Musikkrönika/Backstage

Skippa flappflappet

av Johan Norberg

Den trötta ”jazz-applåden” bekymrar Vi:s musikkrönikör Johan Norberg.

Efter andra refrängen vänder sig sångerskan Sharon Dyall mot mig med en gest som säger att det är dags för något alldeles speciellt, och jag spelar – som överenskommet – ett gitarrsolo från min position, sittande på en stol i bakgrunden. Inget snabbt, hetsigt eller på annat sätt iögonenfallande. Mer som ett glest utplacerande av några bluesfraser. När det är slut pekar hon återigen på mig med hela handen och ropar, som om vi nyss fått se en baklänges frivolt: ”Yeah, Johan Norberg!”

Jag känner mig mest obekväm och lite generad när de klappar.

Publiken fattar ingenting. De har bara haft ögon för vackra Sharon med sin olivfärgade hy och eleganta scenkläder. Min insats har gått dem spårlöst förbi och ingen applåderar heller, vilket enligt jazzens oskrivna regelbok är något av det mest pinsamma som kan hända en musiker.

Mig gör det ingenting. Jag känner mig mest obekväm och lite generad när de klappar.

Alla som varit på konsert med lite äldre jazz vet att det kan bli en ganska enformig upplevelse att lyssna på solon i tur och ordning från samtliga i orkestern, och dessutom känna sig tvungen att applådera efter varje solo. Om det fanns ett Musikerförbund med makt kunde jag önska ett tydligt ställningstagande och en affischkampanj: ”Om det ej föreligger okontrollerad eufori, avstå helst från applåd.”

Jag lider med publiken som känner sig tvungna till frampressade ”flapp-flapp”-klappningar efter varje solo, som artigt simulerat uppskattning så många gånger att de knappt vet hur en riktigt bra musiker kan låta. Helst skulle jag se att det var som på cirkus, att folk mitt i musiken spontant ropar ”ååh” eller ”iih”, eller att det går som ett sus genom salongen. Gärna glada tillrop så att man känner sig peppad att satsa lite, kanske till och med innan, som höjdhopparnas klapp-uppladdning.

Jazzhistoriens mest legendariska bifall finns på skivan My Funny Valentine, en konsertupptagning med Miles Davis. En minut och 53 sekunder in i låten Stella by Starlight är det en man som inte kan behärska sig längre och vrålar rakt ut: ”Yeaaaaah.” Det är en rimlig reaktion efter Miles vackra trumpetspel och exakt som man själv känner. Han sätter yeah på ens känslor.

Jag ber Sharon, som ju bara vill väl, att inte låtsas om mitt solo under resten av turnén. Ja, ni hör, jag är en knepig jävel. Men, så länge ingen självmant skriker av lycka är det bättre med total tystnad. Vad som helst utom pliktskyldiga ”flapp-flapp”.

 

Text: Johan Norberg
Foto: IBL

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 3/2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar