Ur arkivet

Sara Stridsberg ny i Akademien

av Jerker Virdborg

Författaren och dramatiken Sara Stridsberg är ny ledamot i Svenska Akademien. 2010 fick Sara Vi:s anrika Litteraturpris. Här är pristagarintervjun, skriven av författarkollegan Jerker Virdborg.

Inne på Albert Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm finns en mytomspunnen långsmal yta. Internt heter den kort och gott Korridoren. Bakom eleganta träpaneler och pardörrar finns de rum där alla legendariska Bonnierförläggare har arbetat. Och på väggarna hänger mängder av oljemålningar blandat med vackra originalomslag till klassiska svenska romaner.

Skrivandet är ett sätt att vända sig bort från konkurrens och att springa utanför, bortom tävlan.

Men just i dag är Korridoren märkligt tom. Bara någon enstaka redaktör skymtar inne i vrårna. Anledningen? Alla förläggare befinner sig på den gigantiska bokmässan i Frankfurt. Parketten knarrar, det känns som att smyga sig in på förbjudet område. Vi har stämt möte i ett av de mindre rummen och slår oss ner i en soffgrupp med utsikt mot trädkronorna på Adolf Fredriks kyrkogård.

Grattis, Sara, till Tidningen Vi:s litteraturpris. Vad känner du inför prismotiveringen?

– Den är mycket vacker. Och jo, de där orden är motorer i mitt skrivande och tänkande. Sorgearv. Klang. Utsatthet. Övergivenhet. Dröm. Evigt liv. Ett ödeland av dåliga erfarenheter och någon som syr in trådar av ljus i kappor, klänningar och skjortor.

Vad tänkte du när du fick beskedet?

– Jag blev väldigt glad eftersom Darling River är en skammens bok.

Du har fått flera priser tidigare.

– Ja, och det är förstås roligt, och viktigt att kunna försörja sig också. Men det finns ju också komplikationer med alla dessa litterära priser, det är något i den yttre världen som kolliderar med den inre. Skrivandet är ett sätt att vända sig bort från konkurrens och att springa utanför, bortom tävlan. En roman kan bara lova galenskap eller misslyckande, det finns ett risktagande i skrivandet som är motsatsen till vinnare och tävlingar. Jag träffade Peter Törnqvist på bokmässan i Göteborg och eftersom vi båda var nominerade så bestämde vi oss för att dela på pengarna om någon av oss vann. Så jag ser fram emot att sätta in 25 000 kronor på Peters konto. Det är ett sätt att stiga ut ur tävlingen.

Det finns många paradoxer med författaryrket, en stor kontrast mellan själva skrivandet och det övriga livet?

– Ja, verkligen. I skrivandet är det möjligt att vara aggressiv och i mina böcker bejakar jag destruktiviteten. När jag skriver kan jag verkligen förstå lockelsen i att tända eld på någonting. Men jag har varit trygghetssökande i mitt eget liv. Och jag har ju två barn nu.

Jag tänker att litteraturen inte ska vara uppbygglig.

Föräldraskap handlar mycket om att vara konstruktiv. Jag skulle inte kunna vara mamma om jag inte hade skrivandet, jag känner mig som en svart fjäril förklädd till tvåbarnsmor. Förut var jag intresserad av att skriva i stället för att leva och nu håller jag på och tänker om kring det. Jag brukade tänka att om jag bara får skriva kan jag gå med på vad som helst i det övriga livet, men jag tror inte det är bra att tänka så. Nu är jag mer intresserad av att leva.

Många tycker att dina böcker är svarta, och Darling River är den hittills mörkaste. Ändå brukar du tala om dina texter som utopier.

– Jag får ofta frågor som: Är det inte omoraliskt att skriva om kvinnor som det går illa för? Då undrar jag om frågan har någonting att göra med att de är kvinnor? Världslitteraturen handlar ju alltid om folk det går illa för, som Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff. Jag tänker att litteraturen inte ska vara uppbygglig, författarens uppgift måste vara att förstöra rådande språk och föreställningar. Fast nu måste jag genast säga emot mig själv. När jag skrev Drömfakulteten ville jag ju bara sy in silver- och guldtrådar i insidan på Valeries kappa och svepa hennes döda kropp i mjuka skyddande tyger och rosor. Det var ett slags tröstehandling och i detta finns det ju något utopiskt. Och uppbyggligt, antar jag. I själva verket är det kanske bara uppbygglighet jag håller på med, en sorts barnslig längtan efter att trösta. Drömfakulteten handlar om en baglady som dör ensam. Men hon är också en bild av allas vår utsatthet i döden. Det finns inga lyckliga slut, döden är det enda som väntar, och ensamheten, för alla. Att skriva den boken var för mig en vilja att hålla den dödas hand. Men det kanske är en utopi som bara går att nå via förstörelsen.

Det finns ju andra sorters bilder i Darling River också. Slutmeningen beskriver en blomma som om och om igen slår ut, och på ett annat ställe finns en scen där någon öppnar ett paket och tre fjärilar flyger ut. Där finns väl stråk av både skönhet och nåd?

– Absolut, där finns en annan sorts öppningar och en mildare sorts ljus får slå in. Bilder är viktiga, bilder som bränner sig fast, lindrar.

 

sara-stridsberg-02-tidningen-viVad har du förresten för förhållande till film?

– Jag tycker mycket om regissörer som Jan Troell och Fassbinder, och Jane Campion, Sofia Coppola och Todd Solondz. Att skriva liknar ibland att se på film, att färdas i en kamerablick längs en motorväg. Jag tänker på mitt skrivande som voyeurism, att få delta utan att delta, att sitta längst bak i en nedsläckt salong, att i hemlighet betrakta andras liv.

Efter två pjäser och tre romaner har Sara Stridsberg redan etablerat sig som en av de viktigaste samtida svenska författar rösterna. Studier i juridik och humaniora följdes av skrivarkursen på Biskops-Arnö folkhögskola vilket ledde fram till debutboken Happy Sally (2004) och sedan 2006 har hon arbetat som författare på heltid. För sin andra roman Drömfakulteten tilldelades hon det extremt prestigefyllda Nordiska Rådets litteraturpris och i och med Darling River befäster hon sin ställning som en av sin generations mest personliga och briljanta prosaister.

Vad är det då som gör hennes böcker så särpräglade? Hon hör inte alls till de författare som formulerar sig elegant eller invecklat, stilistiskt arbetar hon tvärtom ganska enkelt. Nej, det är snarare en kombination av andra egenskaper: Känslan av att befinna sig inne i en hyperrealistisk dröm. Det starkt visuella. Och viktigast av allt: Konsekvensen med vilken hon söker upp hård existentiell smärta.

Det jag imponeras allra mest av i dina böcker är med vilket mod du gestaltar sorg. Den sägs aldrig rakt ut till läsaren men man känner den hela tiden, som ett flöde under texten. Och det är en sorg som är överväldigande, den är som det brukar heta i dödsannonserna ”outsäglig”.

– Drömfakulteten var en också sorgebok, men den hade ett mer aggressivt euforiskt tilltal. Darling River är mer som en kista, den har ju ingen aggression i sig och att skriva den var som att drunkna i sorg, det var svårare. Men mer allmänt så är ju romaner en idealisk plats för att hantera frågor om förgänglighet, och orättvisor, och frågor om vad en människa är, vad sjukdom är. Det finns ingen plats i normalspråket för att formulera allt det där, där finns ingen plats för upproret. Marguerite Duras har sagt att man kan lära sig att skriva men att det inte räddar en från någonting. På ett sätt kanske skrivandet ändå kan rädda en genom att erbjuda en plats där sorg får finnas. Men det där du säger om mod – det handlar egentligen inte om ett val, kanske mer om ett slags dumdristighet. I skrivandet måste jag få vara någon som inte vet något alls, jag måste få vara enfaldig och inte koppla på ett intellektuellt tänkande. Det handlar mycket om att komma undan min egen censur, för annars händer det ingenting. Ett aktuellt exempel på en modig roman är Beate Grimsruds En dåre fri, om en författare på gränsen till avgrunden. Jag tycker väldigt mycket om den.

I ena stunden tänker jag att du skriver om allas utsatthet, att alla människor, bara genom att ha blivit födda, ligger fjättrade under ett brännglas. I nästa stund tänker jag att du främst skriver om specifikt kvinnliga erfarenheter. Men båda dessa läsningar tycks reducera varandra. Vad tänker du själv?

– Jag tycker om brännglasbilden, jag känner igen mig i den. Jag skriver om bristen på lyckliga slut, de små ögonblicken av liv i ett för övrigt evigt mörker. Människans sätt att vara dömd till våld, till okärlek, förgänglighet, ensamhet och fattigdom. Men det är klart att en av de saker jag har intresserat mig för är kvinnans öde i världen. Barnsängsdöden, prostitutionen och moderskapet. Jag har tänkt i efterhand att Drömfakulteten kanske var ett sätt att hantera att det finns prostitution i världen.

 

Vi talar vidare, om vad realism egentligen är, och om likheterna mellan romaner och nattliga drömmar. Hon pratar hela tiden varmt och stillsamt och allvarligt, och citerar ofta författare som Julia Kristeva, Inger Christensen, Birgitta Trotzig och Sarah Kane. Utanför fönstren dalar lindarnas löv ner mot den tunga biltrafiken.

sara-stridsberg-03-tidningen-viDu arbetar aldrig med en enda berättelse från A till Ö utan låter flera parallella spår löpa genom romanerna. Hur går det där till?

– Det tråkiga svaret är att det bara blir så. Jag börjar skriva på en berättelse och sedan uppstår en längtan efter avlastning och motsägelser, efter att fly ut, efter att få spegla denna första berättelse i andra speglar. Och då tillkommer fler. Sedan försöker
jag foga samma dem till en större form, till en roman, och ibland faller vissa berättelser då helt bort. När texterna sedan hittar sin plats i förhållande till varandra blir de enskilda delarna också färdiga. I Darling River fanns det från början med en text om en namnlös flicka som går omkring i en huvudstad och förför äldre män, men allt det där strök jag till slut. Det var först när jag skrev bilfärderna som jag hittade rätt, då hade jag hittat flickans plats, där i baksätet. De där scenerna var viktiga. Min dator kraschade när jag hade skrivit dem och jag betalade 12 000 kronor för att rädda fyra sidor, det var det definitivt värt. Men den här tekniken att låta flera berättelser spegla sig i varandra har ju också att göra med att jag vill låta romanens form ställa frågor om vad som tillhör den ensamma människan och allmänmänskligheten. Är vi ett och samma stycke mänsklighet allihop, eller är det den enskilda människans öde vi läser om i Darling River? Är det sexualiserade flickebarnet en projektion eller är det en individuell tragik? Att låta karaktärerna i en roman vara utbytbara och att låta blickarna riktas från olika håll kan synliggöra sådana frågor.

Jag skriver några timmar på förmiddagen till alldeles för hög och ganska osofistikerad musik.

Hur ser dina arbetsdagar ut?

– Jag skriver alla dagar som jag har möjlighet att skriva, när jag inte måste göra någonting annat. Jag skriver några timmar på förmiddagen till alldeles för hög och ganska osofistikerad musik. Just nu är det lite dekadenta män med gitarrer och stor längtan efter kärlek. Jag kan skriva var som helst. Jag tycker om att skriva när jag reser, på platser som inte är hemma.

Jag vet att du har starka känslor för Frankrike. Men hittills har du skrivit mest om anglosaxiska miljöer. Och nu ska du bli gästprofessor på Freie Universität i Berlin?

– Jag ska samtala med litteraturstudenter i 90 minuter per vecka, om vad jag vill. Jag är lite skräckslagen inför det. Det är inte lätt att prata om litteratur, det rör vid något så väldigt privat. Men jag har börjat se fram emot att bo i Tyskland. Sedan att jag skrivit mycket om Amerika … det är väl drömlandet, kontinenten där våra drömmar produceras. Jag är väl lite som en gammal otäck kolonisatör. För mig är Amerika ödsligt, obebott, ökenlikt, en dröm mer än någonting annat, som kan fungera som en scen. Men just nu skriver jag faktiskt om Stockholm, det är svårt eftersom det är mitt land. Och jag skriver om män.

 

Den långa Korridoren är fortfarande lika tom. Vi ställer kaffemuggarna på golvet och går nerför trapporna, fortfarande med känslan av att ha trätt över något slags osynlig gräns.

Utanför ligger ett slöjlikt dis över Sveavägen.

 
 

Text: Jerker Virdborg
Foto: Irmelie Krekin

 

JURYNS MOTIVERING
”Med inspiration från kända kvinnoöden skapar Sara Stridsberg en värld där det kvinnliga sorgearvet ekar som en mörk klang genom textens  landskap. I romanerna Happy Sally, Drömfakulteten och Darling River utforskar hon med glimrande ordbegåvning och unik musikalitet människans utsatthet, rädsla för övergivenhet och dröm om evigt liv.”
 

 
 

Publicerat i Tidningen Vi nr 11/2010.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar