Porträtt

Rotad i skogen

av Per Svensson

Han kommer undan med trista huvudpersoner och handfallna antihjältar. Jonas Karlsson söker de små uttrycken som författare. Han hämtar näring i skogen och det var där hans berättelser en gång började.

Det börjar som ett drama. Jonas Karlsson har åkt ifrån snuset. Vi ringer ett katastrofsamtal till fotografen Thron Ullberg. Han kan ge lugnande besked. Det finns snus i bilen, visserligen inte Grov portion, men ändå. Eftermiddagen är räddad.

– Det är min last, säger Jonas Karlsson om snusbegäret.

Det slår mig att han har glömt snus förut. Jag har läst om det i någon av alla de intervjuer med honom jag plöjt inför dagens möte. Tänk om det handlar om en iscensättning för att övertyga allmänheten om att också Jonas Karlsson kan ha en snusfläck på sitt exemplariska CV.

Uppburen skådespelare. Framgångsrik författare. Skandalfri familjeman. Ständigt beskriven som rolig, trevlig, intelligent. Och inte bara det. I kommentarfältet under en intervju med honom på Youtube stönar någon: ”Han är så jävla snygg, jag dör.”

Roland var ett problem för mig eftersom han är så tråkig.

Kan lite grovsnus göra något åt den saken? Man tvivlar. Jonas Karlsson riskerar att förbli närmast reservationslöst omtyckt och beundrad. Hur har det blivit så? Vi återvänder till rötterna. Tallrötterna.

– Det är roligt med skogen här. Jag tillbringade så himla mycket tid i skogen när jag växte upp, och den såg ut precis på det här sättet. De knotiga tallarna. Blåbärsriset. Klipporna vid stranden.

Vi sitter vid ett perspektivfönster i konsthallen Artipelags restaurang vid Hålludden på Värmdö. Att Jonas Karlsson känner sig hemma i tallskogen som sluttar ner mot Baggensfjärden är inte konstigt. Han växte upp på Värmdö, i ett småhusområde en bit längre öster ut, närmare Stavsnäs.

Och vad gjorde du i skogen?

– Gick runt. För mig själv. Mina barn brukar ibland klaga. De vill göra en cirkus eller spela teater och säger: ”Men vi är för få!” Då säger jag: ”Men jag var bara jag.”

Jonas Karlsson har en fem år äldre bror, men han var ju … ja, fem år äldre. Jämnåriga kompisar? De fanns. Men Jonas Karlsson gillade att vara ensam med tallarna.

– Jag lekte krig, åkte skidor på vintern, men på det hela taget gick jag bara omkring i något slags fantasivärld. Jag minns att jag pratade högt, för att det på något sätt blir verkligare när man pratar högt.

Ungefär som på teatern. Skådespelarambitioner redan då?

– Jag var rätt vilsen när det gällde framtiden. Jag tyckte att en massa olika saker var roliga. Lite som det är i dag. Men det jag märkte var att allt jag var intresserad av hörde hemma inom samma område, det hade med kultur att göra. Jag ville rita och måla och skriva och spela musik. Men där jag kom ifrån fanns det inte något riktigt namn för det.

Jonas Karlsson filmdebuterade redan som tioåring i Rasmus på luffen (1981).

Jonas Karlsson filmdebuterade redan som tioåring i Rasmus på luffen (1981).

Servitören kommer med vår fisk. Först tror jag att han har glömt knivarna, men Jonas Karlsson gissar att det är meningen att vi ska dela kungsflundrorna med de skarpslipade såsskedarna. Skedar är, gissar jag, mer sofistikerade än knivar. Värmdö är i dag en stabilt sofistikerad ö. När jag bytte buss i centralorten Gustavsbergs centrum kikade jag i ett mäklarfönster och fastnade för en nybyggd tvåvåningsvilla på Torsby Sjöväg som var till salu för nio och en halv miljoner kronor. Skärgårdsatmosfär på pendelavstånd från Stockholm. Fint som snus.

Hur var det när du bodde här?

– Det har nästan blivit mer skärgårdskaraktär i dag. Då var det mer som en förort vilken som helst, men nu är det ju Wermdö med W och e. När jag gick i skolan i Gustavsberg låg porslinsfabriken där de finaste kvarteren finns nu.

Jonas Karlssons pappa var plåtslagare och installerade ventilationssystem. Hans mamma var barnskötare. Man kan säga att Jonas Karlsson växte upp i det ”vanliga” Sverige där ingen var särskilt förmögen men heller ingen särskilt fattig, för att använda hans egen karaktäristik av barndomsmiljön; det Sverige som en annan skrivande och agerande Jonas (Gardell) från en annan villaförort (Enebyberg) kallat ”mellanmjölkens land”. Det är ett Sverige som under de senaste decennierna har förvandlats till de specialblandade teernas och IPA-ölflaskornas rike.

Det är bland annat den förändringen Jonas Karlsson gestaltar i sina noveller. En karaktäristisk figur i hans berättelser är eftersläntraren, en ofta medelålders man som framhärdar i en alltmer ovanlig vanlighet. En sådan man är Roland, huvudpersonen i Jonas Karlssons senaste bok, en novell så lång att den lanserats som roman, Jag är en tjuv. Roland är säkerhetsansvarig på en stormarknad någonstans i Sverige, till exempel i Gustavsberg. Hans fru har lämnat honom för en dramalärare som kan sitta bakochfram på pinnstolar och säga saker som ”Vi är alla varelser i ständig förändring”. Själv ogillar Roland förändringar.

– Roland var ett problem för mig eftersom han är så tråkig och så konflikträdd.

Ja, vem skulle kunna spela honom i en filmversion? Knappast Mikael Persbrandt?

– Nä … eller hur? Roland är snudd på omöjlig i en dramatisk text eftersom han nästan försvinner, men det är en rolig utmaning att ändå ha honom där.

Den sortens människor är ju inte bara nästan omöjliga i dramatiska texter utan också i dagens Sverige, människor som ännu inte lärt sig göra high five och ropa ”nu kör vi”.

– Personer som är reflekterande, nyanserade och kan se olika sorters lösningar är inte så eftertraktade i dag, samhället premierar snabba lösningar och hårda tag. Det är sorgligt att det är så.

En dag gör Roland ändå en high five med den nye unge dynamiske chefen Erik. Medarbetarna har uppmanats att tänka ”utanför boxen” och brainstorma fram idéer om hur snatteriet på stormarknaden ska bekämpas. Varför inte låta de upptäckta snattarna välja mellan att bli polisanmälda och att stå i butiksentrén med en skylt kring halsen? ”Jag är en tjuv.”

– Upprinnelsen till den boken var att jag i tidningen läste om något ställe i Sverige som skulle prova det där med skylten på riktigt. Det var likadant med trappljusstaken i berättelsen God jul. Det var också en sak jag hört talas om. Och ur det växte historierna fram. I Jag är en tjuv har jag försökt berätta ett slags hjältehistoria, skapa en hjälte som inte riktigt liknar en hjälte.

Gestalter som inte riktigt klarar av att följa spelreglerna, är du intresserad av den sortens figurer?

– Ja, jag har ett obstinat drag och ägnar mig gärna åt personer som är lite egna, som gör uppror eller protesterar på ett ganska milt sätt. Jag är inte så himla intresserad av det stora och kraftfulla. Det är en temperamentsfråga, kanske.

Det var folkrock och det var alltid Jonas som sjöng.

När Jonas Karlsson debuterade som författare våren 2007 var han sedan länge en omsusad skådespelare. Man kunde kanske tro att det här med novellerna var ett lustigt litet snedsprång. Men sedan dess har Jonas Karlsson givit ut fyra böcker hos förlaget Wahlström & Widstrand och två tunnare häften på novellförlaget Novellix. Och det är inte bara i Sverige han imponerat på läsare och kritiker. Hittills har han översatts till cirka 15 språk. Nyckeln till utlandsframgångarna tycks vara långnovellen Rummet som i flera länder givits ut ensam, som en kortroman. Den handlar om Björn som hittar sitt eget rum på en obekväm arbetsplats, just mellan hissen och toaletterna.

Googlar man fram de internationella recensionerna blir man lite storögd. ”En kort men briljant berättelse” (Financial Times); ”… som om Kafka återuppstått i postmoderniteten och skrivit en svensk kriminalroman” (Die Zeit), ”… en utsökt humorist” (Le Monde) …

Om Jonas Karlsson i Sverige fortfarande är en skådespelare som också skriver böcker, tycks han utomlands snarare vara en författare som också är skådespelare. Kanske kommer det att bli så också här hemma.

Den som tror att Jonas Karlssons författarskap är en känd skådespelares sent påkomna hobby, ett lite själsfinare alternativ till att skjuta älg, tror fel. Författandet kom först.

Du började skriva redan …

– … i skogen? Ja, det gjorde jag nog. Ett slags äventyrsberättelser med mig själv i huvudrollen. I skolan skrev jag ett häfte med förmodligen rätt tråkiga berättelser där jag var ute och paddlade. Jag satt med kartboken och skrev. Och efter det där fortsatte jag och skrev både det ena och det andra.

Har du en aning om hur det kom sig?

– Jag läste väl en del. Och när jag var liten läste min mamma alltid sagor för mig innan jag skulle somna. När jag sedan började skriva tänkte jag ju inte att det skulle vara bra skrivet, att det skulle vara litteratur. Det var bara historier. Men sedan började jag skriva poesi. Det tror jag mer hade att göra med att det var tjejer som tyckte att det var … roligt. Det var i högstadiet och på gymnasiet.

Du marknadsförde dig som poet?

– Jag och en tjej på gymnasiet skrev till och med en diktsamling tillsammans som vi skickade in till ett förlag.

Jonas Karlsson författade också på egen hand och fick vid ett tillfälle ett brev där det stod att han kommit vidare i gallringen till den årliga debutantologin Grupp, som gavs ut av hans nuvarande förlag W&W. Jonas Karlsson föll bort i sista sorteringen.

– Och nu är jag oerhört tacksam för att det där inte kom i tryck.

Han fortsatte ändå att skriva. Det ena svarta vaxdukshäftet efter det andra fylldes med text.

– Det började i gymnasiet och det var mer som ett slags terapi, dagboksanteckningar om allt som hände och vad jag kände. Det pågick under flera år, också när jag gick på scenskolan. Jag har tittat i de där böckerna och det är fasansfullt.

Du får ge ut dem!

– Nej, det är snarare så att jag funderat på att förstöra dem. När jag öppnar mina dagböcker möter jag en otroligt småsint människa. Men jag har inte hjärta att slänga dem. Det är en så omfattande dokumentation av mig själv. Kanske kommer jag att förlika mig med den när jag fått lite perspektiv, när jag är 80.

Vad skulle du säga om ditt 25-åriga jag om du fick träffa honom?

– Odräglig. Pretentiös.

Verkligen? Kanske var det i stället så, vilket han själv mer än antyder, att en av vaxdukshäftenas funktioner var att härbärgera hans ”odrägliga” och ”pretentiösa” sidor så att han inte behövde visa dem för omgivningen.

 

Jonas Karlsson växte upp på Värmdö och hade nära till både havet och skogen.

Jonas Karlsson växte upp på Värmdö och hade nära till både havet och skogen.

 

När jag ringer upp en av Jonas Karlssons vänner från Värmdöåren och ber honom beskriva den Jonas han umgicks med formulerar han snarast ett signalement på den perfekte vännen.

– Han var fantastisk. En kärleksfull och charmig tänkare. Finurlig, säger Jacob Julin i telefon från ett semesterfjäll.

Jacob Julin och Jonas Karlsson hade ett band ihop.

– Vi satt hemma hos varandra och klinkade på våra syntar, berättar Jacob.

De hade lärt känna varandra på högstadiet i Gustavsberg och i blåsorkestern Wermdö Brass. Jonas Karlsson spelade klarinett. Jacob Julin trummor. Jonas bodde på Värmdölandet. Jacob på Ingarö.

De sista åren på 80-talet blev det gemensamma musicerandet mer seriöst. Jonas och Jacob var kärnan i bandet Trinity, som hann ge ut ett antal singlar innan det på 90-talet omvandlades till storbandet Trinity and His Horsemen, som mer ägnade sig åt att göra roliga liveframträdanden.

I vilken genre?

– Det var väl något slags folkrock. Det var alltid Jonas som sjöng och ibland spelade han lite sax.

Jacob Julin jobbar i dag med ljuddesign, inte minst i olika teater- och musikalsammanhang.

Sex år. Varje vecka. Samma sketch.

Under folkhems-Sveriges sista decennier var ”vanliga” villaförorter och ”vanliga” mellanstora landsortsstäder ofta gynnsamma biotoper för blivande popstjärnor, skådespelare, författare och komiker. Där fanns en produktiv kombination av en välvillig infrastruktur (kommunala musikskolor, skolrevyer, folkbibliotek) och en aktivitetsstimulerande tristess.

Jonas Karlsson växte upp i en familj där det ”aldrig var tal om” att teatern kunde vara en framtida arbetsplats.

– Att jag skulle bli skådespelare, det var aldrig något jag tänkte mig. Någonstans drömde jag om att bli rockstjärna, eller kanske konstnär. Det visste jag vad det var.

I dag har han medverkat i över 50 filmer och över 30 dramaproduktioner för tv. Han är fast anställd på Dramaten. Han har gjort tunga teaterroller som Woyzeck, Hamlet, Rickard III.

Men i begynnelsen var ”Roliga timmen”.

– Vi hittade varandra redan i första klass, berättar en av Jonas Karlssons andra gamla kompisar från Värmdö, Per Ullberg. Han bor i dag i Malmö och är en av krafterna bakom Öresundsteatern i Landskrona.

Per och Jonas började i ettan framträda med en sketch under fredagarnas ”roliga timme”. De fortsatte under hela lågstadiet och hela mellanstadiet. Sex år. Varje vecka. Samma sketch.

– Eller samma koncept. Jonas var en vuxen som berättade en saga för mig. Jag var ett barn som ändrade förutsättningarna.

Så småningom sökte sig de två kompisarna också till mer organiserad teaterverksamhet, Miniteatern vid Odenplan. För att det var roligt och för att de gillade att synas och få applåder.

– Det var jättekul där på Miniteatern, säger Jonas Karlsson själv.

Som tioåring fick han också en liten filmroll, som barnhemsbarn i Rasmus på luffen.

Där kunde det ha stannat. Jonas Karlsson valde ekonomisk linje på gymnasiet. Det gällde ju att skaffa sig ett riktigt jobb. Det var helt fel val, och därför i förlängningen helt rätt.

– Hade jag i stället gått samhällsvetenskaplig eller humanistisk linje skulle jag säkert ha kunnat hitta saker som var roliga där.

Men då hade du inte blivit skådespelare?

– Nej, då hade jag inte blivit skådespelare.

Nu bytte Jonas Karlsson i stället till teaterlinjen på Södra Latin och kom 1994 in på scenskolan i Stockholm. Då hade han redan gjort några filmroller, bland annat ”Gurra” i ungdomsfilmen Sökarna.

Mitt förslag på förnamn var Elvis.

Och så rullade det på, med sådan kraft att det blev extra oväntat att denne superskådis också visade sig kunna skriva berättelser. Men, lyckas han få mig att förstå, egentligen är det kanske inte mer förvånande än att det finns människor som både kan gå och springa.

– Jag ser på teater lite som en förlängning av en berättelse, som att jag berättar något för dig här och nu, säger han och förtydligar vad han menar med ett pedagogiskt resonemang om hur en muntlig berättelse kan göras mer levande genom att man varierar sin röst, gestikulerar, plockar in rekvisita och på så sätt skapar en liten teaterföreställning.

Vi har alla sett det hända. Tänk på vad som sker när Piff och Puff i Kalle Ankas julaftonskavalkad ska ”berätta” om hur de högg julgran.

Jonas Karlsson är, med andra ord, pojken i skogen både när han sitter vid skrivbordet och när han står på Dramatens scen. Tallarna har bytts ut mot publikrader och bokläsare,  men i grund och botten gör han samma sak som då, när han var barn: berättar, får fantasier att bli, eller i alla fall framstå som, verkliga.

I höst blir det skrivbordet. Han är tjänstledig för ett bokprojekt han ännu inte vågar tala så mycket om. En novellsamling?

– Det vet jag inte än. Men det är ganska mörkt, för en gångs skull. Svartare.

Varför det?

– Jag vet inte. Men jag tror … ja, min mamma dog för fem år sedan. Min pappa är dålig.

Döden kryper närmare?

– Ja …

Flundran är uppäten. Man kunde både skära fisk och sleva sås med skeden. Ser man på. Nu måste jag till sist fråga om en sak som jag av rent personliga skäl är nyfiken på.

Varken Per Svensson eller Jonas Karlsson är Sveriges mest ovanliga namn. Har det varit ett problem eller en tillgång för dig att heta det du heter?

– Eftersom jag gärna håller mig lite avsides så har det mest varit en tillgång. Ingen reagerar om man beställer något i namnet Jonas Karlsson. Men när jag var liten var jag väldigt missnöjd med att heta Jonas. Mitt förslag på förnamn var Elvis.

I rollen som Rickard III ser vi Elvis Karlsson? Det kunde ha varit ändå knepigare. Jonas Karlsson heter faktiskt också Bert. Sven Bert Jonas Karlsson. Tänk om Bert varit tilltalsnamnet.
I rollen som August Strindberg briljerade Bert Karlsson?

Nej, Jonas Karlsson är bra. Jonas Karlsson är på alla sätt bra.

 

 

Text: Per Svensson
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 11/2016

 

 

 

KLARAR hög klack
Född: 11 mars 1971 i Stockholm (Salem).
Familj: Gift med Hanna, tre döttrar.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Böcker: Det andra målet (2007), Den perfekte vännen (2009), Spelreglerna (2011), God jul (2013), Jag är en tjuv (2015).
Film- och TV-roller: Många, till exempel i Gustav III:s äktenskap, August, Detaljer, En pilgrims död, Cockpit, Stockholm Stories, Hallonbåtsflyktingen, Boy Machine.
Teaterroller: Också det många. Woyzeck, Erik XIV, I väntan på Godot, Lång dags färd mot natt, Scener ur ett äktenskap, Rickard III, Hamlet, Ladykillers.
Fotboll: Hammarbysupporter. Har själv spelat i Värmdö IF.
Mindre känt intresse: Skor. Har ett par Doc Martens på sig vid intervjutillfället.
Udda talang: Omvittnat bra på att gå i högklackade skor. Lärde sig inför rollen i filmen Cockpit.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar