Politik

Sista sossen släcker lyset

av Torbjörn Nilsson

Fyra av tio väljare brukade rösta på Socialdemokraterna. Nu – i slutspurten av valrörelsen – räknar alla med partiets sämsta valresultat någonsin. Journalisten och författaren Torbjörn Nilsson känner doften av en storhetstid och träffar två tidigare statsministrar: Ingvar Carlsson och Göran Persson.

Ingvar Carlsson berättar för Torbjörn Nilsson:

”Året var 1994 och jag såg tre svåra utmaningar framför mig. Jag skulle klara valet. Sedan kom folkomröstningen om EU. Och vi hade en väldigt farlig ekonomisk situation. Och allt det här skulle jag klara under ett enda kvartal.

Jag såg det som tre separata problem, men i efterhand är det uppenbart att det var en trippel som hörde ihop. Hade vi inte vunnit valet hade jag inte kunnat leda folkomröstningskampanjen och då hade det inte blivit ett ja till EU. Och vad som hade hänt med ekonomin i ett sådant läge, det vet jag inte.

Inför ett val är jag alltid pessimistisk, så var det också 1994. Den ekonomiska krisen dominerade totalt, det politiska läget var väldigt skakigt. Vi la fram en budget som bilaga till valmanifestet – det har aldrig hänt vare sig förr eller senare – med besparingar och skattehöjningar på 61 miljarder. Vi var i opposition men valde helt bort att gå till val på missnöjespolitik. Det var inte enkelt att ta det beslutet och vi förlorade också på det i opinionsmätningar, fem procentenheter vill jag minnas. Så att vi till slut landade på 45 procent var en enastående prestation, skulle jag vilja säga, ett kanonval.

Men problemen var långt ifrån över, för mig hade det bara börjat.

 

Sedan partikongressen i Göteborg 1993 visste vi att en tredjedel av våra aktiva tänkte kampanja för nej-sidan i EU-folkomröstningen. Vi var tvungna att få ett ja, inte minst för ekonomin, men det gällde att hålla ihop partiet. Omröstningen var i november. Vi anklagades förstås för att ha satt oss tillsammans med högern, med kapitalet. Men vi lyckades få ett ja, och att faktiskt hålla ihop partiet.

Fast, det allra största problemet återstod.

På två år hade tio procent av alla arbetstillfällen försvunnit i Sverige. Tre år i rad hade vi haft negativ BNP-utveckling. Vi lånade till en tredjedel av alla statsutgifter. Valutafonden och andra krävde att vi skulle skära ner på våra sociala utgifter. Vi tyckte vi hade varit tydliga i valet, med stora besparingar. Ändå fick vi starka negativa reaktioner när vi började sanera ekonomin. Krismedvetenheten var inte tillräckligt hög.

Jag minns att jag som statsminister var ute i landet på resor och satt på hotellrummen och tänkte: Vad fan ska man göra? Folk sa att de inte kände igen socialdemokratin, men det var ju läget de inte kände igen, situationen. De hade liksom trott att kommer sossarna bara tillbaka till makten kommer allt att ordna upp sig, de hade inte tagit till sig hur illa det var ställt. Jag hade fått mina statsråd att lova att inte kräva några nya utgifter alls, jag hade till och med skrivit kontrakt med var och en av dem om detta. Men vanligt folk förstod inte läget. Gång på gång satt jag på hotellrum och deppade.

 

Vänsterpartiet ställde för en gångs skull upp långt, men det som knäckte den höga räntan var uppgörelsen med Centerpartiet på våren 1995. Fram till dess hade det varit som när man går i fjällen och ska upp över det översta krönet, men hela tiden dyker det upp en ny kulle. Man tror man är uppe men kommer aldrig upp. Våren 1995 kom vi upp på krönet, då vände det.

Vi hade klarat trippeln.

Den midsommaren spelade jag och brorsan tennis mot livvakterna på Harpsund. Och då slog en av livvakterna en sådan där riktigt giftig stoppboll. Brorsan hatar att förlora så han skrek till mig: Spring! Och jag sprang. Då small det! Vi åkte in till Katrineholm och läkaren trodde att det var en bristning. Så jag reste iväg på kryckor till EU-toppmötet i Cannes. Sedan när jag kom till Gotland för semester hade jag fortfarande ont. Jag fick en tid på Visby lasarett och där sa läkaren: Jag tror din hälsena är av. Det var försent för att operera, det var försent att gipsa. Det enda var att bereda sig på ett halvårs konvalescens. Och då åkte jag till vårt sommarhus och hällde upp en whisky, en rejäl, och så satt jag och tänkte. Nu får det vara nog, tänkte jag. Och då, där på Gotland, bestämde jag mig för att jag skulle avgå som statsminister och partiledare.”

 

Inför ett val är Ingvar Carlsson alltid pessimistisk. Så var det också det kritiska året 1994.

 

 

Göran Persson berättar för Torbjörn Nilsson:

Det hade kunnat ta en helt annan väg än det gjorde, särskilt för mig. Inför 1 maj 1995 var partiets relationer med LO riktigt jävla illa. Vi hade en samling på Norra Latin, de skällde på Ingvar och på mig. Vi sparade för hårt, sa de. Då sa jag till Ingvar: Jag kan kliva åt sidan. Men det ville han inte lyssna på.”Den största utmaningen i mitt politiska liv är förstås skuldsaneringen. Eller mer precist, valet 1998. Men saneringen var också en modernisering av hela den offentliga sektorn. Och det har många inte riktigt förstått.

Och snart blev det då jag i stället som skulle leda partiet och regeringen genom det här.

I politiken gäller initiativets makt. Och har man då en borgerlig regering – som vi hade haft med Carl Bildt – som tillsätter Assar Lindbeck att utreda det hela, då blir inte mycket gjort. Man kan fråga Assar Lindbeck eller någon annan om saker, men man kan inte peka på honom och säga att han ska lösa problemet. Lindbeck-kommissionen fördröjde saneringen med säkert ett par år.

Jag ville absolut inte sinka på det sättet. För i politik är det också så här: Det svåra är inte att veta vad man ska göra, men att göra det. Att få stöd för det, bland folket och i riksdagen. Att driva igenom det här, det insåg jag rätt snart, det skulle ta lång tid och vara mycket svårt. Enormt svårt. Jag förstod att det vi behövde göra förmodligen skulle leda till att vi förlorade valet 1998. Men om vi inte gjorde det skulle vi alldeles säkert förlora valet 1998.

Så var situationen.

Valet 1998 var skuldsaneringens svåraste punkt politiskt. Och det var mitt första val som partiledare.

Jag behövde desperat en framgång där.

 

Fram till valet genomförde vi reformer och vårdade dem som redan gjorts. I skuldsaneringen ryms hela det nya regelverket för Riksbank-en, lönebildningen med industrin som märke, nya pensionssystemet, hela budgetstrukturen med överskottsmål och budgetlag, mycket av upphandling och konkurrensutsättning. Det var en total förändring av det offentliga i Sverige.

Vi fick kritik från vänster, absolut. Men jag har aldrig sett saneringen som att vi accepterade borgerliga idéer. En borgerlig regering klarar sig med sönderkörda finanser, men vi socialdemokrater har tagit på oss uppgiften att med hjälp av offentliga finanser omfördela resurser mellan generationer och människor. Är det inte ordning på statens pengar klarar sig inte en socialdemokratisk regering.

 

Jag var väldigt trygg ideologiskt i det vi gjorde. Det var förstås en brutal anpassning för många i kommunal sektor, men nödvändig. Den stora politiska triumfen var ju att vi fick med de borgerliga på överskottsmålet. Därmed accepterade de idén om en stark stat, en stor gemensam sektor som finansierades fullt ut.

Allt detta var förspelet till valet 1998.

Och det valet blev ju en stjärnsmäll för min regering. Vi förlorade åtta procentenheter på ett bräde, 30 mandat i riksdagen. Vänsterpartiet hade en enorm framgång med Gudrun Schyman, de gick upp 20 mandat.

Det var en katastrof och i det läget kunde hela skuldsaneringen mycket väl ha avbrutits. Med det här valresultatet blev det parlamentariska läget ypperligt svårt. På valnatten var alla inställda på att jag skulle avgå.

Jag sa: Vi regerar vidare.

Och det blev alla tvungna att förhålla sig till.

Carl Bildt försvann utomlands tror jag, Alf Svensson gick åt sidan. Den enda som var viktig för mig då, det var Birger Schlaug. Det räckte ju inte med stöd från Gudrun Schyman, jag behövde miljöpartisterna också. Så dagen efter valet bjöd jag in Schlaug på middag på Sagerska. Vi gjorde upp där och då. Och därmed var jag skyddad.

Katastrofen vändes till en möjlighet.

Till slut, i valet 2002, fick vi politiskt betalt för vad vi hade gjort. Ironiskt nog tack vare maxtaxan, ett förslag som fanns med redan 1998 men som ingen lyssnade på då. Så är det också
i politiken. Det tar tid.”

 

Valet 1998 var Göran Perssons första som partiledare. Skuld-saneringen var valets svåraste fråga och kritiken från vänster hård.

 

 

Om du någon gång ombeds beskriva tristessen i en offentlig miljö kan du göra dig en omväg till Arbetarrörelsens arkiv. Du åker pendeltåg till Flemingsberg söder om Stockholm och går ett bra stycke på en ännu inte exploaterad grusplan. Du kommer till ett industriområde. Där ligger en plåtlåda och den ska du in i.

Jag har haft en del ärenden där de senaste åren och ungefär detta är vad jag kan erinra om miljön. En loj receptionist, ett kapprum, en hylla med tidskrifter och en ödslig läsesal. Det är vad som finns. Har man ambitioner att bli stammis får man en egen hylla för arkivboxarna man beställt upp.

Min svaghet har visat sig vara Tage Erlanders receptkvitton. Det finns många hundra tunna gula lappar med föreskrifter om mediciner som statsministern har sparat. Arbetet har handlat om att först tyda doktor Schwartz kråkfötter för att sedan med hjälp av dagböcker och världshändelser söka lägga pussel för att förstå vilka preparat hon – eller snarare Erlander – ansett nödiga vid vilka situationer.

Bäst man sitter där och försöker undvika fettfläckar på flortunna fragment kan det hända att en vänlig arkivarie tittar förbi och frågar om man vill följa med och hämta fler boxar. Jag hade inget bättre för mig den gången det hände mig så jag sa ja. Vi gick då ut och runt på baksidan.

– Här, sa arkivarien sedan han stigit in genom en liten dörr, har du original till byster och statyer.

Han pekade på några klumpar täckta av tygstycken. Därunder låg några av den svenska konstens mest ikoniska verk.

– Här, sa han och svepte med handen till vänster, här står allt som Zäta Höglund skrev.

Där och då förstod jag för första gången socialdemokratins storhet.

Eller upplevde.

I min generation är vi uppväxta med berättelsen om socialdemokratins kris. Förklaringarna har varierat, men domen om undergång varit konstant. Vad rörelsen varit och vad den åstadkommit har ansetts mindre intressant.

I arkivet blev det fysiskt. Rad efter rad av hyllor. Att svensk politik i hög utsträckning har varit en internt socialdemokratisk angelägenhet. Protokoll, brev, små tackkort som folk skickat till departementen, personliga tillhörigheter från inte bara rörelsens storheter men dem som format landet men glömts bort. Så många blad i bruna mappar. Så många människor som gått på så många möten. Bara för att de trott att det kunde göra samhället lite bättre.

Varje gång jag hör om en ny rekordlåg opinionsmätning tänker jag på hangaren i Flemingsberg.

26 procent, säger Sifo.

24, enligt Demoskop.

På min näthinna då: buntarna med papper som någon packat ner i Munkfors, handlingarna från arbetarkommunens statuerande möte, hur man lagt dem i lådor och kapslat in med snören runt.

– Här, hör jag arkivarien säga, har du tio kartonger Erlander vi inte hunnit sortera.

 

***

Socialdemokratin går faktiskt under därute. Det kan vara svårt att ta in. I Grekland, Holland och Frankrike är de ljusröda partierna borta. Tyskarna vacklar, britterna har tagit en egen väg som inget vet vart den leder.

Det går ett spöke genom Europa och det spöket är inte Marx kommunism.

Ingen förvånas över en svensk valrörelse där det sämsta valresultat som ett socialdemokratiskt parti har presterat sedan demokratin infördes i landet redan är intecknat.

Allt detta föder nostalgiska krafter – man sluter sig och rabblar ett historiskt slagord om ”den svenska modellen” för att sedan övergå till nästa, om ”det starka samhället”. Vilket bara stärker intrycket av en organisation som har sina underbara dagar bakom sig. Placerar man partiets höjdpunkter till Per Albin Hanssons 30-tal och Tage Erlanders 60-tal blir relevansen därefter.

Man kan tänka på det när man ber de två nu levande före detta socialdemokratiska statsministrarna att berätta om vad som varit deras största utmaningar i politiken. Inte på ett personligt plan då, både Ingvar Carlsson och Göran Persson har upplevt hur nära kollegor ryckts bort i våldsdåd, men politiskt.

Båda två pratar om 90-talet.

Senaste gången socialdemokratin saluförde ett projekt som många människor omfamnade.

Senast den svenska socialdemokratin stod på topp.

Här vill en och annan till höger och säkert något till vänster invända. 90-talet, inte kan det betraktas som en socialdemokratisk storhetstid? Då rörelsen gav upp strategiska höjdpunkter, då den accepterade högerns sätt att formulera problemen? Tja, det beror på i vilket ljus man ser saken. Socialdemokratin hade åtminstone en idé då och den lyckades partiet genomföra. Den gav Ingvar Carlsson stöd från 45,3 procent av landets befolkning och Göran Persson 39,9.

Sådana siffror kan Stefan Löfven bara drömma om.

90-talet är en definierande tid i landets historia, ett mentalt märke för dem som är gamla nog att ha upplevt det, men något vagt och oviktigt för dem som inte var med. De senare utgör en växande grupp väljare. 90-talet har ännu inte tillgivits det gynnande nostalgins skimmer som Per Albin Hanssons 30-tal eller Tage Erlanders 60-tal åtnjuter. Utom bland aktiva socialdemokrater, som älskar att prata om hur Ingvar Carlsson och Göran Persson räddade landet.

Eventuellt är det också problemet.

Partiet har inte tagit sig vidare.

 

***

Det kallades den tredje vägen eller blairismen, efter Tony Blair. Man skulle vara det kompetenta alternativet och söka mitten och triangulera var gång den möjligheten fanns.

Dagens ledande socialdemokrater växte upp i det där. Finansminister Magdalena Andersson, regeringens mest inflytelserika person, formades som ung medhjälpare under skuldsaneringen. Många som nu har nyckelpositioner i partiet gjorde det.

Den tredje vägen beskrivs ofta som ett projekt om pengar. Den ekonomiska politiken var central för socialdemokrater på 90-talet. Striden, också internt, var den traditionella: höger mot vänster.

Det är intressant, inte minst eftersom den politiska rörelsen som växer i Sverige i dag är helt ointresserad av ekonomi. Den gamla konflikten engagerar inte människor på samma sätt och Jimmie Åkessons sverigedemokrater agerar därefter. De kan på en mandatperiod byta från vänster till höger i den ekonomiska politiken utan att väljarna ens reagerar.

Men blairismen, det socialdemokratiska 90-talet, handlade faktiskt inte heller bara om ekonomi. I hög utsträckning handlade det om internationalism. Och det är den konflikten som är avgörande 2018. Sverigedemokraterna – inte moderaterna – erövrar bit för bit det stora gamla socialdemokratiska partiet. Bland väljare som förr kallades vänster har nya förklaringsmodeller av samhället fått fäste. Nationalism och protektionism har inte varit främmande i socialdemokratins historia, men förkastades till fullo efter att muren i Berlin fallit.

Också detta skedde på 90-talet.

När antiglobaliseringsrörelsen slogs ner. När man bråkade internt om EU. De som vann läste Philip Goulds bok om New Labour, kunde rabbla Spinellis manifest om ett federalt Europa. De knöt nätverk och körde det någon gång ihop sig i Stockholm kunde de alltid sätta sig på ett flyg till London eller Berlin och finna en fristad. De älskade Anna Lindh och Mona Sahlin och Margot Wallström. De hade kompisar i näringslivet, byggde pr-byråer och vattnade sina varumärken. De var feminister förstås. Några nådde hela vägen till Davos. De trodde att handel och sociala kontrakt skulle fullända den internationella solidariteten, driva fram demokratin. Många blev ministrar och statssekreterare och sakkunniga i Stefan Löfvens regering.

Det är deras värld som rasar samman nu.

De har stått stumma och tittat på när en ny rörelse av globaliseringskritiker – från höger – har vunnit de väljare som var så trogna att man kunde ignorera dem. De där människorna som ändå inte var framtiden.

Arbetarklassen, som den en gång kallades.

Socialdemokratins bas.

Sverige utanför storstäderna.

På det sättet är 90-talet relevant. Valet 2018 handlar om människorna som vinnarna i partiet inte lyssnade på då.

 

Över hela Europa vänder väljarna socialdemokratin ryggen.

 

***

Det finns, skrev Tage Erlander, många uppgifter som är för stora för den enskilde att klara på egen hand.

Man kan tänka på det när Ingvar Carlsson och Göran Persson berättar om sin gemensamma största politiska utmaning. Att två så helt olika personligheter, två så skilda temperament, kunde samarbeta så nära.

Socialdemokratins styrka har legat i bredden, i förmågan att ha något för alla. Att man varit många och ogärna lämnat några efter sig.

Därav omfånget i hangaren i Flemingsberg.

Du kan, om du nu skulle ha vägen förbi, bära upp några volymer, knyta loss snörena och faktiskt känna doften, hur storhetstiden luktade. Det finns kartonger om 90-talet också, sådana som någon knappt har öppnat än.

Du kan sitta ensam i läsesalen och bläddra. Framåt kvällen kommer arkivarien in och säger att det är dags att stänga. Då får du gå. Till pendeltåget genom industriområdet där mörkret sänker sig.

 

Text: Torbjörn Nilsson
Foto: Thron Ullberg

 

TORBJÖRN NILSSON är journalist och författare. Han arbetar sedan 2015 med en biografi över Tage Erlander.

 

Publicerat i Tidningen Vi, september 2018.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar