Trädgård

Skillnaden gör hela skillnaden

av Stina Jofs

När karriärkvinnan Sara Bäckmo snubblade över småländska gården Skillnaden var det början till ett nytt liv.  Nu bor hon här med sin familj, är självförsörjande på grönsaker och rik på tid. (Denna artikel är hämtad ur VI:s temanummer om trädgård.)

Det var som att hitta en skatt …

Jag hinner knappt föreställa mig de glittrande guldmynten under det gistna kistlocket innan hon fortsätter:

– … men den här historien handlar inte i första hand om pengar. När jag på allvar satte spaden i jorden fick jag ett nytt liv. I dag gör mitt odlande verkligen skillnad – inte bara för mig utan för hela familjen. Numera halverar vi våra matkostnader under skördesäsongen, men äter ändå bättre än någonsin. Tiden mellan arbete och vila flyter ihop, vi sliter tidvis hårt, men har ändå mer tid för varandra. Det är den verkligt stora vinsten, att vi kan vara tillsammans.

Tänk vad en idé och en spade kan betyda.

Skillnaden – så heter faktiskt det snart 200-åriga huset i byn Bökebacken, strax söder om Växjö. 2 500 kvadratmeter tomt, varav köksträdgården numera utgör ungefär en femtedel. Odlingszon III, ska väl tilläggas.

När jag besöker Sara Bäckmo och hennes familj syns granngårdarna bortom hagar med svartvita kor, vägen mellan husen är grusad grå och vårdträden vaktar sina ägare som de har gjort genom århundraden.

Idyll och kaos på samma gång.

Glöm snörräta rader, stenlagda gångar, små strilande fontäner och plana gräsytor. Skillnaden är ingen prydlig plats, långt ifrån, men full av växtkraft. Full av liv. Numera rumlar fyra barn runt bland bärbuskar, äppelträd och pallkragar. En lurvig kolsvart jätte, hunden Kapten Kuling, samsas med katter och höns.

Jycken och de två bilarna är familjens största utgifter nu för tiden, men hunden vill de inte vara utan och billös kommer man ingenstans på landet.

År 2004 fanns här varken ungar eller djur. Det var den hösten som Sara Bäckmo av en slump passerade huset när hon skulle besöka Erika, en flicka hon mött via jobbet som journalist på Sveriges Television. Inte ens Philip, psykoterapeut och numera make och pappa till barnen, hade Sara träffat den där oktoberdagen för 13 år sedan då en röd husgavel och en övervuxen gammal stenmur dök upp bakom mängder av sly. Inte hade hon då några tankar på att köpa hus, än mindre att bli självförsörjande på grönsaker.

Det var en annan tid.

Hon var en annan.

– Plötsligt sa Erika att det gamla huset var till salu – och jag visste direkt att jag ville ha det. Det var en stark och mycket säker ingivelse. Som att komma hem, säger hon.

Det skulle dock dröja innan huset blev hennes och förvandlade den heltidsarbetande singeln till en frilansande journalist, odlare, fyrabarnsmamma, hustru och odlingsbloggare, vars följartal slår i taket.

Det är förresten hon som har döpt huset till Skillnaden.

 

Det snart 200-åriga huset i byn Bökebacken, strax söder om Växjö, heter faktiskt Skillnaden. 2 500 kvadratmeter tomt, varav köksträdgården numera utgör ungefär en femtedel.

Det snart 200-åriga huset i byn Bökebacken, strax söder om Växjö, heter faktiskt Skillnaden. 2 500 kvadratmeter tomt, varav köksträdgården numera utgör ungefär en femtedel.

 

Sara Bäckmo ser inte ut som en fritidsodlare av det mer seriösa slaget, tänker jag fördomsfullt medan hon visar mig köksträdgården. Tatueringar, snaggat hår, ett linne, tajta jeans och vackert målade ögon skiljer ut henne från bilden av den traditionella odlaren.

– Jag har märkt att mitt utseende provocerar en del. Fritidsodlare har länge skildrats antingen som väldigt jordnära, lite foträta typer, eller som välfriserade kvinnor med tjusiga odlarhandskar och en korg med primörer.

Trädgårdsarbete är att odla hela sitt jag.

Hennes dröm har aldrig varit att hoppa i blåbyxorna, att bli bonde på heltid. Nä, hon vill ha kvar sin yrkesroll som journalist. Och barn. Och familj. Och hund. Och kunna odla i större skala.

– Ofta får alla i en familj rätta sig efter föräldrarnas arbeten, som kommer först av flera skäl. Sedan försöker man pussla ihop allt annat. Vi har velat vända på frågan: Vad behöver vår familj? Hur ska vi arbeta och leva för att det ska funka? Jag tycker inte om tanken att odlandet liksom puttrar vid sidan av livet. Det här är livet! Det jag skapar här vill jag inte mista. Så viktig är numera grönsaksodlingen för vår familj. Det är hårt arbete, men jag gör det med stor lust och energi. Och jag vet att jag bidrar, inte bara med mat utan också med ett sätt att se på livet.

Hon delar drömmen med alltfler i dag.

Bra miljö, god och näringsriktig mat, tid för gemenskap – allt ska rymmas i det ynka liv vi fått medan tiden rusar mellan lämningar, hämtningar, heltidsjobb, relationer som ska vårdas. Många får helt enkelt inte ihop det.

– Att odla grönsaker har påverkat alla delar av livet. Hur jag disponerar min tid, vad jag tänker på, hur vi använder våra pengar, hur vi äter och talar om mat, hur jag är med barnen, hur min man och jag har det. Rubbet!

Hon tar dagens lunch som exempel, en stund hon delade med maken. Ingredienserna plockade de i trädgården, maten lagade de tillsammans. Samtal och skratt innan de skulle hämta barnen på dagis och skola.

– Hur många har den möjligheten, att sitta med sin älskade och njuta av egenproducerad mat? Från början trodde jag att jag bara skulle odla grönsaker, sedan insåg jag att trädgårdsarbete handlar om att odla hela sitt jag. Hade jag vetat 2004 hur stor förändringen skulle bli, vet jag inte om jag hade vågat.

Hur menar du?

– Missförstå mig inte, jag ångrar absolut ingenting! Men när jag kom hit var jag inte ute efter att förändra livet totalt. Jag ville bara ha huset.

I början planerade hon för en mindre odling, trädgårdstidningarnas enkla odlarliv lockade med färska kryddor, några bärbuskar, kanske lite lök och sallad.

– Men när jag läste handböckerna verkade till och med det lilla så krångligt. Det finns ju så många olika sorters jord, olika såningsavstånd, gödsel, allt verkade millimeternoga och … ja, komplicerat. Fast ganska snart insåg jag att det jag stoppade ner i marken gav skörd. Någon sorts skörd i alla fall. Kanske blev det inte som jag först trott eller tänkt, men misstagen gav nya lärdomar. Och framför allt förstod jag att det inte var så himla farligt att göra fel. Det är ju bara att försöka igen nästa år!

Ett råd från Sara Bäckmo lyder alltså: Börja!

– I dag har jag stor hjälp av experter och specialböcker, nu vet jag vilka frågor jag ska ställa, men i början mådde jag bäst av att bara få sätta spaden i jorden.

Ett annat råd är att inte börja för smått. En pallkrage med kryddväxter gör ingen mätt. Vill du kunna äta dina egna grönsaker behöver du tänka mycket större.

– Det gäller att komma upp i en skörd som verkligen betyder något för att det ska bli riktigt roligt. Var inte rädd! Vad kan hända? Att du misslyckas är väl ingen stor katastrof.

Jag var förvånad – och  lycklig! Vi åt så gott!

Skillnadens trädgård växte åt alla håll – och Sara berättade öppet om vedermödor, katastrofer och mirakel, snabbt blev hennes blogg en snackis på sociala medier, den gav Sara uppdrag som föreläsare och gjorde henne till författare.

När insåg du att du var något stort, något livsavgörande, på spåren?

– När det jag sått började ge stora skördar. Vi kunde ta med oss in mer än vi kunde äta, vilket öppnade för nya frågor. Vad skulle vi göra av allt vi odlade? Hur skulle vi ta hand om det?

Hur kändes det?

– Jag var förvånad – och lycklig! Vi åt så gott! Vilka enorma smakexplosioner i munnen det blir när man odlar utan gifter, när man vågar prova olika sorters tomater, bönor och sallader. Och bara känslan av att man åstadkommit det själv, den upplevelsen vill jag aldrig mer vara utan. Våra barn äter så mycket grönsaker. Får de välja mellan köttfärssås och spenatsås, väljer de oftast spenaten. Varje dag kan vi hämta något att äta. Inte förstod jag i början hur stort ett kålhuvud kan vara, hur mycket mat det ger. Jag blev så stolt över det jag gjorde, ville bara ha mer. Men nu har jag också börjat lära mig att inte odla mer än det går åt, också det är en viktig kunskap.

Några tycker att det du bloggar om självförsörjning, är provocerande. Varför?

– Det finns nog många olika skäl till att några blir förbaskade, både yrkesverksamma och fritidsodlare. Hur ska det gå för bönderna om alla gör som vi, lever på det jorden ger och samtidigt arbetar med annat? Andra menar väl att vi är för präktiga med vårt hembakade bröd och alla grönsaker. Men vet du? Jag tycker att många bilder av odlande måste kunna samsas om utrymmet i Trädgårds-Sverige. Jag har ingen lust att censurera mig, jag är snart 40 år och jättestolt över det jag och min familj åstadkommer här.

Vi är sannerligen inte rika på pengar, men på tid.

Finns det kanske också något hotfullt i denna stora familj där ingen vuxen har fast jobb men ändå verkar klara sig ekonomiskt?

– Jag tror att många skulle vilja leva som vi men hela tiden hittar ursäkter för att inte göra det. Vi är sannerligen inte rika på pengar, men på tid. Vi kan inte åka till Mallorca, inte nu i alla fall, men vi lever snålt bland annat tack vare odlingen och kan på så sätt gå ner i arbetstid. Bara detta att halvera matkostnaderna – det betyder något, inte sant? Det är viktiga pengar som resulterar i ännu mera tid tillsammans.

Nu värjer hon sig en aning, hoppas att jag inte ska berätta om deras liv som en puttrig saga, en idyll i grönt och blomdoft.

– Jag är ibland också stressad inför skollämningar, oroad över ekonomin och trött till bristningsgränsen, men jag tycker ändå att det är värt allt för att få leva som vi gör. Ibland kommer det hem vänner till oss som säger ”Åh, så skönt att ni inte bryr er om hur det ser ut!”, men jag bryr mig varje dag! Just nu är vi emellertid överens om att det inte är rätt tid att ha ett 100-procentigt städat hem. Vi har också satt renovering av huset på vänt några år. Allt har sin tid.

 

”Var inte så rädd för att göra fel.” Sara Bäckmo har gjort de flesta misstagen.

”Var inte så rädd för att göra fel.” Sara Bäckmo har gjort de flesta misstagen.

 

De har en annorlunda regel inom familjen.

– Oavsett hur det ser ut inomhus får vi lämna allt bara vi är ute tillsammans. Jag har lite svårt att lämna disk, det bär mig emot, men allt annat stök struntar jag i. Barnen odlar och leker tillsammans med mig och Philip. Han är ingen odlare alls, men gillar mat och är full av tillförsikt och tro på det jag gör. Det älskar jag honom för.

När du läser det här håller det frusna på att tina. Nu tar allt levande sats, vill upp i ljuset.

Våren kommer smygande och i olika takt, beroende på var du bor. I Saras barndom på Styrsö i Göteborgs kommun, gjorde man den här tiden på året i ordning båtarna, snart skulle de i vattnet.

– Mina föräldrar arbetade mycket hemma, vi hade en liten köksträdgård, vi fyra syskon fick hänga med eller vara hemma. Nu lever jag likadant. Kanske såg jag då att det här fria livet bar, kanske är det därför jag inte varit så rädd för att bo på landet och forma mitt eget yrkesliv.

 

Nya utmaningar väntar. Ju mer Sara odlar, desto större yta får hon lust att odla upp. Snart omgärdas husets alla väggar av grönt. Hon försöker förlänga säsongen med odlingstunnlar och varmbänkar. Ju tidigare hon börjar och ju senare hon slutar, desto större blir skördarna. Nu kan hon plocka hemodlade grönsaker året om. Hon var påhittig som flicka säger hon, och den egenskapen verkar finnas kvar. Hela tiden pågår olika försök med nya fröer, nya sätt att arbeta.

– Att odla är förlåtande. Funkar det inte som du tänkt, försöker du bara igen. Orkar du inte en dag tar du nya tag nästa. När äpplena faller om hösten och tiden är knapp, fryser jag in allt och gör mos när det finns tid. Samma sak med grönsakerna. Allt behöver inte vara perfekt.

Att odla är också att odla sig själv, hitta sin plats i historien, i Saras fall en länk till släktens kvinnor som också har odlat för att skaffa mat till familjen: mamma, farmor, mammas farmor Sara.

– Min plats bland dessa starka kvinnor blir synlig när jag gräver, men det här är ingen längtan efter förr, tvärtom. Jag vill inte ha utedass eller frysa, jag vill inte vara utan bil eller el men vi måste våga diskutera hur vi ska leva framöver, hur vi ska kunna kombinera odlande med ett modernt liv.

– Vet du, säger hon, vad som hänt sedan jag började sätta händerna i jorden? Till och med min syn på döden har förändrats! Förr var jag skitskraj för att dö, men nu har jag försonats med tanken att även jag tillhör ett evigt kretslopp av liv och död. Det är en trygg förvissning att allt, vi alla, återgår till systemet.

Hon blir kvar på Skillnaden, säger hon.

– Det här är vår plats på jorden, men det hindrar ju inte att mycket spännande kan hända i livet, när barnen är större. Kanske har vi en skrivarlya i Köpenhamn, förmodligen reser vi mer men jag tycker om tanken med att stanna på en plats, slå ner bopålarna, sätta avtryck, bli del av en gemenskap som en by utgör. Jag behöver inte odla för vår överlevnad, men jag behöver odla för att överleva väl.

 

Text: Stina Jofs
Foto: Pernilla Bergdahl och Maria Östberg

 

Sara Bäckmo
ÅLDER: 38 år.
BOR: Bökebacken utanför Växjö.
UTBILDNING: ”Har ingen utbildning alls. Jobbat sedan jag var 16 år och lärt mig massor under resans gång.”
YRKE: Journalist, bloggare, författare.
FAMILJ: Maken Philip och barnen Otto åtta, Viggo, sex, Alba, fyra, och Loa, snart ett år.
MÅSTEN I MIN TRÄDGÅRD: ”Prioriterar alltid att så, före alla andra jobb.”
NO-NO I MIN TRÄDGÅRD: ”Shabby chic-prylar.”

 

Publicerat i Tidningen Vi:s temanummer om trädgård, mars 2017.

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »