tidningen-vi-politiskt-10-2016
Politiskt

Slaget om ”Folkis” själ

av Cecilia Garme

Har folkhögskolorna blivit offer för sin egen framgång? Frihet och makt står på spel i det pågående bråket om nya statsbidrag.

De är institutioner som alla älskar. Historiska symboler för bildning, och jämlika livschanser – ikoner som författarna Moa Martinson och Ivar-Lo Johansson och finansministern Gunnar Sträng gick alla på folkhögskola.

Och framgångarna har fortsatt. Dagens 154 folkhögskolor levererar utan hård styrning goda studieresultat, där det reguljära skolväsendet och universiteten dignar under Pisa-chocker och överdetaljerade regelverk. Så när ett preliminärt förslag till nya statsbidragsregler landade i våras gick flera av folkhögskolorna i taket. Varför ändra ett vinnande koncept?

Förslaget innebar nämligen förändringar. Bland annat skulle andelen ideella ledare begränsas, åldersgränser höjas och stödet till korta kurser minska. De där kurserna i måleri, fritt skrivande eller musik, som vi alla drömmer om att få gå.

Däremot skulle stödet lämnas oförändrat för de långa, allmänna kurserna som ger allmän behörighet till gymnasium eller högskola. Det vill säga de kurser som har gjort folkhögskolorna till arbetsmarknadspolitikens bästa dräng.

Om man läser mellan raderna innebär det ett förstatligande av folkhögskolan.

Förändringarna kan låta oskyldiga men var dramatiska för många. Varför mixtra och sätta regler när det var själva friheten som gjorde folkhögskolorna så bra?

– Risken är att vi blir en räddningsplanka för det obligatoriska skolväsendet. Om vi bara ska bli en annan form av gymnasium, då blir vi något annat än vad vi är i dag, säger Mats Lundborg, rektor för Biskops Arnö folkhögskola (grundad 1958).

– Det är massor av måsten i Folkbildningsrådets förslag. Men folkbildningen ska inte vara styrd, menar Roger Johansson, rektor för Fridhems folkhögskola (grundad 1873).

– Om man läser mellan raderna innebär det ett förstatligande av folkhögskolan, anser Magnus Linder vid Arbetarrörelsens folkhögskola i Göteborg (grundad på 1970-talet).

Folkhögskolan i Mullsjö (grundad 1949) undrar rentav om avsikten varit att ”skicka etablerade skolor, ofta internatskolor, i döden”.

Invändningarna hade en sorts existentiell bakgrund, eftersom 112 av landets folkhögskolor är grundade och drivna av folkrörelser, med egna mål och bildningslängtan.

Ta till exempel idrottsfolkhögskolan Lillsved som drivs av Svenska gymnastikförbundet. Eller de åtta som drivs av Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Folkrörelser har egna behov, som att utbilda ungdomsledare. Och ideella insatser är folkrörelsernas essens, argumenterade många.

Tolv skolor gick ihop för att uttrycka sin oro för att hela institutionen folkhögskola höll på att tappa kontakten med folkrörelserna och det civila samhället.

– Nu sägs det att folkhögskolorna ska ”på uppdrag av staten genomföra skolverksamhet”. Jag anser inte att jag har staten som uppdragsgivare. Min uppdragsgivare är Arbetarrörelsen i Västra Sverige, säger Magnus Linder upprört.

Han undrar vart den fria bildningen har tagit vägen. Och om det handlar om en återgång till 1800-talets ”borgerliga, filantropiska idé” att blott och bart ”lösa arbetarfrågan” genom folkhögskoleutbildning.

Oj, tänker man och ser fascinerat framför sig hur Marx och Hegel kliver ut ur historieböckerna, stegar fram genom bidragsdimmorna och tar staten i nackskinnet.  En stat som vill skyffla alla genom gymnasiet fortast möjligt och få EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

Förslagsställaren Folkbildningsrådet är en ideell förening där folkhögskolorna är medlemmar genom sina representanter eller huvudmän RIO och SKL samt studieförbund.

Ingen myndighet alltså – men med myndighetsuppgiften att fördela och följa upp statsbidrag.

Och därmed 1,7 miljarder skäl att inte vara döv för staten.*

När Tidningen Vi frågar varför vårens förslag såg ut som det gjorde, handlar svaren just om sådant som staten på olika sätt har reglerat. ”Rättssäkerhet och arbetsmiljö” var till exempel motivet för att begränsa andelen ideella ledare. De höjda åldersgränserna handlade om att ”statsbidraget till folkbildning avser vuxenutbildning”, enligt Folkbildningsrådets handläggare Elisabet Andersson som svarar på Tidningen Vi:s frågor.

Medan förslaget att minska stödet till korta kurser snarare handlade om att rikta statsbidraget till målgrupper som prioriteras av staten, via Folkbildningsrådet.

Vi andra, vi som vill använda vår fritid till att bygga båtar eller läsa filosofi på folkhögskola, kanske rentav kan betala lite mer själva?

Folkbildningsrådets medarbetare har kontinuerlig kontakt med staten – ordföranden Catharina Håkansson Boman har för övrigt ”statlig förhandlare och utredare” i sin yrkestitel på hemsidan.

–Departementet har ställt frågor till oss om processen och remissvaren och varit nöjda, berättar Elisabet Andersson.

– För Folkbildningsrådet har det verkligen inte handlat om att hindra utvecklingen för någon, fortsätter hon, och rådets informationsansvariga, Rebecka Svensén, tillägger att majoriteten av alla folkhögskolor faktiskt var positiva till vårens förslag.

Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap vid Ersta Sköndal Högskola, lyssnar uppmärksamt när Tidningen Vi beskriver kritiken.

– Det låter som ett förslag som med nödvändighet får reaktioner. Det har länge funnits en oro bland folkhögskolorna att man ska bli en underleverantör till staten.

– Om vi vill ha ett stort civilsamhälle ska vi ju ge pengar ovillkorat. Men staten företräder medborgarnas intressen. Man får förstå att i den här spänningen kommer det alltid att finnas konflikter. Det är både styrkan och svagheten med den svenska korporativa staten.

Folkbildningsrådet betonar att de visst tar hänsyn till kritik. Det var just därför som vårens förslag –noggrant förberett, hävdar de – gick på sedvanlig remiss. Ett slutgiltigt förslag läggs först i höst, och det där med differentierade ersättningar för korta och långa kurser är under fortsatt diskussion, för att ta ett exempel.

Man anar en svensk kompromiss.

Men bråket lär fortsätta så länge någon fruktar att folkhögskolans själ står på spel.

 

* Totalt statsbidrag till folkhögskolorna för 2016: 1 696 814 500 kronor.

 

 

Text: Cecilia Garme
Illustration: Graham Samuels

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 10/2016

 

Du kanske också gillar