Reportage

Spanska krisen började i Benidorm!

av Lars Westman

Den ekonomiska krisen i Spanien djupnar för var dag.  Hur kunde det bli så här? Lars Westman – som haft Spanien som sitt andra hemland sedan 1950-talet – hittar fröet till eländet i Benidorm.

Man kör genom apelsinlundarna och så dyker Benidorm upp som ett annat Manhattan med havet glimmande mellan skyskraporna. Ja, man undrar var man är någonstans. För säkerhets skull har det byggts en utsiktsplats på autostradan ovanför, bara för att turisterna på väg mot Granada inte ska köra av vägen i pur häpnad.

Det var här det började. Om man ska leta efter en plats där fröet till den spanska krisen såddes så är det här i Benidorm, i Valenciaregionen. Här började byggbubblan blåsas upp; försiktigt och under kontroll till en början. Det är drygt femtio år sedan, och sedan dess har Benidorm vuxit ut till ett riktmärke för hur spanska medelhavskusten ska hårdexploateras.

Det är ingen tillfällighet att krisen i Spanien slagit så hårt i Valenciaregionen, politiskt och ekonomiskt. Det är här arbetslösheten är som störst. Det är här som regeringspartiet Partido Popular har härjats som hårdast av korruptionsskandaler.

Är det turismen eller byggbranschen som har varit motorn i den spanska tillväxten? Eller båda? I turismens spår kom storkapitalet och byggboomen. Hit flyttade byggnadsarbetare från hela Spanien. Bara några mil in i landet tömdes byar på unga människor. Gamlingarna kunde gå kvar och vakta släktens gamla olivträd. Alla unga drog till Benidorm. Och från Marocko kom ättlingar till de morer som kördes ut ur Spanien för femhundra år sedan.

Jag bor själv i en härlig liten stad en halvmil söderut. Benidorm gömmer sig bakom bergskedjan som går ända ner till havet. Men på kvällarna är natthimlen över Benidorm upptänd så att stjärnorna bleks ut.

”Vad skulle vi göra utan Benidorm?” säger en granne och vän.

Alla älskar Benidorm. Där finns movida, tempo, hålligång. Och det är kul att åka dit bort ett tag och kolla in alla turister i deras kortbrallor och undertröjor och bärbara solstolar.

Och i Benidorm kan unga människor hitta småjobb och påhugg även om byggsektorn står still.

Turismen tycks gå på högvarv, som om det inte funnes någon kris. 1,2 miljoner Benidorm-turister 2011, dock huvudparten utlänningar; den inhemska turismen ligger lågt, spanjorerna avvaktar, även de som har råd.

Turistindustrin blev en välsignelse för Spanien, men den är också förförisk, som om solen och havet skulle garantera evig värdestegring utmed stränderna.

Det tog fart på allvar efter Francos död 1975. Efterfrågan på nya hotell och turistbyar, ”urbanisationer”, bara växte. Många charterturister – i början mest pensionerade engelsmän – köpte lägenheter i de nya höghusen och började övervintra. Sedan blev det som om hela norra Europa var på väg hit. Och spanjorer från norr började också komma om vintrarna; i Benidorm bor sextusen baskiska pensionärer, med egna barer och egna vallokaler för regionalvalen där hemma bland Atlantkustens dimmor.

 

För diktatorn Francisco Franco var alla från Europa norr om Pyrenéerna presumtiva spioner och sabotörer. Hans ministrar lobbade försiktigt men envist: ”Spanien behöver turismen”, sa de. Och i mitten av 1950-talet drev de igenom att just Benidorm skulle bli ett pilotprojekt i turistnäringen. ”Vi tillåter höghus och måttlig förtätning”, sa man.

I skydd av bergskedjorna fanns här det finaste turistklimatet på den spanska kusten. Och dessutom över en halvmil badstränder och ingen bebyggelse mer än den där pittoreska fiskestaden Benidorm där sardinfiskarna drog upp sina båtar på sandstranden.

”Vi bygger några större hotell på prov i Benidorm”, sa man på turistministeriet.

Franco var tvungen att ge med sig. De första höghusen byggdes. De fiskare som hade mark ovanför stränderna sålde till byggbolagen och fick lite pesetas. De som kunde vänta med att sälja medan markpriserna steg tjänade stora pengar.

Franco förstod att massturismen kunde vara ett hot mot hans Spanien, vilket den också blev. Bland de första Spanienturisterna fanns ju nyfikna personer som ville veta en massa saker om landet bakom badstränderna. Alla bodde på små pensionat med högst två, tre våningar, men med pool och kombinerad reception och bardisk.

Franco ville kontrollera och helst stoppa den kommande invasionen som han hade onda aningar om. Ironiskt nog fick han hjälp av opinionen i Nordeuropa, särskilt Sverige. Här mobiliserades motståndet mot den nya Spanienturismen. Socialdemokratiska ungdomsförbundet förklarade Spanien i blockad. ”Vi åker dit när Franco är borta”, sa man. Det hjälpte inte att folkrörelsernas egen resebyrå Reso protesterade, deras första bussar hade ju redan börjat rulla söderut.

Följden blev att en hel generation socialdemokrater och vänstermänniskor aldrig satte sin fot i Spanien. ”Tänk på våra stupade”, sa man och menade de 164 svenskar som dött som frivilliga i spanska inbördeskriget.

En bojkott av Spanien skulle till slut krossa Franco. Så trodde man, och så har strategin varit bakom bojkotter mot många länder.

Svenska konstnärer och intellektuella mobiliserades mot Spanienturismen. Sven Erixson, X-et, vid den tiden Sveriges ledande konstnär, gjorde en kusligt bra litografi som såldes i kampanjen mot Francospanien. Han målade en kroknäst strandpolis med omisskännlig Francoprofil på en badstrand myllrande av aningslösa turister.

Jag minns hur skakad jag blev när jag upptäckte den här bojkotten. Helt ovetande om den hade jag liftat till Spanien direkt efter studenten för att lära mig Lorcas och Juan Ramón Jiménez språk. Jag insåg snart var jag hamnat. I spanska tidningar drevs en motkampanj mot den svenska bojkotten. Rubrik 1955 i Mallorcatidning: ”Quien quiere aburrirse vayase a Suecia” (ungefär: ”Den som vill ha tråkigt ska åka till Sverige”).

”Jaså, du har varit där nere”, suckade X-et som jag bodde granne med i Saltsjöbaden. Han älskade Spanien där han hållit till och målat under långa tider åren före Franco och inbördeskriget. Nu hade han portförbjudit sig själv i Spanien, precis som Picasso gjort efter sin anti-Franco-tavla Guernica.

Och stackars Sylvia Vrethammar! Hon som sjöng Eviva España utan att veta att Spanien var svartlistat! Utmobbad! Mordhotad!

Hasse Ericson, bas för mäktiga Transportarbetareförbundet, tyckte ingen synd om. Franco levde när den klassiska bilden av honom på Kanarieöarna togs. Ut med Ericson.

 

För fem år sedan, innan den spanska krisen satte in, hölls en utställning i Benidorm där man berättade om hur Benidorm blev ett pilotfall för turistnäringen.

De första byggnadstillstånden var på sju–åttavåningshus. Snart smög våningshöjderna uppåt; det svartbyggdes en och annan extravåning, men det var ju bara i linje med det stora pilotprojektet.

Så blev Benidorm, jämte Malaga och Torremolinos, det första stora chartermålet på spanska fastlandet. Och för spanjorerna blev Benidorm en symbol för hela moderniteten och den nya tid som skulle komma efter Franco. Det internationella kapitalet började köa för att få investera på Valenciakusten. Spaniens inträde i EU 1986 blev bekräftelsen. Vad gjorde det att priserna steg med tjugo procent i övergången från pesetas till euro?!

Benidorm byggde Europas högsta hotell, hotell Bali, 186 meter (det kostar motsvarande 40 kronor att ta hissen till takterrassen).

Grannstaden Villajoyosa svarade med att bygga Europas största hotell, femtonhundra rum skulle det bli. Det står i dag som ett rostande skelett, efter en rättegång om diverse oegentligheter där de ansvariga gick fria.

Allt handlade om tre saker: Sol. Playa. Korruption.

”Om några år har vi hunnit i kapp Tyskland”, sa Spaniens dåvarande president José Luis Rodríguez Zapatero året innan krisen kom. Han struntade i kraven på åtstramningar från sin finansminister. För honom var Spanien ett ekonomiskt mirakel och ett exempel för EU vad de nya demokratierna kunde genomföra.

I Valenciaregionen gick stora pengar till nödvändiga satsningar, men hamnade också i fel fickor. Benidorms borgmästare Eduardo Zaplana blev president i den självstyrande regionen. Han drog i gång ett projekt som har kostat Spanien miljoners miljoner euro i rena förluster och i rättegångskostnader. Det är nöjesfältet Terra Mítica, i dag en sevärdhet, men också en härva av korruption, luftfakturor, rättegångar, svindel.

Hans efterträdare, Francisco Camps, friades visserligen våren 2012 i en rättegång om korruption, men var ändå politiskt förbrukad och tvingades avgå. Ännu värre gick det för hans partibroder, borgmästaren i Castellón norr om Valencia. Han beställde en staty över sig själv vid stadens nya flygplats, men föll när hans fiffel med stadens finanser avslöjades. Fyra miljoner euro av hans tillgångar har förklarats i blockad i väntan på dom; runt trettio miljoner kronor, tullade ur stadens kassa.

Domstolen yrkar på 13 års fängelse. Flygplatsen är invigd men aldrig öppnad, eftersom landningsbanan är felbyggd. Men statyn står kvar.

 

Korruptionen har officiellt varit en ickefråga i spansk rikspolitik. Den har funnits som en dov skugga i debatterna, men aldrig brutit igenom på allvar trots dagliga avslöjanden om nya mutbrott och förskingring av offentliga medel, och trots alla demonstrationer och -protestaktioner.

Men när det blev känt att inte ens kung Juan Carlos går fri, hände något i opinionen. Det är kungens svärson Iñaki Urdangarín som ställts inför rätta för förskingring av allmänna medel, med hemliga konton i utlandet. Det har blivit droppen. Kungahuset som enande kraft har kommit i gungning. Röster inom det politiska etablissemanget har antytt att man borde ta itu med korruptionen. Och dagen före kungens 75-årsdag den 5 januari släpptes en opinionsundersökning där korruptionen rankades som en huvudfråga för den spanska allmänheten.

Samma dag hade tidningen El País gjort en sammanräkning; runt trehundra spanska politiker på olika nivåer är indragna i rättsprocesser om korruption.

Är alla insyltade? Oppositionen med socialistpartiet PSOE har hittills legat lågt för skams skull, det var korruptionen som fick Felipe Gonzáles  socialistregering på fall på 1990-talet. Den skandalen och den besvikelsen har väljarna i färskt minne.

När den världskände undersökningsdomaren och nationalhjälten Baltasar Garzón blev Spaniens korruptionsjägare nummer ett gjorde han sig till fiende med hela etablissemanget, höger som vänster.

Och det slutade illa för Baltasar Garzón. I sin nya bok Spanien – en stat, flera nationer visar Thomas Gustafsson hur domstolsväsendet lever kvar i rutiner från Franco-diktaturens dagar. Man agerade för att få bort Baltasar Garzón, och lyckades. För några svepskäl ställdes han själv inför rätta och dömdes. Yrkesförbud i elva år, vilket innebär livstid. Hans skottsäkra bil drogs in. Bara mordhoten är kvar.

Från Bryssel hördes ingenting. Korruptionen är än så länge en moralfråga och därmed ingenting man sysslar med i EU. Men det handlar förstås om pengar.

Varför finns det ingen EU-kommissionär för korruption? Ingen har doktorerat på korruptionen som ekonomisk modell. Den hotar alla demokratier, den har ingenting längre att göra med den trevliga kultur av tjänster och gentjänster som den växte fram ur en gång.

I Bryssel och EU är korruptionen tabu, som om den kunde smitta av sig om man talade klarspråk. På krismöten om Spanien och Grekland och på budgetmötena om EU-ländernas bidrag till Gemenskapen pratar man internt om korruptionen, men aldrig utåt.

Ingen låtsas om att den är en tung komponent i den spanska krisen.

I Marbella på Solkusten avslutades förra året en korruptionsrättegång med 95 anklagade. Många sitter nu i fängelse. Alla nivåer. En sekreterare till en borgmästare hade tvåhundratusen euro i sitt köksskåp vid en husrannsakan.

 

För drygt tio år sedan kom en ny spansk lag som gav byggbolagen själva möjlighet att expropriera mark. De fick fria händer mot att de tog hand om infrastrukturen, alltså gator och vatten och avlopp.

I Bryssel hopades protester och anmälningar från spanska och utländska markägare.

Jag gick på protestmöten med förtvivlade husägare som skulle få sin egendom exproprierad. ”Vad vill ni? Är ni emot utvecklingen?” sa byggbolagens och kommunernas advokater till oss.

Målsättningen var ett enda sammanhängande Storbenidorm från Alicante till Calpe. Inget tycktes kunna hota byggbranschen. Både själva husen och våningspriserna sköt i höjden. Människor som aldrig lånat en peseta investerade i garanterad prisökning med lån i banken utan amortering.

Vår egen borgmästare ville bygga ihop vår stad med Benidorm. ”Vi ska öka från trettiotusen invånare till hundratrettiotusen”, sa han. Han stoppades av en tillfällighet; det uppdagades att han inte var den läkare han arbetat som i trettio år. Det blev rättegång men han friades. Ärendet preskriberades. Locket på.

 

Jag och min fru brukar övervintra i Villajoyosa, en liten underbar stad på Valenciakusten där människor på något sätt tar sig genom krisen. Det finns alltid någon i familjerna som har jobb, om inte annat finns det farföräldrar vilkas pensioner nu måste räcka för barn och barnbarn. Dessutom har kyrkan utspisning för de hårdast drabbade.

Andra har det svårare. Jag känner marockaner som jobbade i byggsvängen och som köpt lägenheter med lån i bankerna. När jobben försvann måste de ta sina familjer och åka tillbaka till Marocko. Nycklarna till sina lägenheter lämnade de till banken. De kan vara glada att bankerna avskriver lånen.

Och bankerna har bara en massa nycklar till våningar ingen vill ha, fast priserna gått ner. Det är inte ens köparnas marknad. Det lyser i några enstaka fönster. Spökstäder. Från balkongerna fladdrar Till salu-skyltarna i vinden.

Jag träffar hantverkare på marknaden. Nu när byggbranschen står still har de slagit upp små stånd där de säljer grönsaker. De hjälpte mig med småjobb under de goda tiderna. ”Känner du någon som har något litet jobb åt mig, Westman?” säger de.

Det kan vara svårt att tala med tjänstemän om krisen. Rör inte vår stolthet! När Spaniens premiärminister Mariano Rajoy i det längsta vägrar begära EU-pengar för att rädda bankerna handlar det delvis om Spaniens ära och heder. Och den gamla motsättningen mellan Syd-och Nordeuropa lever.

Skriver ni bara negativt om Spanien? frågar man.

Jag går till Pensionärspalatset, där jag brukar äta lunch några gånger i veckan. Pensionärsmeny för sju euro, ungefär sextiofem kronor. Tre rätter, plus vin och dessert. En euro dyrare för ickepensionärer. Alltid fullsatt på söndagar då storfamiljer kommer hit. Det är ett fantastiskt hus; här händer alltid någonting. Föredrag. Små konserter. Processioner och karnevalståg utgår härifrån.

Ovanför restaurangen och konsertlokalen ligger stadens socialkontor, Centre Social. Jag träffar några socialarbetare. Ingen svälter, försäkrar man. När jag undrar hur farföräldrar här i stan kan försörja hela storfamiljen med sin magra pension, säger man:

” Skulle inte du också släppa till din pension?”

För bara tre år sedan var det full sving i staden. Nu är det fyratusen arbetslösa, på en befolkning av trettiotusen.

”Vad kan du själv hjälpa till med?” säger en kvinna på kontoret. Hon ler men under hennes fråga finns en undertryckt kritik: ”ni utlänningar tänker bara på sol och playa, ni struntar i hur vi har det.”

”Kanske du som är journalist kan hjälpa till och skriva i vår tidning!”

Jag kan bli nyttig! Undra på att jag älskar det här landet! Hit har jag pendlat i hela mitt vuxna liv.

På vägen ut ser jag att lunchen är över i restaurangen. Eftermiddagsdansen har börjat. Trångt av dansande gamlingar mellan borden. Det här är också dagens Spanien! Han som driver restaurangen vill jaga ut mig på dansgolvet, men jag har ont i ett knä.

En sjuttiofem-plussare sköter synten. Låten är en gammal goding: La Paloma.

 

PS.

Torsdagen den 31 januari blev dramatisk, och ödesmättad. Då släppte tidningen El Páis de hemliga namnlistorna på alla de chefer och underchefer i regeringspartiet Partido Popular som fått extralöner utanför all kontroll och all anständighet.  Pengarna visar sig komma från donationer till partiet, företrädesvis från byggsektorn.

Det blev direkt stora demonstrationer utanför Partido Populars högkvarter i Madrid.

Talkörer ropade på premiärminister Mariano Rajoys avgång. Han finns med på listorna, under drygt tio år har han fått över två miljoner direkt i fickan. Och han vägrar att svara på oppositionens enkla fråga: har han tagit emot svarta pengar eller inte?

Spanien är skakat. 6 miljoner människor går arbetslösa. Politikerna skor sig. Många ropar redan på nyval. Korruptionen har verkligen kommit upp till ytan. Det började för två veckor sedan med att Partido Populars förre skattmästare Luis Bárcenas avslöjades med 22 miljoner euro på ett hemligt bankkonto i Schweiz. Varifrån hade fått alla dessa pengar, motsvarande ungefär tvåhundra miljoner kronor? Dag för dag avslöjades nya skandaler och bedrägerier, inte bara i Partido Popular. Socialistpartiet, PSOE, hade en informationsenhet vars direktör hade låtit sin hustru skriva reklamartiklar för partiet för motsvarande trettio tusen kronor styck. Hon hade dessutom blivit chef för kulturinstitutet Instituto Cervantes avdelning i Stockholm för en chockerande fet årslön.

Direktören fick sparken. ”Vi ska inte ha några Golfos i vårt parti” sa man. Golfo betyder ’kanalje, lymmel’. Hårda ord, men för sent. Det hjälper inte för PSOE att två sina händer. Korruptionen har nu solkat ner hela det politiska systemet i Spanien. Decenniers trötthet från allmänheten har förvandlats till ilska.

Kungahuset har dragits in i en egen skandal. Kung Juan Carlos svärson Inaki Urdangarin, Hertig av Palma, har genom sin firma tullat allmänna fonder på miljontals euro som hittats på bankkonton utomlands. Han och hans kompanjon ska betala 8 miljoner i böter inom fem dagar, som säkring av framtida rättsliga krav. Hans hustru, prinsessan Cristina, är misstänkt för delaktighet liksom kungahusets ekonomiska rådgivare. Kungens popularitet störtdyker i alla opinionsundersökningar.  Dessutom har han varit i Botswana och jagat elefanter.

Den snabba utvecklingen i skandalerna fyller tidningar och medier med nya avslöjanden. Den återhållsamhet som förut präglat framför allt tv-kanalerna i bevakningen av korruptionen är bortsopad. Nu är allting en enda jättelik reality-såpa. Tidningen El Páis leder klappjakten på nya bevis mot politikerna. Huvudpersonen, förre skattmästaren Bárcenas, har gått under jorden men lämnat komprometterande namnlistor efter sig. Tänker han dra med hela Partido Popular i fallet?

 

 

Text: Lars Westman
Illustration: Sven X-et Erixson
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar