Mänskligt

Rättshaveristerna blir fler och fler

av Kristina Lindh

Många offentliganställda känner igen typen: den som vädjar, tjatar, hotar och ”kräver sin rätt”. Problemen med rättshaveristiskt beteende ökar och orsakar stress och rädsla. Vad göra?

Tvåhundra handläggare stirrar på en båt som gått på grund. Det är inte vilken grundstötning som helst. Hela skrovet är uppkört på en klippa. Kommer ingenstans.

Handläggarna sitter rätt still de också, på sina stolar i konferenssalen. Hitresta för att lyssna på psykoterapeuten Jakob Carlander, som står med ryggen mot båten, den bild som inleder hans presentation.

Alla problem ’beror på omgivningen’.

En timme senare är den visad än en gång. Publiken som hummat igenkännande reser sig för kaffe och bjudgodis. Carlander lämnar sorlet, hittar ett tyst samtalsrum. Tar stöd mot en stolsrygg – inte bara på grund av lätt feber.

– Jag skulle behöva vara ledig en hel vecka bara för att fundera över vad jag varit med om!

Det är inte senaste föredraget han talar om. Utan senaste året. Möta människor med rättshaveristiskt beteende heter boken han skrivit tillsammans med kollegan Andreas Svensson och som kom ut hösten 2015. Sedan dess har han knappt satt sin fot på mottagningen. I stället har han rest runt bland förvaltningar, myndigheter och verk för att tala om personligheten som alla känner igen, som ingen vill ha med att göra, men som allt fler av landets offentliganställda behöver hjälp att hantera: Rättshaveristen. Den grundstötta båten.

Den exakta storleken på detta ökade tryck är oklar. Forskningen ligger efter; som ämne befinner sig rättshaveristiskt beteende mitt emellan juridiken och psykologin och hamnar därför mellan stolarna.

Men att suget efter Carlanders föredrag sammanfaller med Brottsförebyggande rådets rapport om ”otillåten påverkan mot myndighetspersoner”, där rättshaverister ges ett särskilt avsnitt, får ses som ett tecken – även om man bör komma ihåg att de vanligaste formerna av rättshaveristiskt beteende är lagligt.

Begreppet håller alltså på att bli officiellt.

Till detta kan man lägga fler iakttagelser. Som att termen posttraumatiskt bitterhetssyndrom vinner mark och bedöms vara på väg in i den amerikanska diagnosmanualen DSM-5. Eller rapporten från Australien som visar att en procent av dem som kommer i kontakt med kommunal förvaltning tar 30 procent av arbetets resurser i anspråk.

– I de verksamheter vi varit, säger de anställda att de möter fler och fler med det här beteendet. Det här är en enorm verklighet, säger Jakob Carlander.

 

Offentliganställda säger att de möter ökat tryck från rättshaverister.

Offentliganställda säger att de möter ökat tryck från rättshaverister.

 

Vad definierar en rättshaverist: Insändare i lokaltidningen? En samtalsbegäran hos socialchefen? Kravet att få utdrag över myndighetshandläggarens cv? Nio tätt handskrivna A4-ark som tejpas upp på glasdörrarna till Ica?

Man kan säga att hela listan kvalar in; rättshaveristiskt beteende rör sig längs en vid och glidande skala.

Man kan också säga att inget av ovanstående är avgörande. Det som utmärker är den underliggande hållningen.

– För rättshaveristen är alla problem betingade av omgivningen, säger Jakob Carlander.

Han sammanfattar världsbilden: ”Mitt liv har blivit förstört, men om alla gjorde det de borde skulle mitt lidande försvinna. Därför ger jag mig aldrig. Jag kräver min rättvisa.”

– Rättshaveristiskt beteende är att driva en kamp som aldrig tar slut. Omgivningen ser att det är beteendet i sig som skapar lidandet, men den drabbade är blind för sig själv.

Som mannen som förlorat sin 20-årige son i en trafikolycka och lägger skulden på skyltningen vid vägen. Han kräver förändringar hos Trafikkontoret och Trafikverket och har överklagat avvisande beslut till Justitieombudsmannen (JO) och Europadomstolen. Via brev, sms och mejl anklagar han dagligen de anställda vid Trafikverket för sonens död.

Eller kvinnan som kämpar för sin dotters rätt till särskilt stöd i skolan, men motsätter sig den utredning som behövs för att ge stödet. Dottern har bytt skola flera gånger. Mamman kommer i ständig konflikt med rektorer, elevassistenter, lärare och tjänstemän och gör flera anmälningar till skolinspektionen.

Rättshaverister är en form av nättroll.

I berättelsen om rättshaveristiskt beteende finns avskräckande termer som narcissism och paranoia. Där finns det hårresande fallet ”Kalmarkvinnan”, vars begäran om att få ut allmänna handlingar var så omfattande att kommunen såg sig tvungen att anställa en person för att sköta enbart detta. Där finns dråpliga, tragiska och skakande scener om aparta livsöden och personer som sedan länge lämnat normaliteten.

Men i den berättelsen finns också helt andra ingredienser.

För det första: utlösande händelser som skulle kunna drabba vem som helst.

För det andra: ett samhälle som tillåter, och i vissa fall uppmuntrar, just de förhållningssätt som lägger grunden för rättshaveristiskt beteende.

Vi kan börja med demokratin. Den svenska förvaltningslagen är långtgående. Den ger varje medborgare rätt att begära ut offentliga handlingar från landets alla verk, myndigheter och instanser. Lagen ger också vittgående möjligheter att överklaga beslut. All offentlig verksamhet har så kallad serviceskyldighet, vilket innebär att man ska besvara, bemöta och finnas till hands för medborgare.

– En studie från Grekland visar att de som sätter stort värde på information också är mer benägna att till exempel stämma en läkare om någonting inträffar. Rapportens tolkning är att information skapar trygghet, men man skulle lika gärna kunna hävda det motsatta. Ju mer information vi ger, desto större utrymme skapas för behovet att stämma, säger Carlander.

 

Teknikutvecklingen är en annan pusselbit.

– Rättshaverister är en form av nättroll. Sedan kan nättroll ta sig många andra skepnader. Men att källkritiken är så väldigt dålig på nätet, och att man kan säga vad som helst där, triggar missnöjesbeteende. På ett klick hittar man sin motpart.

Det är länge sedan auktoritetssamhället drog sin sista suck. Med 60-talets du-reform och studentrevolter lades grunden för ett nytt sätt att se på individens position gentemot myndigheter. I dag är det individualism och konsumtionsideal som formar vår plats i samhället. Vi är kunder, fria att välja.

– Väljer jag rätt telebolag? Rätt vårdgivare? Valmöjligheterna gör det svårt att se om jag får det jag har rätt till. Vår ständiga roll som kund föder lätt misstänksamhet och lättkränkthet.

Ja, på ett sätt kan man säga att de mekanismer som föder en rättshaverist är så gångbara att de tagit plats i Vita huset, menar Jakob Carlander.

– Trump spelar på rättshaveristiskt beteende. Han säger att etablissemanget är falskt, att allt är riggat och att den lilla människan är lurad. Och att han själv har sanningen.

Ibland skriver de att de vet var jag bor.

Långt från Washington, men med örat mot marken, sitter Sofie. Hon är socialsekreterare i en mellanstor svensk stad och heter egentligen något annat. Som flertalet av sina kollegor runt om i landet vet hon hur det känns att få en rättshaverist på ärendelistan. Hur man mår när någon hotar med att kontakta tidningen, anmäla till IVO (Inspektionen för vård- och omsorg) eller ringa kommunens mäktigaste politiker.

– Redan när jag går från jobbet för dagen vet jag att i morgon har jag ett mejl där någon kritiserar mig. Mejlen är långa och kan ha massor av paragrafer.

Vissa kan ringa flera gånger varje dag. Tonen är ofta angripande: ”Du måste göra det här och det här, annars …” De kan hota Sofie med att hon ska bli av med jobbet.

– Ibland skriver de att de vet hur gammal jag är och var jag bor. Det är väldigt obehagligt. Då tänker jag en extra gång på vilken väg jag tar till och från jobbet. Jag bor själv. Ibland kan det vara skönt att komma hem till någon bekant, bara för att slippa vara ensam.

Räddningen är erfarenhet och rutin, säger hon. Sofie har lärt sig hur man gör för att aldrig lämna lösa trådar i ett resonemang. Det gäller att vara konkret och förklara vad som gäller och vart personen kan vända sig om hen är missnöjd.

 

Rättshaveristen skriver ofta många och långa inlagor.

Rättshaveristen skriver ofta många och långa inlagor.

 

Bengt-Åke Torkelsson är sektionschef på försörjningsstödet i Jönköpings kommun. I nästan ett helt arbetsliv har han jobbat med socialtjänstfrågor. Han har sett alla sorter – de som reagerat kraftigt, men helt adekvat, på en felaktig behandling och de som fastnat i beteende som inte är friskt. En inte så liten del av hans yrkesskicklighet består i att se vad som är vad. Och, inte minst, att finnas till hands för den personal som drabbas av den senare kategorin.

– Jag vet handläggare som malts ner. Även starka och rutinerade anställda. Klienterna är vältaliga och insatta och kombinerar det med en personlighet där empati kanske inte är främsta egenskapen.

Bilden gäller hela landet. Rätthaveristen är aggressiv, så kallade indirekta hot är mer eller mindre frekventa.

– Det är det som gör det svårt. Hot som riktar sig direkt mot dig som privatperson är enkla. Om någon skriver ”Jag vet var dina barn bor” blir det en polisanmälan. Men att begära ut en handläggares cv, utan betydelse för fallet, och säga att ”förmodligen kommer du inte ha ett jobb så länge till” skapar ett obehag som är svårt att hantera.

Som en följd av att rättshaveristiskt beteende erkänns som samhällsproblem, formuleras också riktlinjer för hur de ska hanteras. Strategierna i Jönköpings kommun är tydliga, om än inte nedskrivna.

Den springande punkten är att inte gå in i det spel som klienten önskar, förklarar Bengt-Åke Torkelsson. Rättshaveristen drivs av att sätta andra under press: ”Jag förväntar mig svar inom tio minuter!” Att göra det är att hälla bensin på elden. I stället får handläggaren lära sig att svara på mejlet först efter en eller två dagar: ”Jag har noterat dina synpunkter. Tack för dem.”

– Självklart har alla rätt till bedömning! Men i fall där den normala ärendehanteringen sedan länge är avklarad handlar kontakten om att strypa intresset.

När passerar den besvikne medborgarens sätt att hävda sina demokratiska rättigheter rimlighetens gräns? Man behöver inte jobba på socialtjänsten för att se att frågan är svårbedömd.

I takt med att antalet personer med rättshaveristiskt beteende ökar blir frågan allt mer angelägen. Det är inte osannolikt att röster höjs för en översyn av de lagar och regler som en gång införts i demokratins namn, för den lilla människan.

Bengt-Åke Torkelsson tycker det är dags att väcka frågan:

– Min uppfattning är att lagstiftningen stöder rättigheter som oftast ses som självklara, men som i extremfall kan leda till helt absurda situationer. Det gagnar inte demokratin, inte våra gemensamma resurser och inte heller den enskilde.

Jakob Carlander är tveksam. Listan över lidande är onekligen lång. Som pappan som hörde av sig till domstolen: ”Snälla, när min son ber om handlingar – skicka inga fler. Han blir besatt.” Helt korrekt förklarar domstolen att pappans vädjan är omöjlig att tillmötesgå.

Och visst kan man försöka bryta utvecklingen med hjälp av regler, säger han. Det har man gjort i länder som Storbritannien, Nya Zeeland och Australien, där en lag gör det möjligt att svartlista de besvärligaste fallen. Carlanders medförfattare Andreas Svensson har skajpat med kollegor på plats: Vad händer med de här personerna när de inte får gå till domstolar längre? Svaret var kort: ”Dom tar livet av sig.”

 

Nej, Carlander och Svensson sympatiserar inte med idén om svartlistning. Enda vägen att gå är att utbilda. Anställda i offentlig sektor är dåligt rustade.

– Rättshaveristiskt beteende är ett växande problem som orsakar väldigt obehag för en lång rad personalgrupper i hela den offentliga sfären. Är det något jag blivit berörd av under året är det hur många anställda som anstränger sig till sitt yttersta för att utföra sitt arbete, trots att de lider, skäms och är rädda. De behöver hjälp och redskap.

 

Fotnot: Ordet rättshaveri kommer från tyskans ”rättshavare” som betyder ”den som (tror sig) ha rätt”.

 

Text: Kristina Lindh
Illustration: Pawel Kuczynski

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 3/2017

 

 

SÅ HANTERAR DU RÄTTSHAVERISTEN
BEHÅLL LUGNET. Personer med rättshaveristiskt beteende kan ha svårt att hantera känslor. Genom att tala lugnt och stilla ökar du möjligheterna till en lösning.
VAR NOGGRANN. Rättshaveristen är ständigt på jakt efter fel och missar. Var noga och håll löften.
BEKRÄFTA. Varje människa har rätt till sina känslor och tankar. Tillerkänn den andre personen att ha sin uppfattning.
GE DEN ANDRE SISTA ORDET. Rättshaveristen är ofta misstänksam mot omvärlden. Att få lämna efter sig ett sista ord fungerar avlastande.
SVARA KORT. Brev och mejl från rättshaverister är ofta långa och fulla av påståenden. Bemöt aldrig allt. Se om där finns en relevant fråga och besvara den.
(Råden är hämtade från boken Möta människor med rättshaveristiskt beteende)
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »