Porträtt

Seegers seger

av Christer Olsson

Plötsligt händer det. En sliten amerikansk gatumusikant upptäcks i ett svenskt tv-program. Några veckor senare har han skivkontrakt och i sommar ska han på stor turné i Sverige. Vi åkte till Nashville för att träffa Doug Seegers.

Under mars månad var den mest eftersökta kulturpersonligheten på Google i Sverige en 63-årig före detta hemlös gatusångare från Nashville, Tennessee.
När Doug Seegers sjöng sin egen Going Down to the River i det sista avsnittet av tv-programmet Jills veranda var det någonting i hans plågade röst som nådde ända ner i hjärterötterna hos både den stora tv-publiken och det unga hippa, alternativa Sverige.

Jills veranda byggde på att sångerskan Jill Johnson i varje program bjöd in en svensk artist till den villa hon hyrt i Nashville för att sjunga en countrylåt med henne, men också för att konfronteras med sydstatsmiljöns speciella syn på ras, sexualitet och religion. Det hyllade programmet gick en balansgång mellan den banala bilden av öldrickande rednecks som skjuter prick på ölburkar och ett helt annat Nashville med lesbiska låtskrivare och utslagna vita i nedgångna husvagnsläger. I det sista programmet sjöng uteliggaren Doug Seegers en av sina egna låtar för Jill och den veckans gäst, Magnus Carlson. I programmet säger en tagen Magnus att det är det bästa han hört, och dagen efter att avsnittet sänts blev Going Down to the River den mest nedladdade låten på Itunes i Sverige.

Jill Johnsons skivbolag Lionheart bestämde sig snabbt för att spela in en cd med Seegers. Samtidigt började det talas om att ta Doug Seegers till Sverige för en sommarturné. Ett par veckor efter att biljetterna släppts var så gott som allting slutsålt. Nu har man börjat prata om en konserthusturné under senhösten …
Ett par veckor efter turnébeslutet befinner jag mig i inspelningsstudion Sound Emporium i Nashville där Seegers första cd spelas in. Det är en klassisk studio där många countrystjärnor spelat in. Producenten Will Kimbrough, respekterad gitarrist och artist, är den perfekta länken mellan det traditionella och alternativa Nashville – den musikstil som ofta kallas americana.

Det är lätt att le lite åt Seegers när han travar omkring i studion i bakvänd keps, blå utanpåskjorta som hänger ner på knäna och stora gummistövlar (”det här är riktiga cowboyboots – de behövs när man ska mocka skit”) men när han sätter sig ner med Will Kimbroughs akustiska Gibsongitarr från 1947 och lutar sig in mot mikrofonen är det inget tvivel om vem som har kontroll. Han kommer inte alltid ihåg årtal, det finns stora luckor i hans liv på grund av ett hårt leverne med för mycket alkohol och droger – hans berättelser hänger inte alltid ihop – men när det gäller musiken vet han exakt hur han vill ha det. Doug Seegers har väntat ett helt liv på detta och nu är det han som bestämmer.
– Jag har alltid tänkt mig den här låten med blås, säger han. Men om ni inte tycker vi har råd så … Det viktigaste är att vi bestämmer oss för åt vilket håll vi ska gå.
Efter tio minuter har han övertygat alla. Det blir blås.
När Al Perkins, som spelat med giganter som Rolling Stones och Bob Dylan, lägger på steelgitarr i introduktionen till en annan låt tycker Doug plötsligt att det blir för många instrument. Han försöker förklara för producenten att det räcker med steel. När han inte lyckas ruskar han på huvudet och kliver i väg in till Perkins för att förklara. Genom studion hör jag Doug sjunga melodin. När han kommer tillbaka till kontrollrummet spelar Perkins ett helt nytt solo som alla inser är det perfekta introt till låten.
I den Dylan-doftande She’s in a Rock’n’Roll Band låter Seegers JR Willis, en av de ungdomar han delar boende med, spela banjo.

Atmosfären i studion är avspänd och folk går ut och in i kontrollrummet hela tiden utan att någon blir störd. Efter ett par timmar börjar jag lägga märke till en kort, satt figur som hela tiden dyker upp. Mannen i sliten blå baseballkeps, kritvit hårman och glasögon visar sig vara Buddy Miller, americanamusikens överstepräst, med ett cv som inkluderar samarbeten med countrylegendaren Emmylou Harris och Led Zeppelin-sångaren Robert Plant. Miller träffade Seegers i början av 1970-talet när de spelade på samma barer på Long Island utanför New York där Seegers växte upp, och 1976 var de med i samma band i Austin, Texas.
Miller hade ingen aning om att Doug var helt under isen och kvar i Nashville, men nu har han bestämt sig för att hjälpa sin gamle kompis med skivan. Som musikaliskt ansvarig för tv-såpan Nashville, som är inne på sin andra säsong, ska han plocka in en av Dougs egna låtar (”så han får lite pengar också”) och han tänker se till att Emmylou Harris sjunger på någon av Dougs låtar ”om jag så ska tvinga henne till studion”.
– Doug låter som en trasig blandning av Hank Williams och Gram Parsons, säger Miller. Hans låtar är fantastiska.

Men att skriva låtar är ingenting som kommer lätt för Seegers.
– Jag måste vara med om något, säger han. Det måste hända något i mitt liv. Jag kan inte hitta på. Jag har kanske skrivit två låtar om året, men nu det senaste året har jag nog fått ihop … fem!
Fast det beror paradoxalt nog inte på att det hänt så mycket i hans liv. Låtarna handlar alla om den kvinna i Nashville som höll på att förstöra hans liv. Han vet att han måste släppa henne – men det är svårt.
– Någonstans hoppas jag nog ändå att det bara är en tillfällig brytning, säger han med låg röst.

Doug Seegers har börjat gå den långa vägen mot ett ordnat liv. Med hjälp av en mager pension och de extra pengar han spelar ihop på gatan hyr han ett hus i Nashvilles utkant tillsammans med tre ungdomar. Han har fått nya tänder, men har inte hunnit vänja sig vid att sjunga med dem än. På väg ut till huset där han bor börjar han berätta om sitt liv.
– Jag har spelat på gatan i hela mitt liv, säger han. Det är inget nytt för mig. Mitt liv har varit en berg-och-dalbana. Det har funnits perioder när jag levt bekvämt och haft ett bra liv med fru och barn, men det har också funnits gott om tillfällen när jag bott på gatan. Det har gått fram och tillbaka hela tiden …
Förhållandet till  familjen är i dag ansträngt och Doug har inte så mycket kontakt med sina barn.

Seegers växte upp i en musikalisk familj på Long Island. Hans föräldrar var båda med i ett country-western-band. När hans pappa stack med en groupie var Doug åtta år. Vid den tiden började han lära sig spela gitarr.
– Mamma hade en gammal Gretsch som jag spelade på, men när jag blev tio fick jag en egen gitarr av en granne – en gammal misshandlad som saknade strängar. Jag tog den där slitna gitarren och fixade till den. Den var egentligen bara skit, men för en fattig kille som jag var den rena guldet.
När han var 14 började Doug spela ihop med andra killar. ”Den brittiska invasionen”, med namn som Beatles och Rolling Stones, stod för dörren och alla skulle vara med i ett band.

Hans mamma gifte om sig men Doug och hans styvfar kom aldrig överens.
– Min styvfar, som ville bilda familj med mamma – jag har två yngre halvbröder – ville bara ha bort mig. ”När drar du, Doug?” frågade han hela tiden. Det hände faktiskt att vi slogs med varandra. Handgripligen. Min styvfar var alkoholist och brukade komma hem och misshandla mamma. Vi hoppade på honom allihop och det blev världens slagsmål på köksgolvet …

1969 hade Doug gått ut skolan och befann sig i New York.
– Jag minns att jag såg Jimi Hendrix på Madison Square Garden, säger han med ett snett leende. Jag har för mig att jag var hög på LSD! Jag gillade aldrig New York. Jag tjänade inte särskilt bra på att spela där – jag tror det mer var lockelsen i att kunna leva som jag ville …
De närmaste tre åren spelade han på gatorna, liftade till olika musikfestivaler och spelade in en singel med bluesbaserat material. Men -1970-talet var ingen bra tid att vara i New York.
– Alla mina vänner sköt heroin, säger han. Det var det som gällde då. Det var verkligen illa – och det pågår fortfarande. Jag har en kompis som dog av en heroinöverdos för fyra månader sedan. En del av oss klarade oss igenom den där tiden – -andra gjorde det inte.

Doug bestämde sig till sist för att det var dags att slå sig ner och skaffa ett vanligt jobb.
– Jag är utbildad finsnickare, säger han. Jag har jobbat med trä nästan lika länge som jag spelat gitarr. Jag gick i pension i november förra året. Då jobbade jag 40 timmar i veckan och försörjde mig på det. Nu är det mest en hobby. Jag har precis byggt en ny gitarr …
Han ler.
Men trots att han älskar doften av trä är det musiken som är viktigast för Seegers.
– Det är jag och Ralph Stanley, säger han och syftar på den 87-årige bluegrassveteranen som är ute på sin sista turné. Vi kommer aldrig att ge upp musiken. Jag tar musiken med mig till graven! Det är det jag är bäst på. Det ligger en stor glädje i att jobba med trä, men musiken går bortom det – jag tror det är menat att jag ska hålla på med musik.

När Seegers kom till Nashville – han minns inte längre om det var 10 eller 15 år sedan – lämnade han ett uppslitande förhållande i norr.
– Jag var nykter och drogfri i tio år men jag hade kommit till ett läge där jag började känna mig fruktansvärt ensam. Jag hade bott ensam i Nashville i flera år – och när jag säger ensam menar jag verkligen ensam. Ingen. Till slut kände jag mig så övergiven att jag bestämde mig för att gå ut och försöka hitta … lite sex, i alla fall. Tyvärr hittade jag det i fel omgivningar och med helt fel tjej – efter det bara rasade jag utför. Under flera år var jag fast i en livsstil där sprit och droger betydde allt. Och jag kände hur musiken bara försvann … För sex månader sedan höll jag fortfarande på att försöka dricka bort min blues under någon bro, men sedan blev jag helt enkelt så trött på mig själv.
Han försöker förklara vad som hände.
– Jag blev trött på att inte spela musik längre. Jag blev trött på att inte kunna säga att jag åstadkommit någonting under hela mitt liv. Jag hade inga planer att genomföra. Jag hade inga mål. Inga drömmar. Jag hade ingenting. Så en dag – sista dagen jag drack – satte jag mig ner och mer eller mindre läxade upp mig själv. ”Du har ingenting. Du bryr dig inte ens. Du har låtit den här tjejen röra till det i huvudet på dig så det verkar som om du skiter i allting. Ingen av dina nyktra vänner vill ens prata med dig längre … ” Jag tittade upp mot himlen och sa ”Gud, hjälp mig ut ur det här – det måste få ett slut nu!” Och så blev det. Jag bara ställde ner flaskan, och sedan dess har jag inte rört den.

Inte långt efteråt mötte han Jill Johnson och Magnus Carlson när han satt på en bänk på Lower Broadway och sjöng ”going down to the river to wash my soul again” med en röst som skrapade som en skalpell mot hjärteroten. De hade tipsats om Seegers av hans väninna Stacey som driver det soppkök som han brukar besöka på lördagarna.
– Överväldigande! Storslaget! Galet! Jag skulle kunna använda massor av andra ord, men de betyder alla samma sak, säger Doug när han försöker beskriva upplevelsen att bli ”kidnappad” från sin bänk och skjutsad till Johnny Cashs berömda Cabin Studio för att spela in Going down to the River med Jill, Magnus och några av Nashvilles bästa musiker, allt skildrat i Jills veranda. Och nu ser han fram emot att komma till Sverige och spela i sommar.
– Det ska bli fantastiskt, för jag vill inget hellre än att få en chans att spela min musik i ett annat land. Att få ut min musik – det är mitt jobb nu!

Att själv bli känd och rik är däremot inget han strävar efter.
– Pengar bara förstör, säger han. Pengar förändrar folk, gör folk fula, får folk att ljuga för andra, får folk att såra varandra. Jag får en dålig smak i munnen av allt prat om pengar och kändisskap – om det fanns ett sätt för mig att få ut min musik utan att jag själv var inblandad skulle jag vara helt nöjd med det!
Det är bara en sak han är rädd för: Att åka dit igen.
– Folk frågar mig: klarar du spriten och drogerna nu då? Och mitt svar är: jag vet inte! Men med Guds hjälp ska jag försöka så mycket jag kan. Jag behöver hans hjälp för att hålla mig ren. Det är mitt ärliga svar. Och jag skulle inte stå ut med att svika vänner som Stacey – det är sådana vänner som håller mig uppe och ger mig kraft. De skulle bli så sårade – och jag skulle inte klara av att svika dem!

 

Text: Christer Olsson
Foto: Gregg Roth

 

CHRISTER OLSSON har skrivit om musik i 30 år. Först 15 år i Vecko Revyn och sedan lika länge som frilansjournalist. 1975 intervjuade han countrylegendaren Dolly Parton i Nashville för tidningen Larm.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar