Porträtt

Skippar skammen

av Pontus Dahlman

liv-stromquistI sina serier dundrar liv strömquist på mot patriarkat och -marknadsfundamentalism. I fjol ägnade hon ett helt Sommar-program åt mens, och i höst kommer en bok om kvinnans könsorgan.
”Mina serier är politiska och feministiska utan att skämmas för det”, säger hon.

Tåget susar över skånska slätten. Stannar till i det semesterstilla Malmö, där några atombombslika svampmoln hänger över Öresund.

Det här är regionen där Liv Strömquist håller till. Trettiosexåringen som i sina tecknade serier verkligen talar om hur landet ligger. Feministen som aldrig drar sig för att fyra av en politisk sprängladdning i sina radioprogram. Satirikern som sorglöst sågar upp maktstrukturer och snittar upp det vi kallar samlivet.

I vår har hon gjort succé på Dramaten, där hennes serieböcker fått bilda basen för Liv Strömquist tänker på dig! En pjäs som kritikerna kallat ”hysteriskt rolig”, och där bland annat kändisexempel som Whitney Houston och Glenn Hysén får illustrera parförhållandenas ojämlika helvete. I augusti får den nypremiär. Men den på randen till folkkära Liv laddar inför hösten med mer än så.

Vi slår oss ner för kaffe på hennes bohemiskt ostädade innergård i kvarteret som kallas Möllevången. Barnen lämnade på förskolan ett stenkast bort. Det kunde vara en vanlig arbetsdag. Från taket hammarslag och tjut från en ilsken sågklinga. ”Fasadrenovering”, meddelar hon, och fiskmåsarna skriar som om världen stod i brand.

Också den här text- och bildkonstnären, som har stora svarta solglasögon uppfällda som ett diadem i sitt uppsatta hår, tycks arbeta på liv och död inom ramarna hon ritar upp.

Första boken, Hundra procent fett, kom 2005 och där finns hennes första ”seriehit”.

– Jag skickade först in den till Sydsvenskan, blev jättepeppad när de antog den.

Det var en ”trerutare” där en ung kvinna säger: ”Jag läste i Slitz att ’svenska män’ vill att kvinnors bröst ska vara fasta, och säga ’hej’ ”. I nästa ruta drar hon upp sin egen tröja, för att höra vad hennes egna ”säger egentligen”. Och brösten svarar: ”FUCK OFF!”

Har du ökat jämlikheten i Sverige med dina serier?

– Det skulle ju vara jätteförmätet att svara ja på en sådan fråga! Men visst, rätt ofta träffar jag folk som säger att serierna har betytt mycket för dem, och när jag såg att folk tryckt egna kopior av bland annat ”FUCK OFF”-serien och klistrat upp på elskåpen i Lund, då tänkte jag att okej, nu händer det något.

– Jag tror att suget efter mina serier beror på att de är uttalat politiska och feministiska utan att skämmas för det.

Men det var efter Liv Strömquists omtalade Sommar-program 2013 – där hon på samma pedagogiskt humormixade sätt som hon använder i sina tecknade serier, helt och hållet pratade om mens – som hon fick sitt stora publikgenomslag.

Det hon visade var hur samhällets syn på kvinnors menstruation genom århundradena skapat tyranni och en förtryckande skam. Ett tema hon utvecklar i boken som kommer i höst, och som säkerligen kommer att låta tala om sig.

– Hela den nya boken handlar om kvinnans könsorgan. Hur man pratar om det, eller inte pratar om det. Alltså det här med mens, att man som kvinna ska skämmas för att man har det, tvingas dölja eller smussla med det. Det är samma sak med kvinnans kön, när jag var liten hade det inte ens något namn, nu har ju någon hittat på det här med ”snippa”, det är fantastiskt, en jättestor gärning!

Vad handlar boken mer om?

– Det finns massor att berätta! Som detta att man på 1800-talet började använda kvinnors biologi som argument för att de inte skulle få samma makt som männen i samhället. När religionen med dess bibliska berättelser tappade i makt, gällde det i stället att lägga fram vetenskapliga grunder för kvinnoförtrycket.

– Och då blir kvinnans könsorgan helt centralt, för i könsorganen blir ju den biologiska skillnaden synlig. Man gjorde också många operationer, till exempel opererade man bort klitoris på jättemånga kvinnor. På medicinska grunder, även i Sverige, av en massa skäl: depression, ryggont, ångest. Jag ser det också som att man tyckte att det var olämpligt för kvinnor att reagera på och känna sexuell lust.

Det låter ju helt otroligt, varför har jag aldrig hört talas om det här?

– Ja, varför har du aldrig hört talas om ”klitoridektomi” i Sverige? För att jag inte hunnit göra en serie om den förrän nu! Allvarligt talat är det ofta just det som är grejen med sakerna jag tar upp i min serier, att det börjat med att jag vill ha svar på varför samhället ser ut som det gör i dag, börjar gräva, och hittar saker som glömts bort.

 

Medan cirkelsågen ylar från taket och något klyvs mitt itu, berättar hon att familjen flyttade till Österlen strax innan hon skulle börja skolan.

– Huset låg för sig självt vid Brösarps backar.

Hur var det att flytta så långt ut på landet, för dig som barn?

– Vi kom direkt från Borås, där mamma utbildat sig till bibliotekarie, och där vi bodde i ett höghusområde med många barn och mycket lek på gården. Plötsligt bodde vi väldigt långt från alla andra. Jag kände nog att det var lite tråkigt, samtidigt är det klart att det var härligt och fritt.

Att bli isolerad på det där sättet kan väl också vara positivt för den som ska bli konstnär, att man får koncentrera sig på sina intressen i fred?

– Ja, det tror jag, vi hade inte heller någon tv, och redan som liten höll jag på väldigt mycket själv; läste enormt mycket, ritade och hittade på egna historier. Mamma jobbade halvtid och pappa, som är död nu, var konstnär med ateljén hemma, så vi höll liksom hela tiden till därhemma.

Vad gjorde din pappa för sorts konst?

– Rätt så mycket grafik, och abstrakta geometriska grejer. Precis innan han dog gjorde han ett stort pussel, baserat på islamska mönster.

Aha, det får mig att tänka på hur dina serier ser ut: i den islamska konsten proppar man ofta bilderna fulla med mönster, för att liksom inte djävulen ska kunna slinka in …

– Ja, ha ha, och mina rutor är också fullproppade, fast med text.

Men Liv Strömquists serier kännetecknas också av en stenhård humor. Som när en dotter frågar sin mamma, på ett piggt feministiskt genusvis: ”Mamma mamma! Det finns en Ipren-mannen, varför finns det ingen Ipren-kvinnan?” Och den utsjasade mamman svarar: ”Älskling, jag behöver starkare tabletter än så.”

Varifrån kommer din komiska talang?

– Vi var så många i min syskonskara att man var tvungen att vara jävligt snabb och skrika högst hela tiden, för att kunna få en syl i vädret. Så humorn kommer nog därifrån, av att sitta runt ett köksbord och försöka få någon att skratta åt en.

Så är det hennes politiska hemvist, som nog också den har sina rötter i uppväxten på Österlen.

– När jag var tonåring kom det en våg av nynazism över just den delen av Skåne. Skolfotokatalogen fick till och med dras in för att det var så många som hade haft på sig tröjor med rasistiska symboler. Folk gick omkring med tröjor och armbindlar med hakkors i korridoren, helt öppet, det var innan sådant blev förbjudet.

Det var i den miljön du blev en vänsterradikal?

– Ja, så var det nog.

Hon beskriver perioderna när hon var fredsobservatör i Centralamerika, under de dramatiska jordockupationerna, när de fattiga bönderna försökte få mark från bland annat de gigantiska bananbolagen att odla sin egen gröda på.

– Det var under zapatistupproret i Chiapas i södra Mexico. Jag var också i Guatemala, och det var superdramatiskt, för man fick inte vara där som västerlänning. Vi fick gömma oss i dikena och gå flera dagar till fots genom djungeln för att ta oss till avlägsna byar där det ibland inte fanns något vatten och ingen el. Där bodde människorna som kämpade för sina rättigheter, som riskerade att bli mördade av militärer om de organiserade sig fackligt och som kunde bli infertila av bekämpningsmedlen bara för att vi ska kunna äta frukterna.

– Att hänga med de här människorna på plats, det påverkade mig jättemycket, gav mig en helt annan bild av världsordningen.

Och den feministiska medvetenheten?

– Redan på mellanstadiet skrev jag en skolpjäs som hette Tvärtomsagan, där en prinsessa skulle rädda en prins, och det är väldigt likt det jag gör nu. Att vända upp och ner på saker, är ett effektivt grepp för att undersöka maktförhållanden.

Liv Strömquist, som berättar att hon länge lidit av en nästintill förintande självkritik, ”nu börjar det bli bättre”, fortsätter:

– Jag hade en helt omtumlande upplevelse när jag var runt sjutton, innan dess hade jag aldrig hört ordet patriarkat, men då var jag på ett föredrag i Stockholm, med en sociolog som sa: ”Om du prövar att se allt omkring dig med feministiska glasögon och ett genusperspektiv, vad ser du då?” Det var verkligen en total ögonöppnare.

Vad såg du då?

– Ta detta med skapande: vad var det för kön på dem som oftast gjorde grejer, som uppträdde och alltid drog fram gitarren på efterfesten, varför stod jag själv bara och tittade på den här killen som målade graffiti, varför hade inte jag ett eget band? Jag hade liksom inte känt mig speglad i den kulturen jag växte upp i, ja, hela Kerouacgrejen och alla vita rockande män!

Medan sågspånen från taket singlar genom luften pratar vi också om hur långt man får gå i den politiska satirens tjänst. I serien Månadens manshora, i boken Ja till Liv! från 2011, får till exempel en viss folkomfamnad artist stå som exempel på en man som liksom tar för sig på … eh … kärlekens område. ”Det finns vissa eviga frågor man aldrig får svar på”, skriver hon i första rutan. ”Var slutar rymden … Och varför har Niklas Strömstedt legat med alla kvinnliga programledare på TV4?”

– Sådant är enklare att göra när man har en mindre publik, och svårare när man blivit mer etablerad.

Du är försiktigare nu?

– Det tror jag faktiskt. Men det som hela den där seriesviten med olika exempel till sist handlar om är: Varför får mäns sexualitet ta större plats än kvinnors? Det handlar inte så mycket om just den personen, utan om att frilägga ett mönster.

– När man gör satir rör man sig hursomhelst hela tiden längs en gränslinje, och ibland överträder man den, och det ingår i hela grejen att man får lov att göra det, tänker jag, för alternativet är så jävla tråkigt. Om man hela tiden skulle röra sig på ofarlig mark där ingen blir arg eller sårad så …

… sköter man inte sin uppgift?

– Exakt, vi har alla olika roller i samhället. Om mitt mål skulle vara att vara en god och moraliskt oklanderlig människa, då skulle det inte gå att utföra det här jobbet.

Vi sitter tysta en stund. Jag passar på att dra fram en annan linje i hennes seriekonstnärskap. I boken Prins Charles känsla – som också är en av huvudkällorna för hennes uppsättning på Dramaten och som bland annat handlar om hur prinsessan Diana nästan genast förpassades ut i känslokylan av sin buttre brittiske prins – finns några nästan helt svärtade sidor där Liv Strömquists tecknade ”Lady Di” deprimerad släpar runt på tunga Ica-kassar (!). Till sist flyter hon förlamad fram i en underjordisk mörkerflod och säger: ”På natten drömmer jag om glömska.”

Det där känns verkligen ”känt”, från hjärtat. Använder du de här väldigt kända, tragiskt ikoniska kvinnorna – Whitney Houston är ju också med i boken och på scenen – som ett slags alter egon för saker du också upplevt själv?

– Så är det absolut, meningen med den serien är ju inte att berätta Dianas biografi, skrattar hon lite, det är ju en önskan att beskriva hur det känns att bli lämnad.

Det känns inte som att det är läge att fråga mer om hennes privatliv, det är som om hon utan att egentligen behöva dra någon gräns utstrålar den integritet som vissa konstnärer har, som om hon utan att behöva röra munnen tyst viskade: du kan fråga om vad du vill, men det är bara mina verk jag är skyldig att svara för.

Vi går ut genom husportalen och korsar gatan för att titta in i hennes ateljé, som hon delar med serietecknarna Sara Granér, som bland annat gör strippar för Vi, och Sara Hansson. De brukar kallas sig ”Skagenmålarna” som för att med en ironiskt tvist stryka under att de jobbar i ett härligt kollektiv. På Liv Strömquists pappersöversållade bord ligger en bok som heter Om könens uppkomst, och John Grays klassiker Män är från Mars, kvinnor är från Venus.

– Just nu gör jag en serie om orgasm, det är ett work in progress.

Och så verktygen: ljusbordet; tuschpennorna med mer eller mindre fin spets; ett limstift samt urdruckna Coca-Cola- och Fanta-burkar – imperialistläsk, minsann, kom ihåg att yrket förbjuder henne att vara alltigenom god!

En gulnad bok vilar med baksidan uppåt. ”Får jag kolla”, säger jag, och Liv svarar ”visst”. Titeln: Drottning Kristina, ur läkaresynpunkt.

– Det fanns en idé om att hon var hermafrodit, och så öppnade de hennes grav och kollade om hon var det, den här 1930-talsboken är en popularisering av den idén, och nu har jag ritat en serie om detta – att man tyckte att hon var för mycket som en man för att vara kvinna.

Hon berättar att hon först tänkte bli poet, med ”de svåra” Katarina Frostenson och Ann Jäderlund som förebilder. Jag ber henne visa mig den allra vackraste platsen i Malmö och vi går bara några hundra meter för att nå dit. Det är en rondell, som samtidigt är en cirkelformad park, med bänkar och rabatter i mitten.

– En plats mitt i stan som jag gillar, för här händer mycket, samtidigt som det är lugnt.

Som i orkanens öga?

– Just det, säger Liv Strömquist, som nu har fällt ner sina mörka glasögon mot solen.

Du har två söner?

– Ja, fem och snart tre år gamla.

Om jag bad dig att teckna en framtida idealvärld för dem att leva i, hur skulle den se ut?

– Jag tror inte på utopier, samhället kommer alltid att vara bra och dåligt, fint och fult på samma gång, och jag tror att det är farligt att sträva mot någon form av perfektion, säger hon.

Utopier är farliga och brukar resultera i helveten när människor försökt förverkliga dem, det känner vi ju alla till. Men ändå. När jag kommer hem från Malmö och zoomar in parkrondellen där vi satt i solen upptäcker jag något märkligt på datorns flygfotografi. Att rabatterna rakt uppifrån bildar ett tecken sprängladdat med symbolik. Det är cirkeln och staplarna i fredsmärket, som tecknas upp i platsen som Liv Strömquist valt.

 

Text: Pontus Dahlman
Foto: Carl Thorborg

 

Pontus Dahlman är frilansande kulturskribent. Första serie-upplevelsen var Asterix, på det kommunala biblioteket.

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar