Kultur

Spjuverns möte med logikern

av Pontus Dahlman

Dan Wolgers och Lena Andersson. En gäckande, gåtfull konstnär, som granskas av en stenhård utredare.
Hur ska detta gå?

Det första jag lägger märke till är portföljen. Den är av oxblodsrött läder med skimrande mässingsdetaljer och tillhör Undersökaren. Eller mer familjärt: författaren och filosofiutredaren Lena.

”Jag måste utreda varför så mycket är så konstigt. Varför det uppenbara är så svårt att se. Varför det dunkla är så lockande”, har hon förklarat sin yrkesmission i en av sina böcker.

Jag noterar också hennes armbandsur, som fått sin typografi från klockorna på schweiziska tågperronger, kända för att ange tiden med kugghjulsklickande precision. Exakt som hon själv, i sina berättelser och i texterna hon skriver i Dagens Nyheter.

– Jag hade tänkt tacka nej till allt nu för att koncentrera mig på att skriva en ny roman, men det här uppdraget ville jag inte missa, säger hon.

Fallet hon tagit sig an är sannerligen av det knivigare slaget.

Han som sitter mitt emot henne i ett ateljékök på Stockholms Södermalm ser visserligen fullkomligt ofarlig ut, med sin Mumin-mugg för fikakaffet.

Men lexikonet slår fast att denne kreatör ”ställer på sin spets – och till och med överskrider – frågan om det är någon mening med konsten”. Det låter ju alldeles vanvördigt. Så har han också orsakat kalabalik i salongerna, ja en gång till och med dömts till böter för sin verksamhet.

I höst är Dan Wolgers aktuell i en utställning med gamla och nyare verk på Spritmuseum i Stockholm. Och saken är den att de, som del av utställningen, ska undersökas och textbeskrivas av den författare som blivit känd tvärs genom alla medier för sina romaner om den kärleksbesatta Ester Nilsson.

Andersson & Wolgers. Konstnärs-Danne och Författar-Lena. Tala om genremaxad superduo. När vi ses har Lena Anderssons djupdykanden i Dan Wolgers konst just börjat.

– Jag har tyckt att Dan varit intressant ända sedan 1990-talets konstscen, som var så otroligt speciell och samtidigt … irriterande.

Vad irriterade dig?

– Detta att allt skulle vara så ”gränsöverskridande”, och att man kunde lägga ut en skräphög och säga att det var konst.

– Som jag gjorde. Eller rättare sagt det såg ut som skräp, beskriver Dan Wolgers en av sina omtalade installationer, i det här fallet ett utomhusverk i skulpturparken Wanås i Skåne.

– Det var allt mitt arbetsmaterial och alla mina signerade verk som jag hade i ateljén vid tillfället. Allt utom skräp alltså; arbetsverktygen och arbetsbordet och stolen och takarmaturerna.

En typisk Wolgers-installation, kort sagt.

Liten resumé: Efter att ha genomfört en serie konstaktioner i början av 1990-talet blev han den svenska konstscenens enfant terrible. Många minns den gula telefonkatalogen där han lät trycka sitt eget namn och nummer på omslaget. Eller sittbänkarna han stal från Liljevalchs, som kommentar till de låga utställningsarvodena. Han lät dem sedan gå på auktion, en frisersalong ropade in godset. Det var förresten det tilltaget som ledde till rättegång och böter; som del av verket sålde han det osprättade kuvertet med domen för 20 000 kronor.

– Jag var så frustrerad men också fascinerad av det Dan höll på med på den tiden. Och snart började jag framför allt förstå: den här konsten handlar om att gestalta idéer, och jag är ju helt besatt av idéer, jag älskar dem, de är nästan som människor för mig.

Dan släpper fram sitt bullriga skratt. Lenas klocka tickar. Solen lågar över kvarteret där vi håller till. Stark som en förhörslampa.

 

 

Första fallet: Rififi-kuppen

Bakgrund och kort konsthistorielektion: När det som kallas postmodernism slog igenom på 1980-talet, började man också tala om ”konstnärens död”. Att göra konst var som vilket arbete som helst, löd andemeningen. Den romantiska idén om det gudabenådade snillet skulle därmed kunna begravas för gott; äntligen, ropade många. ”Subjektet”, eller jag-et och dess signatur, hade spelat ut sin roll. Men stämde det verkligen?

Det är vid denna tid som Dan Wolgers utför ett av sina mest omtalade ”brott” mot konstvärldens normer och förväntningar.

Det som jag inte kan säga, det ser Lena.

1991 ger han en reklambyrå i uppdrag att helt och hållet producera en utställning i hans namn. Byrån, som hade klädkedjan H&M bland sina uppdragsgivare, hette Rififi. Alltså det man kallar en viss sorts kupper, där tjuvarna obemärkt äntrar lokalen, genom taket eller ett hål, roffar åt sig bytet och försvinner samma väg de kom.

Alla verken som ställdes ut på galleriet hade alltså idékläckts och tillverkats av andras händer, medan Dan Wolgers själv kunde luta sig tillbaka. Först efter utställningens öppnande dök han upp, för att prissätta verken de andra gjort.

– Nu långt senare förstår jag att Dan resonerade så här: Okej, om det inte finns något ”subjekt i konsten”, då ska vi se hur det blir när jag låter andra göra min utställning, säger Lena.

– Precis, svarar Dan, jag ville göra ett test. Men det var det ju ingen som fattade. Du är den första.

Effekten av aktionen blev enorm. För om någon trodde att Wolgers skulle hamna i bakgrunden som vilken uppdragsgivare som helst, så blev han och hans namn, via medieuppmärksamheten, i stället gigantiska.

– Just så, och därmed visade Dan att vi aldrig kommer ifrån att vi vill veta: Vem har gjort det, verket? Det är han, åh han är ett geni tänker vi … Och i det här fallet så är Dan ett tankens geni, i stället för handens. Det vill säga: Vi kan inte upplösa allting, inte dödförklara konstnären.

– Och jag gav inte byrån någon kommentar efteråt om vad de utfört, vilket antagligen var väldigt frustrerande för dem.

Du tog ifrån dem deras bekräftelse?

– Ja.

Det är ju grymt …

– Jag omtalas ofta som att jag förstör konsten, och på den tiden ringde folk hem till mig och grät ”Du har förstört allting.”. Jag tänker ju tvärtom.

Vad hade du förstört, menade de?

– Illusionerna, svarar Lena. Vad det handlar om är konst som filosofi.

Vad menar hon med det? Jo, ungefär så här, för att sammanfatta ett långt resonemang, så häng med nu: I grunden handlar filosofi, grovt sett, om två motsatta saker – finns världen, eller är den en konstruktion och allting en illusion?

– Och jag för min del har nog bestämt mig för att det finns vissa saker, också inom oss. Allt är inte konstruerat, säger Lena.

Det finns fundament, som vi alltid förhåller oss till, naturlagar och annat?

– Ja, det skulle jag vilja säga. Och jag tycker att Dan undersöker detta i vartenda verk. Ta till exempel detta med dockan.

 

Dan Wolgers och Lena Andersson har sakligheten gemensamt.

Dan Wolgers och Lena Andersson har sakligheten gemensamt.

 

Andra fallet: Den skelande dockan

Kaffe sippas, bullar väntar under en bunt papper på bordet. Jag frågar Dan Wolgers om provokationens roll inom konsten och hans eget förhållande till den. De där som ringde honom, hade han velat reta dem medvetet?

– Jag är inte ett dugg intresserad av att provocera, det är fullständigt främmande för mig. Men jag har ju fått lära mig att leva med att ses som provokatör, efter de där nedslagen jag gjorde, och därför slutade jag med dem kring 1995, säger han.

Men också det ickespektakulärt lågmälda kan ge konstnärlig maxeffekt, om så materialkostnaden är minimal.

– Dockan du pratar om, Lena, hittade jag i ett skyltfönster.

Han ställde ut den som den var. Och grejen var att något var vajsing med ögonen: dockan skelade kraftigt.

– Och automatiskt blir Dans verk en kommentar om avvikelse. Det han visar är nämligen att det spelar ingen roll att vi säger ”jag tycker att man kan se ut hur som helst”. Vi reagerar ändå på avvikelsen. Och då blir människor förbannade, inklusive jag själv.

Men det finns mer i den där vindögdheten, visar det sig.

– Det handlar ju också om den där frustrationen och frågan som får folk att gå ut i fackeltåg: ”Alltså, har du jobbat när du gjort det här verket? Konstnärer ska väl jobba? Du ska väl kunna centralperspektiv, Dan!”

Han skrattar, Lena ler listigt.

Okej Dan, hur mycket jobbade du när du gjorde det verket?

– Jag höll på med en utställning som jag inte tyckte var riktigt färdig, något saknades, och så satt den där dockan i en fåtölj, i en antikaffär, och då tänkte jag: där har vi det! Och så köpte jag den och satte den i galleriet. Nu finns den i Moderna museets samlingar.

Det tog dig alltså några minuters arbete?

– Nej, det tog mig några minuter, att gå in och köpa den …

– Det är idén som är grejen, träder Lena till hans försvar. Det gäller att komma på idén, det är ett helt liv av tankearbete bakom.

– Ja visst. Defekt docka inköps och det gäller att fånga verket, att ta fatt det, när det passerar, säger Dan.

– Och det måste man ha förberett sig länge för för att kunna lyckas med, kontrar Lena.

– Ja, och vad det framför allt handlar om är inte att ”göra” utan att avstå från att göra, det tar väldigt mycket tid och kraft. Att förefalla vara verksam, det är ingen konst, det är bara att jobba på. Men är det man producerar som konstnär meningsfullt, det är frågan.

Dan Wolgers vänder på de invanda begreppen, igen. Att svettas fram objekt efter objekt är nödvändigtvis inte vägen till mästerverket.

– När jag undersöker Dans verk känns det redan nu som att jag ser vad det är han vill med sin konst, säger Lena.

– Ja, och det är helt otroligt kul för mig, säger Dan.

Men vad är det hon ser i din konst?

– Det som jag inte kan säga, det ser Lena.

Det låter nästan synskt. Varifrån kommer den undersökartalangen? Jag frågar henne hur det var med konstsynen i hennes hem, under hennes uppväxt, kanske finns en ledtråd där.

– Pappa var väldigt duktig med trä, möbelsnickare men slöjdlärare till sin försörjning, han lärde mig vad gyllene snittet är och var fascinerad av konst, men skulle nog inte ha så mycket övers för konceptkonsten, säger hon och liksom hejdar sig och frågar Dan:

– Men det är väl inte det du håller på med?

Själv berättar han om ett tidigt minne:

– Det avgörande var nog min mammas udda gestalt, hon var väldigt speciell. När hon tog med mig på Moderna museet när jag bara var tre–fyra år, hade jag nog aldrig sett henne så tillfreds som just där. Hon gick runt medan jag satt på golvet och tittade.

Han fortsätter:

– I vuxen ålder har jag förstått att jag nog såg konstnärerna som ställföreträdande föräldrar, och de andra museibesökarna som syskon. De blev mina förebilder och ideal, både konstnärerna och betraktarna, och själv blev jag både och. Både en som skapar, och en som betraktar verket.

 

 

Tredje fallet: Trampolinen och olivlunden

Men är inte Undersökaren och Konstnären lite väl överens nu? Jag försöker så lite split. Drar religionskortet.

Okej Lena, du har ju blivit känd som obeveklig ateist, och i en av dina texter skriver du ungefär: Man kan diskutera med religiösa människor bara till en viss punkt …

– Just det …

Och du har en liknelse; under en sådan diskussion går man ut på en trampolin som börjar svikta, och till slut dyker den religiöse ner från trampolinen och försvinner ner i ett hav av ologiska argument och orimligheter och blir därför onåbar för vidare samtal …

– Ja, och det finns verkligen en övertro på att det där andliga havet man ska bada i skulle vara så rikt, det är snarare enfaldigt och platt, säger Lena.

Saken är den att Dan Wolgers genom åren har gjort flera verk som tar sats i just religionen. På senare tid bland annat en serie mystiska ”fotografier”, suddiga bilder av ljusa ansiktskonturer, avtecknade mot ett djupt mörker. Han tar fram bilderna och visar oss; ett slags andeanleten, som skymtar till. Det visar sig vara en serie avtryck av hans eget ansikte, framexperimenterade i grafikverkstaden.

– När jag såg resultatet slog det mig att det här måste vara några av lärjungarna i Olivlunden, i berättelsen i Bibelns Nya testamentet, säger han.

Bilderna fick sedan lärjungarnas namn: Jakob, Johannes och de andra.

Vad säger du då om det här verket Lena, det är religiöst flum alltså?

– Nej. Det är märkligt, men också det här är ju ett undersökande av de fysikaliska betingelserna, som så ofta hos Dan.

Hon förklarar:

Antingen skrattade publiken så de grät, eller så grät de bara.

– Han har gjort plåtarna utifrån ett befintligt ansikte, sitt eget, och därmed går han direkt till materien, som alltid. Dessutom kan man säga att han framhåller de materiella delarna av Bibelns berättelser. Han avmystifierar dem, i motsats till kristendomen som mystifierar naturen.

Den uppmärksamma läsaren kanske märker hur rollerna förändras under det här samtalet. Att Undersökaren lika mycket är försvarare. Jag gör ett sista försök att få dem båda ur logisk balans.

 

 

Fjärde fallet: Hunden som bara gick

Alltså. Om allt har sin logik och det rationella är det enda hållbara – hur förklarar man då att folk faktiskt grät inför Dan Wolgers kanske största publiksuccé? Också jag stod allt sorgsnare framför de märkliga objekten, som han köpt och samlat ihop på leksaksaffären Stor&Liten. Det handlade om trasiga leksaker, som satts ner i pris. Och av personalen i butiken där han skaffat dem fått ordkarga etiketter som meddelade att kramdjuret ”saknar öra” eller att dockan inte säger ”mamma”.

– Första gången jag ställde ut dem på ett galleri var vi tvungna att gå och köpa pappersnäsdukar, för antingen skrattade publiken så de grät, eller så grät de bara.

Då hade du väl ändå en vilja att vi skulle känna något slags medlidande med de här leksakerna, bli påminda om våra egna brister och framhaltande liv?

– Nej, inget sådant! Det är det sakliga, som jag är intresserad av. Precis som Lena när hon skriver sina politiska tidningskolumner. Alltså det livliga och underbara som uppstår av den sakliga informationen, i kombination med leksakernas sakliga utseende.

Dan Wolgers fortsätter lugnt:

– Ta till exempel verkets två hundar. På den ena stod det helt sakligt ”Skäller bara”, den går alltså på batteri och då fattar man: den ska egentligen både skälla och gå. Och på den andra ”Går bara”, jag köpte ju båda. Allt var helt sakligt, men det blev väldigt kul och intressant.

Wolgers tilltufsade och defekta leksakshund rörde åskådarna till tårar.

Wolgers tilltufsade och defekta leksakshund rörde åskådarna till tårar.

Men, påpekar jag: oavsett det supersakliga syftet, så fungerade ju de där trasiga leksakerna på samma drabbande sätt som dramatiska landskapsmålningar, eller expressionisternas känslospäckade verk. Man känner att man faller, inom konstens ramar. En sublim känsla, som man kallar det, och som ju är en om inte religiös så åtminstone högst romantisk sak …

– Visst, träder Lena till svars, men den känslan framkallas ju inne i ditt medvetande, av de här verken som är ytterst sakliga.

Det är bara att ge sig. Och lyssna på när Andersson & Wolgers når ännu en kärna i hans konst.

– Många unga konstnärer anammar numera tanken att man inte ska vara tydlig i det man gör, för man vill inte skriva betraktaren på näsan. Och jag har alltid sagt tvärtom: gör det för guds skull, skriv betraktaren på näsan! säger Dan.

– Ja, säger Lena, för då kommer tolkningarna att sätta i gång. Det är när man är exakt, och på något sätt skriver fram saker bara som de är, som tolkningarna kan öppna sig. Och samtidigt blir resultatet väldigt ofta chockerande.

Varför då?

– Därför att till vardags lägger vi till en mängd saker när vi kommunicerar något, för man måste ju olja det sociala. Men när man skriver, och när man gör konst, så måste man inte det. Och när man skalar bort allt ”surr” blir resultatet ofta absurt. För världen är ju absurd, om man tänker efter.

 

 

Sista fallet: Igloo-glassen och evigheten

Då har vi äntligen utrett hela den här paradoxen, att Dan Wolgers extrema saklighet kan leda
till starka känslor. Men hur är det med Lena Anderssons olyckligt kärleksbesatta romanfigur Ester Nilsson och äventyren som hon utsätts för? Lyder också hon under logikens och saklighetens lagar, undrar man förstås.

Grejen med en iglooglass är ju, ska man dela den eller inte?

– Också Egenmäktigt förfarande är en extremt saklig studie, fast den råkar utforska känslor och beteenden som hör till känslor. Det jag har velat med Ester-böckerna är framför allt att visa: hon är inte besatt, hon görs besatt. Det här har jag ju misslyckats med på många sätt, för folk lägger ju in en massa andra värderingar, de struntar i att jag vill visa att en människa inte enbart är något, man blir också.

– Alltså – gör man som karaktären Hugo Rask med Ester, att man förespeglar någon någonting, så tycker jag att Ester reagerar fullkomligt rimligt.

Dan Wolgers tar plötsligt fram en glass ur sina ateljégömmor, en klassisk colafärgad Igloo, men den här är gjord i furu som målats brun, och han säger:

– Jag råkade hitta den i går, jag gjorde den redan 1977. Grejen med en iglooglass är ju, ska man dela den eller ska man inte dela den? Andra glassar går ju inte att dela, sådana saker intresserar mig.

– Och den här går inte att dela. Den smälter inte heller, säger Lena.

– Nej, den smälter inte, svarar Dan, det här är en evig glass. En evig sak att tänka på.

 

 

Prolog: Protokollrättning

Det går en sommar. Utställningen närmar sig och Undersökaren arbetar. När hon och Konstnären läser ”protokollet” ovan har de några saker att anföra. Som detta:

”Egentligen är det ju du som är förhörsledaren under samtalet,Pontus, och jag mer vittne än utredare.”

Lena preciserar:

”Dan kanske är förövare och jag vittne till ’fallen’ intervjun tar upp? Ungefär så har vi i alla fall arbetat inför den här utställningen. Eller mer korrekt kanske vore att säga att vi båda är undersökare, eftersom jag undersöker Wolgers verk, i vilka han undersökt tingens naturliga ordning.”

Då är det väl bara att ta med sig nycklarna vi fått, när vi konfronterar Wolgers verk i höst. Den sakliga konsten, signerad en enfant som inte är så terrible när allt kommer omkring.

 

 

Text: Pontus Dahlman
Foto: Thron Ullberg

 

Publicerat i Tidningen Vi, nr 11/2016

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar