Musikkrönika/Backstage

Skaka rumpa i Berwaldhallen

av Johan Norberg

Ibland snärjer jag in mig i diskussioner om musik och olika genrers komplexitet. Det blir aldrig bra.

När jag är på det humöret kan jag ånga igång om ”vikten av kunskap som ger fördjupad upplevelse av musik med hög grad av komplexitet” och i vissa benådade stunder känns det som att jag verkligen är något viktigt på spåren. Men så lyssnar jag på när Little Richard utbrister ”Bop bopalula a whop bam bom”, en ordföljd som verkligen uttrycker det komplexa med musik, fast från ett helt annat håll, och då tappar jag bort mig. Vad var det jag tyckte var så viktigt nu igen?

För det knepiga är att musik inte är någon exakt vetenskap. Känns det bra när man lyssnar så har ju tonerna gjort sitt jobb.

Känns det bra när man lyssnar så har ju tonerna gjort sitt jobb.

Varje storartat manifest om musikens betydelse för barn, ungdomar, glesbygd och förort kommer i bästa fall ur den fina svenska traditionen av folkbildande iver. Det är vackert. Men inte sällan lurar en dold värdering, en trojansk kulturhäst, att viss musik är bättre och annan lite sämre.

Många skulle nog säga att till exempel ett körverk i Berwaldhallen har en verkshöjd som slår när Sean Banan sjunger Skaka rumpa till förinspelad dataprogrammerad bakgrund. Jag är benägen att hålla med, men tvingas ändå kapitulera inför den oomkullrunkeliga dubbelsanningen: Känns det bra, så känns det bra, för något annat gives icke i det ögonblick musiken når örat.

 

Den som inte håller med mig här måste påstå att man får djupare känslor av ett körverk än vad Sean Banan framkallar, och då är man i bästa fall en humorlös försvarare av höga, eviga värden, men mest sannolikt en historielös gnällspik. Den lite smalare musik som kulturnämnder, råd och institutioner (och jag) värnar om var ju faktiskt en gång bruksmusik av folk- och jazzmusiker som spelade till dans, eller tonsättare som slet med fjäderpennan till kungens födelsedagsmenuett eller när prästen behövde lite schysst komp till högmässan. Per definition både kommersiell, populär och ”Sean banan” (här som adjektiv). Visst ska man sprida kunskap och värna om smala musikgenrer och försöka locka till lyssning av texter med större tematisk räckvidd än Skaka rumpa, men det får inte ligga några dunkla värderingar bakom, inga trojanska hästar. Den folkbildande ivern måste stå över alla andra ivrar.

 

Text: Johan Norberg
Illustration: Sanna Nicklasson

 

Publicerat i Tidningen Vi, juni 2018

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar