Porträtt

Scener ur ett systerskap

av Axel Kronholm

Evas katt brukar peka ut nobelpristagare. Men i år får den ledigt eftersom priset uteblir, på grund av Åsas journalistik.  Möt Eva och Åsa Beckman, Kultursveriges mäktigaste syskonduo.

Utanför fönstret pågår en jordbävning i den svenska kulturvärlden. Här inne sitter två systrar med makt. Den ena avgör vilken litteratur vi ska läsa. Den andra vilken kultur som ska visas. En yngre, en äldre, en som gick först, en som kom efter. Två som vet vad konkurrens innebär.

När Eva Beckman kom in på kulturbanan hade hon gasen i botten.

– Du skulle ta dig fram till min plats, säger storasyster Åsa Beckman.

– Ja, så var det, men jag vet inte om det var just dig jag jagade, eller om det var …

– Pappa.

– Ja, eller Köping. Men jag hade en jävla fart hursomhelst, säger Eva.

– Jag har tänkt att du fått sån energi av den erfarenheten, att du kände att du skulle visa de där mobbarna i Köping.

– Absolut. Men man blir lat med tiden. Revanschism är en jättebra drivkraft de första tio åren, men när den slutat verka blir man lite slöare.

 

Jag får ständigt beröm av människor för Åsas artiklar, de tror att vi är en och samma person.

 

Vi träffas hemma i Evas lägenhet på Södermalm i Stockholm. Katten Mokki, även kallad Nobelkatten för sin förmåga att tippa vem som ska tilldelas nobelpriset i litteratur, stryker omkring i det soldränkta vardagsrummet.

Åsa Beckman var redaktör för Dagens Nyheters avslöjande om den så kallade Kulturprofilen och Svenska Akademien, som fick den 200-åriga institutionen att rämna. Katten Mokki är arbetslös i år, eftersom krisen fått Akademien att ställa in årets utdelning av litteraturpriset.

Samtidigt som bevakningen av Akademien upptagit det mesta av Åsa Beckmans tid har Eva Beckman bestämt vilka kulturprogram som ska göras och som befolkningen får se i SVT nästa år.

Beckmans har inflytande. De är båda slående långa, har blont svallande hår. Inte alla håller reda på att de är två skilda individer.

– Jag får ständigt beröm av människor för Åsas artiklar, de tror att vi är en och samma person som ser ut som jag men skriver i DN, säger Eva.

Det är svårt att få en syl i vädret när systrarna Beckman får fart i ett samtal. Inte för att de skulle vara exkluderande, utan för att det går så fort. En gång, på semester tillsammans i Krakow, låg de kvar i hotellsängarna och pratade bort större delen av vistelsen utan att se staden.

– Vi har total lojalitet med varandra, jag vet att jag kan ringa Eva när som helst på dygnet och att hon skulle sätta sig upp i sängen och prata med mig om allt från privata problem till jobb, säger Åsa.

Så har det inte alltid varit. Under en period kunde de gå på förlagsfester i den Bonnierägda villan Manilla på Djurgården och bara nicka åt varandra på håll, utan ett ord. ”Fan, är hon här också”, tänkte båda.

 

Då levde de med en stark känsla av svek från den andra. Det började någonstans runt föräldrarnas tidiga död: mamma dog i bröstcancer 1990 och pappa i en hjärtinfarkt fem år senare. De två systrarna och deras bror stod plötsligt föräldralösa, utan att riktigt ha hunnit växa sig ur familjen på egen hand.

 

Syskonrelationer är ju kämpiga generellt, men här var det en total demonisering.

 

– Alla kände sig lämnade av varandra, svartsjuka och svikna, samtidigt som vi behövde varandra, säger Åsa.

– Du blev gravid, och sedan skulle du bara vara med din lilla familj, säger Eva.

– Och ni såg det som självklart att jag skulle ordna med jular och se till att alla kom, säger Åsa.

– Det här höll på i över tre år, och under den tiden unnade vi varandra inget gott. Syskonrelationer är ju kämpiga generellt, men här var det en total demonisering, säger Eva.

Med tiden började de hitta tillbaka till varandra och trodde att såren hade läkt. Men så sent som för fem år sedan ville Åsa bli utköpt från det sommarhus de ärvt från föräldrarna. Det var inga pengar att tala om, men symboliken var radioaktiv. Alla somrar de tillbringat där tillsammans. Efter mammas död fortsatte de att åka dit med pappa tills han dog, och från hustomten kan man se kyrkogården där föräldrarna är begravda.

 

I dag känner systrarna Beckman stark lojalitet med varandra, men vägen dit har varit lång.

 

Åsa behövde gå vidare, skapa ett eget liv med egna minnen med sin nya familj, men syskonen kände sig dumpade.

– När hon då i stället köpte ett hus i Skåne, i andra ändan av landet, blev det som att hon valde bort allt som var oss. Eftersom hon var äldst såg vi väl också att det var hennes roll att hålla ihop det som var kvar av vår familj, säger Eva.

Syskonen hade offentliga uppgörelser på restauranger och hotellobbyer runtom Södermalm när sommarhuset diskuterades.

– Jag hade inte fattat hur laddat det var för mina syskon. På vårt första möte tog det inte många minuter innan det brakade loss, vi satt och gallskrek på varandra och grät samtidigt, säger Åsa.

– Vi var helt fruktansvärda. Till sist sa Åsa att om vi inte alla tre går i terapi ihop så ville hon aldrig mer träffa oss, säger Eva.

– Jag ringde till familjerådgivningen och sa: Hej, vi är tre syskon, alla är över 183 centimeter, välformulerade, jävligt arga och har gått mycket i terapi. Ni måste skicka ett proffs. Så kom det en snubbe på 195 centimeter och ordnade upp oss på tre sessioner, säger Åsa.

– Det var som en Woody Allen-film där vi satt alla tre, terapeuten måste ha tänkt att vi var galna. Men utan det hade vi kanske inte suttit här i dag, säger Eva.

 

I dag försöker de att inte ta vänskapen för given. De snackar så ofta det går, på telefon om inte i verkliga livet, för att stämma av hur de har det – och försäkra sig om att det inte ligger något outtalat och gror. Konkurrensen mellan dem finns fortfarande där, men så länge det går framåt för båda kan de kosta på sig att glädjas åt varandras framgångar.

– Men de perioder då jag upplevt att jag står stilla i livet, och kanske frågat mig själv om det är över nu, då har konkurrensen med Åsa känts tuffare, säger Eva.

Under våren som gått har de sökt varandras stöd och pratat ovanligt mycket. Medan Eva kämpat i förhandlingar med SVT-ledningen om hur 2019 års kulturutbud i tv ska se ut har Åsa skrivit svensk presshistoria.

Det var i november förra året som DN presenterade anklagelser från 18 kvinnor mot den så kallade Kulturprofilen som har nära band till Svenska Akademien. Just den dagen stod Åsa på redaktionen, redo att trycka på knappen för att publicera Matilda Gustavssons artikel som de slitit med i en månad på sajten.

– I arbetet med texten kände vi att det här skulle kunna bli stort, men när vi stod där på redaktionen blev jag osäker: Tänk om ingenting händer? Tänk om det bara pyser lite och att ingen bryr sig. Och nu sitter man här …

Åsa vilar pannan i handen och suckar utmattat. Lillasyster klappar henne på ryggen.

– … och ser att det vi gjorde ändå, på goda grunder, har fått den här anrika institutionen att implodera. Det hade inte behövt hända, om Akademien bara hanterat det bättre. Framför allt hade det inte behövt hända om Sture Allén inte bara viftat bort de uppgifter som Expressen publicerade 1996. Då hade 20 år av övergrepp kanske kunnat förhindras.

 

Artikeln blev också del i starten av den svenska #metoo-rörelsen. Den uppstod och utspelades i media, men medierna har också anklagats för att bli aktivister och rasera människors liv på oklara grunder och med anonyma anklagelser.

– Jag tyckte att vi försökte hålla huvudet kallt. Med tanke på hur uppskruvad stämningen var begicks det nog färre fel än man kunnat vänta sig. Metoo som rörelse var otrolig; revolutionerande och angelägen. Men när backlashen kom var det många som ville rulla tillbaka allt, säger Eva.

– Det gjordes namnpubliceringar som inte var rätt, och jag tror att flera kommer att bli klandrade i pressens opinionsnämnd, säger Åsa.

Att en tidning klandras är emellertid ingen upprättelse för den som drabbats, när skadan redan är skedd.

– Jag kan vara extremt empatisk annars, men i jobbet är jag konsekvensneutral. Sanningen är alltid viktigast. Sedan måste man se till att allt som publiceras är grundat och korrekt. Med texten om Kulturprofilen satt vi med Peter Wolodarski och gick igenom allt, rad för rad, och kollade att vi hade källor på allt, säger Åsa.

Hur väger man då allmänintresset mot den skada som en publicering kan orsaka en individ, eller personer runt den utpekade? I fallet med Svenska Akademien har Kulturprofilens hustru hamnat lika mycket i strålkastarljuset för sin mans påstådda beteende.

– För mig är de 18 kvinnorna som drabbats och utsatts genom åren viktigare, det var nödvändigt att deras berättelser skulle komma ut, säger Åsa.

 

De två systrarnas resa till några av Kultursveriges mäktigaste positioner började i en liten by vid Ångermanälven. Prästmon, i Kramfors kommun, är omgivet av blå åsar och hade i början av 60-talet ett par hundra invånare. I ena änden av byn bodde lärarfamiljerna, de som jobbade på traktens folkhögskola. Det var vänstersinnat och kulturradikalt folk som drack rödvin, käkade borsjtj och blinier medan de diskuterade världsläget. På andra sidan av byn bodde bönderna, och i mitten möttes ortens 23 barn i den lilla skolan.

Eva och Åsa växte upp i en av lärarfamiljerna. Pappa Erik undervisade på Hola folkhögskola, debuterade som författare med diktsamlingen Farstu ett år innan Eva föddes och skrev så småningom också litteraturkritik i DN.

Barnen förstod tidigt att det var något speciellt med pappa eftersom han skrev i tidningen. Jordbrukarfamiljerna hade dock inte Dagens Nyheter hemma, utan oftare tidningen Land eller Året Runt. Eva var fem eller sex år när hon på riktigt förstod pappans storhet, när han tog med henne till Stockholm och restaurang Den Gyldene Freden i Gamla stan.

– Vi satt vid ett bord med Sonja Åkesson och några andra författare, och vid bordet bredvid satt Tage Danielsson. Jag var chockad för jag hade bara sett honom på svartvit tv och han var ju rödhårig! Han kom fram och pratade med oss, jag tyckte det var så coolt, säger hon.

För barnen blev pappa en guide in i kulturen. Han kunde berätta om Dostojevskij eller Tolstojs liv och med hjälp av anekdoter öppna upp litteraturen och göra den spännande. Överlag tog man kulturen på allvar i det Beckmanska hemmet. Man diskuterade, läste och lyssnade på musik som en del av familjegemenskapen.

Åsa blev först med att gå i pappas fotspår och söka sig till kulturvärlden. Hon gick skrivarkurs och jobbade på dagis, läste litteraturvetenskap och började sedan skriva för Svenska Dagbladet, blev redaktör på den tyngsta av alla litterära tidskrifter, Bonniers litterära magasin (BLM), och hamnade slutligen på Dagens Nyheters kulturredaktion.

Så fort Eva gick ut gymnasiet i Köping flydde hon till Stockholm, där hon genom en praktik på Radioteatern förälskade sig i radiomediet. Efter att ha gått Dramatiska Institutets radiolinje fick hon som 25-åring jobb på Sveriges Radios Kulturnytt, och har vigt resten av sitt liv åt public service.

Hennes entré i kulturvärlden var dock något mer otippad än storasysterns. Under tonåren hade de varit varandras motsatser. Medan Åsa höll sig lojal med föräldrarnas livsstil svävade Eva ut och började åka till Stockholm för att gå på klubb. Hon fick korta, röda lackkjolar och guldklänningar uppsydda av mamma – medan Åsa gick klädd i Fjällräven (”Innan Fjällräven var inne”), var engagerad i Kommunistisk ungdom och vägrade bära smink.

– När Eva stod och målade sig i badrummet kunde jag ropa ”Det där gör du bara för att behaga mannen!”. Jag ordnade stormöten hemma för att dela upp hushållsuppgifter rättvist, men Eva dök sällan upp utan låg i sängen och käkade ostmackor. Hon var en riktig slacker, och därför blev jag säkert glad när Eva kom in på kulturbanan, på den rätta vägen, säger Åsa och skrattar.

Delvis var Evas utsvävningar en reaktion på utfrysningen i högstadiet och gymnasiet. När Eva skulle börja årskurs 8 flyttade familjen från Kramfors till Köping, där den långa norrlänningen snabbt utsågs till mobboffer i den nya skolan.

– Det var ett helvete. Jag kan inte svara på varför det blev så, det är som det kan vara. Jag var väldigt ensam och utstött, hade aldrig någon att äta lunch med.

Familjen fick inget veta. Eva ville inte oroa eller göra dem ledsna och trodde inte heller att det skulle förbättra något om de visste.

Sminket, håret och kläderna beskriver hon som ett försök att ”erövra någon sorts kvinnlighet”, efter att ha fått den ifråntagen sig av mobbarna som fick henne att känna sig oönskad och ful.

– Det var ren överlevnad. I dag är jag ju gift, men då trodde jag aldrig att jag skulle hitta någon eller få barn, jag kände mig totalt omöjlig som tjej. Så jag började med att fokusera på ytan, men det fungerade faktiskt ganska bra. Den inre utvecklingen följde liksom efteråt. Jag tänkte ”Fake it ’til you make it”.

Åsa visste inget om mobbningen, och hade inte heller någon förståelse för lillasysterns flamboyanta stil.

– Än i dag har jag skuldkänslor för hur sträng jag var mot Eva de åren. Jag såg att mamma och pappa var mer oroliga för henne än vad de ville visa och då blev jag på eget bevåg deras lilla soldat, eller vallhund. Jag minns en gång när jag hämtade Eva vid stationen i Köping efter en av hennes helger i Stockholm, då jag snorkigt förklarade att ”Så här gör man inte i vår familj”. Det känns fortfarande jobbigt när jag tänker på det.

 

Eva och Åsa, sommaren 1972.

 

På kontoret på tredje våningen i tv-huset är det inget spring; inga programledare på väg från skrivaren till sändningen med andan i halsen och manus i handen.

Inne på kontoret hänger Marimekkotyget Ystävät (Vänner på svenska), och på samma vägg har Eva hängt upp en mörkröd tofs på en spik.

– Den kan man dra i om man känner sig ensam, säger hon.

De senaste månaderna har det ryckts flitigt i tofsen. Eva Beckman har suttit i förhandlingar med resten av ledningen för att komma fram till vad som ska visas på SVT under nästa år. Det handlar om tusentals timmar och drygt tre miljarder kronor som ska fördelas. Det är i dessa förhandlingar det bestäms vad vi kan se på tv, och vilka program som väljs bort och aldrig blir till. Det kan vara en tuff process.

– Förra året gick jag ut och grät, säger hon.

I år har det gått bättre, och nu är merparten av 2019 års utbud bestämt. På soffan på Evas kontor ligger ett kompendium med hela tablån, märkt ”Konfidentiellt!” i tjocka blå bokstäver.

I en annan del av Stockholm låter Åsa en internationell bästsäljare falla till golvet.

– Den här kan vi ta bort på en gång, säger hon.

Dagens Nyheters kulturredaktion håller bokmöte. Vanligtvis ses de varje vecka för att sålla i recensionsexemplaren som skickats till redaktionen, men turbulensen kring Svenska Akademien har kommit i vägen och böckerna har samlats på hög. Nu ligger ett trettiotal titlar i travar på bordet.

Bästsäljaren får snart sällskap av diverse obskyra titlar utgivna på ”eget förlag”. De flesta böckerna blir dock kvar på bordet, och fördelas inom redaktionen och mellan tidningens alla frilansande recensenter. Hela processen är över på en kvart.

 

Det var nog underförstått att vi skulle göra bra ifrån oss.

 

Det är det här – jobbet – som mer än något annat påverkar Evas och Åsas mående. Prestationsångesten har blivit som en familjemedlem, eller i alla fall en släkting som hälsar på i tid och otid.

I ungdomen var den regel snarare än undantag. I dag är det tvärtom, men varken Åsa eller Eva har lyckats bli helt fria från den trots att de nått så långt inom sina karriärer. Åsa tycker att det är sorgligt hur stor del av hennes yrkesliv som präglats av ångesten.

– De första 20 åren jag skrev var det bara skamkänslor, jag var alltid missnöjd och låg och snurrade på nätterna. Inte bara inför att något skulle publiceras, även efteråt kunde jag skämmas i veckor. Jag har gått fem år i terapi delvis för att hantera detta. Därför kan jag också bli tokig om folk insinuerar att jag och Eva skulle ha fötts med guldsked i mun och glidit in i den här världen. Alla har sin kamp, säger Åsa.

De har funderat mycket på var prestationskraven kommer ifrån. Deras föräldrar var aldrig stränga, men det var inte kravlöst för det.

– Det var nog underförstått att vi skulle göra bra ifrån oss. I den miljön, där många runt oss hade kreativa arbeten, så var det kanske också svårare att imponera, det var liksom inget konstigt att ägna sig åt sådant. Då måste man ju jobba ännu hårdare för att märkas, säger Eva.

Men det är inte bara en plåga. Eva och Åsa är överens om att förklaringen till att de jobbat så mycket i sina liv – kvällar, helger och semestrar – är att de trots allt trivs i stressen och känner sig levande när de tänder på alla cylindrar.

– Det fanns veckor när jag var kulturchef och löste massor med personalkonflikter, hann göra en recension, svara i tidningarna på någon folkstorm och samtidigt hoppa in som vikarie i Babel. Att komma fram utpumpad efter en sådan vecka … den känslan av att jag kan köra alla jävla bilar, den glädjen är svårslagen. Då är jag hög som ett hus, säger Eva.

Det handlar inte om att vara någon övermänniska, förtydligar Eva, utan en ”ovanligt glansfull medelmåtta”, för att låna ett uttryck av Hasse Ekman. Just så vill de två systrarna gärna se sig själva: inga genier, men kapabla. Med glans.

 

Det senaste årets utveckling och #metoo-rörelsen har förändrat synen på den kulturvärld Åsa och Eva tillbringat hela sina yrkesliv i. Det är inte förrän nu, när dammen slutligen brustit – delvis till följd av Åsas journalistik – som de fullt ut kunnat förstå sina egna erfarenheter.

– Jag har alltid tänkt att det varit ett undantag från normen när någon tafsat på mig, sagt något kränkande, tryckt upp mig mot en vägg, ja, allt det där. Jag har tänkt att det är pinsamt och genant, men förklarat bort det som en engångsgrej. Men nu går det inte längre, man kan inte låta bli att agera, säger Eva.

– Även om jag alltid varit engagerad i jämställdhetsfrågor har jag nog varit seg i reflexen, inte agerat. Nu tror jag att vi kvinnor har fått en annan beredskap, för man har en kör av röster bakom sig som säger att det här är inte okej. Det är som att en moralkodex har ändrats, säger Åsa.

Innan sommarledigheten tar vid har systrarna Beckman en sak kvar att göra. De ska bila upp till sin barndomsby Prästmon och under en helg söka upp platserna där de en gång lekte och levde. Det är lite nervöst, ingen av dem har varit där på många år.

Bilresan lär i alla fall inte bli långtråkig, Åsa och Eva har mycket att prata om.

 

Text: Axel Kronholm
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, juni 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar