Musikkrönika/Backstage

Regel nummer ett – håll masken!

av Johan Norberg

Man spelar fel. Alla musiker gör det. Till och med de som skapar fritt improviserad jazz kan slinta med fingrarna och sikta på en sträng men träffa en annan.

Att klämma dit varje ton rätt kan vilken halvbegåvad gök som helst göra, men hantera en präktig felspelning på en stor konsertscen, för det krävs ett rutinerat proffs, och det finns ett måste: Håll masken, och ryck inte till med en plågad min som bekräftar att något just hände. Det gäller att se ut som att: ”Den tonen är en del av min nya tolkning av stycket.” Eller: ”Jag spelade fel men det gör mig inget. Livet går vidare och snart får jag ta en öl i logen.”

 

Hur mycket man än lider över sin tabbe får en musiker aldrig riskera att väcka publikens medkänsla. En felspelning står de ut med men inte en ledsen hund på scenen.

Därför finns det knappt några klipp med sådant på webbplatsen Youtube, som ju annars svämmar över av saker som gått galet. För att lägga märke till en liten miss, i till exempel Rachmaninovs tredje pianokonsert, måste du själv i princip kunna spela den, för det syns inte. Ingen, vare sig solist eller någon i orkestern, rör en min. Det är bara amatörer som håller på och grimaserar om något går fel.

När jazzmusiker råkar hamna på en ful ton i ett solo är tricket att fortsätta spela just den, men nu som mittpunkt i en improvisation vilket räddar upp det i efterhand. Då håller man inte bara masken utan ser till och med road ut, något publiken tolkar som spelglädje.

Men det finns ett läge när det inte går att se oberörd ut, och det är när man kommer av sig helt och hållet. Under de trettio år jag gjort duokonserter med trombonisten Nisse Landgren har det flera gånger hänt att vi tvingats ta om en låt från början när hjärnan kopplat fel bland ackord eller text, och ibland får vi höra att det är ett billigt ”showtrick”. Det är hisnande (och lite smickrande) att någon tror oss om att vara så slipade entertainers att vi repeterat in låtsade avbrott enligt misstanken: ”Så skickliga musiker klantar inte till det”.

 

Men det gör vi, och skrattar gott åt det, för det värsta som kan hända är faktiskt inte en felspelning. Vad som upptar mina tankar mest under en konsert är att ha glömt dra upp gylfen, att baren på hotellet stänger före 22 eller att något av barnen sätter i halsen där hemma och barnvakten inte kan Heimlichmanövern. Att jag ska spela fel är mitt minsta bekymmer. Det kommer att hända med all säkerhet ändå.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, januari 2018

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar