Bibliotekarieyrket är hela tiden i rörelse, för att samhället är det. Nu pratas det så mycket om läsning och läsfrämjande, och det är ju precis det som vi jobbar med. Ge oss fler bibliotek! Ge oss skolbibliotek med skolbibliotekarier på alla skolor. Och se sedan vad som händer!

Elin Boardy hejdar sig, säger nästan lite urskuldande att det blir brandtal så fort hon börjar tala om sitt jobb.

Drömmer du om att kunna skriva på heltid eller behöver du bibliotekariearbetet också?

– När jag är i de mest intensiva skrivperioderna kan jag tänka att ”åh, så här skulle det vara jämt”, men det är ju inte så jämt, i skrivandet alltså, och jag tror att jag skulle bli tokig om jag inte hade ett jobb. Jag skulle verkligen inte vilja vara utlämnad åt min egen hjärna hela dagarna.

 

Text: Annina Rabe
Foto: Johanna Svensson

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar