Ur arkivet

Söderberg sjunger ut!

av Tomas Dur Fläckman

När vi 2012 fick upp ögonen för Rickard Söderberg var han ännu inte känd som bagare, Mellodeltagare och mycket annat från åtskilliga tv-program. (Nu senast som körledare i ”Gatans kör”.) Han var ”bara” en mycket begåvad operatenor med starka åsikter.  Vi åkte till Malmö och hängde backstage under ett framförande av ”Madama Butterfly”.

Det Rickard Söderberg säger och skriver – och det är en hel del – kan strängt taget kokas ner till tre punkter:

  • All kärlek är bra, för människorna och för samhället, oavsett former och omständigheter.
  • Om vi vill rädda planeten måste vi börja nu.
  • Du har ett personligt ansvar. Ta det.

Den 37- årige sångaren möter oss på Malmöoperan i full hårdrocksregalia: lång hårman, svarta kläder, kedjor, breda armband, kajalinfattade ögon, svart nagellack. Han vet att det ska tas bilder.

– I want to look gorgeous, säger han och fyrar av ett solvargsleende.

För oss operasångare är det OS varje dag.

 

Det är tisdag och en vanlig dag på jobbet för Rickard Söderberg. Om några timmar ska han spela äktenskapsmäklaren Goro i Giacomo Puccinis klassiska opera Madama Butterfly. En biroll. Men Söderberg är på scen i början av föreställningen, kommer in efter paus igen och är med och tackar för applåderna. Det blir 4,5 timmar på jobbet inklusive smink, påklädning och uppsjungning. På förmiddagen har han repeterat ett annat verk. Nu, några timmar mitt på dagen, är han ledig. Det är detta som på bussförarspråk kallas ”delad tjänst”.

Det närmar sig. När börjar du känna av att det snart är föreställning?

– O, det gjorde jag redan i går kväll! Dagen före gäller det att äta rätt, dricka bra vatten, vara tyst och gå till sängs tidigt. Att gå ut och svira dagen före en föreställning är uteslutet. Tur att de inte sa det här på operaskolan!

Madama Butterfly är, även med operamått mätt, en extremt tragisk historia om en 15- årig japansk flicka som blir djupt sviken av en cynisk amerikansk militär. Sexturism anno 1900. Musiken är smeksamt vacker, scenografin stram, färgsättningen subtil. En recensent kallade uppsättningen ”gråtfest”, och det låter ju förskräckligt, men jag förstår precis vad som menas: det är sorgligt, men härligt.

En gräslig intrig, hur håller man känslorna i styr på scenen?

– Alltså, vårt jobb är att få dig att grina. Under instuderingen är det annorlunda, då är det mycket känslor. Jag har varit med om tillfällen då hela teamet, inklusive teknisk personal, har bölat under repetitionerna. Men när det väl är föreställning, då är det bara fullt fokus som gäller. Det är publiken som ska känna, inte vi.

I likhet med alla andra sångare på den här nivån bär Rickard Söderberg på en ständig oro för att bli sjuk.

– Jag kan i princip gå in och sjunga med två brutna ben och två brutna armar, men är jag så här lite förkyld (måttar en halv centimeter mellan tummen och pekfingret), då går det inte. Man badar i handsprit hela dagarna, och om mina vänner blir krassliga vet de att det inte är läge att träffa mig, säger han.

I en doktorsavhandling som kom för några år sedan påstås det att de allra flesta operasångare mår psykiskt dåligt av kravet på att ständigt prestera på hög nivå.

– Visst, för oss är det OS varje dag, säger Rickard Söderberg och fortsätter:

– Jag ärtacksam över att jag får hålla på med det här, men samtidigt är det ju ett jävla skitjobb. Tänk, vad man får offra på asketismens altare!

Men varför fortsätter du, då?

– Fördelarna väger tyngre! De magiska stunderna är korta – kanske bara fem sekunder åt gången – men när 100 pers på scenen, 100 musiker i diket och 1 500 människor i publiken är riktade mot exakt samma fokus … det är värt allt det andra. Annars hade jag aldrig gjort det.

– Grejen är att de ögonblicken inte går att söka. Plötsligt är de där.

 

Rickard Söderbergs privata stil avslöjar knappast att han är operasångare.

Rickard Söderbergs privata stil avslöjar knappast att han är operasångare.

 

Rickard Söderberg växte upp i Halmstad, i ett hem där musik inte var särskilt viktigt. Men så råkade han se Ingmars Bergmans klassiska tv-version av Mozarts opera Trollflöjten. Där tändes gnistan.

– Jag kände direkt: ”Jag måste få vara en del av den här världen!”

Och då fick Rickard Söderberg bråttom. Han tentade av resten av grundskolan samt gymnasiet i en rasande fart och började utbilda sig till pianist, men hoppade av.

– Det var alldeles för ensamt.

I stället började han studera sång, först på en folkhögskola och sedan på Opera-akademiet i Köpenhamn. I år firar han tioårsjubileum som professionell sångare.

Jag är inte i någon Lars Vilks-situation, med mordhot.

När det inte är opera ger Rickard Söderberg gärna romanskonserter med sin ständige följeslagare, pianisten Fredrick Haglund.

– Men absolut inte ”ena handen på pianot”! säger han med eftertryck.

Med det menas klichébilden av den klassiske sångaren i frack, nejlika i knapphålet och – just det – ena handen på pianot (där det för övrigt står en kandelaber).

När Rickard gör solokonserter, då är han klädd som han går och står  hur fin i kanten repertoaren än är.

– Och så jobbar jag rätt hårt med mellansnacken; när man väl har en publik måste man ju passa på att sprida lite propaganda! säger han glatt.

Då är vi inne på agitatorn Rickard Söderberg, han som skriver debattartiklar, bloggar, twittrar och sticker ut hakan rejält i olika ämnen, främst hbt- , miljö- , kulturfrågor.

För Rickard Söderberg är konsten och samhällsintresset tätt sammanlänkade storheter, och han missar sällan en chans till korsbefruktning.

Men engagemanget, främst i hbt- frågorna, har visat sig ha ett pris; hatmejl är vanligast, men det handlar också om sönderskurna däck på cykeln, ägg som kastas på fönstren till lägenheten …

– Vi bodde på bottenvåningen förut, men har faktiskt flyttat högst upp i fastigheten.

Två gånger har han blivit misshandlad på stan. ”Religiösa fundamentalister”, tror han själv. Ena gången var förövarna två män i 65-årsåldern som mitt på blanka dagen sparkade ner Rickard när han stod med sin cykel och väntade på grönt ljus. Männen fortsatte och skrek åt honom att ”sluta skriva sånt som retar upp folk”.

– Men allt det här skrämmer mig inte, det sporrar mig – och jag är inte i någon Lars Vilks- situation, med mordhot.

I sex år var han fritidspolitiker för Miljöpartiet, på kommunal och regional nivå. För ett år sedan hoppade han av. Politikens kvarnar mal för långsamt för Rickard Söderberg.

– Men det finns andra sätt. Operan ger mig frikort till de fina salongerna, och där kan jag påverka. Om jag till exempel anlitas till en representationsmiddag, då kan jag ställa krav på menyn: jag vill ha ekologiska, vegetariska alternativ, inga tigerräkor … Nu håller jag på att försöka få Malmöoperan att sluta ge blommor efter föreställningarna, och i stället köpa träd i Vi-skogen.

Jag ber honom vara åsiktsmaskin i några dagsaktuella frågor, och visst, han har tydliga och genomtänkta åsikter om allt från ungdomslöner till Palestinas status och eurofrågan.

När en häftig debatt om operavärldens påstådda sexism bryter ut under våren sitter Söderberg i televisionens debattprogram om pratar könsmaktsordning. På första maj skriver han på sin blogg ett ”Tal till nationen” där han pläderar för en ny definition av ordet ”arbetarklass”.

Vid varje uppdykande problem tycks han fråga sig själv: vad kan jag göra?

Det finns en röd tråd i mycket av det du säger och gör: individens ansvar.

– Ja, vi har alla ett skitstort ansvar! Världen blir precis det vi gör den till, och jag kan sällan skylla på någon annan.

Jag tror inte på den här lidande konstnären.

Tillbaka till operan. När vi träffar Rickard Söderberg har han fyra föreställningar i huvudet – två huvudroller och två biroller – och under Madama Butterfly- föreställningen, då hans rollfigur inte syns på ett tag, smiter han i väg för att repetera Richard Wagners tungviktare Parsifal, som ska bli fem timmar rå-opera med 129 pers på scenen. Efter trekvart i Wagners värld rusar han tillbaka och är Puccinis äktenskapsmäklare igen – två väsensskilda musikaliska uppgifter.

Publiken som kommer och lyssnar på Butterfly är väldigt homogen — vit medelklass, lite till åren kommen …

– Ja, tyvärr. Man pratar för lite om det här, och man gör för lite åt det. Vi kan inte försvara fortlevnaden av den här konstformen om vi inte är intresserade av att alla slags människor kan komma hit och känna sig hemma. Det kräver en aktiv insats av oss.

Vilken slags insats?

– Operan måste säga något om vår samtid för att locka en ny publik. Ge mig huvudrollen i Carmen – den kvinnliga, alltså – så ska vi nog kunna säga något angeläget om nuet, inte minst i hbt- sammanhang. Vi som jobbar med det här skulle gärna se en djärvare repertoar, men det finns en tröghet i branschen, och en hel del publik – säkert många av dem som kommer hit i kväll – vill nog ha det på det traditionella sättet.

 

Rickard klär upp till rollfiguren Goro i Puccinis ”Madama Butterfly”.

Rickard klär upp till rollfiguren Goro i Puccinis ”Madama Butterfly”.

 

Rickard Söderberg är frilansare och ser sig själv som näringsidkare; han är innovativ, bra på att göra pr för sig själv och vårdar sitt personliga varumärke.

Du borde vara en dröm för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth? Alliansen vill ju att kulturarbetarna ska vara självgående entreprenörer, precis som du.

Rickard Söderberg stönar.

– Jag vet! Men jag tror inte på den här lidande konstnären, eller att man ska ha något slags livstidsanställning som konstnär. Det måste vara ett dynamiskt, rörligt yrke. Så jag försöker leva det – jag har sagt nej till alla anställningar, jag vill kunna styra själv. Men det är chockerande att jag är den som Lena Adelsohn Liljeroth vill att jag ska vara!

Hur skulle du vilja att det fungerade?

– Jag vill kunna köra detta utan bidrag till mig som person. Bidragen ska gå till arrangörsledet, som ska se till att det blir bra konstnärer. Staten ska inte anställa konstnärer, skulle inte behöva det, om den satsade på arrangörer och producenter, de som köper in och skapar kultur. Om de är starka, då löser sig mycket.

Efter en hektisk vår sjunger Rickard Söderberg i sommar titelrollen Orlando i Joseph Haydns opera Orlando paladino på Drottningholms slottsteater.

– Det är min sjunde sommar på slottsteatern. Jag får ha peruk och coola gamla kläder, krinoliner, korsetter och sådant, och Drottningholm … det är sååå fint. Det är verkligen sommarlov för mig att komma dit och jobba.

Så talar en sann arbetsnarkoman.

 

Text: Tomas dur Fläckman
Foto: Daniel Nilsson

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 6/2012

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar