Samhälle

Snart kan välvilja bli omodernt

av Fredrik Lindström

Vi svenskar tycker oss vara ett öppet och modernt folk, ändå misslyckas vi så kapitalt med integrationen. Varför är det så? I en artikelserie försöker Fredrik Lindström reda ut frågan.

Del III: Medmänsklighet som identitetsmarkör

Många invandrare tycker att det är svårt att komma i kontakt med de infödda svenskarna. Det är inte att undra på. Det behöver dock inte alls vara ett utslag av något slags rasism. För det här gäller inte bara invandrare. Även svenskarna har, så att säga, enorma problem att komma i kontakt med svenskarna. Sverige är inte bara väldigt segregerat mellan infödda och utlandsfödda, utan på många andra sätt, till exempel mellan olika socialgrupper eller generationer. Man skulle till och med kunna säga att segregeringen är en del av vår svenska livsstil.

Även svenskarna har problem med att komma i kontakt med svenskarna.

Den är exempelvis en svensk exportvara, med de enormt framgångsrika företagen Ikea och H&M i täten. De lär människor jorden runt att byta stil oftare, göra om sig själva och sina hem mer grundligt och regelbundet. Ikea har i många delar av världen haft problem med att komma in på marknaden, eftersom människor envisas med att inreda sitt hem ”för resten av livet” – ofta i samma stil som föräldrar och mor- och farföräldrar och med deras gedigna möbler. Därmed har folk inte någon större anledning att gå till Ikea och ta del av deras betydligt mer kortsiktiga lösningar. Att använda sitt boende mer som en identitetsskapande konsumtion är något vi svenskar ”måste” lära ut. Och vi lär människor att åtskiljas från den föregående generationen. Kanske också att lägga mer identitet i sitt hem. Det är inte bara ett boende – det är också en berättelse om den som bor där. Vem den är. I alla fall just för ögonblicket!

Sånt här kan vi. För vi är ju så kallade early adapters, pigga på förändring, vill alltid ha något nytt. Vi tänker att det är ett utslag av ett vaket framåtsträvande hos oss, men man kan ju lika gärna se det tvärtom! Tänk om det är så att vi måste förändra oss hela tiden, för att vi inte har något val sedan vi tappat kontakten med en mer traditionell livsstil. Det kan mycket väl ha varit priset för den stora omstöpningen av Sverige under några årtionden kring 1900-talets mitt, då vi gick från fattiga bönder till moderna, slicka storstadsbor. Vi tappade kontakten bakåt. Och i stället för att sörja gjorde vi affärsidéer av det. Rotlöshet och segregering som exportvara.

Alltså, låt oss vara uppriktiga. Kan någon vänta sig att vi skulle vara bra på integration, att föra människor samman, när vi samtidigt saluför våra åtskilda levnadsmönster och vår ensamhet ute i omvärlden? Ensamhet, undrar ni? Ja, vi har i Sverige flest ensamhushåll per capita i världen, och ni ska ju inte tro att folk blir mindre ensamma av att investera sin identitet i sitt hem! Hur ska man då ens kunna flytta ihop med någon, och behöva se sin identitet kränkt av andras möbler och prylar med fel attityd?

Nej, förutsättningarna är inte de bästa. Var och en kan se problemen om man föreställer sig en familj som flytt från krigshärdar och misär nånstans i Mellanöstern, och tänker på deras möjligheter att hitta öppningar in i det svenska samhället. Vad är oddsen att de ska kunna få en meningsfull kontakt med en slipad svensk medelklassfamilj
i dess värld av livspussel, mobilberoende barn, nyinköpta espressobryggare, sociala mediekarriärer och diskussioner om olika ”PT:ar” och LCHF-dieter? Vad kan den svenska familjen ens ge dem för information om sitt liv och sina värderingar?

 

Svenska företag som Ikea (bilden) och H&M lär oss att byta stil regelbundet.

 

Jag pratar ibland med invandrare som frågar efter koderna. Koderna som gör att man blir insläppt i det svenska samhället, Koderna som styr värderingar, kultur, beteende och allt annat. Svenskarna är väldigt snåla med att ge ut dem! Nästan ingen verkar ha civilkurage nog att säga: Jag ska berätta för dig hur folk tänker här i landet och på vilka kriterier du kommer att bli bedömd.

Är det ovilja? Vill människor verkligen inte dela med sig av sin kultur? Tja, för den hårt pressade medelklassmänniskan, som hela tiden är fokuserad på sitt framåtskridande, är det nog svårt också för att man lärt sig att koderna ska vara exklusiva. Som portkoderna till en fastighet, som måste hållas hemliga för att vi ska försäkra oss om att endast ”de rätta” kommer in i byggnaden. Och som regelbundet måste bytas, så fort det blir lite för mycket spring i huset.

 

Det är ju så många lever. Titta på hur vi konsumerar mat som livsstil och identitet. En som fick koderna på 1980-talet kunde lära sig att man skulle ha lite ananas i salladen, för att visa sig modern och giltig. Eller att dricka café au lait. För några år sedan var ruccolan en ”modernitets-legitimation”, i dag är den fullständigt förbrukad eftersom för många anammat den. Det har blivit för mycket spring i huset! Koderna måste bytas! Till pulled pork som byttes till surdeg som byttes till högrevsburgare som byttes till …

En familj som kom till Sverige på 80-talet och lärde sig populär svensk mat då, skulle nog bli ett roligt skämt om de i dag bjöd på samma mat, till exempel avocadohalvor, flygande Jakob och päron med after eight. Och även om den svenska livspusselfamiljen ifråga vore öppen om sitt liv, leverne och sina värderingar så vore det lite som att lämna ut portkoder, som ändå snart blir utbytta och inaktuella.

Få länder är så dominerade av sin medelklass som Sverige.

Den svenska medelklassen må vara utskälld, men medelklassen är rent objektivt den samhällsgrupp som det är svårast att komma i kontakt med. Just för att den är så rörlig och föränderlig. Det har ironiserats mycket över medelklassens livsstil. Ofta är det medelklassen i egen hög person som suckar över sig själv, vilket ju alltid är avväpnande. Självironi är ofta ett slags garanti för att man inte ska kunna bli allvarligt kritiserad. Va? Kritiserar du mig? Jag har ju redan erkänt mina brister?

Men det finns skäl att stanna vid medelklassens funktion. Få länder i världen är nu så dominerade av sin medelklass som Sverige. Mellan 40 och 70 procent av landets befolkning hör till den – lite beroende på hur man räknar – och det sätter onekligen sin prägel. I Sverige har medelklassen segrat när det gäller kultur, värderingar, språk och mycket annat – dess sätt att tänka är helt enkelt för många ”det normala”. Arbetarklassen och överklassen blir undantagen, som ofta också får allt mer gemensamt för att de helt enkelt sitter still i båten. Fortsätter leva ungefär som man gjort. Till skillnad från arbetaren, som har ett jobb, och överklassmänniskan, som förvaltar ett kapital, så har medelklassmänniskan en karriär. Ett livsprojekt. Och i dag handlar det inte bara om yrkeskarriär, man talar allt mer också om till exempel bostadskarriär och till och med relationskarriär.

För medelklassmänniskan betraktar allt hon gör som en del av hennes identitet. Alla hennes handlingar förväntas berätta något om henne. En maträtt är aldrig bara näring, en mössa är aldrig bara något att värma huvudet med, utan allt är också ett budskap till omgivningen om vem man vill vara. Det spelar ingen roll vad man själv vill, det blir en självuppfyllande profetia om man accepterar att ingå i det sociala spelet. Det vill säga, om man går ut med en mössa bara för att inte frysa, så kommer omgivningen att spekulera i vad man ville med just den huvudbonaden, och man kommer att lära sig det. Lära sig välja mössa. Passiva identitetshandlingar blir aktiva. Allt är signaler till omvärlden. Det är medelklassens motto. Och en process i ständig rörelse. Koderna byts allt tätare.

 

Det här är en katt och råtta-lek avancerad nog för den som har en massa inside-kunskaper, och ofta närmast omöjlig för den som kommer utifrån. Svenskar beskrivs ofta svårtolkade för att de till exempel inte skryter och visar upp eventuell framgång eller rikedom. Det är inte sant, det gör de visst – men på oerhört subtilt kodade sätt. Det handlar inte precis om guldkranar i badrummet, utan snarare om val av dagis eller temperaturen på ett pocherat ägg (cirka 63 grader) som bara ska kunna avläsas av några få utvalda.

Men i och med att modernitet i sig är en drivkraft i medelklassens identitetsbygge, så blir även ståndpunkter och värderingar viktiga accessoarer. Det behöver inte bottna särskilt djupt. Man går mycket på det riskfria. För en medelklassmänniska är det ofta mycket viktigare att inte ha SD:are i sina umgängeskretsar, än att göra något praktiskt för nykomlingar i landet. Och det är också betydligt mer riskfritt i det sociala livet.

 

På 70-talet var det vänstersympatier som var riskfria, och de blev ett mode, inte minst bland medelklassen. Visst, det blev de i många länder världen över, men då mest bland ungdomar och intellektuella. I Sverige gick man mycket längre än så. Och så vet vi hur det gick! Det blev omodernt! Medelklassen förbrukade sådana här åsikter och värderingar precis som allt annat som man använt i sitt till synes bottenlösa identitetsbygge.

Om antirasism och välvilja att ta emot invandrare också är något som ingår i den svenska medelklassens livsstil och ”modernitetsgarderob” just nu, så är själva gapet mellan åsikt och handling inte mycket att förvånas över. Om folk kunde vara vänster på 70-talet utan att det innebar några större förändringar i deras dagliga liv, så kan vi nog förvänta oss att folk i dag kan vara invandringsvänliga, och ändå fortsätta leva sina slutna liv, utan några direkta öppningar mot omvärlden. De är för upptagna med sina identitetsbyggen för att kunna delta i någon praktisk integration av nya svenskar.

Är medmänsklighet och öppenhet delvis ett mode?

Men det värsta i detta är ju framtidsperspektivet. I dag kan vi sörja att integrationen inte lyckas, men om delar av vår öppenhet i själva verket bygger på medelklassens behov att demonstrera moderna åsikter, så kan vi mycket väl behöva förbereda oss för en upprepning av det som hände med vänsterrörelsen. När den blev omodern åkte inte bara poserandet med FNL-knappar ut, utan som barnet med badvattnet också idealen om solidaritet, medmänsklighet och den kritiska synen på det snedfördelade ägandet i vår värld och mycket annat. Riskerar vi detsamma i dag? Om medmänsklighet och öppenhet delvis är ett mode som förbrukas av medelklassen, är det därmed på sikt också dömt att urholkas och bli omodernt?

 

Fotnot: Detta är del 3 i en artikelserie som löper under hösten i Vi.

 

Text: Fredrik Lindström
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, december 2017

 

 

 

KOMMENTAR

NEJ, EMPATIN ÄR INGEN MODENYCK

Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan, synar Fredrik Lindströms resonemang.

 

Det har blivit en svensk nationalsport att gissla den kulturella medelklassen – dessa trendkänsliga hipster-individualister som, ironiskt nog, ofta springer i flock.

Fredrik Lindströms beskrivning må vara tillspetsad – hur många har egentligen råd med en personlig tränare? – men det är en träffande jämförelse med 70-talets vänsterrörelse: Många blir nervösa om de inte har rätt åsikter. Det leder till en osund renhetsiver, de som tycker fel ska få på tafsen eller rensas bort från Facebook. Det finns ingen plats för sverigedemokrater i det trygga rummet. Om vår omgivning består av karbonkopior av oss själva får vi svårigheter att förstå omvärlden. Meningsmotståndarna blir så främmande att de framstår som onda.

Samtidigt ska man inte dra för stora växlar på medelklassens besatthet av trender. Erfarenheterna från vår europeiska historia har satt djupa spår: De vita bussarna, de finska krigsbarnen etcetera. I en globaliserad värld är empati knappast en modenyck.

 

Jag noterar också en identitetsfälla i den påstådda motsättningen mellan att vara invandringsvänlig och att leva ett ”slutet liv”. Det säger mycket om samtiden – politiken förvandlas till en livsstilsfråga där ideologin förutsätts sätta tydliga avtryck i vardagen. Men kan vi fullt ut välja hur integrerade våra liv ska vara när såväl skolor som bostadsområden är segregerade?

De som ska integreras blir också lätt en anonym massa i diskussionen. Det skrivs sällan om integrationsprocessen hos stora invandrargrupper. Ta assyrierna som exempel. Sedan de kom till Sverige för femtio år sedan har både jämställdheten och utbildningsnivån ökat radikalt. Men det finns en rädsla i Sverige för att prata om specifika grupper, för man kan ju trampa snett. Ska debatten fördjupas får nog vi i medelklassen vara beredda på att ge upp vår plats på terapisoffan.

 

Text: Rakel Chukri

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar