Reportage

Skogen snackar

av Karin Wallén

Träden ammar varandra, matar hungriga kompisar och varnar för faror. Vad de känner när vi hugger ned dem anar bara förre skogvaktaren Peter Wohlleben, som skrivit en bok om trädens kommunikation.

Tätt, tätt ihop står de. De väldiga bokträden bildar ett till synes heltäckande parasoll mot himlen, och de högsta stammarna kan ohämmat bada sina utbredda kronor i solljuset. Nedanför dem strävar de tunna ynglingarna i skuggan. Bara några ynka procent av solens strålar filtreras ner till deras spirande löv som skriar efter en stund i ljuset.

Det verkar inte rättvist. Men faktum är att det finns en tanke med denna stränga uppfostran. Skulle de yngre träden få fri tillgång till solljus skulle de snabbt skjuta i höjden. Snabbare än vad som vore lämpligt om man vill leva ett långt liv. Den långsamma uppväxten gör veden tätare och segare, och mer motståndskraftig mot svampangrepp.

Dessutom blir småttingarna omhändertagna. Medan de yngre träden långsamt växer upp pumpar moderträdet in socker och andra näringsämnen i dem via rötterna. Man skulle kunna se det som att de ”ammas”.

Träden som växer upp på plantage är som öar av ensamhet.

– Träd är intresserade av att andra träd ska vara friska och levande. De håller varandra om ryggen för att de behöver varandra. Tillsammans skapar de ett klimat som är gynnsamt för dem alla, säger Peter Wohlleben.
I sin bok Trädens hemliga liv berättar han om forskningsrön som tidigare inte nått någon bredare allmänhet. Själv upplevde han att de kunskaper han fick under utbildningen till skogvaktare var det skogsbolagen ville att han skulle kunna. Nyttan av träproduktion stod i centrum. Trädens andra egenskaper var oviktiga.

Jag tänker på skogen jag själv vuxit upp med. Hur väl jag kände de eviga stigarna och stenarna, men hur resten av landskapet ibland kunde förändras över en natt. Ett kalhygge där maskinerna dragit fram kändes visserligen som ett sår i naturen, men det var ju det normala sättet att bruka skogen. Snart började nya träd att spira. Skogen levde upp igen.

– Nja, jag vet inte om jag skulle kalla det skog. Hade vi talat om samma sak i ett u-land hade du förmodligen kallat det plantage, och det är precis vad det är även hos oss. I naturliga skogar har träden ett helt annat utbyte av varandra. Träden som växer upp på plantage är som öar av ensamhet, säger Peter Wohlleben.

Han kallar dem för gatubarn, och enligt hans sätt att se det börjar övergreppen redan i återplanteringen. Det är då plantorna sätts ut för att klara sig på egen hand, helt utan det stöttande nätverk som finns i den naturliga skogen.

På något sätt tycks ändå träd ha förmågan att tillgodogöra sig erfarenheter från tidigare år och därmed till viss del kunna anpassa sig till den miljö de befinner sig i. Hur dessa ”minnen” lagras vet ingen säkert än. Men forskare vid universitetet i Bonn tycker sig ha kommit en bit närmare ett svar. I rotspetsarna har de hittat något de kallar ”hjärnliknande strukturer”.

– När roten trevar sig fram i jorden kan den ta upp impulser från omgivningen och undvika hinder och gifter. Men en trädplanta med avskurna rotspetsar hittar inte lika bra och kommer inte särskilt djupt. Den står inte lika stadigt när det stormar.

 

”Vi har svårt att ta in forskning som kräver ett helt nytt sätt att hantera skogen”, säger Peter Wohlleben.

”Vi har svårt att ta in forskning som kräver ett helt nytt sätt att hantera skogen”, säger Peter Wohlleben.


 

Under sina första år som skogvaktare i Hümmel i västra Tyskland, hade Peter Wohlleben knappast några tankar på hur träden samarbetade i skogen. Visst hade han öga för hur de mådde, men då främst med tanke på timrets marknadsvärde.
Allt förändrades när han började leda guidade turer i naturen och drogs med i besökarnas förtjusning över knotiga, krokiga träd, helt utan värde för skogsbolagen och sågverken. Han började att fundera över trädens egenheter och upptäckte att de hade … personligheter.

Han visar mig en bild i sin mobiltelefon för att ge ett exempel. Där står tre ekar i olika stadier av höstskrud. En är kal, en är höstgul och en håller optimistiskt fast vid sina gröna sommarlöv för att kunna bedriva fotosyntes ett tag till. Den modige vill fortsätta bunkra välbehövliga kalorier inför vintervilan, trots att den genom skiftningen i dagarnas soltimmar och temperatur bör ha uppfattat att hösten är kommen.

– De ängsliga träden tappar löven tidigare. De vill inte plötsligt bli överrumplade av vintern bara för att de inte var beredda. Ett naket träd står stadigare i höststormarna och slipper frostskador i löven, säger Peter Wohlleben och pekar på bilden.

Mönstret med de tre trädens olika beteende visade sig återkomma från år till år, och har stöd i det han hittat i forskningen. Träden har helt enkelt olika karaktär. De bestämmer själva när de vill tappa sina löv. Samtidigt håller de koll på varandra.

Att träd kan kommunicera med doftsignaler är känt sedan länge. När en giraff på savannen i Afrika börjar äta av en paraplyakacia, kan trädet på några minuter börja pumpa ut giftämnen i sina blad. Genom att skicka ut en varningsgas har det attackerade trädet snart talat om för sina omgivande artfränder att en stor växtätare är på ingång. Giraffen går tålmodigt vidare tills den når en radie dit varningsgasen inte bör ha nått. Eller så går den mot vinden – till intet ont anande träd.

Han ser numera ingen på att döda ett träd och ett djur.

Det är inte bara träden i Afrika som har ett försvar. Bokar, granar, ekar – alla reagerar de på smärtsamma attacker och har sina sätt att varna omgivningen. Man kan till och med se att elektriska impulser sänds ut genom trädkroppen när den skadats. Skillnaden från hur det fungerar i våra egna kroppar är att impulserna går väldigt mycket långsammare i träden. Med en hastighet av en centimeter i sekunden fortplantar sig budskapet, och så småningom har försvarsämnen laddats upp i den del som parasiterna vill åt.

– Men vad som är fascinerande är också att träden kan kommunicera genom rötterna och via svampar som bildar långa fibernätverk under jorden. Även där sker det med elektriska impulser. Det påminner lite om internet. Vi brukar kalla det Wood Wide Web, säger Peter Wohlleben.

Alla vill vara uppkopplade och få nyheter om torka, insektsangrepp och andra faror. Och svamparna – de tar bra betalt för sina webtjänster genom att pumpa i sig livsviktigt socker från träden.

I vår industriskog är uppkopplingen så där. När skogsmaskinerna går fram plattas jorden till, vilket är ogynnsamt för svamparna och det underjordiska nätverk de kan skapa för träden.

 

Med hjälp av rötter, svampar och elektriska impulser kommunicerar träden på ett sätt som påminner om hur internet fungerar.

Med hjälp av rötter, svampar och elektriska impulser kommunicerar träden på ett sätt som påminner om hur internet fungerar.


 

Men det finns också andra aktiviteter som pågår under marken. Forskare som undersökt växtrötter har uppfattat att de kan ge ifrån sig knackningar på 220 hertz, och när man utsatte dem för samma frekvens kunde man se att rotspetsarna riktade sig åt det håll ljudet kom ifrån. Kan växter och träd höra?
Forskningen är bara i sin linda, men Peter Wohlleben hoppas att det här är början på ett nytt sätt att se på naturen. Han tror att nästa stora moraliska diskussion kommer att handla om hur vi behandlar naturen. Skulle vi börja se växter och träd som intelligenta varelser skulle det bli allt svårare att försvara dagens hårdhänta sätt att bedriva skogsbruk. Själv ser han numera ingen större skillnad på att döda ett träd och att döda ett djur.

När han tänker tillbaka på hur många träd han har ringbarkat, får han något ångerfullt i blicken. Att ringbarka ett träd innebär att man tar bort barken någon meter upp från marken, vilket gör att trädet långsamt torkar ut eftersom barken behövs för att leda socker från bladen till rötterna. Det svälter ihjäl. Syftet är att gallra och skapa död ved i naturen, utan att hugga ner träd.

Men Peter Wohlleben märkte att döden inföll extremt långsamt, att träden fortsatte kämpa och att vissa av dem fortsatte leva som om ingenting hänt. Det visade sig att de ringbarkade träden fick hjälp av sina grannar, som frikostigt pumpade in socker via rötterna för att det skadade trädet skulle överleva. Ringbarkning var ett ineffektivt sätt att ta kål på träden, och under tiden utsattes de för lidande, menar han.

Men hur känner ett träd smärta?

– Det vet jag inte. Jag kan ju inte ens säga hur du upplever smärta. Men vi kan se att ett träd reagerar när det attackeras, och att det jobbar hårt för att sluta ett sår i barken. Så länge forskarna inte kan motbevisa att träden känner smärta, måste man ändå hålla det öppet. Säga att man inte vet.

 

Text: Karin Wallén
Foto: Henning Ross

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 12/2016

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar