Porträtt

Rikard Wolff: Min kompis Lisa

av Rikard Wolff

För 20 år sedan stötte Rikard Wolff ihop med Lisa Ekdahl på gatan. Sedan dess har de hållit kontakten – som vänner, kolleger och samarbetspartner. Här samtalar de om livet, konsten och en röd duffel.

Det dimper ner ett vykort på hallmattan, från min vän Alexander i Paris: ”Piafs grav täckt med blommor. Oscar Wildes med kyssar. Och Lisa Ekdahl syns överallt, även på tv.”

Lisa kommer upp till mig en av allvädersdagarna i november när det snöar på morgonen, regnar vid lunch och är något som liknar vår framåt fyratiden. Hon har varit på Kuba. Hon bär solen med sig.

Jag är spelledig från föreställningen Karl Gerhard på Stadsteatern i Stockholm och har tillbringat morgonen på SÖS med en ansträngande undersökning. Jag ligger i stickad stortröja i soffan när Lisa kommer in med rosiga kinder, orange mössa som döljer halva ansiktet och en tuftad 60-talsduffel.

De flesta av mina möbler är kvar från olika föreställningar. Gigolopallen, Barbaragungstolen, och tangofåtöljen.

– Vi skulle kunna ta bilder i snö, säger Lisa med en blick genom fönstret innan hon slår sig ner i den röda tangofåtöljen

När hon får av sig mössan är hon osminkad och blottar ett blont Lisa-hår. Hon strålar.

Vi ska inte prata i dag, vi ska bara planera intervjun, vilket givetvis innebär att vi likt två nyförälskade pratar oavbrutet. Blablabla i mun på varandra i nästan två timmar. Vi skulle bara skissa på vad samtalet kunde tänkas handla om, men det går av bara farten.

– Jag är nyfiken på dina val, säger jag.

Lisa har lyckats skapa en internationell karriär på till synes irrationella vägval – en sak jag beundrar och roas av. Hon lämnade den svenska visan för att sjunga jazz, hon lämnade jazzen för att sjunga nyskrivet på engelska. Hon övergav Sverige för att sjunga på stora scener i Frankrike och på den amerikanska kontinenten.

– Ja, man ser sig själv som en väldig auktoritet, säger Lisa leende.

 

Trots att Lisa bor bara några kvarter härifrån på Söder i Stockholm finns en mystik runt henne som är få förunnad. I en tid när alltför många tv-kanaler ständigt jagar personligheter att fylla tablåerna med har Lisa bevarat sina hemligheter.

– Jag är ingen vinnarskalle, säger hon.

Det vill jag veta mer om.

– Vi flyttade från Hägersten till ett kollektiv utanför Mariefred när jag var fem. Mamma var förskollärare och pappa var kärnfysiker. De var jätteunga när de träffades och så fick de barn ganska tidigt. Jag hade en röd hemsydd duffel.

– Jag fattade ganska tidigt att vi inte var som andra. Tjejen i röd duffel var jag. Jag visste att de andra inte hade en sådan. Mamma gjorde lite av varje; hon bakade, sydde dufflar och spelade fiol. Det var inget konstigt, av någon anledning gillade mamma att sy dufflar och de andra gillade att köpa dunjackor till sina barn.

Lisa sitter med uppdragna ben i fåtöljen. Hon ser ut som en liten flicka.

– Jag gillade inte skolan. Hela första året uppfattade jag inte att det var olika saker som skulle hända, att ett ämne gick över i ett annat. Jag satt och ritade, kanske en hund med åtta hundvalpar eller något, och jag uppfattade inte förrän i andra klass att man bytte ämne mellan lektionerna. Då tyckte jag det blev ganska tråkigt.

Hon tystnar och tittar ut genom fönstret där det har slutat snöa.

– Har ni fejksnö på teatern?

Det är 20 år sedan vi möttes för första gången. Jag hade fått skivkontrakt med EMI när en glad liten tjej stoppade mig på Mosebacke torg.

– Hej, jag heter Lisa, jag har skrivit en sång till dig.

Jag blev rörd av resultatet. Det var första gången någon skrev en låt direkt för mig.

– Vill du skriva mer? undrade jag den gången.

– Jag vill skriva allt, svarade Lisa.

Vi började ses nästan dagligen. Lisa var gravid och skulle till Kuba innan det var dags att föda. Jag skrev texter för glatta livet som jag gav henne. Ett utkast hade jag burit länge på, en text om mödrar och söner, om förlust och längtan. Jag hade föreställt mig en ballad, men Lisa såg det annorlunda. Tillbaka i Sverige hade hon med sig en upptempolåt, vilket naturligtvis var alldeles rätt.

Det sitter en pojke på månen
Han sjunger stilla sin sång
Älska, älska för kärlek
Älska en endaste gång

Lisa födde en son och jag fick en sång som förändrade mitt liv.

Hur kom du i gång med ditt skrivande?

– Jag hade börjat sjunga jazz med Peter Nordahls trio när jag var väldigt ung, det lärde mig mycket. Parallellt skrev jag egna grejer. Det var korta låtar; jag fick en ingivelse och skrev. En hel del har jag glömt bort, det var inte så allvarligt, det var väldigt enkelt.

– En dag frågade Toni Holgersson om jag ville sjunga kör på hans platta. Det blev jättedåligt, men han undrade i alla fall om jag hade skrivit något själv och jag spelade Öppna upp ditt fönster. Toni sprang och hämtade Kjell Andersson (legendarisk producent på EMI). Han gav mig en kassettbandspelare som jag kunde spela in på. Så fort Kjell hade lyssnat på låtarna ringde han och frågade om jag ville göra ett album. Jag kände mig inte så entusiastisk, hade inte hunnit bli vare sig besviken eller hoppfull.

Debutplattan blev en osannolik framgång som sålde platina fyra gånger om och gav Lisa tre Grammisar.

– Jag kunde ta en radio och snurra kanalinställningarna, berättar Lisa. Vem vet spelades alltid någonstans. Det var helt otroligt.

Hon hejdar sig innan hon fortsätter.

– Det som blev lite krångligt var att jag redan samma höst gjorde jazzplattan When did you leave heaven. Jag kommer aldrig ihåg några datum, men det måste varit 1994 för jag hade stortröja på mig så ingen såg att jag var med barn.

Så samtidigt som du fick ditt genombrott på svenska lade du ut ytterligare ett spår i karriären, jazzen?

Lisa dröjer med svaret och säger lite hemlighetsfullt:

– Ja, först blev det väl förvirring, men så småningom blev det någon slags klarhet att det skulle vara exakt så.

Hon funderar lite.

– Det är som att bara ha en vän, en partner, jag tror på att ha flera saker på gång. Det är lättare att relatera till det man gör om man har flera projekt. Det är väl det man älskar när man är ung, att ta reda på vem är man i den nya miljön, att pröva sig själv i olika sammanhang, i olika språk, i olika kläder. För mig var det så. Det som hände, bara hände. Jag är väldigt luststyrd.

Lisas nya platta Look to your own heart andas verkligen lust. Kärlek till livet.

– Det är en syntes mellan det svenska och jazzen. Jag har uppnått någon slags vila, jag har tillgång till vila som inte är beroende av omständigheterna, det är mer i stämning än i ord. Producenten ”Blomman” (Mathias Blomdahl) har en viktig roll. Han har känsla för arrangemang och ljud. Han uppfattar vad jag vill göra. Han är inte med i början, jag vill inte visa för tidigt. Jag spelar fortfarande in på kassettband. Det är bara att trycka på play.

De senaste veckorna har Lisa Ekdahl synts på jätteaffischer i Paris tunnelbana. Lisa är den enda svenska artist som verkligen har lyckats i Frankrike. Där är hon inte svensk, där är hon en internationell stjärna. I april ska hon sjunga på Olympia, nöjestemplet i Paris som såg Piaf, Brel och Barbara triumfera.

– Jag måste få komma, säger jag och messar snabbt planeringen på Stadsteatern för att se om jag är spelledig den dagen.

Kulturkonsumtion är en allvarlig sak i Frankrike. Inte minst att gå på konsert. Det finns både respekt och närhet. Både hemlighet och helighet runt upplevelsen av artisten, som jag inte riktigt känner igen hemifrån, det är mycket bredbent manligt i Sverige.

– Den franska publiken är en väldigt finstämd mottagare, säger Lisa. Den uppfattar nyanser och detaljer. Man blir själv angelägen om vara nyanserad. En fransk skivbolagskille kan tala i timmar om orkestrar och dirigenter, om att han blir inbjuden till premiärer på de finaste konserterna med de bästa dirigenterna.

Det är inte riktigt som i Sverige. Det är en finsmakarkultur, som med maten, som med vinet. När jag såg den legendariska Barbara, den artist som kanske har påverkat mig allra mest, ville jag helst vara där varje kväll, för att inte gå miste om minsta nyans, något ord, inte ens en inandning ville jag missa.

 

Det är väl som i kärlek? Att vara artist handlar om styrka och ödmjukhet. Mitt kreativa liv har bestått i att träffa rätt person vid rätt tillfälle. Jag mötte Suzanne Osten, jag mötte Colin Nutley. Jag mötte Lisa Ekdahl. Min största talang har varit att ställa mig öppen för andras begåvning.

– Det är ett missförstånd att ödmjukhet skulle betyda att exponera dåligt självförtroende, säger Lisa. Samarbeten har ett eget liv, man har en relation. När inte du och jag träffas fortsätter relationen av sig själv, man har en gemenskap, som när man har ett barn.

Lisa och jag skrivit ett trettiotal låtar tillsammans, bland dem några som jag värderar högst bland det jag har gjort. Inte minst den senaste, En skrift för två, som vi skrev till 2013 års album Första lågan.

Det är 20 år sedan vi träffades. Vi fnissar som två nyförälskade i soffan.

Heavenly showers 

So warm in July 

We feel like children 

Once again you and I

Det har mörknat, jag tänder i hallen. Lisa får på sig den stickade mössan igen. Min kompis Lisa.

När jag slår på telefonen har jag fått besked att jag är spelledig från Karl Gerhard den 14 april. Jag kommer till Paris. Jag lovar.

 

Text: Rikard Wolff
Foto: Carl Bengtsson

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar