Reportage

Sanningen om det stora språnget

av Ola Wong

På fyra år svälte 36 miljoner människor ihjäl. En förfärlig epok i Kinas historia. Den tidigare propagandajournalisten Yang Jisheng har bytt  sida och skriver nu om katastrofen som tog hans fars liv.

I april 1959 fick Yang Jisheng ett bud från en kamrat: ”Du måste komma hem. Din pappa håller på att svälta ihjäl. Han är så svag att han inte ens orkar äta bark från träden.” Det första Yang märkte när han kom tillbaka till sin by var att almens bark var borta. Dammen på baksidan torrlagd, alla bottenlevande djur uppätna. I huset låg hans älskade far, han var bokstavligen bara skinn och ben. Bara två månader tidigare hade allt verkat bra.

Fram till den dagen hade Yang varit en vinnare i det ännu inte tio år gamla kommunistiska Kina. Fadern hade låtit honom slippa det hårda slitet på fältet. I stället skulle Yang få studera. Året innan, 1958, hade diktatorn Mao Zedong inlett Det stora språnget, en kampanj för att införa kommunism och komma i kapp västvärlden ekonomiskt. Yang, som senare blev propagandachef för Ungdomsförbundets kommitté, skrev passionerade hyllningar till Det stora språngets ära i skoltidningen Unga kommunister. Han skrev så bra att rektorn läste hans texter högt för hela skolan.

Är man van vid dagens korrupta och konservativa  kinesiska politiker är det svårt att förstå hur idealistiskt optimistiskt partiet en gång faktiskt var. Den då dyrkade ledaren Mao ville i ett jättesprång nå det kommunistiska idealsamhället. ”Kommunism är fri mat”, sa Mao. Förutom Marx var Mao starkt inspirerad av den kinesiska utopisten Kang Youwei, som i boken Den stora harmonin beskrivit en ny värld där människan levde fri från myndigheters, statens och familjens förtryck. I praktiken innebar det att bönderna fick äta i kommunala kantiner, jordbruken kollektiviserades och produktionen av stål och spannmål skulle mångdubblas. Samtidigt var de statliga spannmålslagren överfulla, reserverade för export eller bistånd till utlandet.

Resultatet av Det stora språnget blev en katastrof. 36 miljoner döda. Mer än dubbelt så många som det totala antalet stupade i första världskriget. En ofattbar siffra. Nästan lika ofattbart är att katastrofen i stort sett är bortglömd.

Hur är det möjligt?

– Partiet har systematiskt raderat svälten, tvingat människor att glömma, säger Yang Jisheng när vi möts på ett kafé i Peking.

Han ser ut som en pigg, harmlös 72-årig gubbe, men har ett knivskarpt intellekt, ögon som lyser. Han är ett exempel på hur den styrda glömskan fungerade, menar han. Tre dagar efter att han återvänt till gården dog hans far. Yang anklagade sig själv. Varför hade han åkt iväg för att studera? Varför hade han inte hjälpt till på kollektivjordbruket? I sin bok skriver Yang att ”diktaturens tvingande makt penetrerade de mest avlägsna byar, varje familjemedlem, hjärnan och inälvorna på varje individ”. Risken att bli angiven för ”tankebrott” gjorde att många höll tyst.

– När en familjemedlem svalt ihjäl vågade man inte tala om det. Alla var rädda för varandra.

Den döda fick ingen kinesisk begravning med vitklädda sorgeprocessioner, ingen smällde smällare eller brände helvetespengar att ha i livet efter detta.

 

I dag finns knappt några bilder. Inga monument. Bara tystnad.

Massmordet styrdes av samma mekanismer som Stalins svältpolitik mot Ukraina på trettiotalet, bara i större skala. Lägre partitjänstemän med karriärambitioner tävlade om att rapportera in rekordsiffror, men när distrikten inte kunde leverera de utlovade överskotten anklagades bönderna för att gömt undan spannmål. Tjänstemännen torterade dem för att få fram erkännanden. Samtidigt tvingade partiet de svältande massorna att bygga dammar och smälta sina kastruller i bakgårds-ugnar, i ett försök att öka stålproduktionen.

Efter svältkatastrofen gick Yang vidare. Han tog examen, började jobba för den statliga nyhetsbyrån Xinhua där han skrev propaganda för massorna och sanningen i interna rapporter till ledningen. Det skulle bli ett helt yrkesliv som ”partiets högtalare”. De första tvivlen kom under Kulturrevolutionens kaos 1966–76. En guvernör hade kommenterat Det stora språnget, sagt att 300 000 hade svultit ihjäl bara i Hubeiprovinsen. Yang insåg plötsligt att hans familjetragedi inte var unik. Massakern på studentrörelsen på Himmelska fridens torg 1989 ledde till Yangs slutgiltiga uppvaknande.

– Jag längtade efter att frigöra mig från bedrägeriet. Ju mer myndigheterna försökte dölja sanningen, desto mer ville jag hitta den. En journalists främsta uppdrag är att söka sanningen. Sök sanningen! upprepar han.

Under 1990-talet åkte Yang runt i mer än dussinet provinser, intervjuade hundratals vittnen, samlade tusentals dokument. Eftersom svältkatastrofen var ett förbjudet ämne sa han att han höll på med ett forskningsprojekt kring jordbrukspolitik. Resultatet kom 2008 i boken Mubei, (Gravsten, den översattes till engelska 2012.) Yangs bok bröt tystnaden. Med boken vill han också resa en gravsten, som han skriver, över Kinas totalitära system. ”Genom denna gravsten kan senare generationer lära sig att det fanns en gång ett system som etablerades för att befria människan men i verkligheten förslavade henne.”

Gravsten är ingen lättläst bok. Den kraftigt förkortade och redigerade engelska utgåvan är på hela 522 sidor. Människoödena, som fladdrar förbi, beskrivs med saklig torr prosa:  ”Hos familjen Yang i byn Liuchangying dog föräldrarna i hemmet. Tre barn överlevde genom att äta deras lik. Till slut städades en hög av ben ut ur huset. Barnen sa att händerna och hälarna smakade bäst.”

Partiet ställdes inför ett nytt problem: Hur skulle de hantera de tusentals fall av kannibalism som spred sig i svältens spår? En tjänsteman berättade för Yang hur de gripit en kvinna i full färd med att koka en styckad människa. Hon fördes tillsammans med bevismaterialet till ett offentligt kritikmöte, men när människorna kände lukten av kokt kött kastade de sig över grytan. En av dem var tjänstemannens egen fru, som hävdade att köttet smakade delikat.

– Hela samhällsmoralen förstördes, säger Yang. De onda vann, de kunde föröka sig, göra karriär, leva länge. Tjänstemän som försökte slå larm krossades.

Men varför gjorde inte bönderna uppror?

– Det totalitära systemet var bokstavligen totalt. Det fanns ingenstans att fly, inga vapen och inga oberoende organisationer.

Den kinesiska militären hölls välgödd och lojal; Folkets befrielsearmé slog snabbt och brutalt ner alla försök till protester. I exempelvis Jiangkou,
Guizhouprovinsen, dog 40 000 av de  ursprungligen 100 000 invånarna efter att den lokale partisekretaren hade öppnat spannmålslagren när han sett sina egna barn svälta ihjäl.

 

Hur många dog i svälten? Frågan är omdiskuterad.

– Det är omöjligt att ange ett exakt dödstal, säger Yang. Jag valde en lägre siffra för jag tycker att det är bättre att vara försiktig än att överdriva.

Yang Jishengs bok är totalförbjuden i Kina.

– Boken har ändå stort inflytande, säger Yang. Den har getts ut i 200 000  exemplar i Hongkong. Cirka 80 procent av de böckerna smugglas sedan över gränsen till Fastlandskina. Boken säljs också som piratkopior.

Han har inte blivit straffad för sitt sätt att skriva.

– Alla ledarna är i samma ålder som jag, säger han. De vet vad som hände. De ser mellan fingrarna.

Men dagens kinesiska ungdom känner som regel inte till svältkatastrofen, och många ser allt tal om den som en konspiration mot Mao och Kina. På kinesiska kallas det yumin zhengce, politiken för att hålla människorna dumma. Förra året skrev en chef för partitidningen Folkets Dagblad att svälten aldrig existerat, och en skeptisk nätanvändare frågade: ”Om det inte fanns ris, varför åt de inte kött i stället?” För andra är svälten en skamlig episod som man inte vill bli påmind om.

Vore det kanske inte bäst att glömma och gå vidare?

– Om vi inte gör upp med svälten kommer liknande saker hända i framtiden.

I dag arbetar Yang med Yanhuang Chunqiu, en tidskrift som han driver tillsammans med några andra före detta propagandatjänstemän och journalister. I övrigt fyller han sina dagar med research för en ny bok om Kulturrevolutionen, Maos andra stora katastrof.

Vad tycker dina gamla kollegor om att du skrivit om svältkatastrofen?

– De är avundsjuka. Alla journalister drömmer om att skriva en bok av sådan här betydelse.

För två år sedan återvände Yang till platsen där han begravt sin far – nu ett tomt jordfält utan minnesmärken.

– Den bästa gravstenen är den som är gjord av ord i mitt hjärta, säger Yang.

 

Text: Ola Wong
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar