Reportage

Spänt läge

av Henrik Arnstad

Plötsligt är det pil och båge som gäller. Och folk köar för att lära sig hantera det urgamla vapnet engelsk långbåge.  Bakom trenden ligger en fiktiv figur – hjältinnan Katniss Everdeen från The Hunger Games. Henrik Arnstad är en av många som låtit sig förtjusas av 210 centimeter träpinne.

Ett hundratal pilbågar – de flesta över två meter långa – vinklas samtidigt mot himlen i den vackra franska slottsparken. Kaptenen ropar: ”Draw!” Bågsträngarna spänns, inte utan att skyttarna måste anstränga sig. Sedan kommer ordern:

Loose!

Pilarna flyger upp mot den klarblå himlen i vackra bågar mot målet som står knappa 200 meter bort. Vi avlossar nästa salva. Och den sista, tredje, innan alla börjar vandra mot målmärket för att se vem som kommit närmast.

Pilbågarna är klassiska engelska långbågar och skyttet kallas shooting at the marks – en påminnelse om det medeltida hundraårskriget (1337–1453) mellan England och Frankrike, då massformationer av engelska långbågeskyttar satte skräck i det franska adelsrytteriet. Då var det hundratusentals pilar som regnade ner över de framryckande bepansrade riddarna. ”The sky went black”, som det står i de medeltida källorna. Nu är fenomenet tillbaka i Europa. Plötsligt har långbågeskytte blivit en internationell trend.

Centrum för långbågetrenden är förstås England.

Vi som har samlats för att skjuta vid det franska 1600-talsslottet Château Mont l’Évêque kommer från hela Europa. Vi är kvinnor och män. Vi är gamla och unga, vissa till och med mycket unga. Särskild uppmärksamhet ägnas åt barnen som strömmar till verksamheten. Från engelska Kent kommer exempelvis en delegation ungar som omhändertagits av ett socialt projekt. Många av barnen hade aldrig upplevt en semesterresa i hela sitt liv. Nu får de ägna sig åt sin passion för bågskytte under två dagar i slottsparken.

Det stora samtalsämnet är höstens stora jubileum; den 24–25 oktober samlades tusentals skyttar på bägge sidor Engelska kanalen för att uppmärksamma att exakt 600 år har gått sedan slaget vid Agincourt 1415. En medeltida batalj där långbågarna triumferade.

 

Katniss Everdeen från Hunger games går i spetsen för den nya bågskyttetrenden.

Katniss Everdeen från Hunger games går i spetsen för den nya bågskyttetrenden.

Men varför har bågskytte plötsligt blivit viktigt för så många? Svaret har ett namn: Katniss Everdeen. Pilbågehjälte och rebell i fiktionen om The Hunger Games, som både är bästsäljande böcker (av Suzanne Collins) och sedan några år dessutom en enorm filmsuccé, med Jennifer Lawrence i huvudrollen.

Katniss har gjort pilbågen till ikon. Så nu vill västvärldens ungdomar – med den modiga The Hunger Games-stjärnan som idol – också skjuta båge. Katniss är dessutom kvinna, och det är hon inte ensam om som fiktiv kändisbågskytt inom populärkulturen.

I filmatiseringarna av de ständigt populära Narnia-böckerna syns drottning Susan med båge och koger. I den animerade succéfilmen Modig skjuter prinsessan Merida pricksäkert. Lägg därtill manliga bågskyttehjältar som Legolas i Sagan om ringen, Hawkeye i Avengers samt självklart gamle Robin Hood som ständigt återkommer i nya berättelser, filmer och tv-serier. Plus ett uppbåd bågskyttar i diverse tv- och datorspel. Alla dessa figurer är anledningen till att bågskytteklubbar över hela västvärlden – inte minst i Sverige – översvämmas av ständigt nya rekryter. På bara några år har antalet medlemmar i svenska föreningar gått från cirka 6 000 till dagens 10 000.

– Intresset började med Sagan om ringen, sedan byggde Katniss vidare på det, säger Ulrika Bengtson på bågskytteaffären Bågar & Pilar i Stockholm.

En fin idegransbåge kostar uppemot 15 000 kronor.

Kommersiellt har Katniss gett upphov till en ström av nyföretagande, både i Sverige, på kontinenten och i Storbritannien. I Liverpool sadlade formgivaren Jason Powell om och startade The Longbow Shop, som blivit ett centrum för handeln med traditionella långbågar. Besökare från hela världen kommer till affären, även om merparten av försäljningen sker via internet.

Leverantörerna till The Longbow Shop är hantverkare (bowyers), som tagit upp det allt mer lönsamma yrket att tillverka engelska långbågar. Helst ska bågarna tillverkas av samma material som på medeltiden, nämligen idegran, som utgör ett naturligt laminat. En fin idegransbåge kostar uppemot 15 000 kronor (ja, jag har köpt en sådan själv – den är helt underbar att använda).

I övrigt existerar pilbågar i alla möjliga modeller (den vanliga tävlingsbågen kallas recurve), men för entusiaster av medeltidens skytte gäller den engelska långbågen. Ett sublimt vackert vapen som jag själv stötte på för ett antal år sedan då jag arbetade på Vasamuseet i Stockholm. Vi hade en utställning med långbågar (warbows) från engelska 1500-talsskeppet ”Mary Rose”. De var fantastiska! Över två meter långa trästycken, som trots sin höga ålder såg helt nya ut. I höstas grundade jag och några andra intresserade den kulturhistoriska bågskytteföreningen Sagittarii Holmiae (Stockholms långbågsfänika). Vi trodde då att vårt intresse var ett udda nörderi, som intresserade högst ett fåtal. Vi kunde inte ha haft mer fel.

En av många som fastnat för trenden med långbågar är Reband Raza, 33 år. När hennes bågskytteintresse väcktes testade hon att skjuta med alla möjliga modeller av pilbågar.

– Men jag blev helt kär i just långbågar och skulle i dag ha svårt att skjuta med något annat, berättar hon. Dessutom fascineras jag av den historiska bakgrunden hos långbågen.

Alla engelska pojkar måste öva bågskytte varje söndag.

Centrum för långbågetrenden är förstås England. Det är här traditionen har sitt hjärta (även om många från Wales hävdar att warbow härstammar från deras land – om detta grälas det).

Pilbågen är ett uråldrigt vapen. Ismannen Ötzi, som levde 3 300 år före vår tideräkning, ägde en avancerad båge. Det var alltså inte själva vapnet som utgjorde nyheten under medeltiden, det var taktiken. Tidigare hade bågskyttarna oftast agerat föga samordnat. Detta förändrades successivt. Vid Agincourt 1415 avfyrade cirka 5 000 skyttar 10–15 pilar i minuten. Det gör över en miljon projektiler på en kvart. Med en räckvidd på uppemot 300 meter var långbågarna medeltidens kulspruta, vars vapentekniska jämlike skulle dröja många hundra år. Hade Napoleon haft långbågeskyttar tillgängliga vid Waterloo 1815 – i stället för dåtidens klumpiga eldhandvapen – hade han troligen vunnit.

Problemet var tillgången på skyttar som kunde hantera de väldiga långbågarna. Skelett från bågskyttar som hittades ombord på skeppet ”Mary Rose” visar hur speciella deras kroppar blev, efter att ha ägnat hela livet åt att skjuta de största bågarna, med dragvikter på uppemot 80 kilo (jämför med en modern pilbåge som oftast har en dragvikt på cirka 15–20 kilo). Den nödvändiga muskulaturens tillväxt förändrade själva benstommen. Kung Henrik VIII instiftade på 1500-talet lagar om att varje engelsk pojke och man måste öva bågskytte varje söndag. På så vis skulle den engelska krigsmakten ständigt ha tillgång till långbågeskyttar. Bevisligen fungerade inte systemet, eftersom eldhandvapnen så småningom tog över även i England. Musköten var ett mycket sämre vapen, men den kunde hanteras av vem som helst efter någon timmes övning. Under 1600-talet försvann bågmakarna, pilmakarna och the string fellows (som gjorde bågsträngarna) från Europas städer. Fast bara nästan.

 

Vid så kallade reenactments spelas historiska händelser upp så troget originalet som möjligt. Denne man ska snart ”utkämpa” slaget vid Agincourt 1415.

Vid så kallade reenactments spelas historiska händelser upp så troget originalet som möjligt. Denne man ska snart ”utkämpa” slaget vid Agincourt 1415.

Under 1700-talet återuppstod bågskyttet igen, men inte som krigshantverk utan som fritidsnöje för aristokratin. Detta i stark kontrast mot medeltiden, då bågskyttarna var bönder – underklass – vars segrar över högadliga riddare burit inslag av klasskonflikt. Pilbågens status förändrades nu, och bågskytte blev tjusigt. Inte minst överklassens kvinnor deltog i uppvaknandet, som spred sig till den uppåtstigande borgarklassen under 1800-talet. Då tillkom en central ingrediens i mixen: den nyfödda engelska nationalismen.

Den medeltide hjälten Robin Hood och hans långbåge visade sig effektiv i det projekt som nationalismen utgjorde under 1800-talet, ett århundrade som särskilt i det tidigt industrialiserade England präglades av social oro och klassmotsättningar. Långbågen blev politik – en metod att försöka lugna arbetarna och kväsa protester (av samma anledning uppfanns även i England den moderna julen). Det framhölls att Robin Hood – sir Robin of Locksley – varit adelsman, men likväl delat sin beväpning långbågen med bönder och ofrälse, som han umgicks med som vänner (the merry men of Sherwood). Allt i en gemensam engelsk kamp för den rättmätige konungen – Rikard Lejonhjärta – och en utopi om ett England där klasskillnader skulle existera i en nationell gemenskap utan bråk. Denne moderne, nationalistiske och gemensamhetsskapande Robin Hood återfinns exempelvis i Walter Scotts roman Ivanhoe från 1819 (vars tv-filmatisering från 1982 kultförklarats i Sverige).

Allt detta leder oss in i onådens år 2015, då storvulen nationalism och krigiska hågkomster återigen blivit viktiga i offentligheten, efter att allmänt ha avfärdats efter nazismens fall 1945. Detta nutida faktum kan diskuteras, men inte förnekas. Jag kan likväl intyga att det är underbart roligt att skjuta med traditionell engelsk långbåge. I England arrangerar bågskyttesällskapet Fraternity of Saint George från 1509 via International Longbow Archers Association (ILAA) varje månad traditionellt skytte. Det var ett sådant arrangemang som jag bevistade i Frankrike i somras och det var Fraternity of Saint George som även arrangerade det engelska uppmärksammandet av Agincourtjubileet.

Den 24–25 oktober samlades vi skyttar; först vid kungliga slottet Windsor för att skjuta i Royal Windsor Deer Park, sedan, mitt i London, på världens äldsta träningsbana för bågskytte – Honourable Artillery Company’s shooting ground. Vissa långbågeskyttar klär ut sig i kläder, inspirerade av medeltid eller Tolkiens sagovärld. Detta avfärdas av Fraternity of Saint George som anser att den traditionella engelska långbågen är en del av nutiden. De har mer rätt än de själva anar.

Henrik VIII:s gamla krigsfartyg ”Mary Rose” bärgades 1982 och hennes långbågar visas upp i en magnifik utställning högst upp i museet som nu huserar vraket. Bredvid tronar amiral Nelsons slagskepp ”HMS Victory” som aldrig pensionerats efter slaget vid Trafalgar 1805. ”Victory” är fortfarande i aktiv tjänst, åtminstone officiellt. Skeppet var faktiskt i strid under andra världskriget, då det bombades av tyska Luftwaffe. Detta har en parallell i att den medeltida långbågen även användes av brittiska soldater under kriget, vid landstigningarna i Normandie! Tydligen var långbågarnas pilar ett tyst, effektivt och dödligt sätt att hantera tyska vaktposter.

”England expects that every man will do his duty”, löd Nelsons order 1805 och denna nationalistiska uppmaning klingar vidare, även angående långbågeskyttet. Som bevisligen lever vidare i all välmåga. Om sedan dagens Robin Hood bytt kön och blivit rebellen Katniss, drottning Susan eller prinsessan Merida, så desto bättre. Tycker jag.

 

Text och foto: Henrik Arnstad

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar