Porträtt Ur arkivet

Samiska ärr

av Josefin Olevik

Amanda Kernell gör konst av sina närståendes livstrauman. I långfilmsdebuten följer hon sina samiska rötter mot skuld och skam och en tystnad som är svår att bryta.

Vad kan förlåtas? I Amanda Kernells filmmanifest står det att kameran ska ställa sig på svikarens sida, och det är aldrig hjälten som spelar huvudrollen.

– Jag tänker att jag kunde ha gjort ”svikarens” val. Och att det skulle kännas så skönt om biopubliken kunde förstå och förlåta, säger hon.

Vi talas vid en morgon, innan hennes eviga kappsäck ska baxas vidare till USA och den prestigefyllda Sundance-festivalen.

Det går bra nu för Amanda Kernell. Hon långfilmsdebuterar med Sameblod som har fått stående ovationer runt om i världen innan den ens gått upp på svenska biografer.

På 30-årsdagen, i höstas, vann hon dubbla priser på Venedigs filmfestival.

– Jag har vuxit upp i en familj där det finns äldre som lämnat allt samiskt bakom sig, och inte vill kännas vid sin bakgrund. Jag har alltid vetat om att samiska var deras första språk och att de växte upp inom renskötseln, men det går inte att prata om, säger Amanda Kernell.

– Den andra delen av familjen har vårdat traditionen. Jag har haft sydsamiska som hemspråk, kan jojka och har följt med på renslakten som barn, det var betydelsefullt för mig, fortsätter hon.

– Och så har jag alltid undrat om det går. Om man kan bli en annan person, ända in. Längtar man inte hem? Kan man gå i frid med det valet? Vad händer om man bryter helt med sin bakgrund?

 

Nomadskolan. Systrarna Lene Cecilia Sparrok och Mia Erika Sparrok spelar systrar också i filmen Sameblod.

 

Frågeställningarna i en film som tar sin utgångspunkt i det samiska samhället under Nationalromantikens sista suck är förstås mer komplexa än förlåtelse och svek, men huvudpersonen i filmen, Elle Marja, är vad Amanda Kernell kallar ”en samisk avhoppare”.

Hon går tillsammans med sin syster i nomadskola på 1930-talet, där hon förnedras av rasbiologiska institutet, omvärldens blickar och av Nordisk familjeboks beskrivningar. ”Lapp ska vara lapp” är samhällets inställning, och hon bestämmer sig för att bli svensk.

Myggorna svärmar, svetten klibbar och Elle Marja slaktar sin ren på en svindlande fjällvidd i sensommarljus. Hon kräver att få ärva faderns silverbälte för att finansiera sina studier i Uppsala och hon vet att när hon vänder sig bort från sin syster är det för alltid.

Det är ett orimligt beslut Ella Marja tar, det känns i märgen hos biopubliken. Hur kan tillhörighet, familj och ursprung ställas mot medborgerlig värdighet, vetenskap och majoritetens acceptans.

Amanda pratar om ärr efter kolonialiseringen, att alla samiska familjer bär på sådana. Konflikter som uppstått inom släkten, på grund av trycket utifrån. I en scen i filmen är det begravning. Elle Marja har blivit gammal, hennes syster har dött och hon reser motvilligt tillbaka norrut, för att ta adjö. I kyrkan låtsas hon inte förstå när hon blir tilltalad på samiska.

– Det är så många som säger att de var med på den där begravningen, som tror sig veta vilka systrar det handlar om. Men den är påhittad.

Om jag tog hem killar frågade han om de kunde jojka.

För Amanda Kernell var nomadskolan, den form av enklare skola som de samiska barnen skulle gå i för att inte ”förstöras av civilisationen”, något som hörde till familjens historia men som verkade okänd för de flesta andra. Det var som om allt som hängde ihop med det samiska inte riktigt fanns. Förutom hennes pappa, han fanns och han märktes.

– Om jag behövde hämtning kom han gärna i kolt på sin motorcykel. Och så tog han gärna ett ärevarv på stan på väg hem för att han tyckte det var bra att folk såg oss. Om jag tog hem killar frågade han om de kunde jojka och så jojkade han för dem. Som tonåring hade jag nog gärna legat lite lågt med allt det där.

Amanda Kernells tidigare filmer har alla varit i kortformat och de flesta utspelar sig just i tonåren. Sällan är mänskliga dilemman lika intensiva som under de där åren mellan barn och vuxenskap.

Utifrån sett verkar dock Amanda Kernells eget liv ha undvikit irrvägar och återvändsgränder. Som 15-åring var hon ett stort fan av regissören Suzanne Osten och lyckades skaffa en praktikplats på Unga Klara där hon insåg att hon ville arbeta med teater. Därefter läste hon teaterlinjen på gymnasiet, fick som 19-åring erbjudande av en producent om att få göra sin första film, gick skrivarlinjen på Biskops-Arnö följt av en manusutbildning på Svenska filminstitutet och så kom hon in på Danska filmskolan i Köpenhamn där sex elever accepteras vartannat år.

Hon har hunnit med nio filmer som hon både skrivit manus till och regisserat och firade 30-årsdagen som vinnare på Venedigs filmfestival.

 

Raspolitik. I Nordisk familjebok beskrevs ”lappar” i början av 1900-talet som kutryggiga och illaluktande.

 

Har det varit så där enkelt?

– Njae. Mångas liv ser nog ut så i efterhand. Men jag är glad att jag varit förskonad från de värsta grubblerierna över vad jag ska göra med mitt liv. Det har många av mina vänner drabbats av och det är ju väldigt jobbigt.

Och inte är livet enkelt, hur många mål man än lyckas uppnå. Vi pratar om filmer som inspirerat och Amanda Kernell berättar om sin relation till Gökboet som hon såg i högstadiet och som blev mycket viktig.

– Det var när jag inte gick i skolan så mycket. Pappa tittade på film med mig, vi hyrde sju filmer i sju dagar för 99 kronor och han ville att det skulle vara klassiker. Annars såg jag mest high school-filmer hela dagarna.

Men varför gick du inte i skolan?

– Jag mådde inte så bra, så jag såg nog mer film än vad jag läste skolböcker under de där åren.

Slut på det samtalsämnet. Även om Amanda Kernell gärna pratar om sina manus, viker hon från de mer privata spåren. Hon gör film i stället.

– Film är att genom konst få prata om saker jag inte vill vara ensam om, men som jag kanske inte kan sätta ord på. Ibland handlar det om kroppens motstånd, internaliserad rasism och skam som i Sameblod, ibland om andra saker som jag tycker att jag kan förstå bättre när jag hänger med mina huvudpersoner en längre tid.

Jag ser filmerna som kärleksförklaringar.

Amanda Kernells filmspråk sitter mycket just i kropparna, hennes karaktärer är genomgående ordkarga. Oavsett om handlingen utspelar sig i en sliten Volvo i Sorsele eller på en dansbana i fjällvärlden, så snackas det påtagligt lite.

Framför allt är det männen som är ordlösa. De framstår som spaka, veka, liksom oförmögna att ta emot livets svårigheter. Kvinnorna däremot är stabila, urstarka, tveklösa. Om än med mer av övertygelse i blicken än i ordet.

– Jo, vi har skämtat en del om det. Att jag kunde ha döpt Sameblod till Mean Girls and Weak Boys även om jag med ”mean” inte bara menar elaka utan också tuffa. Jag antar att jag upplever verkligheten så, eftersom den hela tiden kommer ut på det sättet …

Det mesta hon skrivit är hämtat från vänner och familj. Deras trauman och historier och dilemman. Kompisen som blev gravid som 14-åring, väninnan med en hemlig handikappad syster som gillade disko, släktingarna som bytte bort sin samiska identitet.

– Ofta kommer historierna av att jag börjar tänka på olösliga situationer i mina vänners liv, och undrar vad jag skulle gjort om det varit jag. Jag ser filmerna som kärleksförklaringar till personer jag känner.

 

Bär sitt arv. Amanda Kernell jojkade ibland under tonåren, mest för att det var mindre pinsamt än om hennes pappa skulle ställa sig upp och ta ton.

 

Kortfilmen I will always love you Kingen har precis haft premiär, den också. Där lämnar Conny, alias Kingen, sin tjej när de ska föda barn. Det är förbannat kallt, snödrivor upp över sidorutorna längs den sliriga landsvägen, frustanden och kvidanden, Conny som bara har en tunn luvtröja på sig. Efter att han släppt av sin tjej vid ingången till BB ska han parkera bilen och komma efter, men så drar han. Bara kör.

Han tar ett helt orimligt beslut, också den här gången känns det i ryggraden på biobesökaren. Nej, nej, NEJ, Conny! Men han kör vidare. Till en fest hos en gammal flickvän. Sprit, bara överkroppar, kylan som får fyllan att hålla sig galen.

Alla i byn vet vad Conny gjort redan innan bebisen hunnit hem till mormor och morfar, alla är förbannade.

– Att överge sitt barn. Det är väl det värsta man kan göra, men är det verkligen oförlåtligt? Det finns en tradition av det i min familj också, så jag kanske har det i blodet? Tänk om Conny är jag?

Amanda Kernells föräldrar har inte övergivit henne. Hon växte upp tillsammans med dem i och utanför Umeå på 1990-talet. Pappan körde taxi och studerade och mamman undervisade i teater på folkhögskola.

– Mamma brukade diskutera vilken socialgrupp vi tillhörde. Hon är uppvuxen i Kortedala och hävdade att vi var arbetarklass. Men nu undervisar båda på universitetet, så det är nog svårt att hålla fast vid.

Under stora delar av Amandas barndom veckopendlade mamman till sitt arbete. Amanda försökte bli lagom sjuk, för att slippa gå till skolan men få följa med till teaterklassen på folkhögskolan. Hon sög i sig av elevernas improvisation och engagemang och hon lärde sig samtidigt att ett kreativt yrke kan kosta något. Att flera dagar i veckan vara ifrån sin familj, till exempel.

Amandas pappa är numera ordförande för Samiska teatern i Sverige och har startat den samiska kulturfestivalen Ubmejen Biejvieh/Samiska veckan i Umeå.

– Man kan nästan tro att det är min pappa som har bett mig göra Sameblod, men det är det inte. Fast han kom till Venedig på premiären och han jojkade. Och samtidigt som jag var otroligt stolt och rörd över det så kände jag mig som en tonåring igen, säger Amanda Kernell.

 

Text: Josefin Olevik

 

 

 

 

Ny film på gång
Namn: Amanda Kernell (uttalas Tjärnell).
Ålder: 30 år.
Bor: I Köpenhamn och i resväska.
Familj: Sambo, mamma, pappa och bror.
Drömmer om: Min kommande film. Både på nätterna och på dagarna. Manuset är nästan klart.

 

Om
Casting:
”Att hitta rätt skådespelare är helt avgörande. Till Sameblod ville jag helst ha två systrar som pratade flytande sydsamiska. Det finns bara 500 personer som gör det och de flesta av dem drömmer inte om att bli skådespelare, utan vill bli renskötare. Men jag hittade dem!”
Rädsla:
”Jag är rädd för väldigt mycket. Men jag tror manusförfattare är ett av få yrken där det är en tillgång. Man kan använda katastroftankar och dödsskräck när man skriver, och tillåta att det värsta faktiskt händer.”
Noggrannhet:
”Danska filmskolan var väldigt hård. När jag visade mina lärare den film jag var mest stolt över sa de ’slarv, slarv, slarv’. Sedan dess har jag blivit ännu mer pedantisk. Men om
framgången skulle stiga
mig åt huvudet så behöver jag bara söka upp mina gamla lärare och visa Sameblod …”
Sexualupplysare:
”Mitt yrke när jag var 19—22 år. Jag reste runt i Västerbottens län och pratade om gråzonsex och kondomer och gjorde informationsfilmer som visades för tonåringar. Då insåg jag vilken effekt film kan ha på vår verklighetsuppfattning. ”
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar