sofia-wadensjo-karen-1280
Ledare

Sluta svartmåla!

av Sofia Wadensjö Karén

 

Halv fem ringde väckarklockan. Yrvakna sträckte vi oss efter telefonerna, ögnade snabbt nattens nyhetsflashar, insåg att det ofattbara hade hänt … Donald Trump skulle bli USA:s nästa president.

Snökaoset, som denna morgon drabbade oss i Sörmland, kändes helt i linje med det som hände ute i världen.

Ingen sikt. Alla normala rutiner och funktioner helt utslagna.

Ett par veckor tidigare hade jag läst en tankeväckande artikel av Sam Sundberg (SvD, 6 nov 2016) om varför vi måste hålla emot och inte hemfalla åt antidemokraternas världsbild. Ni vet, den där bilden om att allt, precis allt, är på väg åt h-vete.

För när vi målar framtiden i svart, när vi beskriver tillvaron med de allra mest destruktiva ord vi kan uppbåda, bereder vi väg för landets antidemokratiska krafter.

Detta är nämligen deras retorik.

Är man intresserad av statistik är det lätt att avläsa att mycket aldrig har varit bättre – vi blir äldre, är friskare och har det bättre ställt än någonsin tidigare.

När sådan statistik återges ropar missnöjespartierna till sina väljare: ”Men känns det så?” Svaret är självklart för dessa väljare: Nej, det känns inte så.

Själv får jag verkligen anstränga mig för att intellektualisera mina känslor, bottna dem i fakta. För genom att svartmåla vår samtid tappar vi såväl framtidshopp som kraft. Det vill vi inte.

Trots att jag så starkt bar detta resonemang inom mig den där igensnöade ottan, hade jag svårt att ta in nyheterna om USA-valet utan att hemfalla till såväl rädsla som hopplöshet.

Men.

Kvällen därpå gjorde jag något som jag numera aldrig gör … Jag slog på tv:n utan att vilja se på ett specifikt program. Tablån rullade, programmen avlöste varandra.

Ett oväntat lugn spred sig. Plötsligt var detta – att planlöst titta på tv, låta tablån välja åt mig – en hjälp för mig att hitta tillbaka.

Tillbaka till vetskapen om att världen inte har totalkantrat.

Tillbaka till det invanda.

Tillbaka till tryggheten.

Vi måste nog alla finna strategier för att surra fast oss i masten.

För mig just den kvällen var det att göra något som jag så ofta gjort under tonåren, något som kändes som taget från en annan tid – att bara passivt följa tv:ns obönhörliga tablåmatande. På sidorna 54–63 har vi frågat några personer vilka strategier de har för att trösta sig i orostider.

Hur gör du?

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 2/2017

 

Du kanske också gillar