Porträtt

Redo att möta sanningen

av Kristina Lindh

Pappan försvann ur Suzanne Ostens liv när hon var två år gammal. Sedan dess har hon levt med fantasibilden av fadern som en hjälte, men varit livrädd för att upptäcka motsatsen; att han egentligen var nazist. Nu – 73 år gammal – hittar hon svaret på gåtan i en kasse med brev, klipp och bilder.

Tröskeln är låg. Det är den i ärlighetens namn rätt ofta för en anrik titel som Tidningen Vi. I fallet Suzanne Osten är den dock lägre än hos många andra.

Skälet är en presentkorg. Mamma Gerd var under några år filmkritiker på tidningen, och som alla frilansande medarbetare fick hon varje jul en rejäl frukt- och konfektladdning hemlevererad.

– Vi levde i misär. Vi åt mat ur konservburkar. Plötsligt kom den där korgen från Vi! För en stund fanns det en dos glamour i vårt liv.

Mamman, flickan och apelsinerna, skulle man kunna säga – och både travestera titeln på hennes senaste film och ringa in det tema hon kretsat kring ett helt yrkesliv och som resulterat i pjäser, böcker och filmer om psykisk ohälsa och barns överlevnadsförmåga.

I karriärens sista kapitel handlar det dock inte längre om mamma utan om pappa. Skrivarbete pågår.

– Det är känsligt att tala om detta. Om jag pratar för mycket kanske det inte blir något.

Hon står mitt i det stora arbetsrummet. Belamrat skrivbord, bokhylla med teaterminnen. I ett hörn ett antal lådor staplade på hög. Fem i vit papp, sju i flätad korg. Vi drar fram dem; det dammar.

Det har funnits så mycket  osäkerhet i mitt liv.

Sex decenniers teaterdokument är just bortskänkta till nyöppnade Scenkonstmuseet, spåren efter en av den moderna svenska teaterns mest nyskapande profiler är förstås en guldgruva.

Men de bruna och vita lådorna fick de inte. I dem finns teckningar från 60-talet och framåt.

– Teckningarna är min hud. I alla år har jag skissat, jag har jämt ett ritblock i väskan. Sitter jag på en föreläsning tecknar jag. Bilderna har samma funktion som selfies: ”Jag var här”.

 

Hon bläddrar bland arken. Rollporträtt, repliker och scener. Skisser från Unga Klara, Radioteatern, långfilmerna … Suzanne Osten inledde sin teaterbana i en tid då frågan om dokumentation var het. Processer skulle skildras, det var en del i att erövra makt och trovärdighet. Hon minns vad de sade när de startade Grupp 8: ”Om vi inte dokumenterar kommer vi aldrig ha funnits!”.

Hennes mamma förde minutiöst arkiv under sin tid som journalist. När hon senare blev psykotisk vräktes de och förlorade allt.

– Det är därför jag sparat så, för att det funnits så mycket osäkerhet i mitt liv och för att mina föräldrar inte kunnat svara på frågor.

Men att sakna svar är inte detsamma som att vilja ha dem. Tänk om sanningen gör ont? Tänk om den raserar världsbilden? Inför den djupaste oron hjälper det inte att man ägnat karriären åt att använda forskningen som metod.

– Hela livet har jag varit rädd för att min pappa skulle vara nazist. Rädslan har jag dränkt i fantasier om en hjälte. Och de fantasierna har jag aldrig vågat syna.

 

Merparten av karriärens dokument har just skänkts till nystartade Scenkonstmuseet. De mest personliga finns dock kvar hemma i arbetsrummet.

Merparten av karriärens dokument har just skänkts till nystartade Scenkonstmuseet. De mest personliga finns dock kvar hemma i arbetsrummet.

 

Ramberättelsen om Suzanne Osten hör till historiens äldsta: Fader försvinner ur liten flickas liv. Liten flicka blir stor och undrar genom alla år vem fadern var.

En del har hon vetat. Hur pappa Karl, som var tysk, flyr från kriget via Tjeckoslovakien och Norge, tar sig in i Sverige, hamnar som illegal flykting på Långholmen i Stockholm, där han möter mamma som jobbar på fängelset som tolk. Kärlek uppstår och de gifter sig.

När kriget vänder efter slaget vid Stalingrad 1943 är paret ett av alla de hundratusentals som vågar tro på framtiden igen. Rekordkullar av barn sätts till världen. Suzanne är ett av dem.

Redan när hon är två år skiljer sig föräldrarna. Suzannes mamma glider allt djupare in i schizofreni och trygga storasyster Pia, från mammas tidigare äktenskap, flyttar till sin biologiska pappa.

– Bilderna jag fick hemifrån var mörka. Mamma hade en väldigt ironisk ton och snackade skit om pappa. Det gjorde att jag tidigt tog avstånd från honom. Samtidigt pågick något helt annat i mitt inre, där byggde jag allianser och fantasier. Som ung flicka har man en massa idoler man projicerar sin längtan på. Tommy Steele, Robin Hood… En period var jag helt fixerad vid stackars Arafat, som satt där i öknen och hade förlorat sitt land. För mig var det pappa.

För ett tiotal år sen deltog Suzanne Osten i första upplagan av släktforskningsprogrammet Vem tror du att du är? Genom SVT:s försorg reste hon till Berlin, besökte arkiv och knackade på i kvarteren där pappa Karl bott. Hon fick se gamla foton. Glad ung man på hajk. Glad ung man med flickvän.

Successivt fogades pusslet samman, alla de skräckinjagande tomrummen och fantombilderna som spökat så länge. Här fanns vittnesbörden om hur en livsbejakande arbetargrabb tar sina första steg ut i vuxenlivet mitt under upptakten till Europas allra mörkaste kapitel. Många unga män drogs till Luftwaffe, som lockade med pojkdrömmarnas pojkdröm. Tänk att få flygarutbildning!

Karls bästa vän nappade. Men Karl själv styrde däremot stegen åt ett helt annat håll. Han studerade Marx, gick med i en socialistisk kampgrupp och var snart en del av motståndsrörelsens nätverk av underjordiska och nationsöverskridande celler.

– Pappas öde visar att man kan vara väldigt ung och ändå ta ställning.

 

Till sin glädje upptäckte Suzanne Osten att pappa varit amatörskådis. Ensemblen han tillhörde spelade arbetarteater i parkerna. ”Men inte den här sorten”, säger hon och knyter näven i luften. Nej, de spelade gyckelspel.

Uppgiften som frihetskämpe i världshändelsernas närhet övergick dock snart i rollen som anonym exiltysk i efterkrigs-Sverige. Karl Osten fann sig aldrig tillrätta i sitt nya hemland, även om han blev kvar här livet ut. Efter ett antal år gifte han om sig med en kvinna som liksom Suzannes mamma var psykotisk. Kvinnan tog livet av sig och i ett skede anklagades han för mord på sin fru.

I samband med programmet åkte Suzanne Osten till pappas grav i Hallsberg. Hon tog del av polisprotokoll från rättsfallet, liksom andra efterlämnade spår.

– Där fanns ett kvitto på en liten flaska Renat för 7.50, och ett annat på en falukorv. Det var så fattigt och sorgligt alltihopa.

Ändå detta avgörande: Pappa var inte nazist, han var motståndsman. Man kunde tro att vändpunkten uppnåtts.

Men det hade den inte. Trots alla nya nycklar till det förflutna har den kanske viktigaste varit oanvänd.

Det går inte att skylla på avstånd. Längst in i garderoben har den funnits, i form av en kasse med brev, klipp och bilder. Suzanne Osten fick dem i samband med bouppteckningen. Kassen rymmer bland annat hennes egen korrespondens med sin far.

Vid 73 års ålder har hon börjat läsa.

Varför först nu?

– För att tomrummet kring pappa har lockat och format mig. Genom att ta reda på för mycket kanske jag inte kunnat skapa så som jag gjorde. Pappafrånvaron blev fantasins stora katalysator.

Uppmanad av sin förläggare läser hon breven hon skrev när pappa var anklagad för mord, innan han blev friad. I minnet har hon skapat en bild av sig själv som en dryg överklasstjej som struntade i sin far. Breven visar att den bilden inte är sann. I själva verket var hon omtänksam.

– Vem är jag egentligen? Vem är jag som hållit på med alla dessa minnesstrategier? Det är det jag utforskar nu – rädslan för det förflutna. Jag hoppas få syn på något. Kanske kan det bli en bok.

Pappa var mitt enda hopp om ett moraliskt arv!

Vi har lämnat arbetsrummet och lägenheten på Sveavägen. Det är en annan dag. Suzanne Osten har just medverkat i ett scensamtal på Dramaten. Hon har talat om sorg, hon har stänkt Ramlösa i ansiktet på intervjuaren (för att visa vikten av att släppa fram impulser), och när applåderna ebbat ut har sjuttiotalsfeminismens soundtrack Befrielsen är nära tagit vid i högtalarna.

Efteråt sätter vi oss på en restaurang bredvid. Beställer varsin fiskrätt. Med Suzannes röding följer små kulpotatis. Hon äter dem med fingrarna, plockar dem elegant från skålen, som utsökta druvor. Trots att det är jag som sitter med gaffel och kniv känner jag mig som kusinen från landet.

Från föräldrarna har hon dubbelt klassarv. Pappans enkla uppväxt och omständigheter. Mammans aristokratiska bakgrund, som gjorde sig påmind även under den personlighetsförändrande sjukdomens återkommande skov.

Förhoppningsfullt letade Suzanne en gång igenom hela Motståndets estetik, Peter Weiss romantrilogi om arbetarrörelsens kamp mot Nazityskland, för att se om det fanns några spår av pappa där. Det gjorde det inte.

– Det var inget märkvärdigt med pappa. I de här intellektuella kretsarna där Peter Weiss fanns, och där min mamma också rörde sig, var han bara en tyst flykting bland andra tysta flyktingar.

Varför har du varit så rädd för att din pappa var en medlöpare? 

– För att han var mitt enda hopp om ett moraliskt arv! Jag hade redan en sjuk förälder. Om han varit medlöpare hade jag haft en sjuk mamma och en skitstövel till pappa. Jag vet ärligt talat inte vad det hade gjort med mig.

Men ingen människa kan anklagas för vad föräldrarna gjort.

– Det är sant. Men jag behövde idén om en person som stod för någonting som varit vägledande för mig själv. Att ta ställning för de svaga, att stå emot fascism, den som är så högaktuell just nu. För mig har det varit bra att han varit den där kämpen. Då har jag i alla fall någonting friskt.

Brev som öppnas och förskjuter perspektiven, kartor som ritas om. Även i yrkeslivet sker förflyttning. Med senaste uppsättningen tog sig Suzanne Osten in på en ny scen med ett nytt ämne. Platsen var Dramaten – många höjde på ögonbrynen när regissören från en aktivistisk tradition äntrade nationalscenen, lika många tyckte det var hög tid.  Ämnet var döden.

 

 

Den enda bild som finns på pappa Karl är båda gammal och suddig.

Den enda bild som finns på pappa Karl är båda gammal och suddig.

 

Pjäsen, Falla ur tiden, är Suzanne Ostens tolkning av den israeliske författaren David Grossmans roman, och bygger på erfarenheten av att förlora en son. Uppsättningen på Dramatens Elverket i fjol liknar inget hon tidigare satt upp, och gjorde en samlad kritikerkår närmast förstummad med sitt existentiella bråddjup och sin karaktär av rit. Var det ens teater? Var det inte något större, ett slags helig mässa?

Hon ger dem rätt: Det var en transritual. De medverkande rörde sig tillsammans över gränser man sällan utforskar som skådespelare.

– I dagens samhälle har vi skjutit undan riten, den har korrumperats av stress. Jordfästningarna sker allt senare efter dödsfallet för att vi inte har plats i kalendern. Jag tycker att teatern har en roll att spela där, i återuppväckandet av ritualens kraft.

Resonemanget känns ovant för en sekulariserad person, fostrad i religionskritiska miljöer. Häromdagen chockade hon sig själv med att med stort intresse lyssna på en ”underbar pingstpredikant” i radion. Organiserad andlighet är knappast något hon själv skulle söka sig till.

– Samtidigt finns en stark transcendens i åldrandet. Jag märker det tydligt. Ju äldre man blir desto lättare blir det att leva i nuet. Frågan är om en transcendent åldring skriver något intressant om sin far.

Varför inte?

– Därför att ur ett högre och hinsides perspektiv blir ett sådant projekt betydelselöst. När man är ung tycker man att man själv är väldigt viktig. Sen inser man att det finns sex miljarder människor på planeten och hundratusentals teaterkompanier som jag inte ens vet namnet på och som gör ohyggligt mycket bättre saker än vad jag någonsin gjort.

Barnen har räddat mig från egot.

Nej, där är hon inte. Inte än i alla fall. Skaparlusten är fortfarande stark. Förutom pappaskrivandet jobbar hon med en pjäs för Dramaten – om den ryska poeten Marina Tsvetajeva, skriven av Ann-Sofie Bárány – och med att förvandla Ingmar Bergmans manus Sextiofyra minuter med Rebecka till film.

Osten och Bergman. Den moderna svenska teaterhistoriens båda tungviktare. Suzanne Osten blir påtagligt obekväm när de jämförs.

– Bergman var en helt unikt kreativ person. Men jag vill inte bli fasthållen mot någon annan. Jag är min egen. Han bekämpade ju dessutom sådana som mig för att han tyckte att jag var en jobbig, krävande konkurrent.

Det är väl dokumenterat hur han på eget bevåg sorterade bort hennes film Skyddsängeln från 1990 ur nomineringslistan till filmpriset Felix och såg till att en film som inte var nominerad vann.

– Vi är två olika generationer. Jag hade turen att komma till teatern i en epok när kollektivet började uppskattas. Jag har alltid sökt mig till sådana arbetsformer och har haft enorm glädje av det. Det fanns inte en chans för Ingmar Bergman att ha det idealet. Hans enda möjlighet var att slåss och bli superiör i sin egen kategori.

Om det inte blivit teater för dig, vad hade det blivit då?

– Jag leker ibland med tanken på en lugnare och lite mer borgerligt fostrad version av mig själv. Den versionen hade nog blivit kirurg eller något annat som är praktiskt om man vill ut i världen och göra något bra. På ett sätt har jag ständigt knutit an till frågan om hur världen ska bli bättre. Men min bakgrund har gjort mig otrygg. Jag är modig på berättarnivå men när det gäller den riktiga nivån, verkligheten, vågar jag inte lika mycket.

Huvudrätt har övergått i kaffe. Snart ska vi vara på väg mot dörren och Suzanne Osten ska med genuin tacksamhet och en dos självdistans utbrista ”Nu känns det som när jag var liten och julkorgen kom!” när hon förstår att tidningen betalar notan.

Men först bör något sägas om barnet. Som en röd tråd genom Suzanne Ostens gärning går tron på att varje människa oavsett ålder är existentiellt myndig. Att ingen är för liten för de stora livsfrågorna.

För alla som varit små är den synen självklar. Ändå har den så svårt att få fäste i samhället. Varför?

– Min enkla förklaring är att det beror på vuxenrollens begränsningar. Det är ett sådant offer att bli vuxen att vi måste glömma bort vår barnslighet och vår förmåga. Den oerhörda känslighet och kapacitet som finns i barnet måste gömmas för att vi ska stå ut.

Få har med sådan uthållighet och genomslagskraft kämpat för barns rätt till kultur – om än under ibland hett omdebatterade former. Det hindrar inte att man kan fundera över hur stor effekt Suzanne Ostens och andras kamp haft. Barnteater har aldrig haft hög status, varken då eller nu. Den som drivits av drömmen om heder och ära hade aldrig stått ut.

Samtidigt är det just denna bakgårdsstämpel som räddat henne.

– Barnen har räddat mig från egot. Barn struntar i vem man är. Man kommer in i ett rum och det enda de ser är en tant. I bästa fall en rolig tant.

 

Text: Kristina Lindh
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, september 2017

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar