Reportage

Redo för katastrof

av Johan Tell

Å ena sidan klimatförändringar, terror och internetangrepp, å andra sidan försvar som räcker en vecka och en alldeles för hes Fredrik. Rädslan för samhällskris gör allt fler till överlevnadsexperter.

Efter att atombomberna fallit över Hiroshima och Nagasaki, de fasansfulla bilderna av döda människor och demolerade byggnader spridits över världen, och det kalla kriget inletts, uppstod en ny rörelse. Denna fruktade ännu en katastrof och började förbereda sig för den – för ingen stat i världen skulle hinna komma till deras undsättning när det väl small. Rörelsens medlemmar kallade sig ”preppers”, efter engelskans prepared (förberedd).

Länge var synen på dessa preppers nedlåtande. De dömdes ut som ängsliga rättshaverister, om inte i foliehatt så väl med gasmasker, hjälmar och lager av konserver.

I dag finns tusentals preppers i en Facebookgrupp nära dig. ”Kan jag gräva ner en container i trädgården och använda den som bunker?”, frågar en. ”Nej, den kommer snabbt att rosta sönder”, svarar en annan.

Och kanske håller den ifrågasatta svenska preppern på att få upprättelse. För när regering, riksdag, försvar och myndigheter börjat omvärdera synen på Sveriges försvar, formuleras även nya direktiv. Dessa skulle kunna sammanfattas med att när krisen kommer måste du vara förberedd – för ingen kommer att komma till din undsättning.

Eva Ladberg är en av dessa förberedda. Jag hittar henne i villans trädgård i en av Stockholms grönskande förorter. Eva plockar en persika åt mig, berättar att den är av sorten ”Frost” och ber mig följa med in där hon visar runt.

– Går strömmen kan vi värma upp hela huset med den här kaminen och även laga mat på den, säger Eva och förevisar därefter matförråden.

Ett köksskåp innehåller proteinrika livsmedel och ett annat är fullt med kolhydrater. I ett källarförråd finns staplar av konserverad mat. Eva förbereder sig i första hand för att en naturkatastrof ska slå ut elnätet. I andra hand för ett krig. Men inte det slags storskaliga krig där vi alla behöver ett skyddsrum mot fallande bomber. Eva pratar om moderna hybridkrig där militära småattacker kombineras med sådant som datavirus och vattenföroreningar.

Det enda som fungerade var de vedeldade pizzeriorna.

– Vår familj, med alla våra djur, klarar sig lätt en vecka, säger Eva. Hundarna kan äta det vi äter och det finns gryner och fröer till hönsen, marsvinen och kaninen. Jag vet att om en kris uppstår måste min familj reda sig själv. Ingen kommer med mat och värme till mina barn eller djur. Det är okej. Samhället ska koncentrera sina resurser på dem som är i behov av hjälp. Om vi bott på landet hade ingen tyckt att vi överdrev.

Till detta egen brunn, vattendunkar, campingkök, tändstickor, värmeljus, en radio som inte behöver ström från en väggkontakt och kontanter.

Bakom begreppet prepper står i Evas fall ett slags gammeldags bondförnuft där tanken inte är främmande att krisen drabbar dig först och att du får hjälp sist. Orkanen Gudrun gjorde 415 000 svenska hushåll strömlösa. Tre veckor efter att vinden bedarrat saknade 10 000 hem fortfarande el – alla i Smålands djupa skogar.

Har du en BOB hängande i hallen?

– Vad är en BOB?

En prepperförkortning för Bug Out Bag, en färdigpackad väska att ta med om man måste fly från sitt hem.

– Jaha, nej, jag är en normal prepper. Jag vill inte bli hopblandad med beväpnade galningar som har en bunker i trädgården. De som inte verkar vilja dela med sig. Jag tycker man ska hjälpas åt vid en kris.

Att svenska preppers verkar bli allt fler kan ha många tänkbara orsaker. En är de senaste årens nedrustning, något som preppers uppfattat som naivt. I mitten av 90-talet började försvaret tömma sina tusentals mobiliseringsförråd på gasmasker, uniformer och andra militära persedlar. Samtidigt inledde Jordbruksverket en utförsäljning av maten i Sveriges cirka 200 livsmedelslager. Försvarsmakten slutade år 2000 att skicka ut krigsplaceringsorders och 2010 avskaffades allmän värnplikt.

Neddragningen gjordes för att hotet från omvärlden uppfattades som mindre, för att Sverige som ny EU-nation ansågs få hjälp av andra medlemsstater och för att ett modernare försvar kräver färre soldater. Försvaret gick från att med 24 timmars varsel kunna sätta 850 000 personer i stridsberedskap till något som förre överbefälhavaren Sverker Göranson beskrev som ett ”enveckasförsvar”. Så länge klarar vi oss själva. Därefter behöver vi hjälp från utlandet.

En annan tänkbar orsak till det ökande antalet, är det allt aggressivare Ryssland vilket preppers anser vara ett hot mot Sverige som ignorerats.

En tredje är att det senaste decenniets stormar och översvämningar visat att även moderna samhällen kan drabbas. Ett exempel som framhålls är att patienter på Memorial Hospital började dö ett par dagar efter att orkanen Katrina slagit till mot New Orleans eftersom livsuppehållande maskiner slutat fungera.

En fjärde prepperorsak är insikten om att allt mer elektronik i vår vardag gör oss allt mer sårbara. Bilar, portar, värmesystem slutar fungera när elektronik pajar. Vid ett massivt strömavbrott tar varorna i våra lagerlösa butiker snabbt slut. Ingen vet hur fort detta går för ingen har övat på scenariot, men många spår att hyllorna kommer att gapa tomma redan efter tre dygn. Detta eftersom icke fungerande bensinmackar får alla fordon att stå still. Dessutom funkar varken betalkort, butikernas kassaapparater eller bankomater. Inte heller mobiltelefonerna då mobilmasternas reservbatterier bara varar några timmar. När New York 2012 blev strömlöst efter orkanen Sandy var snart det enda som fungerade som vanligt de vedeldade pizzeriorna.

Förr visste de flesta av oss att när Hesa Fredrik ljöd skulle vi gå inomhus, läsa instruktioner i telefonkatalogen och slå på transistorradion. Vi visste var vårt skyddsrum fanns. I dag vet få om de ens är tilldelade ett skyddsrum och Hesa Fredrik får oss bara att konstatera att det är testmåndag igen och att klockan är 15.00.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), ersatte 2009 Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Svante Werger, kommunikationsdirektör på MSB, vill svara skriftligt på våra skyddsrumsfrågor.

”Det finns knappt sju miljoner skyddsrumsplatser i Sverige och MSB kontrollerar att skyddsrumsbeståndet förvaltas. Alla orter i Sverige har dock inte skyddsrum. Planeringen för civilt försvar har nyligen återupptagits i Sverige, efter att ha legat i träda under cirka 15 år, så vi har i nuläget inte en tydlig bild av exakt vilken roll skyddsrummen kommer att spela i framtiden.”

Det Svante Werger syftar på när han skriver ”nyligen” är regeringens försvarspolitiska proposition från april 2015 som börjar: ”Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har försämrats.”

Den talar om att Ryssland visat sig vara beredda att använda sin militära styrka för att uppnå politiska mål. Och att det i sin tur innebär förändrade krav på det svenska försvaret.

Det står också att civilförsvaret ska tas upp på nytt, men det betonas att det inte handlar om /en/ organisation utan olika former av verksamhet som bedrivs av statliga myndigheter, kommuner, landsting, privata företag och frivilligorganisationer.

Propositionen föreslår att försvaret ska få ytterligare 10,2 miljarder kronor och att det på nytt ska bli militär närvaro på Gotland. Däremot sägs inget om att återinföra värnplikt. Det föreslog däremot Försvarsmakten i sin utredning En robust personalförsörjning av det militära försvaret som lämnades till regeringen tidigare i höstas.

Även om det civila försvaret inte är en organisation är det MSB som har ansvaret för samordningen av det. Den kris som det civila försvaret ska kunna stå emot är av högst skiftande natur och handlar om långt mer än att hålla reda på sju miljoner skyddsrumsplatser.

På MSB:s hemsida kan man läsa att de bland annat arbetar med att fördela jodtabletter till folk som bor vid kärnkraftverk, kollar säkerheten på gasdrivna bilar, övervakar desinformationsspridning på internet, meddelar om brandrisk i skog och mark, funderar över säkrare bankomater, håller Sotningskonferens 2016, uppdaterar sig om grundvattennivån på Öland, undersöker havererade mobilmaster, producerar tidningen Tjugofyra7 och podradion Om krisen kommer, studerar tarmbakterierna i Helsingborgs dricksvatten, håller sig à jour om flyktingsituationen och inventerar platser som svämmat över.

Det är också en av MSB:s hemsidor, DinSäkerhet.se, som ersatt telefonkatalogens avdelning för krisinformation. Där läser jag att MSB vill att vi ska klara oss i tre dygn och för detta behöver vi saker för att hålla oss varma, mätta och informerade. Exakt det som Eva Landberg ordnat.

Vissa gör katastrofen till livsstil, och det tror jag inte är bra.

 

Herman Geijer använder cykelhjälm och föreläser om överlevnad.

Herman Geijer använder cykelhjälm och föreläser om överlevnad.

 

Från Eva Landbergs jordnära krisberedskap till zombieöverlevnadsexperten Herman Geijers tankar om katastrofer, är steget inte så långt som det i förstone kan tyckas. Herman Geijer föreläser om, håller kurser i och sommarpratade 2015 om hur man överlever en zombieattack. Han har också skrivit boken Zombieöverlevnad: din guide till apokalypsen.

Vi ses en tidig morgon i Hermans kök.

Din bok hittade jag på bokhandelns hylla för humor. Är det rätt placering?

– Nja, svarar Herman, den har nog hamnat där för att zombier inte finns på riktigt. Det är mycket allvar i boken. För mig handlar den om hur vi ska göra samhället mer resilient, alltså motståndskraftigt, mot katastrofer. Zombiespåret har jag lagt till för att göra budskapet intressantare.

Ett slags allegori således. Den som lärt sig bemästra en zombieattack har på samma gång förberett sig för allehanda katastrofer.

Herman blandar avsnitt om huruvida zombier äter hjärnor med avsnitt om vad man bör packa med sig för att överleva i vildmarken och minnesregler som ger hjälp vid hastigt uppkomna kriser. Som STOP, vilket står för: Stanna upp, Tänk, Orientera, Planera.

Du skriver att överlevnad inte är en materialsport. Handlar det mer om att tänka rätt?

– Det speglar lite av mig själv. Jag är inte teknisk, kan inte bygga saker och är ointresserad av prylar. Men det handlar också om att jag inte vill förknippas med dem som mest pratar utrustning. För mig är det viktigast vilket förhållningssätt jag har till andra människor. I en väl fungerande grupp finns oftast all den kunskap du behöver. Detta försvinner om du i stället fokuserar på ett scenario med ensamma överlevare. Mina förberedelser är ungefär som att använda cykelhjälm. Det är bra att ha tänkt igenom vad som kan hända och agera efter det. Men därmed gör jag inte cykelhjälmen till min livsstil. Vissa preppers gör katastrofen till sin livsstil och det tror jag inte är bra. Att odla en individualism som bygger på en rädsla för andra människor, måste göra saker med folk.

De Herman vill markera emot är inte preppers som Eva utan de extrema varianterna som kallar sig survivalister. När en survivalist upprättar en BOL, en Bug Out Location, långt ute i vildmarken, vilken han fyller med livsmedel, redskap och vapen, har Herman ett par vattendunkar och några konserver i matkällaren. När survivalisten planerar för ”slutet på världen som vi känner den”, alltså en total, global kollaps, menar Herman att krisen, hur den än gestaltar sig, bäst angrips av att människor går samman för att finna kollektiva lösningar på den. När survivalisten inte vill låta sig intervjuas för att han inte vill röja vem han är, och avslöja var han har sina förråd, sommarpratar Herman, håller kvällskurser och samtalar med mig över en kopp kaffe.

– Om något hände skulle det första jag gjorde vara att gå och prata med mina grannar. Det är så människan blivit människa, genom att samarbeta. Jag tror inte alls på tanken att om civilisationen faller så kommer det djuriska fram. Det blir inte en allas kamp mot alla.

Hur politiska är dina tankar om zombier?

– Att fundera över kommande kriser handlar även om dagspolitik och samhällskritik. Frågan om människan är solidarisk eller egoistisk är ju alltmer aktuell i dag när vi har ledarskribenter som för fram åsikter vi för bara några år sedan enbart hittade hos SD. Så ja, mina zombier är politiska.

 

Misse Wester tror inte att gemene man är plundrare in spe.

Misse Wester tror inte att gemene man är plundrare in spe.

 

En vars arbete till stor del handlar om att fundera över kommande kriser, är Misse Wester. Hemma hos henne är köket upp och ner eftersom kylen just pajat.

– Just det här var vi inte förberedda på, så jag ber om ursäkt för det ljumma vattnet, säger Misse Wester och häller upp några glas. Annars vandrar vi i fjällen så vi har det mesta hemma för att klara oss vid en kris: ficklampor, campingkök, mat och vattendunkar. På den fronten är vi lite preppers.

Jag har forskat på allt som kan gå åt skogen.

Misse Wester är filosofie doktor i psykologi, har arbetat på Tekniska högskolan och Totalförsvarets forskningsinstitut, båda i Stockholm, men är nu gästprofessor på Avdelningen för riskhantering och samhällssäkerhet vid Lunds universitet.

Oavsett arbetsplats har hennes forskning varit fokuserad på hur vi tänker kring farliga saker och vad vi faktiskt gör när det smäller.

– Jag har forskat på allt som kan gå åt skogen.

En återkommande tanke i Misses forskning är att vi människor inte uppför oss som vi tror att vi uppför oss efter en katastrof.

– Om vi exempelvis ser en film där en bomb smäller, eller en jordbävning inträffar, vad gör folk då? Jo, de springer omkring åt alla håll, skriker, får panik, örfilar upp varandra och tar till vapen. Men det är inte så vi beter oss. Det vet vi i dag. Inte minst efter att ha studerat övervakningsfilmer från katastrofer.

Eftersom Sverige är ett från större katastrofer förskonat land, är forskarnas exempel ofta utländska. Som det om polisernas agerande i New Orleans efter orkanen Katrina. Över 1 800 människor omkom och kritiken handlade inte bara om att hjälpen kom sent, var för dålig och mer inriktades på att rädda vita än svarta, utan också på att stadens polis agerade som om alla fattiga var presumtiva plundrare. Felaktig information om laglöshet och krigsliknande tillstånd, samt förutfattade meningar om fattigas beteenden, gjorde att det inom polisen cirkulerade uppmaningar som ”skjut plundrarna”, ”ta tillbaka staden” och ”gör vad du måste göra”.

– Det blir problem om myndigheterna i sin krisberedskap planerar för att gå in i ett katastrofdrabbat område med målet att kontrollera människor. Men om ingen stjäl, ingen får panik och människor mest är inställda på att hjälpa varandra, blir myndigheternas agerande i värsta fall kontraproduktivt. Det blir betydligt svårare att bistå sina grannar om det exempelvis utlysts undantagstillstånd.

Den felaktiga bilden av hur människor beter sig efter en katastrof, beror enligt Misse Wester på att den bygger på förutfattade meningar och stereotyper i stället för på vetenskapliga fakta. Det som händer vid en katastrof, framför allt om vi inte har varit med om något liknande tidigare, är att vi kollar runt för att se hur andra reagerar. För ingen, menar Misse Wester, vill vara den som agerar först, särskilt inte i en aldrig tidigare upplevd situation.

– Efter attacken mot Tvillingtornen i New York genomförde människorna där i genomsnitt fyra arbetsuppgifter innan de började evakuera. Det är det här som från ingenjörs- och naturvetarhåll tolkas som att människor i ett krisläge beter sig dumt och omdömeslöst. Men det är inte irrationellt. Det som hade hänt var så osannolikt att ingen handlade utifrån vad som faktiskt hade skett. Det fanns inte i deras sinnevärld. Och någonstans tycker jag ändå att det är ganska härligt. Att vår första tanke inte är att det är någon jävel som är ute efter att skada mig.

Jag återvänder till Facebooksidan för preppers. Extrema inlägg som ”hur minerar jag min tomt” eller ”vilka knivar för strid ska jag ha i min BOB?” är i minoritet. De flesta uppdateringar är hyfsat sansade tips om förstahjälpenkurser samt undringar om hur länge ris håller sig och om det går att äta Bullens konserverade pilsnerkorvar med bäst före-datum mars 2010 (det går).

Så kanske är det dags att vi alla blir lite mer av preppers? Bunkrar några ljus, ficklampor och ett campingkök. Skaffar ett 72-timmarsförråd av mat och vatten. Undersöker var närmaste skyddsrum finns. För även om vi lever i ett av världens modernaste länder kan strömförsörjningen slås ut, butikernas matvaror ta slut och byggnader rasa. Katastrofen kan vara närmare din vardag än vad du någonsin anat.

 

 

Text: Johan Tell
Foto: Moa Karlberg
Illustrationer: Team Hawaii

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 13/2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar