Musikkrönika/Backstage

Skilsmässa redan vid koret!

av Johan Norberg

Det händer när jag spelar på bröllop att brudparet önskar Olle Adolphsons visa Nu har jag fått den jag vill ha till ceremonin. Det är ett spännande val.

Redan i andra versen kommer det ödesmättade ”Slutet har redan börjat för oss två”. Inte någon partyhöjare under en vigsel direkt, men folk väljer låten ändå, eftersom de inte har lyssnat så noga på texten.

Det finns få vispoeter som sänder så dubbla budskap som Olle Adolphson. Ja, inte då han själv sjunger, den träigt spänstiga rösten präntar in orden med skärpa utan ett spår av sentimentalitet och risk för missförstånd. Redan i första meningen inser man att det kommer att gå åt helvete, men i händerna på andra artister händer något märkligt. Melodierna är så elegant konstruerade att de lockar skickliga sångare till egna fraseringar med långa toner, insmickrande vibraton och hesa viskningar nära mikrofonen och då kan det bli så att röstens klang förmedlar en historia medan orden berättar något helt annat.

Man måste lyssna noga på både text och musik.

Långt ifrån insmickrande vibraton är Bob Dylan, vars gnälliga röst i stället står i vägen för många som försöker lyssna. När han fick Nobelpriset i litteratur var det några av mina kollegor som gick i taket på sociala medier, och det avslöjar tyvärr en mindre charmig sida hos oss jazzmusiker, den att inte vara så observant på texter och inte kunna ta in fantastisk lyrik om den framförs sjungande av en röst som Dylans.

Däremot hackar vi i oss vilken låt som helst om orden bärs fram av en Frank Sinatra eller Ella Fitzgerald. I jazzens evergreens är det snarare regel än undantag att låtarna består av plattityder, tramsiga historier och banala liknelser. Fantastiska schlagertexter, men långt ifrån den litterära ambition som finns hos Bob Dylan, för den som skulle orka lyssna.

Och det är ju så man måste ta dem till sig. Precis som Fly Me To the Moon på ett närmast mirakulöst sätt förvandlas från pekoralets usla nödrim till sann poesi och musikalisk komplexitet när Sinatra sjunger den, måste poplyriken bedömas i sitt sammanhang, med den sjungande rösten och musikarrangemanget. Man måste lyssna noga på både text och musik annars kan det bli som med Olle Adolphsons visor.

De som slarvar riskerar att stå där vid koret med sammanflätade händer och kanske först då, i allvarets stund när orden sjunker in, inse att de nynnar med i tredje versens ”Tystnad, när slutade vi älska varandra”.

 

Text: Johan Norberg
Foto: IBL

 

Publicerad i Tidningen Vi, maj 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar