Porträtt

Romernas Rosa

av Karin Thunberg

Hon har bråda dagar, Rosa Taikon. Tiden är knapp. Mycket ska hinnas. En vitbok om övergreppen mot romer skrivas, en film göras, smycken skapas. Ilskan driver henne fortfarande. Och sorgen. Vi tog tåget till Ytterhogdal, Hälsingland.

Än rasar Rosa Taikon:

– 20 år! säger hon med en upprördhet som fyller skolhuset i Hälsingland där hon i 40 år haft sitt hem och sin ateljé. Ögonen lågar över orimligheten, långsamheten. Att politikerna satt som mål att romerna först om 20 år ska ha samma rättigheter och möjligheter som andra svenskar.

– Om 20 år, dånar hennes röst som en malmklocka, har unga människor hunnit bli medelålders. Den bebis som föds i dag har blivit vuxen. Själv är jag en gammal människa som inte förstår hur jag ska orka kämpa vidare. Men jag måste. Måste orka.

Än rasar Rosa.

Inte bara för att hon är en sådan person, tänker jag intill arbetsbänkarna där hon skapar sina prisade silversmycken. Det är nog arvet också. Eller arven, de två: Dels kampen för romernas bättre villkor, värdigare liv, som Katarina och Rosa Taikon påbörjade redan på 1960-talet. 1982 stannade Katarinas hjärta. Hon blev liggande i koma, i 13 år.

– Från den stunden fick jag fortsätta utan henne, sammanfattar storasyster Rosa.

Därtill finns det yrkesmässiga arvet. Johan Taikon var den siste silversmeden bland svenska romer. Hantverket gick enligt traditionen vidare från far till son. Rosa hade en äldre, älskad bror. Paul.

– Han blev mördad av en rasist. Det var förfärligt, be mig inte berätta mer om vad som hände. Då var jag 35. Jag minns att jag tänkte efteråt: Vem ska nu ta hand om denna lilla skärva som finns kvar av romsk tradition? Det får bli jag. Även om jag inte visste någonting om silversmide. Jag hade ju ägnat mig åt musik och sång, sjungit sönder rösten på Jolly Bob. Men ska vi inte ha lite kaffe innan jag berättar mer …?

 

Vi kommer att behöva mycket kaffe, flera pauser. För att orka båda två. Att följa Rosa Taikon är ingen lugn promenad genom liv och minnen. I stället gäller det att hänga med  – och helst inte ställa för besvärliga följdfrågor – när hon hoppar över stupen, kastar sig mellan åren.

Att hon vid vårt första telefonsamtal nästan ryter är förstås en lögn. Men nog tar hon i på skarpen när hon säger att jag inte får komma för tidigt på förmiddagen. Sen letar hon fram sin almanacka. Mumlar:

– Jag skriver Tidningen Vi mellan 11 och 12.

Men vänta, vi får väl stanna mer än en timme?

Det blir tyst i telefon. På snabb utandning hoppas hon att jag inte är så dum som jag verkar.

– Inte tror du väl att jag tar emot en ynka timme, när du rest ända från Stockholm?

Men hennes almanacka – om jag såg den, oj, oj:

Där är teamet från SVT som håller på att göra en dokumentärfilm om Katarina Taikons – och Rosas – liv och arbete. Och där är delegationen från Arbetsmarknadsdepartementet som sammanställer en vitbok om de kränkningar och övergrepp som romerna utsatts för i Sverige, bara under 1900-talet. Rosa Taikon vet. Minnena är ristade i den kropp som i dag gnisslar av värk. Nog kommer hon ihåg hur det var att bo i lägergetton. Kallas ”jävla zigenarunge”. Nekas skolgång. Jagas iväg från plats efter plats.

– Tre veckor fick man stanna, enligt lösdriverilagen. Just vår familj hade ofta
turen att få stanna längre eftersom pappa drev tivoli och gjorde förtenningar till både regementen, Knaust hotell i Sundsvall och Berns salonger i Stockholm. Pengar öppnar dörrar, har alltid gjort. Men det betydde också att pappa arbetade jämt. Kan du förstå hur det har känts att läsa i uppslagsverken: ”Zigenare äro ett mörkt folk med svarta stirrande ögon, obenägna till hårt arbete. Deras främsta inkomstkälla är baserad på stöld, tiggeri och spådom.”

Hon själv betalade nöjesskatt när hon var tio år. Som trumslagarflicka.

– Eftersom vi inte fick gå i skolan såg pappa till att vi kunde försörja oss på hederligt arbete. Så började vi spela ihop; pappa, min bror och jag. Fast sedan kom vi till Östersund, där pappa hade ett stort arbete på artilleriregementet. Då var jag åtta år – och fick gå flera månader i skolan.

Med lysande ögon minns hon huset på Frösön. Kranen som gick att vrida på så att det kom vatten rakt ut ur väggen! Hon som annars var van att pumpa upp, bära, släpa, värma till disk och tvätt. Och skolan, skolan där hon fick lära sig läsa, skriva.

– Det var rena himmelriket. Tills vi blev tvungna att flytta igen. Först 25 år senare, när jag fyllt 33, fick jag fortsätta min skolgång. Då började Katarina och jag på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm.

Hennes eget språkbruk är blandat; ibland säger hon zigenare, ibland romer. Som om själva beteckningen var mindre viktig. Eller också är det åldern, vanan. Har man genom ett långt liv, hon fyller 87 nästa gång, talat om zigenarnas rättigheter är det lätt att ordet hänger kvar. Särskilt när ögonen glödgas, tonen skärps.

Än har vi inte hunnit till kaffet. Först måste vi reda ut det där med regeringens vitbok. Att Rosa Taikon intervjuas betyder att integrationsminister Erik Ullenhag följer rådet som hon själv gav honom.

– Han kom till ett föredrag som jag höll på Kulturhuset i Stockholm. Efteråt ville han tala med mig och det var då jag sa: Snälla Erik, låt oss för guds skull slippa experter på romer. Alla dessa zigenarförståsigpåare som bara pratar strunt. Gå till romerna själva. Fråga dem hur det var.

Det är därför de kommer till dig?

– Yes!

Hon hoppas, innerligt, att en vitbok kommer att vittna om alla kränkningar, skändningar, den oacceptabla behandlingen.

– Däremot lär det inte bli någon sanningskommission. För det skulle i slutändan innebära att någon måste åtalas. Vem åtalar sin egen
regering? Ingen, säger jag.

Finns det någon förklaring till att romernas historia och situation i Sverige blivit så uppmärksammad just nu?

Rosa Taikon förstår inte frågan. Vad då ”just nu”?

– Du ska väl inte inbilla dig ett ögonblick att du får politiker att vända på en hand. Nej, du. Katarina skrev sin första bok Zigenerska 1963 och sedan bodde vi nästan i Riksdagshuset. Träffade Erlander, Palme, allihop. Ska något hända måste man se politikerna i ögonen. Men du måste också ha med Margareta Wadstein. Här är urklippet – skriv!

Rosa Taikons hus utanför Ytterhogdal är rena forskningsarkivet när det gäller romernas historia. Mellan oss på bordet ligger högar med böcker, skrifter, tidningsurklipp. Där finns DO Margareta Wadsteins debattinlägg, från Dagens Nyheter den 16 mars 2004, med klartexten: ”Diskrimineringen av romer är fortfarande omfattande. Den sker bland annat i arbetslivet, vid bostadssökande och vid affärs- och restaurangbesök. Mer än 10 procent av anmälningarna till diskrimineringsombudsmannen kommer från romer.”

– Vi är vana, vet Rosa Taikon. Annars skulle det ha varit mer än tio procent.

– Samma gäller i dag. När en romsk kvinna skulle hyra en bil hade de ingen, när en journalist kom in direkt efter fanns det bilar. Och läste du om kvinnan som hyrde en lägenhet? När värden fick veta att hon var romsk bytte han ut låset. Jag blir så upprörd att jag får hjärtklappning.

Men hon själv? Detta vackra hus. Inrett med vackra möbler och …

– Ja, ja. Om min far kunde uppstå från de döda och se hur jag bor i dag skulle han inte tro sina ögon.

 

Själv blir jag allt mer gråtfärdig bara jag går ut i mina egna kvarter i Stockholm. De har blivit så många fler, tiggarna som sitter längs husväggarna och vädjande sträcker fram sina pappersmuggar. De som kommer hit på EU-pass, stannar tre månader och sedan åker hem igen. Med pengarna som ska försörja en familj, kanske en hel släkt.

Nej, alla är inte romer. Men många.

– Det är bra att du tar upp det. Jämfört med hur det är i många andra länder lever svenska romer i ett himmelrike. Men sätt det inom citationstecken; i ett ”himmelrike”. Här talar man inte, som i Frankrike, om att sätta lappar på romer som Hitler gjorde med judarna. Man talar inte heller om att jaga i väg dem, bränna ner deras läger, som i Italien. Eller mörda dem som i Ungern.

Än rasar Rosa.

Också över sina egna. För nog vet hon att romer inte är änglar.

– Vi är som alla andra. Det finns ärliga zigenare och det finns oärliga. Det finns till och med kriminella zigenare. Allt detta som jag dagligen läser i tidningen att vi delar med andra svenskar. Men det är de som begår brotten som ska straffas. Det ska inte vara, som i dag, att man drar alla romer över en kam.

Hon gör ett tankeexperiment, undrar vad jag skulle anse om hennes förnuft om hon sa att hela den svenska poliskåren utnyttjar unga flickor sexuellt, bara för att en polischef blev dömd för det?

– Eller om jag sa att alla äldre damer som samlar in pengar till Röda korset själva tar pengarna, när det var deras chef som gjorde det. Nej, nu får vi nog ta det där kaffet.

Bullpåsen åker fram, den jag hade med mig. Rosa Taikon låter sig väl smaka. Sopar efteråt upp smulorna i handen, suger upp de sista med en liten minidammsugare. Muttrar över fördomarna, förtalet, att romer är slarviga.

– Innan vi lämnade ett läger, då när jag var barn, skickade pappa ut oss för att plocka upp varenda läskedryckskapsyl. Det skulle vara rent och fint efter oss.

Hennes barndom; vi måste väva in den bland alla samtalstrådar. Hennes händer sträcker sig efter mina, håller fast dem som för att känna att jag verkligen lyssnar, förstår. Sedan lösgör hon högerhanden, ritar sin livskurva över duken: Där är hennes pappa, han som försörjde sig som tivoliägare och musiker, silversmed och förtennare. Där är hennes mamma, som kom från en svensk bondesläkt.

– Jag kan tänka mig att hon blev utsatt för ännu mer förtal, ännu fler fördomar, eftersom hon frivilligt gav sig i lag med zigenare. Men det hann jag aldrig förstå medan hon levde.

 

Rosa är sex år när hon förlorar sin mamma. En av de sista sjukdagarna minns hon, när mamman ligger till sängs i tältet och hon själv knäböjer bredvid, ber till Gud att mamman ska bli frisk.
I så fall – hon lovar, lovar – ska hon alltid vara snäll och lydig.

– Mamma dog i galopperande lungsot som man sa på den tiden. Efteråt stod pappa ensam med fyra barn, Katarina var nyfödd.

Pappan gifte om sig med den kvinna som i Katarina Taikons älskade barnboksserie om Katitzi kallas Siv. Hon som var sträng, slog de yngsta styvdöttrarna. Rosa klarade sig.

– Kanske var det bitterheten som gjorde henne hårdhjärtad, eftersom hon lämnade sina egna två barn när hon gifte sig med pappa. Fast det ursäktar inte att hon slog mina småsystrar. Nej, jag har nog inget svar på det.

Enklare är förklaringen till att hon själv blev bortgift som 15-åring: Det ingick i traditionerna. Den utvalde maken var en kusin, fäderna var överens om att detta var bästa partiet.

– Vi kände varandra, hade lekt och rest ihop. Men inget mer.

Två år uthärdade hon.

– Det blev för svårt. Jag hade ju aldrig haft intimt umgänge med någon. Till slut satt jag uppe på nätterna för att få vara ifred. Och sedan fick jag äggstocksinflammation. Läkaren sa att jag behövde värme, bekymrade sig över att vi väl inte hade det i våra husvagnar. Sedan sken han upp. Det var när han kom på att han läst i uppslagsböcker att vi romer lägger ut nyfödda barn i snön för att härda dem. Då undrade jag om jag hade kommit till ett sjukhus eller ett dårhus.

Priset hon fick betala blev högt. Hon säger själv att hennes äggstockar ”lödde igen”.

Vad betyder det?

– Ja, något hände så att jag aldrig har kunnat få barn.

Är det en sorg?

– Nej, nej. Katarinas tre barn har varit som mina, från första stund. Det är de fortfarande, och deras barn är mina barnbarn.

Och hennes förste man? Ja, honom blev hon skild från.

Man sammankallade en så kallad kris, det vill säga en egen rättegång.

– Det var nog första gången i romernas historia som en ung flicka vågat tala om känslor med de gamla. Men min man var snäll, hade inte slagit mig. Det var bara inte kärlek.

Flera år senare gifte Rosa Taikon om sig med en svensk man, fick namnet Widegren.

– Det gömde jag mig bakom i många år. Också efter att vi slutat leva ihop. När jag på 1960-talet började arbeta socialt var det Katarinas man, Björn Langhammer, som sa: ”Vem f-n är Widegren? Kan du inte stå för att du heter Rosa Taikon och är zigenare?” Då gick jag redan på Konstfack. Sedan dess har jag aldrig brytt mig om någon mans namn. Inte heller när jag var gift med Bernd Janusch.

De var två silversmeder som levde och arbetade tillsammans. Hade utställningar ihop – och gemensamt flyttade till Hälsingland.

I dag lever Rosa Taikon ensam.

– Han lämnade mig 1986. Sådant händer.
I ett lokalradioprogram talade jag om hur svår ensamheten kan vara när man har alla känslor i behåll. Också de sexuella. Efteråt fick jag mängder med brev. Inte från karlar – utan från äldre
kvinnor som tackade för att jag vågat säga detta som tydligen är tabu.

Men nog finns det väl fler män i Hälsingland?

Hon slår ut med händerna, säger att hon inte har tid. Hon måste sköta huset, sitt arbete.

– Får jag skryta? I så fall vill jag berätta att jag är representerad på alla stora svenska museer men också på flera utomlands. För tre år sedan fick jag regeringens medalj Illis quorum.

Enligt motiveringen fick Rosa Taikon medaljen för att hon i sitt konstnärskap ”förenar romernas mångåriga smycketradition med ett modernt formspråk”. Själv betonar hon att filigrantekniken också finns bland etruskerna, egyptierna, samerna.

– Men det skulle vara intressant att veta om någon mer i Sverige arbetar med granalier, kulorna som kan vara så små att jag kan lägga två på ett knappnålshuvud.

Hon har kallats silverdrottning och stjärna. Själv föredrar hon smed. Yrkestiteln överglänser andra epitet. Särskilt för den som aldrig trodde att hon skulle komma in på Konstfack. Efter pappans död visste hon inte ens var hon skulle börja lära sig yrket. Då såg hon en annons i tidningen.
På Stockholms universitet hade man kvällskurser i silversmide på totalt 74 timmar.

– Efteråt frågade jag läraren om han trodde jag hade en chans att komma in på Konstfack. Det trodde han inte eftersom jag saknade både grundskola och läroverk. Jag minns att jag gick hem och grät. Sedan blev jag arg. Tänkte: Inte ska den här läraren tala om för mig vad jag ska göra med mitt liv.

Hon tog med sig arbetena från kursen, gick upp till rektorn på Konstfack och sa som det var: ”Jag är en zigenerska, jag är 35 år, jag vill så gärna föra min fars yrke vidare.”

– Och jag kom in. Rektorn kanske visste vad som pågick bland romer och ville sträcka ut en hand.

Eller också såg han din talang?

– Så kan det också ha varit.

Vad betydde det för ditt liv?

– Allt. Att jag kan överleva. Att jag för en tradition vidare.

 

I  allas våra liv finns händelserna som tvingar oss till oväntade val. Om Rosa Taikons storebror Paul inte blivit dödad – ja, då hade hon nog fortsatt med teater, dans, musik. För det var ju i de kretsarna de kom in, hon och systern Katarina. Och det var så de för första gången fick stadigvarande tak över huvudet. Hemma hos skådespelaren Per Oscarsson.

– Han var oerhört upprörd över att vi romer inte fick komma in i vanliga hus. Därför erbjöd han oss att bo hos honom. På den tiden hade han ett stort, fantastiskt hus i Ulriksdal. Det var där, i hans bibliotek, som vi första gången läste FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Insåg allas rätt till bostad, utbildning, arbete. Då var det bara Katarina, jag och en kusin till oss, av alla romer i Sverige, som bodde anständigt. Resten var kvar i lägergettona.

Efter fyra år var de tömda. Systrarna Taikon gav sig inte.

I dag – jo, nog kan hon bekräfta att mycket blivit bättre. Samtidigt som nya orosmoln dykt upp. Som att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.

– Det skrämmer vettet ur oss romer. Det har blivit så hårt igen. Så svårt. Har du någonsin hört Fredrik Reinfeldt eller Carl Bildt gå ut och säga något om oss?

Vi har hunnit fram till lunchen, den försenade. Rosa Taikon ser ut genom köksfönstret. På andra sidan vägen bugar björkar runt en insjö. Här i Flor har hon lugnet.

– Samtidigt kan jag sakna människor att skratta med. Folk som kommer hit, som du gör nu, har ju andra ärenden än att de vill skratta med mig. Gagga. Så det kan jag längta efter. Eller någon rolig teaterpjäs.

Tiden tillåter förvisso inget överdåd av nöjen.

– Nej, helst av allt vill jag  arbeta, skapa nya smycken. Ha en utställning till. Men jag hinner ju aldrig eftersom jag hela tiden har huset fullt med folk. Jag har inte suttit vid mitt arbetsbord sedan i september – annat än för fejkade bilder åt fotografer.

Och hennes smycken? Nej, dem kan man tyvärr inte se.

– Dem har jag inlåsta i ett bankfack i Sveg och plockar bara ut om någon ber mig. Men vad är det du skriver i ditt block, kan du verkligen läsa det?

Jo, jag kan läsa. Och två bandspelare rullar mellan oss. Frågan är väl hur man efteråt gallrar bland Rosa Taikons alla ord och minnen.

Vad är viktigast?

– Allt, precis allt, sammanfattar hon.

Inte Rosa-rasande längre. Bara förklarande.

 

Text: Karin Thunberg
Foto: Louise Billgert

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar