Ledare

Stanna, tänk efter – släpp känslorna

av Sofia Wadensjö Karén

 

På ridlektionen i söndags hoppade en av hästarna till rejält nere vid dörren. Ett läskigt ljud? Eller kanske en jacka som hängde på ett nytt sätt? Det fanns förstås bara ett sätt att reagera på – med flykt.

Min häst och jag befann oss säkert fyrtio meter därifrån, men hon kastade sig också i väg. Liksom övriga tio hästar som befann sig där i ridhuset.

Jo, man vet ju hur hästar är, och vad som styr dem. Flockdjurens enkla matematik …

Problemet är bara att vi människor inte är så olika dessa fyrbeningar. Eller för att tala med filosofen Johan Eriksson: ”Att stiga fram som individ, avskilja sig, är existentiellt smärtsamt och ångestfyllt.”

Det är svårt att gå sin egen väg genom att tydligt säga emot den grupp vi har runt oss … Svårt, men framför allt läskigt. Dessutom – rätta mig om jag har fel – har det blivit ännu läskigare den senaste tiden. Ju mer polariserat vårt samhälle blir, desto obehagligare blir det att lyfta det där lilla fingret och säga vad du tycker.

Själv måste jag ibland – erkännes – ta i från tårna för att orka stå upp för det jag tror på. Givetvis gör jag det inte alltid, vem klarar det? Men inemellan måste jag, om inte annat så för att kunna möta min egen blick i spegeln. På senare tid rör mina ställningstaganden allt oftare min längtan efter ”sans och balans”, efter att hålla känslosamhet utanför sakliga diskussioner.

Att tillföra debatter än större ord, än större känslor, bidrar inte till ett nyanserat debattklimat eller ett mer genomtänkt offentligt samtal – även om man tycker att den egna ståndpunkten är ”den enda rätta”. Det blir helt enkelt inte bra. Vårt höga tonläge bidrar till det allmänt höga tonläget; som bidrar till dövhet och oförmåga att lyssna in; som bidrar till polarisering; som i slutändan och i sin värsta form bidrar till faktaresistens.

Spara de stora känslorna och de stora orden tills de verkligen behövs. Eller, för att backa tillbaka till söndagens ridpass, stå kvar  i din del av manegen, försök förstå vad som fick kompisen att dra i väg innan du reflexmässigt springer efter. Här på Tidningen Vi lovar vi i alla fall att vi ska försöka stå kvar en stund, tänka efter – och att inte bli ytterligare en skrikande röst bland så många andra.

Vågar jag tillönska dig ett Gott nytt år med förhoppningsvis många sansade, sökande och prövande samtal!?

 

 

Text: Sofia Wadensjö Karén

 

Publicerad i Tidningen Vi, nr 1, 2017

Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar