Porträtt

Regina betyder drottning

av Karin Thunberg

Regina lund – skådespelare, poet, konstnär, låtskrivare, healer. Därtill medlem av Risktagarfonden. Och överlevare. Cancern gav insikter: ”Jag tror att vi har fått den här sjukdomen för att lära oss empati. Lära oss att ta hand om varandra.”

Hon är fem år och lever i en värld som gått i kras. Hennes föräldrar är skilda, hon bor hos sina farföräldrar, hennes storebror flyttade med deras mamma till Göteborg. Hon älskar honom, saknar honom – och nu har han bildat Risktagarfonden. Bara den som vågar ta de värsta, största riskerna får vara med, men hur hon än anstränger sig räcker det inte.

Jag är på väg för att träffa Regina Lund. Jag kommer att vara på väg flera gånger innan jag får ihop bilden. Själv beskriver hon sig som skådespelare, sångerska, låtskrivare, poet, konstnär – förutom att hon är healer, har kontakt med en andlig dimension. Det är klart hon inte kan fångas vid ett enda möte. Särskilt som jag först tänker på henne som överlevare; den som gått igenom ett cancerhelvete och kommit ut på andra sidan.

En som övervann den största av alla risker.

Hösten 2013 stod hon på Cirkus scen i Stockholm, klädd i röd klänning, utan ett hårstå på huvudet, och talade rakt in i en tv-kamera om sin kärlek till livet. Cancerfonden hade sin stora gala, Regina Lund var en av dem som berättade om hur hon drabbats av bröstcancer. Och nu, jävlar, slogs för sitt liv. Jag satt snett framför scenen, imponerad av denna amason med kraft som en värmelampa.

I höstas reste hon sig upp på samma gala och vittnade om sin seger över sjukdomen. Även om ingen, inte ens en amason, blir friskförklarad förrän efter flera år.

Nu söker jag henne för en intervju och får mejlsvar direkt. Hon hänger tavlor på en restaurang på Djurgården, har vernissage om några timmar. ”Kom”, uppmanar hon.

Jag stiger rätt in i ett bröllopsvimmel. Tidningen Bröllopsguiden har ett event, röda mattan är utrullad för speciellt inbjudna. Regina Lund är sprudlande och feberförkyld, blir fotograferad i lång vit bröllopsklänning och snabbvisar sina tavlor, pekar ömt på kärlekssymboler i starka färger, hjärtan och änglar som virvlar genom olika dimensioner. Och bröllopsklänningen? Å, det är bara ett jobb bland många andra. Den gången hon själv gifte sig med skådespelaren Jonas Malmsjö …

– … var det inte i vit klänning.

Men vänta, när ska vi få tid för ett längre samtal? Snabbt klickar hon fram lämplig dag på sin mobil samtidigt som hon öser lovord över eventets arrangörer, uppmanar dem att ta hand om sig, njuta av livet – men inte berätta för någon att hon måste gå hem.

Kan den som haft en allvarlig sjukdom inte ens erkänna en vanlig influensa?

– Gud nej, säger hon. Då tror folk jag är döende.

Själv ser jag henne som kärleksprofet i spikskor. Den som predikar fred och frihet och aldrig lämnar banan, bara ökar tempot. Oavsett vad som händer. När jag själv smiter ut från restaurangen är festpubliken på väg in. Den förste som rundar fånget med brudslöja är en sammanbiten Börje Salming.

Hon tänker, då när hon är liten, att om hon bara vågar lika mycket som sin storebror – då måste hon ju komma med i Risktagarfonden. Varje gång de träffas gör hon som han. Springer in i murar, hoppar från högsta stenen. Men det räcker inte …

Nästa gång vi ses är tidig förmiddag i TV4:s reception. Tillsammans med vännen Dogge Doggelito ska Regina Lund vara gäst hos Malou efter tio. Snart sitter de i en soffa, talar om sin vänskap och hur de stöttat varandra i kris. Hon har funnits i hans svåra stunder. Han var den som kom – och kom igen – när hon blev sjuk. Inte gav sig när hon sa att hon ville vara ensam. Lagade mat. Tog med sina barn. Visste från tiden efter att hans egen fru dött vad man behöver. Människor i nöd måste kärleksbombas, säger de unisont till en nickande Malou von Sivers.

Efteråt är Regina Lund orolig, undrar om hon fick fram sitt budskap:

– Mitt mål var att rädda någon därute i dag, att någon som är sjuk kände sig sedd, och tröstad. Funkade det, tror du? Allt gick så fort och mitt i alltihop började jag undra hur jag såg ut. Om mitt hår är för kort. Om mina lila strumpor syntes. Det låter inte klokt, men det är väl ett fucking friskhetstecken. Fåfänga övervinner galenskap.

Hon själv mötte både godhet och ondska under sin sjukdomstid. Människor som hon minst av allt räknat med ställde upp, andra som hon litat på gjorde det inte.

– Jag har fått höra de elakaste kommentarer men jag vill se det som sorgereaktioner. Människor projicerar lätt sin rädsla och dödsångest på den som drabbats. Samtidigt tror jag vi fått den här sjukdomen för att lära oss empati, lära oss att ta hand om varandra.

Du menar att cancern har ett syfte?

– Jag hoppas det, annars har man för fan lidit i onödan. Någon jävla mening vill jag hitta i det. Men oj, vad jag svär, förlåt.

Tänk om hon som liten vetat alla gränser hon skulle spränga. Vilken värdig medlem av Risktagarfonden hon skulle bli.

Så äntligen kommer dagen för vårt inplanerade möte. Att det är på Medborgarplatsen i Stockholm är ingen tillfällighet. Också här, på ett hotell, hänger Regina Lunds tavlor. Vi sitter snett framför en av hennes egna favoriter, en återfödelse i blått döpt till Rebirth. Hon droppar 18 gröna droppar naturmedicin i ett vattenglas, pekar på polisbilen utanför fönstret, säger att detta är Stockholms farligaste plats.

– Just här behövs det spridas ljus, sammanfattar hon och sveper glaset med den gröna medicinen.

Egentligen vill hon inte tala mer om sin sjukdom. Att se framåt ger mer kraft än att se bakåt. Därför blir det kortversionen: Det är våren 2013, Regina Lund spelar gåsen Akka i Nils Holgerssons underbara resa på Helsingborgs stadsteater och sista föreställningen tappar hon rösten. Väl tillbaka i Stockholm kan hon plötsligt inte gå, ena benet viker sig. Hon kommer in på sjukhus, blir grundligt undersökt utan att man hittar någon förklaring. En dag frågar en läkare om han får känna på hennes bröst.

– Han förstod att det var bröstcancer – och sedan gick allt fort.

Hennes första reaktion är en innerlig bön: Ge mig mer tid. Jag vill uppleva så mycket mer. Och min son är bara 13 år. Jag måste få vara mer med honom.

– Samtidigt, nu är jag ärlig eftersom mitt mål är att vara så transparent som det bara är möjligt, har jag varit med om värre saker än att frukta för mitt liv.

Vad är värre?

– Att leva men lida.

 

När hon blev sjuk hade hon tillbringat en lång spelperiod i Skåne. Saknade både bostad och jobb i Stockholm. Tvingades be om hjälp.

Det räcker inte att våga springa in i väggar, hoppa från högsta stenen. I en akutsituation måste vi våga sträcka ut handen också. En kurator blev hennes räddning.

Och nu, efter den långa behandlingen, vem har du blivit?

– Samma Regina. Och ändå inte. Eller säg så här: Jag har blivit ännu mer medial, ännu mer känslig, ännu mer av – allt. Men jag är också tacksam, tacksam för att jag lever och sitter här. Från början, när jag väl stod på benen, var jag helt hög på livet. Ville göra allt, allt. Nu har det lugnat sig – men kvar är tacksamheten.

Just ordet tacksam var det hon hatade som barn. Eftersom alla sa hon skulle vara tacksam för att hennes farföräldrar i Gävle tog hand om henne efter föräldrarnas skilsmässa. När hennes pappa, regissören Christian Lund, fått vårdnaden om henne men inte klarade ansvaret.

– Då var jag två och ett halvt år. Mina farföräldrar var fantastiska – men jag väntade ju bara på att mina föräldrar och min storebror skulle komma och hämta mig. Vi träffades någon vecka, sedan var jag tillbaka i Gävle med all min längtan. Den jag beskriver i dikten Lilla Lotta Lundströms längtbassäng i diktsamlingen Förlåt! Nej, jag menar aj!

Hon läste dikten i sitt Sommarprogram i radion sommaren 2003. Det som blev uppmärksammat, och kritiserat, för att hon enbart spelade egen
musik, låtarna från skivan Everybody’s darling. Själv minns jag mer dikten om flickan som har en hel bassäng med tårar närmast hjärtat. Den svämmar över så lätt. Blir till tårar, eller kiss i sängen.

– Jag var så ledsen, förstod så lite. Som varför min bror fick vara hos mamma. Var det för att han var pojke och jag flicka? När vi träffades ville jag ha likadana badbyxor som han, jag lärde mig kissa som en kille. Men det hjälpte inte. Snart var jag ändå tillbaka i Gävle.

I dopattesten står Regina Charlotta Theodora och som barn kallades hon Lotta. Det var Lotta Lund som började med teater och som blev tävlingsgymnast, vann guldmedalj på distriktsmästerskap …

– … vilket var ett sätt att bli sedd. Om mina föräldrar varit där. Det var de inte.

 

Som 19-åring kom hon in på scenskolan i Göteborg. Och bytte namn till Regina, det hon fått av sin pappa och som betyder drottning.

– Namnbytet var ganska barnsligt. Jag tyckte alla i min klass var så märkvärdiga, hade kända föräldrar eller fina efternamn. En Lotta Lund kommer aldrig att få jobb var jag övertygad om.

Som Lotta hade hon blivit retad, men mobbningen försvann inte med namnbytet. Hennes egen förklaring är att hon var den första som höll på med så mycket, samtidigt. Med film, radio, musikaler, tv och musik. Den där morgonen på TV4  sa Dogge Doggelito att det just var mångsidigheten som gjorde att de blev vänner. I varandra såg de en syskonsjäl.

– Hon är en lika stor multikonstnär som jag – men är man inte som andra får man räkna med skit, var hans krassa sammanfattning.

Hon själv lägger till genusperspektivet. Säger, utan bitterhet, att män som bryter mot normerna lättare ses som genier.

– Som kvinna i samma situationer vinner man inga priser.

Dessutom, det är hennes egen förklaring, blev hon pionjär i fel tid.

– Det var ok att säga att jag var för sexig för att bli tagen på allvar, och för allvarlig för att bli tagen som snygg tjej. Jag var utsatt – och utan agent.

Hur skyddade du dig?

– Det finns perioder när jag bara velat vara ifred. När jag inte åkt buss eller tunnelbana, gått på bakgator. I dag bryr jag mig inte. Folk får tycka att jag är konstig. Folk får tycka vad de vill. Sjukdomen gjorde mig skör men också stark. Det enda jag vill är att vara sann, så transparent det är möjligt. För att hjälpa mig själv men också andra.

1991 har hon huvudrollen i filmen Sjön, ska springa genom ett hus med brinnande kläder, ramla i iskallt vatten. Stuntmän är influgna från Danmark men hon kräver att få göra scenerna själv. Efteråt får hon, äntligen, ett certifikat från sin storebror där han skriver: ”Nu är du med i Risktagarfonden.” Men det är inget garanterat medlemskap, bara temporärt.

Många delar Regina Lunds erfarenheter, vet att efter en allvarlig sjukdom stannar man upp. Påminner sig om vad som är viktigt.

För henne var listan given. Överst, på första plats, kommer hennes son. Han som fått namnet Wiggo efter hennes farfar och i dag är 15 år.

– Efter honom kommer drömmen om villkorslös kärlek. Jag är så barnslig att jag skulle vilja gifta mig. Och åka till Hawaii. Men jag vill också spela in en internationell film, göra mer musik, spela in fler plattor och musikvideor. Och utveckla mitt konstnärskap.

Det var på scenskolan i Göteborg som hon kunde omvärdera sin pappa, se hans styrkor.

– Han var inte bara en kaotisk person som jämt var full och matade mig med godis, kräftor och melon – han var också en fantastisk regissör. Långt före sin tid. Pappa hade så stora tankar om mig, ville att jag skulle få ett mer grandiost liv än vad han själv fick.

Hon tittar ut genom fönstret, pekar förbi polisbilen som står kvar:

– Han dog bara ett stenkast härifrån. Vi hann försonas men ändå har vi en bättre relation i dag, när han är död, än när han levde. Pappa hade också en medial förmåga som han inte fattade själv – utan kvävde med alkohol.

Och din mamma?

– Hon lever, jag älskar henne men allt som hänt är ett öppet sår som jag får leva med. Åtminstone i detta livet.

Men nu vill jag prata om något annat.

Vi landar i hennes yrkesval. Att hon som barn ville rädda människor precis som hennes farfar gjorde. Han som var advokat, försvarsadvokat. När hon frågade vad han gjorde på jobbet svarade han: ”Jag försvarar dem som inte kan försvara sig själva.”

– Det lät så vackert. Det ville jag också göra.

Är det inte det du säger att du gör, genom till exempel healing?

– Jag hoppas det, säger hon lågmält.

Att hon blev skådespelare handlar mer om behov än karriärplanering. Eftersom hon längtade efter sina föräldrar ville hon vara där de var. På teatern. Film och musik, att skriva låtar och dikter, är hennes egna uttryck, hennes egen vilja.

– Där är jag en ren, öppen, kanal inför allt som sker.

Hon reserverar sig inför fortsättningen:

– Det jag säger nu kommer att låta superflummigt i en text men i framtiden tror jag vi kommer att kommunicera mer telepatiskt och mindre med ord. Kidsen har redan börjat. Deras sms-meddelanden är mest förkortningar.

Hennes egen musik är kanske bästa exemplet. Som när hon spelade in musikvideon Truth en råkall söndag i en övergiven plåtfabrik i Kungsör. Den börjar med en vibration, en ordlös sång som hon brukar inleda sina konserter med. Den där morgonen tog hon upp tonen innan inspelningen kommit i gång. På bordet låg hennes mobiltelefon som bandade ljudet.

– Det höll, det blev bra. Den där vibrationen, tillsammans med låten Truth, säger mer än alla ord om vem jag är i dag.

Är det inte ett oerhört, näst intill omöjligt, krav att ställa på sig själv – detta att vara sann? Eller transparent som hon själv säger? Särskilt som världen ser ut.

Regina Lund talar hellre om möjligheter än krav:

– Saker blir enklare, vackrare, om man vågar vara sann. Samtidigt kan jag bara utgå från det som är min sanning, mitt universum. Din sanning kan vara en annan. Det är det som gör livet så
magiskt, och komplicerat. De konflikter som finns i världen, mellan människor och länder, men också inom varje enskild människa, är kanske bara illusioner. Bakom det vi ser som sanning finns kanske en annan, sannare sanning. Förstår du? Där är politiker ärliga, de säger inte att de är sanna, de håller sig till sin politik.

 

– Det gör jag inte längre. Efter min sjukdom är jag mycket mer noga med umgänge, sammanhang. Att inte vara där jag inte vill vara. Det finns en sanning till, en bland många, som format risktagerskan Regina Lund. Som barn kände hon aldrig att hon hade rätt till sin historia. Eftersom det var så mycket hon inte fick tala om, som sin pappas alkoholism. Så har det fortsatt. Ta detta med hennes andlighet, tron som för henne är vetenskap. Den har blivit hånad, ifrågasatt, vilket gjort att hon tvingats försvara den. Eller gömma undan den.

Fortfarande finns, förstås, utmaningar som lockar – samtidigt som de skrämmer.

– Då säger jag till mig själv: de kan inte vara värre än att dö. Varje dag övervinner jag olika rädslor. Jag är blyg, jag är känslig, jag har en massa fel och brister. Men jag anstränger mig för att övervinna dem. På så sätt är jag modig, men inte orädd. Men nu talar vi bara om detta jordiska liv. Det finns ett högre plan dit jag kan gå upp för att hämta kraft.

Hon minns precis det ögonblick som jordelivet vidgades, fick en annan dimension. Det var en kväll i Gävle, kanske var hon fem år och satt på sängen i sitt flickrum, såg ut mot stjärnorna.

– De kommunicerade med mig. Det kändes så starkt att de såg mig och sa att allt skulle bli bra.

Att det främst var barnets sätt att få tröst är inget hon ifrågasätter. Visst, så kan det också vara. I så fall önskar hon att många barn kan känna den trösten.

Även som vuxen kan man känna sig ensam, sviken. På väg att falla ner i svarta hål …

Just de svarta hålen är viktigast i universum, hävdar Regina Lund.

– Att falla är att förflytta sig, många av mina tavlor har det som tema. Liksom mina låttexter. Det finns saker jag skrev för tio år sedan som tröstar mig i dag, som om jag redan då visste vad jag skulle behöva i framtiden.

Livet är magiskt, säger hon med samma övertygelse som när hon talar om skyddsänglarna som kom till henne när hon började måla samlingen Angels in love som vi snart ska titta närmare på. Allt hänger ihop, inget är en slump i Regina Lunds universum. Det som styrs av övertygelsen att vi alla ha en uppgift här på jorden. Hennes egen är att ge människor tröst och styrka, att sprida kärlek. När hon själv inte orkar, när hon drabbas av olycka, möter ondska, byter hon perspektiv. Lyfter som en örn, upp mot stjärnorna.

Hon visar med händerna över en urdrucken kaffekopp, vänsterhanden svävar mot taket, övertygelsen får meningarna att snubbla över varandra:

– Också den mest överväldigande smärta blir liten i ett större perspektiv, när vi går in i det som är gemensamt. Att förklara det här på jordspråk är så mycket svårare, och sämre, än i en låt eller dikt. Men det är vi själv som bestämmer vad som är sant.

Och vi som inte har samma talang för ett örnperspektiv på livet — vad gör vi? Hennes råd är snabbt, tveklöst:

– Lämnar er själva, sätter fokus på någon annan.

Hennes mobil är rosa och ringer hela tiden. Sms plingar fram om jobb, kontakter. Regina Lund har, bevisligen, fått på sig spikskorna igen. Senaste månaden har hon spelat komedin Casanova sökes! i Linköping. Med varm röst talar hon om lyckan att få människor att skratta. Att gå in i det som är lätt, lustfyllt.

Redan som 12-åring var hon med i professionella teateruppsättningar i Gävle och insåg sin fallenhet för komedier.

– Om jag nu, efter min sjukdom, skulle spela Norén kunde jag få användning för all smärta. Med risk att stanna i den. I komedin får livet var roligt. Det behöver vi också.

Vänsterhanden far i bordet, visar rent bokstavligt hur gränser kan rivas. För Regina Lund är det ingen skillnad mellan att få folk att skratta i en teatersalong – eller predika kärlek och empati på en välgörenhetsgala, vilket hon också gör.

– Allt ryms i samma blodomlopp.

Och framtiden? Hon svarar med ett gapskratt – och med låten från Tältprojektet 1977, där hon medverkade tillsammans med sin mamma. Minns hon rätt var det Totta Näslund som sjöng Framtiden är i dag.

– Vad som händer i morgon vet jag inte, men förhoppningsvis lever jag. Det gäller att ta ett steg i taget. Kom bara ihåg att varje steg är en kyss, så gå försiktigt.

När jag kommer ut är polisbilen borta och solen skiner över Medborgarplatsen. Livet känns någorlunda riskfritt, åtminstone de närmaste stegen – förlåt, kyssarna.

 

REGINA LUND
Född: Den 17 juli 1967.
Bor: I Stockholm.
Familj: Sonen Wiggo Love Linblå, 15 år.
Bakgrund: Började spela teater i Gävle redan som 12-åring. Statens scenskola i Göteborg 1989—1992. Har genom åren haft en mängd roller på film, i tv-serier och på teaterscener. Fick 1995 Guldmasken för bästa kvinnliga skådespelare i musikal för sin roll i I hetaste laget på Cirkus i Stockholm.
Aktuell: Som bl a Kejsaren i Amadeus på Smålands Musik och Teater, Spira, i Jönköping. Premiär 21 mars.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Thron Ullberg

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar