Reportage

Rwanda – Först med att sätta P för plast

av Mette Carlbom

Plastpåsar har kommit att bli ett stort problem världen över.
De hamnar i haven, orsakar översvämningar och förorenar miljön. Rwanda är det första land som helt och hållet bannlyst plastpåsen. Men i förbudets spår pågår smuggling, svarthandel och polisräder.

Längs de breda boulevarderna i centrala Kigali löper prydliga rader med gräs. Vägarna slingrar sig upp och ned i stadens backar och dalar, kantade av palmer och blomsterrabatter. Rwanda brukar kallas ”landet på tusen kullar”, och huvudstaden är inget undantag.

– Har ni sett att vår stad är väldigt ren? I andra länder slänger folk skräp överallt, säger Jagquline Mugabo, som står med en papperspåse under armen.

Med sina färgstarka kläder och noggrant uppsatta frisyr ser hon ut som en typisk, stilmedveten Kigalibo.

Hon sveper med handen över den välklippta gräsmattan och låter stolt. Bakom henne syns silhuetten av Kigalis höghus som reser sig på nästa kulle.

Från en grönskande rondell leder en palmkantad väg ner i dalgången. Asfalten blir till röd jord när vägen smalnar av och leder upp på nästa kulle, där bostadskvarteren tar vid. Enklare hus med plåttak varvas med påkostade villor.

Kor och getter fick i sig plast och dog.

Kigali är en av Afrikas snabbast växande städer och landet är kontinentens mest tätbefolkade. Trots det är staden renare än många andra städer, och Jagquline Mugabo har rätt: I Rwandas huvudstad får man leta länge innan man hittar något skräp på marken. Plastpåsar är bokstavligt talat obefintliga. Med en befolkningsstorlek i samma klass som Stockholm, är huvudstaden både renare och grönare än Sveriges.

Men så har det inte alltid varit.

Efter folkmordet och det efterföljande inbördeskriget 1994 (se sidan 38), som kostade nästan en miljon människor livet, låg landet i spillror. Hela samhället behövde byggas upp från grunden.

Nu har exilrwandier återvänt och befolkningen växt till cirka tolv miljoner invånare. En ny konstitution antogs 2003. I den deklarerade landet att de inte bara skulle satsa på ett upplyst och jämställt samhälle, utan även på en grön ekonomi. Rwanda skulle ligga i framkant.

En av konsekvenserna kom att bli ett förbud mot plastpåsar. 2008 bestämde sig Rwanda för att förbjuda engångspåsarna nästan helt.

För ett land som står inför så stora sociala och ekonomiska utmaningar kan det te sig märkligt att lägga sin kraft på just plastpåsar. Men konsekvenserna av nedskräpningen var större än bara en förfulad miljö. Plastpåsar som fastnar i avloppssystem eller bränns upp så att farliga kemikalier släpps ut i luften är problem som leder till både ekonomiska förluster och hälsofaror.

– Huvudanledningen till förbudet var från början att vi inte hade ett bra återvinningssystem. I takt med att användningen av plastpåsar ökade blev problemen med nedskräpningen i landet allt allvarligare, säger Theophile Niyonzima, doktor i miljöstyrning vid University of Rwanda.

Diane Mukandayambaje river bort tejp från den insamlade plasten.

Diane Mukandayambaje river bort tejp från den insamlade plasten.

Han menar att plastförbudet har varit en viktig del för Rwandas utveckling till att bli ett mer hållbart samhälle.

– Den allvarligaste konsekvensen var att boskapen tog skada. Kor och getter som gick på bete fick i sig plastpåsar och dog.

 

När vi åker ner längs de slingrande vägarna pekar vår chaufför upp mot ett av de många hus som håller på att byggas, och nätet som täcker byggnadsställningarna.

– Tidigare var det plastskynken, men byggföretagen var tvungna att byta ut dem, berättar han.

För det är inte bara plastpåsar som är förbjudna, mjuka plastförpackningar av olika slag är också belagda med restriktioner. Landet har aviserat att det i längden vill bli helt plastfritt. Allt är en del av Rwandas ”2020 vision”; fram till 2020 ska fattigdomen minska och den ekonomiska utvecklingen bygga på en grön ekonomi.

Inne i centrum står en kvinna vid ett grönsaksstånd och försöker få ner ett lite för stort salladshuvud i sin ryggsäck. Men de allra flesta går med papperspåsar i händerna. I den stora matbutiken Nakumatt går det att se vilka varor som är producerade inom landet, de är förpackade i kartong eller papper. Vid bröddisken är allt bröd invirat i vaxat vitt papper. Vid grönsaksavdelningen finns inga rullar med plastpåsar.

Utanför affären sitter William Bahiti. Han flyttade hit från grannlandet Uganda för drygt tio år sedan och har sett Kigali förändras. Han är typen som verkar känna alla. En mångsysslare med många järn i elden, en affärsman som föder upp kycklingar och kaniner. Trots att han själv borde ha drabbats negativt av ett plastförbud, pratar han engagerat och positivt om det.

Folk hatade förbudet i början.

– Det är en stor skillnad, då fanns det påsar vart du än gick. De var i träden, på gatorna och i avloppen. De förstörde jorden och orsakade översvämningar.
När beslutet om förbudet kom fick det inget varmt välkomnande av Rwandas befolkning: I dag är det förbjudet att tillverka, importera, använda och sälja engångsplastpåsar i Rwanda. Men undantag finns, bland annat för jordbrukssektorn. Återplantering av träd, vilken är en viktig del i att arbetet mot bland annat jorderosion, görs med hjälp av nedbrytningsbara plastpåsar. Undantag görs även inom militären, hotellbranschen och sjukvården.

–Folk hatade det! När de förbjöd påsarna var det ingen som gillade det, inte jag heller, säger William Bahiti.

Nu för tiden lyfts Rwanda upp som ett exempel på ett land som effektivt lyckats upprätthålla förbudet mot plastpåsar. De beslagtas på flygplatsen i Kigali, och vid gränskontrollerna mot grannländerna går militären igenom alla fordon lika rigoröst som om det skulle letas efter droger och vapen. Åker du fast med att smuggla plastpåsar riskerar du fängelse.

Men William har, liksom många andra här, gått från att hata förbudet till att prata om det med stolthet i rösten.

– Folk blev upprörda när de kom över gränsen från Uganda, de blev stoppade med sina brödpåsar och tillsagda att lämna påsarna på andra sidan. Men bara 50 meter in på andra sidan gränsen ser man vilken skillnad det är. Folk har förstått det mer nu. Rwanda är det renaste landet i Afrika i dag, säger han.

 

Anledningen till att Rwanda har lyckats implementera plastpåseförbudet anses bland annat vara de hårda straffen som väntar dem som bryter mot det. På några år raderades påsarna ur stadsbilden och ersattes med bruna papperspåsar, eller också fick man köpa kassar i tyg eller tjockare plast att återanvända.

Nu pratar alla om jorden när plastpåsarna kommer på tal. De hamnar i jorden, alla vet om det.

– Många är jordbrukare här och deras uppehälle är beroende av jorden. Så när myndigheterna gick ut med informationskampanjer om varför plastpåsar inte är bra, blev det plötsligt en viktig fråga för människor, säger William Bahiti.

Det tätbefolkade landet har liten areal odlingsbar mark och 80 procent av befolkningen har det som kommer från jorden som inkomstkälla.

Många av dem kommer till den stora marknaden här i Kigali. Bananer, mango och passionsfrukt staplas på varandra i färggranna högar vid fruktavdelningen.

Nyirabagenzi Maisala har sålt bönor på marknaden sedan hon var 18, i över tre decennier. Hon har ingen formell utbildning, men en sak vet hon:

– Jag har förstått att förbudet är bra för miljön. Det har inte varit något problem att byta, det finns ju andra påsar nu, säger hon medan hon skalar bönorna.

Bredvid henne sitter Safina Musanabera och säljer mango och passionsfrukt. När plastpåseförbudet trädde i kraft var försäljarna tvungna att ha egna påsar att ge till kunderna.

– Det är bättre för affärerna nu, när man inte måste ha papperspåsar att ge kunderna. Nu får de ta med egna eller köpa dem här, säger hon.

Men en olaglig handel med plastpåsar pågår ändå här på gatan.

På en pall vid sidan av sitter en kvinna och säljer tyg- och papperspåsar för 100 rwandiska franc styck, motsvarande en krona.

– En del säljer plastpåsar i smyg. Men handlarna har koll. De som bryter mot förbudet anmäls, säger kvinnan med påsarna.

I det fördolda har plastpåsar kommit att bli en eftertraktad vara, och en konkurrens som de som följer lagen inte vill ha.

– Ibland kommer polisen och gör räder här, berättar kvinnan.

Den mest framträdande kritiken mot förbudet har handlat om att handlarna upplever att de drabbas ekonomiskt. En kritik som Theophile Niyonzima tar lätt på:

– De som bara ser till sin affärsverksamhet och tänker inte på hållbarhet, de är ju inte så förtjusta i förbudet, säger han.

Lokala producenter har varit missnöjda med att de missgynnas i förhållande till utländska företag som inte behöver följa förbudet. Man får importera varor i plast, men inte sälja vidare till kunder.

Rwanda är ett litet land, beroende av import, och problemet kommer förmodligen att bestå så länge andra länder i regionen inte följer efter och inför plastförbud. Trots det så har Rwandas ekonomi ändå, enligt Världsbanken, gått bra de senaste åren. Och vissa verksamheter blomstrar i och med förbudet.

 

Dagskiftet på papperspåsefabriken. För fem år sedan fanns inga fabriker alls av det här slaget i Rwanda.

Dagskiftet på papperspåsefabriken. För fem år sedan fanns inga fabriker alls av det här slaget i Rwanda.

 

Maskinerna gnisslar inne i fabrikslokalen, dygnet runt spottar de ut papperspåsar. Här jobbar 67 anställda i tre skift. Påsar viks, klistras och staplas i högar för att sedan transporteras ut till marknader och affärer runt om i landet. För fem år sedan fanns inga fabriker alls av det här slaget i landet.

John Clude Ntirushwa är biträdande chef på Bonus industries, en av fabrikerna som tillverkar papperspåsar:

– Det är en bra bransch att vara i, konstaterar han när han visar runt.

På hans kontor hänger påsar i olika varianter, även de klassiska bruna som blivit en naturlig del av stadsbilden.

Rwandiernas medvetande har förändrats.

– Det här är vaxade påsar för bröd och det här är för munkar, säger han och pekar på en annan typ som sitter fastnålad på anslagstavlan.

I princip all försäljning sker inom landet. Metoder har utvecklats så att papperet ska passa olika varor och kunna ersätta plastens funktioner.

– Lagen kan ha hjälpt, men framför allt är det rwandiernas medvetande som har förändrats, säger han och knackar med pekfingret mot tinningen.

Om gatubilden i Rwanda är helt fri från plastpåsar, så är synen när man kliver in i det inhägnade området på plaståtervinningen annorlunda.

Ett hav av mjuk plast böljar i meterhöga vågor och täcker hela golvet i lagerlokalen. I hörnet sitter två kvinnor och rensar bland bitarna.

Kanske motsägelsefullt, men plastbranschen går också bra i Rwanda. Ett år efter att förbudet trätt i kraft startade återvinningsfabriken.

– Vi samlar ihop plast från flygplatsen och från importerade varor, säger fabrikschefen Umhoza Euphrasie och pekar ut över den mjuka plasten.

Hon visar hur de rensar bland plasten, den mals ner och små vita kristaller tillsätts. Sedan smälts allt och nya påsar blir till.

De blå förpackningarna kommer från sjukhusen och har innehållit myggnät, ett måste i malariadrabbade områden.

Här produceras de undantag från plastpåseförbudet som finns: stora påsar för auktoriserade sophämtningsföretag och påsar för svampodling. I dag tillverkas också de rörformade påsar som används för trädplantering här. Mellan 250 och 300 kilo påsar tillverkas varje dygn i fabriken.

Det nya systemet är inte perfekt. Det varnas för att papperspåsar används i överflöd, och att en svart marknad med plastpåsar gror under ytan.

– Än så länge är de alternativ som finns inte 100-procentigt bra. Det som är bra är påsar du kan använda flera gånger. Men de är dyrare, och det stora problemet för många är att de inte har råd med dem, säger Theophile Niyonzima.

Ändå är det ingen tvekan om att Rwanda har lyckats med det som många utvecklade länder ännu är långt ifrån att göra. Flera länder i Afrika har börjat att följa efter Rwanda, som har kommit att bli ett föregångsland.

Om det är bra med ett förbud? Frågan verkar nästan oförståelig för Jagquline Mugabo som med sin gröna svepande klänning matchar kullarna bakom henne. Hon stelnar till och tittar på oss i tystnad några sekunder.

– Självklart, säger hon sedan. De förstörde jorden så att det inte gick att odla. Först av allt behöver vi mat. Det är inte smart att förstöra jorden.

 

Text: Mette Carlbom
Foto: Moa Dahlin

 

Publicerat i Vi nr 5, 2016

 

 

NÄRA EN MILJON DOG I FOLKMORDET
Officiellt namn: Republiken Rwanda.
Huvudstad: Kigali.
Folkmängd: 12,1 miljoner (Afrikas mest tätbefolkade land).
Förväntad livslängd: 64 år.
Självständigt: 1 juli 1962 (från Belgien).
Folkgrupper: Hutuer (84 %), tutsier (15 %), twa (1 %).
Folkmordet 1994: Konflikten mellan tutsier och hutuer är av gammalt datum. Den 6 april 1994 dödades president Habya-rimana (hutuer) då det plan han färdades i sköts ned. Tutsiminori-teten fick skulden för mordet och en extrem klappjakt på tutsier inleddes. Enligt officiell statistik mördades nära en miljon tutsier och moderata hutuer mellan april och juli. Samtidigt rasade ett två månader långt inbördeskrig.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar