Litteratur

Staffan tar priset

av Annina Rabe

Han är psykologen som ”lånade ut” en dikt-idé till självaste Tomas Tranströmer.
Staffan Malmberg tycker att den tilltagande individualismen i samhället är ett elände.  Ändå handlar hans senaste roman Gardet om hur snett det kan bli när människor går samman. För den får han Vi:s litteraturpris 2015.

Den första gången jag såg Staffan Malmberg var någon gång under andra halvan av 00-talet, i en garagelokal i Stockholm där ett förlag anordnade litterär debutantsalong. Där pratade han med en annan debutant, Elise Karlsson, och ämnet var social fobi. Något de båda sa sig ha förstahandserfarenhet av. Jag minns att samtalet var betydligt livligare än man hade kunnat vänta sig.

Staffan Malmberg hade just gett ut en originell debutroman, Aj, människa, med den oemotståndliga undertiteln En liten roman om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius. Det är en lågmäld och lätt absurdistisk berättelse om Markus, en man som kämpar med sig själv och sin tillvaro. Han har nyligen blivit lämnad av sin flickvän sedan tolv år och arbetar som personlig assistent åt Malte, som har en utvecklingsstörning. Markus går i psykoterapi för att få bukt med sina tvångstankar och sin sociala fobi. Ja, helt enkelt för att kunna uthärda en omvärld som är skränig, krävande och påträngande.

Samhället bör behandlas lika mycket som individen.

Den sköra och lite udda människan i närkamp med en komplicerad omvärld – det är ett tema Staffan Malmberg har återkommit till i alla sina tre böcker. I roman nummer två, Världens ensammaste plats, är det fyra omaka existenser som bildar en samtalsgrupp för att få bukt med sin ensamhet. Upprinnelsen till den romanen var en statistisk uppgift om att Sverige är det land som har flest ensamhushåll i hela världen, Stockholm har flest ensamhushåll i Sverige och allra flest ensamhushåll finns det på Kungsholmen – där består över 80 procent av hushållen av ensamstående. Alltså måste Kungsholmen vara världens ensammaste plats.

– Det sammanföll med en period då jag var nyseparerad och själv kände mig ganska ensam i storstadsvimlet, berättar Staffan Malmberg på mjukt dalmål i telefon från Falun, där han numera bor med fru och barn.

Jag fångar honom i en paus på psykiatrimottagningen där han jobbar heltid som psykolog, ett yrkesval som knappast förvånar läsare av hans böcker. Det är ju just det mänskliga psyket och dess ibland inte helt rationella irrgångar som han skildrar.

– Det är väl något slags desperat fråga kring hur vi människor fungerar som har fört mig till såväl psykologin som skrivandet. Blir inte klok på oss, så goda och onda på samma gång. Jag ser mitt skrivande som ett utforskande. Jag har ingen färdig tolkning, det handlar lika mycket om ett undersökande av mig själv och min roll i samhället.

Så skrivandet har också en egenterapeutisk funktion för dig?

– Ja, men på en ganska abstrakt nivå. Jag tror att alla har nytta av att utforska både sig själva och det samhälle man befinner sig i. Som psykolog hamnar jag mer och mer i insikten om att det är samhället som bör behandlas lika mycket som individen. Ibland kan jag känna att vi i psykiatrin bara lappar ihop människor och sedan knuffar tillbaka dem ut i ett destruktivt samhälle igen.

 

En orsak till att samhället är sjukt, tror Staffan Malmberg är den accelererande individualismen. Han återkommer till den gång på gång, och det är också avskyn mot den som har legat till grund för den senaste romanen, Gardet. I den tar en grupp människor i Stockholm rättvisan i egna händer och börjar, med allt mer våldsamma metoder, att bekämpa störande företeelser runt omkring dem. Det börjar med en hämnd på en högljudd motorcyklist som gasar alldeles för nära två barnvagnar och slutar med … nej, det får ni läsa själva.

Idén till romanen uppkom när Staffan var pappaledig med sina två döttrar.

– Under föräldraledigheten rörde jag mig ute i staden på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Jag tyckte att Stockholm hade förändrats. Att staden hade blivit hårdare och präglad av individualistisk hänsynslöshet. Fler och fler tog för sig av det offentliga rummet som om det var deras eget. Då började jag fantisera om vad som skulle hända om ett kollektiv började resa sig mot individualismen, och började spela på samma villkor som den.

 

Staffan Malmberg på promenad i hemstaden Falun.

Staffan Malmberg på promenad i hemstaden Falun.

 

Att gå samman i grupp kan som bekant vara både bra och dåligt. Tillsammans kan man påverka orättvisor och stötta varandra. Men ett kollektiv kan också lätt piska upp obehagliga stämningar och driva sina medlemmar över gränsen, vilket är just vad som händer i Gardet.

– Allmänpsykologiskt finns det massor av risker med ett kollektiv om man låter det gå för långt och beslutar sig för att våld är okej. Det handlade också en del om självrannsakan. Jag blev frustrerad över det jag såg, inte bara nedstämd. Vissa uttryck var tacksamma att gestalta: lösa kamphundar i lekparker, dånande motorcyklar mellan höghusen. Andra var mer svårfångade, som direktörer som tar ut bonus samtidigt som de friställer, eller ansvariga för program som Idol. En del scener i boken har jag förstås skruvat till, men det är samma mekanism: folk som tar för sig av det offentliga rummet som om det vore deras. Jag kände själv att ”fasiken, dom ska bara ha och ha”. Och sedan, i andra andningen, blev jag lite rädd – vart kan den känslan bära i väg om vi är många som känner så här?

Han tror att det är just sådana urspårade känslor som skapar mycket av de obehagliga stämningar som finns i samhället just nu. Det känns som om vi lever i tiden strax före ett våldsutbrott, säger han. Och han återkommer till ensamheten: något han hela tiden möter i sitt dagliga jobb som psykolog.

– Ensamheten är ett av våra absolut största samhällsproblem. Individualismen skapar ett ensamt samhälle till slut. Det handlar om medias propaganda, utseendefixering, att man ska vara sitt eget varumärke. Vi matas med individer och idolskap. Det leder till segregation och klyftor. Jag saknar gemensamma rörelser i samhället.

Och ändå har du skrivit en roman om ett kollektiv som går käpprätt åt skogen.

– Exakt! Det är en del av mekanismen, att när vi saknar konstruktiva och meningsfulla gemensamma aktiviteter är det större risk att det går snett när det väl blir en gemensam uppslutning.

 

Tranströmer och jag åkte runt i Västmanland.

Staffan Malmberg var över 20 när han började skriva, ganska sent tycker han själv. Som barn och tonåring hade han haft bokslukarperioder, men att skriva eget var ingenting han funderat på förrän en dag när han mötte en författare som förändrade hans liv i mer än en bemärkelse: ingen mindre än Tomas Tranströmer.

– Jag fick av en slump tipset om att läsa Tranströmer. Och då var det som att det öppnade sig en ny värld för mig. Jag började läsa poesi och annan skönlitteratur, det blev som en ny tankevärld.

Några år senare började Staffan på psykologlinjen. När det var dags för praktik slog det honom plötsligt att hans favoritpoet ju också var psykolog.

– Jag skrev ett brev till honom och frågade om han ville bli min handledare och fick ett positivt svar. Helt fantastiskt! Han jobbade på Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås, så vi åkte runt i Västmanland och intervjuade arbetslösa industriarbetare. Och så pratade vi en del poesi, förstås.

Staffan vågade sig även på att visa Tranströmer några av sina egna poesiförsök.

– Han kommenterade lite och sa att det fanns väl en del förbättringsmöjligheter … Han var mycket diplomatisk. Föreslog att jag skulle gå en skrivarkurs. Jag hade ju skickat in mina dikter till förlag och gudskelov blivit refuserad.

Men alldeles obegåvad kan inte Tomas Tranströmer ha tyckt att Staffan Malmberg var i alla fall, för när Staffan  en tid senare hörde den store poeten vid en uppläsning i Sigtuna läste han en dikt som bar tydliga spår av en text som Staffan tidigare hade visat honom.

– Du får egentligen inte skriva det här, för tänk om det låter som om jag påstår att Tranströmer ”snodde min dikt”. Men det var om en gemensam upplevelse vi hade haft under en resa i Surahammar, när vi upptäckte att tussilagon slagit ut. Jag skrev en dikt om det och visade honom, och sedan tog han den där upplevelsen och gjorde ett mästerverk av den. Efteråt sa han till mig ”ja, som du märkte lånade jag lite från din dikt”.

Texten skrevs sedan om ytterligare och blev till den första dikten i Tranströmers samling Sorgegondolen.

– Väldigt lite fanns kvar av min dikt då, men fortfarande de där gula blommorna. Och han tillstod att han hade inspirerats av mig! Med all respekt för Vi:s Litteraturpris, men det är fortfarande det största som hänt mig i min litterära karriär.

Och ändå övergav du poesin för prosan.

– Jag har fortsatt att skriva lite dikter, men jag tyckte nog att någonting hände när jag började skriva prosa. Sedan hoppas jag att det fortfarande finns poesi kvar i mitt språk. Jag tycker att det är otroligt viktigt med språk, hur språket låter. Mina två första böcker är väldigt språkdrivna, medan den senaste nog är mer handlingsdriven.

Tre romaner har det hunnit bli än så länge, alla i relativt koncentrerat format. Staffan Malmberg är en författare som tar tid på sig. Det har hittills gått fyra år mellan varje bok.

– Jag skriver inte mycket text. Om jag skulle slå ut texten i mina tre böcker på de här tolv åren, skulle det kanske bli en mening om dagen. Men Tranströmer gav också ut böcker med fyra års mellanrum – det är en viss tröst.

 

Sedan Staffan Malmberg fick familj har det blivit ännu svårare att få tid över till skrivandet.

Du har två barn och ett heltidsjobb — när har du tid att skriva?

– Svaret är att det har jag inte. De två första romanerna kom till innan jag hade barn, efter det har jag skrivit enormt lite. Jag kan förhandla med min fru – om jag får ett par veckors skrivande kan hon få göra en resa på två veckor. Jag hoppas innerligt att det ska öppna sig möjligheter i form av stipendium eller annat. Jag är inte en sådan person som kan skriva en halvtimme då och då. Jag behöver många dagar av ingenting innan det kommer i gång en kreativ process. Så jag behöver en tjänstledighet för att det ska funka.

Vad nästa bok kommer att handla om vet han inte. Men den blir nog inte i stockholmsmiljö som de tidigare.

– Jag har väldigt svårt att inte skriva om platsen där jag befinner mig. Undrar om jag måste skriva om Falun nu och hur det kommer att vara. Kommer det en bok igen om fyra år blir jag jättenöjd. Jag funderar lite på andra format, som noveller eller kortprosa. Eller kanske rent av försöka mig på den där poesin igen.

 

 

VI HAR PRISAT SEDAN 1947
* Staffan Malmberg får Tidningen Vi:s Litteraturpris 2015 för sin roman Gardet.
* Priset har delats ut sedan 1947. I dag ges det till en författare som utkommit under året och som tidigare skrivit minst två, men högst fem, romaner. Prissumman är 50 000 kronor.
* Årets jury har bestått av Nina Solomin, kulturredaktör på Tidningen Vi; Sofia Wadensjö Karén, chefredaktör på Tidningen Vi; litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström samt litteraturkritikerna Annina Rabe, Kristoffer Leandoer och Torbjörn Elensky.
* Juryns motivering: ”Med underskruvad precision och psykologisk skärpa beskriver Staffan Malmberg vad som händer när en grupp medborgare tar sitt rättspatos ett steg för långt och orsakar en samhällskollaps som ligger kusligt nära vår egen tid.”

 

Text: Annina Rabe
Foto: Anna-Karin Nilsson

 

 

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar