Spaning

Så skapas stadens magi

av Bobo Karlsson

Storstadslivet är ett charmfullt helvete. Droger, våld, gangsters- och prostitution chockerar – när de återfinns i nyhetsmedier. Men samma företeelser  i en film eller roman upplevs som ”kittlande”. Varför? Bobo Karlsson reser runt bland mytskapare i litteratur, film, musik och konst.

Vad är det vi människor egentligen upplever och ser när vi bestämmer oss för att resa till en stad? Är det någon annans iakttagelser och berättelser som får oss att drömma om, känna igen och uppleva staden?

Nyhetsmediers kommersiella modell bygger ju fortfarande mycket på ”kalla fakta”, medan filmer, böcker, musik och det konstnärliga fotots förföriska styrka snarare signalerar ”varma lögner”.

Alltså: En koleraepidemi, lite ”pedofili light” och ond bråd död, skildrat i nyhetsmedier, är knappast något Venedigs turistmyndigheter suktar efter. Men samma saker, snyggt intellektuellt skönmålat av en Thomas Mann och en Luchino Visconti med Gustav Mahlers smäktande musik gör filmen Döden i Venedig till det perfekta dragplåstret för trängtande personligheter som älskar off season.

Nyligen i Stockholm meddelade en kamrat att hon just sett A Most Wanted Man, Anton Corbijns film som bygger på John le Carrés roman om Hamburgs liberalism – grogrund för terrorism, muslimska intriger, skumma banker, brutala agenter. Dagen därpå köper hon boken, läser hela natten. Senare i veckan sitter hon på planet till ett höstlikt, grått, fuktigt Hamburg, drar sig mot stadens sjaskigare sidor – blir överlycklig, kommer hem, pratar sig varm om Hamburg …

Än i dag är suget starkt efter Elia Kazans New York-skildring Storstadshamn, ett vinnande och förföriskt koncept som för några dagar och nätter kan bryta en mer ordinär urban vardagsrytm. Och hur många är vi inte som starkt minns öppningsscenerna från filmen French Connection. Vi bara måste tillbaka, in i gränderna, smaka bouillabaissen; upp för trapporna, ner i backarna, in i den kittlande hamnstaden Marseille – med all uppdämd och eggande fantasi redo.

Sedan länge är jag bosatt i Brasilien. För några år sedan ringde en fotograf från Stockholm, stående i en biograffoajé på Medborgarplatsen, och nästan ropade ”Jag och några polare kommer till Rio bums”. De hade precis sett filmen Guds stad, en föga smickrande historia om Rio de Janeiros fattiga baksida med droger, grymma ungdomsgäng och polisbrutalitet.

Det tog inte många år efter filmpremiären förrän antalet hostels i Rio nästan tiodubblats. Norra halvklotets unga köade plötsligt lika mycket till gangsterbaler uppe i bergen som till surfingstränderna.

Man behöver inte ens ha besökt en stad för att bidra till mytbildningen. Få har fått en mer tydlig revansch än rockmusikern Lou Reed, som 30 år efter att han blivit sågad för sitt album Berlin, gjorde en bejublad Europaturné med just den skivan. Sångerna om Caroline och Jim – texterna fyllda med heroin, promiskuitet, barnmisshandel, sadism, deppighet – tycktes en hel värld först då vara beredd att ta till sig. Intressant är alltså att Lou Reed inte ens hade satt sin fot i Berlin när han skrev texterna, men tyckte att själva namnet på staden, då delad av muren, förstärkte känslan han ville få fram. Via kvällspress och tv-nyheter skulle samma story skrämma, väcka avsky. Men framfört på en scen av en rockstjärna bidrar den till Berlins attraktiva kult runt dekadens och skitighet.

Själv älskar jag mer än något annat öppningsscenerna i Jim Jarmuschs film Down by Law, när kameran i svartvitt smeker gravstenarna, floden, träskmarkerna, de flagnade husfasaderna, och Tom Waits stämma väser ”Jockey full of bourbon”. Jag vill direkt packa väskan, bege mig till New Orleans. När Jarmusch skrev manuset hade han aldrig satt sin fot i Louisiana, men enligt ryktet behövde inget ändras.

Som konstnären Picasso en gång lär ha sagt: ”Konsten är den lögn som tillåter oss att se sanningen.”

Få tänker på det komiska i hur några tusen personer från Los Angeles kan sätta andra städers image i gungning. När det var strejk i Hollywoods filmfabriker på 50-talet flyttade alla skådisar, regissörer och manusförfattare till Rom för ett år. De bodde på bra hotell, hade höga traktamenten, levde rullan på nätterna, drack champagne – och kanske badade de då och då i fontäner. När de sedan åkte hem blev det till en början ovanligt tyst om Rom. Men vår yppigt lekfulla Anita Ekberg stannade kvar, och Fellini gjorde sin underbart episka film om denna lilla korta period, med Nino Rotas raffinerade filmmusik, och Rom blev Det ljuva livet för en hel värld.

Ibland kan en enda tidningsartikel hjälpa till att ändra omgivningens syn på en stad. Låt oss åka till London och 1960-talet, då brittisk musik och engelskt mode var på väg att slå igenom med råge. Men London, med pubar som stängde prompt och för tidigt, betraktades fortfarande i stora kretsar som Europas tråkigaste stad. På en berömd informell middag i London, där bland andra ledande skivbolagskungar, heta modeorakel och kända krögare deltog, fanns även en föga blygsam skribent. Efter att alla hade hetsat upp sig – hur skulle man kunna döda myten om tristessen i London, för det bubblade ju trots allt runt om i staden av ny energi! – kom den förlösande bekräftelsen i artikeln London; The Swinging City (Time Magazine, USA, 15 april 1966).

Enligt uppgift lär närmare 200 tidningar runt om i världen ha köpt rättigheterna till översättning och publicering av artikeln. Mot London sökte sig plötsligt alla nöjeslystna och shoppingsugna. Massor av heta krogar och klubbar öppnade på löpande band. Och alla fick precis så roligt som de läst sig till.

Huruvida Swinging London var sanning eller inte kan jag inte avgöra i backspegeln. Snarare tror jag att det var en skicklig överdrift, en entusiastisk romantisering, det vi alla ville tro på, en myt man ville köpa. Och som upprepar sig om och om igen och än i dag, hur dyrt och ointagligt London än blivit för somliga.

Under några år på 1970- och 80-talen dominerades Miamis förstasidor och tv-nyheter av politiska skumraskaffärer, gangsterkrig, raskravaller och horder av svårt kriminella som Fidel Castro dumpat i Florida. Få såg då något positivt i att stadens trista pensionärs- och semesterlunk avbröts av polissirener och skandalrubriker. Men plötsligt blev staden lönsam, inte bara för kriminalreportrar och nyhetsjournalister, utan även för Hollywoods regissörer, producenter och manusförfattare.

Påpassligt skapade amerikansk tv den mest uppmärksammade serien på år och dag: Miami Vice. Först hatad av miamiborna själva och en skräck för turistmyndigheterna, senare älskad och hyllad som en cool, modern skildring av denna sexiga, farliga, tropiska och multietniska stad. År ut och år in från mitten av 80-talet pumpades Miamis nya image rakt in på tittarnas näthinnor i 65 länder i över 100 avsnitt. Inte konstigt att serien av medieanalytiker kallades för ”världens största och längsta reklamrulle”.

Men allra högst upp på skalan som bästa inkörsporten till Miamis oslagbara mänskliga och kriminella intriger är författaren Elmore Leonard. Hans mest hyllade klassiker är LaBrava, Get shorty och Stick. Filmatiseringen 1995 av Get shorty med John Travolta, Gene Hackman och Rene Russo anses av många vara den ultimata Miami-filmen.

På senare år har Stockholm fått lätt känning av en liknande ”stadens story”, när Stieg Larssons böcker plötsligt lästs av över 30 miljoner mäniskor i 40 länder. Och det magiska trollspöet från Hollywood tvingar stockholmare att tänka till, i och med filmatiseringen The Girl with the Dragon Tattoo. Plötsligt är det lika kittlande noir längs en kyligt folktom gata i Stockholm, som någonsin i Wien och Graham Greenes Den tredje mannen. Att handla sin Billy’s panpizza på ett nattöppet 7Eleven i Stockholm får samma sug som när en Brad Pitt bunkrar upp vid en bensinmack i Los Angeles. Det bolmas cigaretter vid köksbord på Söder som i en rulle om Baader-Meinhof i ett råare Berlin.

Själv skrattar jag åt en av mina kamrater som bodde i Barcelonas Raval, då räknat till stans mer sjaskiga kvarter, och som till och med lyckades romantisera ett tillfälle då han blev rånad – tack vare att han läst Jean Genets roman Tjuvens dagbok, som delvis utspelar sig i nämnda kvarter. Gatan han bodde på hette till och med Carrer Robador, ’Rånargatan’. Genets glödande poesi om brottets värld, hans förhärligande och avslöjande av prostitutionen, ligger än i dag som en blöt filt över de sjabbigaste kvarteren.

I vissa fall är det stillbilden som bäst fångar en stads story. För mig personligen är Paris mer än något annat som ett svartvitt foto som sakta börjar röra på sig. Aldrig någonsin kan jag förtränga Robert Doisneaus Kyssen, bilden på paret framför Hôtel de Ville, tagen för Life 1950. För hur arrangerad jag i dag än vet att den är, så symboliserar den sanningen om kärleken i Paris. Jag glömmer aldrig Brassaïs dokumentation av 30-talsnatten på baler och bordeller, Cartier-Bressons för evigt frysta bilder från livets trottoar, André Kertészs svartklädda cigarettrökande och jazzdiggande existentialister i 50-talets Saint-Germain-des-Prés.

Men intensivast lever minnet av vår egen fotografnestor Christer Strömholms så vördsamt självklara blick kvar. Bilderna från Pigalle och Place Blanche av hans transsexuella vänner fick många att stanna upp, nyfiket vilja förstå något som de annars skyndade förbi.

När det gäller skildringar av samhällets skuggsidor finns det inget som smäller högre än Sunset Noir. Los Angeles har alltid haft ett litterärt och cineastiskt skimmer runt noir, de mörka sidorna av paradiset. Som Nathanael Wests djupt pessimistiska roman The Day of the Locust, Evelyn Waughs hatiska ”brev” till LA, The Loved One, och Raymond Chandlers deckarklassiker The Big Sleep.

Men för mig blev LA:s stora imageskapare snarare konstnärerna. Edward Kienholzs nästan våldsamma Back Seat Dodge´38, med ölburkarna och det hånglande unga paret, som jag såg på Moderna museet, har aldrig lämnat min hjärna. Ed Ruschas ordlekar som driver med invånarna: Those of Us Who Have Doubleparked, Three Darvons and Two Valiums. Hans så kallade ickelitterära böcker – Twentysix Gasoline Stations, Thirtyfour Parking Lots – anses avslöja den ickekulturella kulturen. Men det var en brittisk professor i arkitektur, Reyner Banham, som med sin fackbok Los Angeles, The Architecture of Four Ecologies, fick mig – samt tusentals skribenter och arkitektstuderande – att inse att LA inte är en banal dröm, utan den nya verkligheten. Så snart hade jag mitt andra hem vid Tropicana Motels punkpool, nästan som en målning av den brittiske konstnären David Hockney. Men där en palm fått mässingsskylten ”Här sög Silvia Miles av Joe Dollesandro i Andy Warhol’s Heat.”

Så till boken jag aldrig hittat, men som jag länge burit runt en recension av: Det nakna brödet, av och om gatpojken Muhammed Shukri i Tanger. Han upptäcktes av författaren Paul Bowles, drogs till dramatikerna Jean Genet och Tennessee Williams. Han baddade William Burroughs sår under hans förfall i heroin, men var samtidigt allas litteräre elev. Till slut kom hans genombrott och han blev en av Marockos ledande författare, höjd till skyarna. Än i dag jagar jag Det nakna brödet, som gavs ut av förlaget Alhambra. Jag har bara hittat den i ett exemplar i Paris på franska för 5 000 kronor, ansåg mig inte ha råd.

Det är en skoningslös skildring av det arabiska samhällets grymmaste baksida och en gatpojkes uppväxt. Än i dag bränns den på bål och rensas ut från bibliotek i olika både muslimska och kristna länder. Men tror mig ändå nästan ha läst den. För att citera Gabriella Håkansson på DN Kultur: ”Han svälter som Hamsun, horar som Genet, knarkar som Burroughs – men älskar som Stendahl.” För så är och förblir Tangers rykte i mångas hjärtan.

Jag har sparat min absoluta favorit – författaren Nelson Algren och hans Chicago: City on the make – till sist. Hans ord ”Living in Chicago, is like loving a woman with a broken nose, you may well find a lovelier lovely. But never a lovely so real” får mig att längta ännu mer efter denna med så mycket grymhet och realism laddade stad. Många inspireras än i dag av hans klassiker; A Walk on the Wild Side och Mannen med den gyllene armen. Man förstår Simone de Beauvoir, som ofta valde bort sin Sartre och det eleganta Paris mot Algren och hans brutala Chicago.

Varför får städerna då en så kittlande magi via kulturen? Personligen tror jag att det är för att nyhetsjournalistiken ofta plockar fram ”det fula”, skrämmer med det dramatiskt negativa. Medan en Jack Kerouac, en Billie Holiday, en Buñuel, en Almodóvar präglar vår fantasi genom att plocka fram ”det fina” – även i det fula, det vilda, det farliga. Och när fiktionen tar över från fakta, då gör romantiserandet entré i våra sinnen, precis som i kärleken. I Mexiko City fastnade jag för ett starkt förklarande påstående ”Journalister använder sig ofta av sanningar för att komma fram till en lögn. Medan författare använder sig av lögner för att komma fram till en sanning”.

När jag sitter på min Walker’s Saloon i New York, undrar min kamrat varför jag ser så grubblande ut. Jag säger att jag skriver om urban mytbildning och mitt personliga förhållande till storstäder. Då ler han och utbrister ”Sanningen har aldrig haft något riktigt värde för vanliga människor – den är till för matematiker och filosofer. I mänskliga relationer är det vänlighet och lögner som betyder mer än tusen sanningar”. Han påstår sig citera Graham Greene i Hjärtpunkten.

 

Text: Bobo Karlsson
Illustration: Team Hawaii

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar