Porträtt

Står i bredd

av Annina Rabe

Två författare, två äktenskap och två varianter på berättelsen om den skapande kvinnans besvikelse på mannen. Märta Tikkanen och Ebba Witt-Brattström har fångat århundradets kärlek. Vi fick den första intervjun med dem tillsammans.

Århundradets kärlekssaga har blivit Århundradets kärlekskrig. Det är nästan 40 år sedan Märta Tikkanen gav ut sin epokgörande feministiska versroman, och i våras tog Ebba Witt-Brattström upp stafettpinnen med sin skönlitterära debut, tillägnad Märta Tikkanen. Det här är första gången de gör en intervju tillsammans.

Båda har skrivit var sin bok om ett destruktivt äktenskap. Ändå börjar vi vårt samtal den här soliga junidagen hemma hos Märta Tikkanen med att prata om kärlek.

På något sätt känns det nödvändigt och faktiskt alldeles självklart. Ebba berättar om ett möte hon haft nyligen med en upprörd kvinna som kommit fram till henne efter en föreläsning.

– Hon sa ”Hur kunde du? Hur kunde du skriva din bok utan kärlek? Hos Märta Tikkanen finns det ju kärlek, det är passion!”. Hon var så arg! Jag frågade om hon hade läst min bok, och det hade hon. Jag sa att där finns ju flera tillbakablickar, där man förstår att det här ändå har varit en stor kärlek för båda. Men hon tyckte inte att det kom fram tillräckligt. Jag kunde bara svara att jag är hemskt ledsen, men tolkningen är fri.

– Nej, man kan inte påverka hur läsaren uppfattar ens bok. När man har lämnat boken ifrån sig är det fritt fram. Men jo, visst är det sant, det var ju en passion i min bok, svarar Märta Tikkanen stillsamt.

Själv tycker jag inte att det saknas kärlek i någon av deras böcker. I Märta Tikkanens klassiska skildring av det helvetiska äktenskapet med författaren och konstnären Henrik Tikkanen, är den synligare och mer pågående. Det är passionen och den starka dragningen de har till varandra som är skälet till att hon trots allt stannar kvar. Ebba Witt-Brattströms namnlösa man och kvinna håller på att förgöra varandra, men det sorgligaste är ändå de stunder då de vågar minnas hur mycket de en gång älskade.

Jag säger till Ebba att jag ibland får känslan av att det här paret inte riktigt är färdiga med varandra. ”Det låter ju förskräckligt”, svarar hon.

 

”Alla visste redan allting”, säger Märta Tikkanen om de självbiografiska inslagen i hennes bok. (Skorna som Ebba bär har tillhört hennes pappa.)

”Alla visste redan allting”, säger Märta Tikkanen om de självbiografiska inslagen i hennes bok.
(Skorna som Ebba bär har tillhört hennes pappa.)

 

Soffan vi sitter i är historisk. En gång var den röd men numera är den vit och mycket väl insutten. Låt oss för ett ögonblick förflytta oss tillbaka till andra halvan av 1970-talet. I soffan äger timmar av intensivt skapande rum, ofta på sena timmar när en utarbetad hustru och mamma har stulit sig lite tid för att släppa fram den författare hon också är. Ibland hamrande på skrivmaskin, men ofta tyst handskrivande i anteckningsböcker, för att inte väcka den sovande familjen. Boken hon skriver på ska bli en litterär milstolpe som ger kraft åt kvinnor i generationer framåt. Män ska hålla henne ansvarig för att deras fruar har lämnat dem, men någon ska också tacka henne för att hon fått honom att förstå hur hans hustru har haft det. Författaren Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga är en stormig och bitvis sunkig historia, präglad av mannens alkoholism och excentriska konstnärsego som sväller över alla gränser.

Forskaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig är en svidande och brutal äktenskapsskildring i diktform som inte bara lånat sitt namn från Märtas bok, den är också tillägnad henne och en annan inte helt okänd äktenskapsskildrare: August Strindberg. Böckerna är långt ifrån några karbonkopior av varandra, faktum är att de är ganska olika. Men de har en grundläggande gemensam ingrediens: kvinnornas besvikelse. Över att inte bli respekterade, att inte bli sedda för den de är. Över männens oförmåga eller rent av ovilja att leva i en jämställd gemenskap och kärleksfull kamratskap. Märta Tikkanen skriver: ”Du var den som jag ville stå i bredd med/Du var alla möjligheter/och utveckling och framtid/du var gemensam kamp/och det omöjliga hoppet/om förändring.” I Ebba Witt-Brattströms bok säger kvinnan: ”Att kliva omkring i ruinerna/av ett livslångt kärleksförhållande/och misstänka att där aldrig stod/ett gemensamt bygge.”

Många män plaskade på och ändrade sig inte.

Det uteblivna gemensamma bygget, den krossade drömmen om att män och kvinnor kan stå i bredd. Kanske är det den besvikelsen som är tyngst att bära. Inte minst för Ebba, som var ung och förhoppningsfull när kvinnorörelsen blomstrade under 1970-talet.

EBBA: Kerstin Ekman skrev till mig att min bok är en sorgesång, och så är det nog, över en hel generation. För oss som blev vuxna på 70-talet var jämställdheten självklar på ett annat sätt än den varit på 60-talet. Men senare har jag förstått att många män, de plaskade på och ändrade sig inte ett dugg. Det är konstigt.

MÄRTA: Henrik var ju en annan generation än jag, trots att det bara var elva års skillnad. Han hade uppfostrats av sina morföräldrar och dessutom upplevt kriget på främsta linjen, vid fronten. Vi hade olika utgångspunkter. Mina föräldrar var pedagoger, väldigt framåt och lyssnade verkligen på mig.

EBBA: En fråga som ständigt driver mig är att ”det måste gå framåt”. Feministerna är kanske de sista utvecklingsoptimisterna, nu när allt annat går åt skogen. 1978 kom Märta med sin bok och visade hur det var då, och nu är det början på 2000-talet. Vad i helskotta har hänt? Ingenting! Det är smärtan i min bok, tycker jag.

MÄRTA: Till slut är ju kärlekssagan ändå att steg för steg går det framåt. Det måste man tro!

Samtalet rör sig snabbt och fritt genom rummet, gapskratten är många och utvikningarna ännu fler. Mellan samtalet om deras böcker hinner vi glida in på Knausgård och Facebook och kärnfamiljen och lite skvaller om det finlandssvenska kulturlivet. Ebba är livlig och snabb i repliken, Märta mer stillsamt eftertänksam.

Minns ni var och hur ni träffades?

MÄRTA: Inte exakt när jag träffade Ebba första gången, men jag följde ju med i det hon skrev. Det kan ha varit på ett Grupp 8-möte i Stockholm. En omvälvande upplevelse. Jag satt i ett hörn och lyssnade förundrad och oerhört lycklig till Suzanne Osten, Kerstin Strandberg, Inger Alfvén … ”Va? Kan man faktiskt få tänka så här utan att vara galen?”, minns jag att jag tänkte. Jag tror att det var 1971.

EBBA: Jag vet bestämt när jag träffade Märta första gången. Min lokalgrupp Aurora i Grupp 8 hade just utgivit boken Nio kvinnor, nio liv och vi blev inbjudna till Helsingfors Arbis, ungefär ABF, där Märta var rektor. Publiken var jättestor och du var helt fantastisk och vi började genast att prata som om vi kände varandra.

Det gick bra så länge jag inte stack upp och försökte hävda mig.

Hade du läst mycket av Märta?

EBBA: Ja, ja! Gud ja! Märta var ju en ikon.

Och hon har fortsatt att inspireras av Märta Tikkanen. Essäsamlingen Stå i bredd från 2015 är döpt efter den centrala raden i Århundradets kärlekssaga, och innehåller också en grundlig genomgång av paret Tikkanens författarskap. Sedan Ebba blev professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet år 2012 har kontakterna blivit tätare, även om de inte ses så ofta.

Märta, hur var dina reaktioner när du läste Ebbas Århundradets kärlekskrig?

MÄRTA: Jag läste den med enorm förväntan och förtjusning och jag har läst den flera gånger sedan dess. Det finns så mycket i den. För mig är det spännande med den här könskampen som drivs på hög akademisk nivå, det fanns ju inte alls i Henriks och mitt förhållande. Henrik var inte ett skvatt akademisk, även om han var intellektuell. Men sedan är det ju hela historien och den centrala frågan, som även fanns mellan mig och Henrik: Varför gick det så snett? När det börjar så bra, varför blev det så svårt? Och mitt svar på det är att det gick bra så länge jag inte stack upp och försökte hävda mig på något sätt. För han måste få vara den som var ojämförligt intressantast och viktigast.

 

Rivaliteten mellan man och hustru, mäns problem med att hantera kvinnliga framgångar, är ett tema som finns i båda böckerna. I Ebba Witt-Brattströms bok hyser mannen förakt för hennes arbete på Jämställdhetsdepartementet, han hånar henne hela tiden för hennes framgångar och plats i rampljuset, samtidigt som han med värderingar lånade från 1800-talet hävdar att mannen är överlägsen kvinnan och därför inte vill konkurrera med kvinnor. I Märta Tikkanens bok uppmuntras kvinnan av sin man att skriva, men han vägrar göra några inskränkningar i sitt eget liv för att möjliggöra det.

MÄRTA: Henrik sa alltid ”Varför skriver du inte? Skriv nu!”, men herregud, jag höll på med barnen och det fanns inte så mycket tid. Han ville att jag skulle skriva, men att ge mig lite av sin tid för att jag skulle kunna göra det var inte aktuellt. Och han ville alltid läsa det jag hade skrivit och gå in och peta.

EBBA: Det finns en underbar scen i din bok Två där du har manuset i en pärm som det står ungefär ”Socialutskottets personalanteckningar” på för att han inte ska titta i den …

MÄRTA: … Socialkonstruktivistiska utskottets betänkande.

Han var i alla fall nyfiken på vad du skrev! Henriks beteende präglas av både stor respekt för dig och lika stor brist på densamma.

EBBA: Ja, i hans självbiografiska böcker finns den där enorma idealiseringen av dig, som jag tror du blir vansinnig på. När han ser dig första gången är det bara Märta med ljusblå, randig klänning som finns i hans hjärta. Det är väldigt speciellt för ert förhållande. Men du ville inte bli sedd som någon madonna.

MÄRTA: Nej, det var ju det. Det förstod han inte. Nog fick han älska hur mycket som helst, men han måste också se alla fel och brister och inte bara någon där uppe som satt och var helig och som man inte behövde förhålla sig till i vardagen.

EBBA: Plus att det väl inte var tanken att du skulle överglänsa honom. Vilket du ju faktiskt gjorde. Han ville ha den här stiliga, duktiga och begåvade kvinnan som föder vackra och kloka barn vid sin sida. Men i det ögonblick Märta blev världsberömd …

MÄRTA: Inte vet jag nu om jag är världsberömd, men jag blev ju känd efter Män kan inte våldtas. Sedan kom Kärlekssagan, och det var hemskt. Det var egentligen den som gjorde vårt äktenskap så omöjligt under den senare tiden. Jag gömde alla tidningar, vi hade åtta nordiska tidningar på den tiden. Om det stod något om mig som var positivt blev han så vansinnigt arg och svinaktig och sardonisk mot den som hade skrivit det.

EBBA: Men han sa det åtminstone rent ut – kunde ni prata om det?

MÄRTA: Nej, inte sa han det rakt ut, mest ”satans förbannade Svenska Dagbladet”, ”idiotiska recensenter, ingenting fattar de”. Något jag har funderat på är att kvinnor inte nödvändigtvis tycker att det är förfärligt att andra kvinnor är duktiga. Utan de säger snarare: ”Jaha, då har vi alla gått ett steg framåt. Titta vad vi kan, vi kvinnor!”

Jag kan tycka att kulturen är som en dysfunktionell familj.

Är det verkligen så? Jag upplever nog att kvinnor kan vara ganska konkurrensbenägna de också, att det snarare är en mänsklig egenskap att vara rädd för att bli omsprungen. Inte minst i kulturvärlden.

EBBA: Ja, kvinnor måste konkurrera om den mindre plats som ges åt dem i offentligheten. Jag kan tycka att kulturen är lite som en dysfunktionell familj, med pappa i centrum och mamma eller dotter som evig sidekick. Lite Löjliga familjerna. Skämt åsido, vad jag menar är att vi i dag har fått rycka fram lite, men bara till en viss gräns.

MÄRTA: Jo, så länge som det är ”mors lilla hobby” går det bra.

 

”Min bok är en sorgesång över en hel generation”, säger Ebba Witt-Brattström.

”Min bok är en sorgesång över en hel generation”, säger Ebba Witt-Brattström.

 

Eftermiddagssolen fortsätter att skina in i rummet. Den femte koppen pulverkaffe är uppdrucken, och fotograf Johan börjar rigga sin utrustning inför plåtningen. Henrik Tikkanens porträtteckningar betraktar oss tyst från väggarna. Det finns några oundvikliga frågor kvar att ställa. Frågor som Märta och Ebba har fått till leda, men som måste ställas ändå. En av dem handlar om deras roll i offentligheten. När Århundradets kärlekssaga kom ut, gjorde inte Märta Tikkanen någon hemlighet av att boken handlade om hennes och Henriks äktenskap. De var båda kända kulturpersonligheter. De hade flera barn, som också förekommer i boken. Hur medveten var hon om riskerna som togs?

MÄRTA: Jag läste upp de dikter som hade med barnen att göra för dem. Och då sa min äldsta son, som nog är den känsligaste av de fyra: ”Måste du skriva så att alla vet precis hur det är hos oss?” Och jag sa att ”jo, jag måste nog skriva så men jag är inte tvungen att göra en bok av det. Och om du tycker att det känns obehagligt, så blir det ingen bok”. Han var kanske tolv år då. Men jag har aldrig fått några förebråelser eller ens frågor sedan de blev vuxna.

Hade du någonsin en tanke på att du skulle fiktionalisera och dölja det självbiografiska?

MÄRTA: Jag tänkte nog ganska mycket på det, men insåg att det fanns ingen möjlighet för mig. Det hade inte spelat någon roll om jag ändrat de yttre omständigheterna, alla skulle i alla fall förstått precis hur det var. Man måste komma ihåg att Henrik var en sådan fruktansvärt offentlig person och han hade skrivit väldigt öppet om sitt eget liv. Så alla visste redan allting.

Ebba Witt-Brattström har gått en annan väg med sin bok. Hon har hela tiden betonat att det verk hon skrivit ska läsas som fiktion. Inga barn och få yttre omständigheter förekommer i berättelsen, det är bara en dialog mellan en namnlös man och kvinna. Men det är oundvikligt att det spekulerats en hel del kring hur mycket av boken som är baserad på hennes egen hårt mediebevakade skilsmässa från Svenska akademieledamoten Horace Engdahl häromåret.

EBBA: Det är enormt befriande nu när boken börjar bli översatt och utgiven i länder där ingen bryr sig ett dugg om mina två äktenskap. Den ska bli scenversion och opera, den lever sitt eget liv. Alla författare använder ju sina livsupplevelser och erfarenheter som litterärt material.

Vad säger du om någon anklagar dig för att ha varit feg som inte gjort boken mer öppet självbiografisk?

EBBA: Jag förstår inte poängen med det. I så fall hade jag väl skrivit mina memoarer, i mitt liv finns tillräckligt för att sätta hela kulturlivet i gungning. Nej, jag ville skriva en bok med räckvidd långt, långt utanför vad jag själv har upplevt. ”Det personliga är politiskt”, det är ändå vårt mantra. Det finns så många kvinnor som lever i kontrollerande äktenskap. Som säger att jag har skrivit boken om deras liv. Det gör mig både glad och ledsen. Det är tragiskt.

I andetaget efter att hon fastslagit att hennes egen bok visserligen inte är självbiografisk, säger hon att hon är trött på att det fortfarande betraktas som stor litteratur när en man skriver självbiografiskt men inte när en kvinna gör det. Vi konstaterar att det är få kvinnor som skriver sitt liv i sådana mastodontverk som till exempel Karl Ove Knausgård och Lars Norén.

EBBA: Det är svårt att bortse ifrån att männen fortfarande anses ha intressantare liv att skriva om än kvinnor. Som om mannen fortfarande var historiens enda subjekt. Det är mitt nya mantra, att kvinnan fortfarande tvingas vara historiskt objekt. Objekt kan på sin höjd få pipa lite.

MÄRTA: … inte vråla, menar du.

 

Vi började vårt samtal med kärleken, och det är där vi också slutar. Drömmen om att stå i bredd, är den bara en omöjlig utopi? Märta säger bestämt att vi måste tro att den är möjlig, annars skulle man inte orka. Ebba låter mer tveksam.

– Jag känner par som är lyckliga i dag som har varit i den situationen som vi skriver om i våra böcker. Det går faktiskt att gå vidare, det har jag förstått. Man kan stänga den där källaren, men båda måste ta ansvar för det som har skett där.

Med Två: Scener ur ett konstnärsäktenskap, utkommen 2004, 20 år efter Henrik Tikkanens död, skriver Märta Tikkanen den andra boken om deras äktenskap. Det är en mogen och vacker skildring, som vågar se det dåliga, men också det som var bra. Slutorden lyder: ”Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka.”

MÄRTA: Det blev hemskt mycket lättare för mig efter att Henrik dog. Före det var jag alltid rädd, till exempel när jag gav intervjuer, att något skulle missförstås och uppfattas som ett angrepp på honom.

EBBA: Jag är lite avundsjuk på dig där. Du får sörja honom och minnas det goda. Han älskade dig och skrev in dig i sina verk. Och du fick makten att skriva det lyckliga slutet. När han på dödsbädden säger ”du fanns ju där hela tiden, men varför såg jag inte det?”.

MÄRTA: ” … att jag inte vågade tro på det”, sa han.

EBBA: Jag började gråta av den raden, det är så vackert.

MÄRTA: Det är helt hjärtskärande. Men det var först på slutet han kunde erkänna det.

EBBA: Du fick möjligheten att skriva en parbiografi med lyckligt slut. Det är ju litteraturens makt. Det finns alltid ett lyckligt slut. Livet skriver berättelserna åt oss, det är bara att konstatera.

 

 

Text: Annina Rabe
Foto: Johan Bergmark

 

 

Publicerat i Tidningen Vi nr 9, 2016

 

Märta Eleonora Tikkanen (f. Cavonius).
Ålder: 81 år.
Bor: Helsingfors.
Gör: Författare, debattör, kolumnist.
Bibliografi, i urval: Män kan inte våldtas (1975); Århundradets kärlekssaga (1978); Rödluvan (1986); Två (2004).
Utmärkelser, i urval: Nordiska kvinnors litteraturpris, De Nios vinterpris, Svenska Akademiens Finlandspris.

 

Ebba Marcelle Witt-Brattström.
Ålder: 63 år.
Bor: Stockholm och Helsingfors.
Gör: Litteraturvetare, professor, författare.
Bibliografi, i urval: Moa Martinson: Skrift och drift i trettiotalet (1987); Ediths jag — Edith Södergran och modernismens födelse (1997); Stå i bredd: 70-talets kvinnor, män och litteratur (2014); Århundradets kärlekskrig (2016).
Utmärkelser,  i urval: Moa-priset, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Elin Wägner-sällskapets pris, Mårbackapriset.
Blev du nyfiken och vill läsa mer? Här hittar du ett fint erbjudande på en prenumeration »

Du kanske också gillar